Recension – Smartpark. Familjeparken på Åland.

Förra året öppnade Smartpark, en nöjespark/upplevelsepark på Åland, och vi var naturligtvis där både förra året och även i år. Förra året var vi två familjer och i år har jag varit där ensam med barnen. Upplevelserna skilde sig åt något, så jag kände faktiskt att en recension var på plats den här gången.

För det första är det helt klart prisvärt. Det kostar en del att gå in, men väl inne är alla upplevelser gratis och man spenderar lätt en hel dag i parken. Några få grejer behöver man poletter till och man får 2 per person vid entrén vilket visat sig räcka alldeles utmärkt. Båda gångerna har vi tillbringat 6-8 timmar i parken och båda gångerna var det bara vi vuxna som ville hem. För mig och barnen kostade det 57 euro att gå in.  Men, man får köpa en hel extradag ( som nyttjas när man vill ) för samtliga för bara 10 euro extra vilket jag passade på att köpa samtidigt. Två heldagar alltså för en vuxen och två barn för 67 euro. Inte dumt alls.

Så vad får man? Här kommer bilder från både i år och förra året och längst ner får ni en sammanfattning.

Första stoppet är terrängkörning. Backen ser inte mycket ut för världen, men det går undan kan jag lova. Rätt jobbigt också men det finns olika storlekar på bilarna så de passar de flesta från 5 år och uppåt.

11214288_10153160903919315_367702590945355826_n

 

Precis bredvid finns elbilarna och en ganska lång bana med både kurvor och tankställe. Passar bra när man blivit trött i benen och inte orkar trampa själv. Det finns lastbilar och traktorer som alla är lättkörda. Har jag nämnt att vuxna också får prova på allt? Och det gjorde vi.

13644286_10153771073172817_216960077_n

 

Sedan passar det utmärkt att svalka av sig med vattenkrig. Slaget om Bomarsund. Ett stort vattenland med skepp och fästningar och vattenkanoner över hela stället. Här får man räkna med minst en timmes stopp. Omklädningsrum finns.

Smartpark har även kärror man får låna så slipper man bära ombyteskläderna som är ett måste att ha med. För blöt blir man om man deltar. Mer om kärrorna kommer längst ner, för jag var inte helt nöjd med dem tyvärr.

13625348_10153771072062817_1336651254_n

 

Utöver borgarna och skeppen finns även i år en inte nudda marken-bana som uppskattades ordentligt. Det är plattorna ni ser flyta i vattnet.

13652280_10153771073017817_363900593_n

 

Den här bilden är från förra året. Även här finns inte nudda marken-plattor utlagda överallt.

11800073_10153160902239315_5855388701263001358_n

 

Efter vattenkriget kommer man till sumobollarna. Ja, ni ser ju själva. Upp och ner och rulla runt. Har jag sagt att även vuxna får göra allt i parken …

11846793_10153160903359315_1176283099261325365_n

 

Någonstans här blir man väldigt hungrig och ett matstopp passar bra. Förra året hade vi med oss matsäck för hela gänget. Det var mackor och dricka och frukter i mängder och det är bara slå sig ner var man vill och ha en liten picknick. I år skippade jag det och tänkte att vi köper mat på plats när vi nu inte var så många.

Parken är som en bana där aktiviteterna kommer efter varandra ( man kan naturligtvis gå i parken hur man vill ) och längst bort på andra sidan parken finns ett café. Där trodde jag de serverade även lunch eftersom själva restaurangen finns i början/slutet av parken. Och visst serverar cafeet korv med bröd och ett fåtal mackor, men inget annat. Förutom glass och kaffe då. Vi som alla tre var vrålhungriga klämde i oss tre korv med bröd var och det kändes rätt trist. Det känns också onödigt att behöva gå igenom hela parken och äta på restaurangen i början om man sedan ska tillbaka till andra sidan och fortsätta med aktiviteterna där. Jag hade alltså önskat något mer rejält att äta även i caféet.

Caféet ligger i båthamnen.

13664750_10153771129387817_1635963336_n

 

I lilla båthamnen kan man åka antingen Finlandsfärja …

11695914_10153160631774315_298974032628335778_n

 

Eller Skumbergbåtar. Ni kommer väl ihåg att även vi vuxna får åka allt.😉

11811351_10153160902829315_8509397217636629937_n

 

Här finns även radiostyrda bilar och här använder man polletterna man fick i entrén. Man får köra rätt länge med båtarna så det har faktiskt räckt med en körning för barnen och sedan har de varit nöjda.

13649431_10153771072282817_345311601_n

 

Och så kan man åka flotte. Eftersom man drar sig fram själv var detta riktigt kul enligt barnen. Och även enligt de vuxna också.

13644204_10153771072252817_1702969875_n

 

När man sedan går tillbaka genom parken passerar man bollarna igen och kommer till djurhagen. Här finns glasskafé och hagar med hästar, får och getter som man får klappa. Även en liten kaninpark finns. Och eftersom det här är en upplevelsepark får man även prova att mjölka en kossa. Inte en riktig som tur är och det är heller inte mjölk som kommer ur spenarna utan vatten.

13652292_10153771072132817_944061392_n

 

Mitt i parken finns även en liten teaterarena som har barnteater en gång per dag. Och här glänste personalen måste jag säga. Teatern är oväntat bra och skådisarna verkade ha lika roligt som barnen. Jag fick samma känsla både förra året och i år, så här har Smartpark lyckats få rätt personal till rätt plats. Jag återkommer om personalen i övrigt längst ner.

13652509_10153771071867817_1806874685_n

Här passar det också bra att äta lite ur matsäcken om man har en sådan med sig.

13621493_10153771071837817_1273733603_o

 

I början/slutet av parken finns en segwaybana. Vi har tagit den i slutet båda gångerna eftersom det är en rätt soft sysselsättning och man är rätt trött vid det här laget. Banan är rätt lång och man får åka hur mycket man vill. Eller springa bredvid om man inte riktigt vågar.

13625268_10153771070837817_2003254755_n

 

Sedan kommer man tillbaka till början av parken. Här finns en liten karusellpark och sandparadiset för de mindre barnen. Jag och barnen tog det här i slutet vilket visade sig vara riktigt smart. För jag var vid det här laget astrött, så jag bänkade mig med kaffe på uteserveringen där man har uppsikt över både karusellparken och sandparadiset. Medan barnen åkte rutschkana i en traktor…

13621890_10153771071557817_1982596287_o

Och karuseller. Om och om och om igen. Jag överdriver inte om jag säger att de åkte säkert 20-30 ggr. Och en trött mamma kunde vila benen och titta på.

13652883_10153771071737817_1429487678_n

 

Vissa saker har jag inte foton på men det finns mer saker, till exempel hydrauliska grävskopor där man också använder polletterna. Av det jag sett verkar det vara mest uppskattat av de vuxna pojkarna i parken …

Det häftigaste av allt enligt mig är illusionsbanan som är i samma hus som entrén och restaurangen. Man har en slags spegelhjälm på sig vilket gör banan totalt illusorisk med golv som försvinner, spikmatta man ska ”gå” över och annat. Det finns tre nivåer, läskigt, läskigare och skitläskigt. Jag pep som en rädd mus vid varje steg. Som att gå lustiga huset fast all upp och ner känsla bara finns i din egen hjärna.

Parken i sig är jag supernöjd med. Den får 10 av 10. Däremot finns det några saker runtomkring som kunde förbättras. Caféet som jag skrev om. Där får de gärna lägga till hamburgertallrik och någon sallad som lunch.

Kärrorna som man ska dra allt i, de suger tyvärr. I alla fall för mig som är kort. Meningen är att man bara ska kunna dra den bakom sig. Tyvärr är hjulen för små för grusvägen som går runt hela parken vilket gör dem lite svårdragna. Men jag som är kort måste dessutom hålla kärran lyft för att inte framdelen ska släpa i marken. Och att gå och hålla en kärra lyft i flera timmar blir asjobbigt. Så jag lämnade kärran rätt snabbt och valde att bära allt istället. Mycket lättare, men tänk om jag även haft matsäckar och dricka med mig? Då hade dagen blivit en pina, så parken får gärna köpa in några kärror till som passar även oss under 170 cm.

Personalen var inte heller den roligaste i år ( förra året upplevde jag en bättre attityd ). Inte så att de var otrevliga, de sade bara ingenting. Ingenting. Vid varje station bara stod personalen där, tyst och oengagerad. De behöver inte lägga sig och hjälpa allt och alla, men det ska ändå märkas att man jobbar på en nöjespark tycker jag. Ett glatt hej och lite engagemang i aktiviteterna som pågår är ett måste. Enda undantagen var personalen i teatern och tjejen i caféet. De hade en glad och engagerad attityd som gav ett intryck av att de faktiskt tycker jobbet är roligt. Mycket viktigt.

Så vissa saker finns att jobba på men som helhet är Smartpark fantastiskt. Väl värt ett eller flera besök. Vi ska naturligtvis dit åtminstone en gång till i sommar.

 

OBS. Inlägget är inte på något sätt ett samarbete eller sponsrat. 

Tur värmen försvinner snart.

Trist såklart men samtidigt rätt skönt när värmen byts ut mot regnruskiga dagar. För jag kan inte tänka när det är varmt. Inspirationen tryter och det enda som finns i hjärnan är längtan efter att bada. Att få hoppa ner i vattnet vid någon härlig badstrand och bara kylas ner några grader.

Jag tänker inte ta en riktig bloggsemester, men sanningen är ju att det inte händer ett smack i bokvärlden under sommaren. Men jag har som tur är i alla fall två recensioner och en utlottning på gång. Men först ska jag ut på äventyr. Över dagen bara, mer om det kommer också här sedan.

1260536-22

 

Harry Potter och det jäkla barnet?

harry-potter-och-det-fordomda-barnet-del-ett-och-tvaDen åttonde boken om Harry Potter heter på engelska Harry Potter and the cursed child. Man har valt att översätta titeln till Harry Potter och det fördömda barnet. Och det känns bara … fel. Fördömt betyder för mig nedrans eller jäkla.

För visst är det inte helt ovanligt att läsa om de fördömda tofflorna som försvinner hela tiden, eller slaguttrycket fördömt också. För mig blir översättningen alltså Harry Potter och det nedrans barnet. Typ.

Jag vet inte hur översättningen borde se ut egentligen, Harry Potter och förbannelsens barn? Eller Harry Potter och barnets förbannelse?

Men oavsett så är det ju en bok jag måste ha, även om jag kommer störa mig på titeln varje gång jag ser den.

 

Den kallaste flickan i Coldtown.

den-kallaste-flickan-i-coldtownDen kallaste flickan i Coldtown är skriven av Holly Black.

Det är morgon och Tana vaknar upp i ett badkar. Det tar ett tag innan hon minns var hon befinner sig. Det var fest kvällen innan. I vardagsrummet hittar hon de andra festdeltagarna, de är döda och ett fönster står på vid gavel. Svarta sopsäckar är uppsatta för fönstren och i sängen ligger Tanas före detta pojkvän Aidan bunden med silvertejp för munnen. På golvet bredvid ligger en annan kille fastkedjad. Hans hår är svart som bläck och när han tittar upp på Tana ser hon att hans ögon är röda som rubiner.

För att rädda sitt eget och de andras liv måste Tana ta sig in i Coldtown. Där lever monster och människor sida vid sida. Staden är farlig. Den är en bur, ett fängelse för de dömda och alla som vill vara med.

Jag är otroligt positivt överraskad. Jag gillar nämligen det här starkt. Inte så att jag är totalt störtförälskad, men absolut förtjust. Hade Holly Blacks språk varit lite mer speciellt hade det troligen blivit rejäl instalove från min sida, men Blacks språk fyller sin funktion och inte så mycket mer. Berättelsen däremot, den är något alldeles eget.

Jag kan tänka mig att Holly Black har suttit och brainstormat med sina kompisar på puben för att få till den här boken. Jag kan riktigt se framför mig hur de ölat sig igenom vampyrklassikerna och alla myter, för att sedan spinna vidare på det med den ena idéen galnare än den andra. För det här är en vampyrbok som har gått lite bärsärk. På ett bra sätt.

Black har placerat coldtowns i nuet. Städer som fallit offer för vampyrer och omgärdats med murar. Fängelsestäder där de som råkade befinna sig på plats under vampyrutbrottet aldrig kom därifrån. Vampyrer och människor som alla lever i en slags påtvingad symbios. Där finns Suicide square, torget där vampyrer tar livet av sig genom att ställa sig i solen och en ständig folkmassa som väntar på dagens självmordsunderhållning. Evighetsbalen där vampyrer och människor dansar sig igenom nätter fyllda av alkohol och blodsugande, och bloggare som tagit sig till coldtowns i sökandet efter det ultimata blogginlägget.

Allt berättat i rasande fart och galet kreativt.  Tana som är riktigt jäkla kick ass håller spänningen på topp och en härligt mörk humor fyller ut kulissen perfekt. Jag är faktiskt lite besviken på att det här inte är tänkt som en serie. Men det här svaret från Holly Black ger mig åtminstone lite hopp om en fortsättning.

Q: Will there be a sequel to the Coldest Girl in Coldtown?

Coldest Girl in Coldtown was written as a stand-alone. That said, I know what happens next, and maybe someday you will too. Right now, as with Curse Workers, I’m happy with where I left everyone. I’m sure they’ll be fine. Right?

 

Boken finns hos Science fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Carolina läser, Havsdjupens sal och Prickiga Paula.

Budbäraren av Lois Lowry #TheGiver

budbararenBudbäraren är tredje delen i en serie skriven av Lois Lowry.

Föräldralösa Matt bor i en fredlig by där de svaga och sjuka tas om hand och gränserna är öppna. Människor flyr hit från förtryck och förföljelse. Matts bästa vän Kira bor på andra sidan skogen i ett samhälle där hon valt att stanna, trots dess auktoritära regim. Matt har rollen som byns budbärare, en uppgift som kräver mod och osjälviskhet. Men klimatet hårdnar även i hans by. Röster höjs för att bygga en mur som håller främlingar ute. Samtidigt tätnar skogen och blir en ogenomtränglig och livsfarlig plats. Matt måste göra en allra sista resa. Han måste hämta Kira.

Alltså den här serien gör mig så förbryllad. Jag fattar inte riktigt vart författaren är på väg eller hur allt hänger ihop. För hänger ihop gör det på något konstigt sätt, men trådarna hänger som avslitna repstumpar längs vägen. Ibland känns det som författaren försöker knyta ihop repstumparna, för att sekunden senare glömma att det finns hundra till.

I den här boken möter vi Jonas och Gabe från bok ett, Den utvalde. Och det är ju ett kärt återseende eftersom vi får veta vart de tog vägen och hur det gick. Samtidigt får vi inte veta ett endaste dugg mer och det är så himla frustrerande. Att samhällena vi får presenterade i de olika böckerna är samtida förstår vi. I Den utvalde det totalitära känslolösa samhället där varken sjukdomar eller känslor får existera. I Blå tråd där avvikelser tillhör ondskan och människan hemfallit åt totalt frosseri i raseri, hat och egoism. Så kommer vi till Budbäraren och en värld som välkomnat människan som den är. Som tillåter avvikelser och olikheter. Som omfamnat kärlek och omtanke om sina nästa. Tills människans girighet åter tar över.

En handlare kommer till byn och Matt ser människorna förändras i takt med att de byter till sig saker. När hatet och misstänksamheten sprider sig måste Matt hämta sin vän Kira innan byn stänger sina gränser för gott.

Så långt är allt väl. Språket och tonen ger precis som tidigare känslan av en sagoberättelse. Karaktärerna blir levande trots Lowrys typiskt lågmälda presentation och världen känns sagoaktigt kreativ. Men ändå förstår jag inte vad det är Lowry berättar. Jag förstår beståndsdelarna och likheten med den ökade främlingsfientligheten i vårt samhälle. Varje bok har sin tydliga början och slut, men alla dessa hängande trådar …

Varför är världarna så olika, varför finns det olika förmågor, varför har samhällena ingen kännedom om varandra. Varför varför varför?

Och ja, det är väl ungefär den känslan som boken lämnar mig med. Ganska nöjd men fortfarande förbryllad och återigen med ett stort frågetecken i pannan.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Mitt Bokliga Liv

+ En kedjeläsande boknörds läsäventyr +

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 27 andra följare