Presenter valda med omsorg.

Så jag blev ett år äldre häromdagen och det enda braiga med det är presenterna. I övrigt vill jag helst bara glömma det där med att man blir äldre varje år som rusar förbi. Och vilka fina presenter jag fick!

Presentpappret från bokhandeln är så himla fint att det nästan gjorde ont att riva sönder det. Men riva bör man. Förstås.

Den ena presenten från svärmor och svägerska var en stor och mysig halsduk. Jag är en frusen person så jag har alltid två saker på min önskelista. Böcker ( förstås ) och varma saker, typ tofflor, halsdukar, filtar eller ponchos.

Och även om jag verkligen gillade halsduken som är supermysig och fin, så gillade jag ännu mer informationen som följde med. Verkligen en present vald med omtanke om sådant jag bryr mig om och engagerar mig i.

Jag fick självklart en bok också och det är alltid lika spännande att se ifall det är en bok man redan har, en man längtar efter, eller en total miss. Men maken och barnen gjorde ett fantastiskt jobb, förstås.

Annonser

Moxie

Vivian har fått nog. Nog av stan hon bor i, där killar som spelar amerikansk fotboll får göra vad de vill. Nog av skolans sexistiska klädregler, och de eviga trakasserierna i korridorerna. Inspirerad av sin mammas tid som Riot Grrrl på nittiotalet, och fanzinet som Vivian hittar från den tiden, gör hon det första numret av MOXIE – ett fanzine som uppmanar till feministisk aktion. Och snart visar det sig att Vivian är långt ifrån ensam om att ha fått nog. I skolan börjar tjejer – som Vivian inte ens känner – kalla sig för Moxie girls, och snart kan ingen längre blunda för sanningen. Det är dags för revolution.

Jag var superpepp på den här men den nådde inte upp till mina förväntningar tyvärr. Dels för att jag förstås hade för höga förväntningar, men framförallt för att jag absolut inte är målgruppen ( vilket i och för sig inte brukar vara ett hinder ) men jag kände heller inte igen mig i den. Det fanns liksom inget i boken jag kunde relatera till själv.

När jag läste Engelsfors-trilogin kände jag igen allt jag läste, förutom magin då. Alla karaktärer fanns i skolan när jag gick där, alla grupperingar, all sexism och allt utanförskap. Varje karaktär representerade någon jag känt, eller till och med mig själv i vissa fall. I Moxie känner jag inte igen någonting.

Jag tror att det till största delen beror på skillnaden i skolkulturen mellan Usa och Sverige. I Moxie är de största rövhattarna skolans sportkillar. De bästa, de populäraste och de mest lovande talangerna. Vilket gör att de kommer undan med i stort sett vad som helst, även våldtäkt. Och även om det här problemet såklart hittas även i det svenska samhället ( bara googla Bjästa-fallet ), att förneka eller inte vilja se, så är det inte lika tydligt skyddat av religion och talang i vår skolmiljö som i Usa. Där tjänar ju även skolorna på sina sporttalanger. Ju fler talanger de kan producera, desto mer pengar och berömmelse får skolan. Vilket gör att ingen vuxen, ingen lärare och ingen rektor varken vill eller vågar agera på de eventuella problem deras guldkalvar ställer till med.

Det här gör att killarna i Moxie kan göra i stort sett vad som helst, när som helst och framför vilken lärare som helst utan att någon reagerar. Tjejerna är alltså extremt utsatta i boken. Inte bara av eleverna, utan även av de amerikanska påfund skolorna hittar på ( oförberedda inspektioner där man mäter de kvinnliga elevernas kjolar så att de inte är för korta tex ). Och när revolutionen kommer, så kommer den med myrsteg. Verkligen myrsteg. Bara första steget som Vivian tar, att med ett hemmagjort fanzine i smyg peppa tjejerna till att inte ta skit, är revolutionerande. Det känns lite som en snäll Bamse-variant av hur svenska tjejer skulle reagera och agera mot allt det som sker.

Men även om jag inte kan relatera till de exakta händelserna här, tvivlar jag inte på att det ändå är en viktig bok. Framförallt i Usa, men för unga tjejer i stort. Moxie-känslan är viktig. Den där djupare känslan av gemenskap mellan tjejer. Peppen, kraften och tillhörigheten som Moxie uppmanar till är nödvändig för att förändringar ska ske. Så heja Moxie och heja alla de som redan är, vill vara eller kommer att vara Moxie-tjejer.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Romeo and Juliet, Stories from the city och  Röda rummet.

Pågående novelltävlingar!

För den som skriver är noveller ett bra sätt att komma igång på, mest på grund av sitt korta format. Det ger också bra övning i att redigera och träna upp dramaturgin ordentligt, för det är inte alldeles lätt att få fram en hel berättelse på bara några sidor.

Så jag letade upp några pågående novelltävlingar och hittade dessa. Det finns säkert fler för den som är nyfiken.

Novellix är förlaget som publicerar just noveller. I vackra utgåvor som mer än väl fyller ytterligare funktion som inredningssmycken, kan du hitta allt från klassiker till nyutgivna pärlor. Du hittar all information här.

 

Svensk Sci Fi är ett nystartat förlag som jag inte hört talas om innan. Deras novelltävling låter dock smaskens för oss som gillar genren. Temat är Malmö 2048! Hur kittlande låter inte det? All information hittar du här.

 

Seraf förlag söker noveller till en kommande antologi på temat paranormal romance. De vill ha bidrag fyllda av varma, heta känslor kryddade med övernaturliga element och toppade med lyckliga slut. Hur fint låter inte det? Du hittar all information du behöver här.

Doctor Who – Arachnids in the UK

Jag är snäll idag så jag skippade spindelbilderna. För vi får massor av spindlar i det här avsnittet. Gigantiska, håriga saker med massor av ben som krälar runt i Sheffield.

Mr Big från Sex and the City gästspelar som evil hotellmagnat. En Trumpkopia som bryr sig mer om alla pengar han kan tjäna, än det faktum att han orsakat massiv genmutation hos spindlarna i Sheffield. Kul att se Mr Big i en helt annan roll än jag är van vid, men samtidigt gör han en ganska lam skurk tyvärr. Och ännu mer tyvärr blir det, för avsnittet suger faktiskt. Det här är bland det sämsta jag sett i Doctor Who och jag blir mer och mer frustrerad över Chibnalls oförmåga att ge oss en riktigt komplex story.

Avsnitten hittills har varit bra, men de är långt ifrån så fantastiska som de kunde/borde ha varit med Jodie Whittakers fantastiska tolkning av Doktorn. Det här är dock ett totalt bottennapp som börjar bra och spännande, men slutar i gigantiska plotholes och en simpel lösning som inte alls känns likt Doktorn. Spoilers efter trailern. 

Doktorn och följeslagarna är alltså tillbaka i dagens Sheffield och upptäcker där att spindlarna muterat till gigantiska bestar. De hittar orsaken ( och nästet )  i ett nybyggt hotell som visar sig vara byggt över en dumpningsstation för farligt avfall. Elake hotellmagnaten vägrar hjälpa till men Doktorn kommer till slut på att vibrationer lockar till sig spindlarna. Den naturliga lösningen blir att låta Ryan spela sin rapmusik ( ! ) över hotellet och locka in spindlarna i ett skyddsrum. Och här är det väl meningen att de helt enkelt ska låta spindlarna svälta ihjäl eller kvävas till döds, vilket som nu kommer först. Så långt ifrån Doktorn man kan komma i all sin grymhet.

Vad som hände med resten av spindlarna i staden får vi inte veta. De verkar helt enkelt bortglömda eller så hoppades kanske Chibnall att ingen skulle märka att han tokslarvade med lösningen. Riktigt uselt avsnitt och jag blir mer och mer besviken på Chibnall som showrunner.

Makten

På ytan är allt som vanligt. En nigeriansk dotter som slöar i familjens pool. En barnhemsflicka, vars religiösa föräldrar döljer sin sanna natur. En amerikansk lokalpolitiker. En okammad Londontjej med trasslig bakgrund. Men något är annorlunda. Något som får deras liv att smälta samman med förödande resultat. En mäktig, märklig kraft slår rot i världen och ger tonårsflickor monumental fysisk styrka. En styrka som kan skapa fruktansvärd smärta och död. En liten justering av verkligheten, och en hel värld sätts i gungning.

Makten är skriven av Naomi Alderman.

På engelska heter boken The Power, vilket är en bättre titel även om Makten fungerar bra. För det handlar dels om krafter, men mest om makt och dess fördelning.

I en snar framtid upptäcker man att alla unga flickor har utvecklat en härva vid nyckelbenet. En härva som alstrar elektricitet och ger flickor kraft. Det visar sig också att de unga flickorna i sin tur kan ge kraften till äldre kvinnor där härvan legat latent innan den utvecklats helt hos nästa generation.

Det här är ingen bok om superhjältar eller superkrafter. Det är en bok om vad som händer när makten förskjuts. När de i underläge blir de starkare.  För vad händer när en ung flicka som utnyttjas sexuellt av sin fosterfar helt plötsligt har styrkan att hämnas? När en källare full  med traffickingoffer kan slå sig fria och ta tillbaka makten? Eller när en helt vanlig ung flicka kan gå ut vilken tid som helst på dygnet utan att behöva oroa sig för våldtäktsmän eller övergrepp?

Vad händer när makten förskjuts och det blir männen som ska hålla sig borta från mörka gångvägar eller tänka på hur de agerar så de inte provocerar i onödan? Eller när man i vissa delar av världen börjar skapa lagar som gäller enbart män och regler kring deras kläder och rörelsefrihet?

Förutom att Makten är en välskriven bok, där personliga berättelser varvas med vetenskap kring fenomenet, så är det framförallt känslan den framkallar hos mig som stannar kvar. För ett par gånger under läsningen så känner jag, verkligen känner, skillnaden i att tillhöra det svagare könet jämfört med om vi inte var det. Det slår ner som en bomb djupt inom mig hur det skulle kännas att kunna röra sig helt fritt utan rädsla. Och jag blir medveten om hur djupt den sitter, den där rädslan. Så djupt att det mer är en instinktiv känsla, än uttalad rädsla. För jag har sällan känt mig uttalat rädd. Ändå hade jag alltid nycklarna i handen på väg hem i mörkret, gick lite fortare om jag hörde steg bakom mig och lättnaden när stegen antingen försvann eller det visade sig vara en kvinna som gick bakom. Och när jag läser om den här kraften, den här styrkan hos kvinnorna som gör att de kan gå fritt vart de vill utan nycklar i handen, och utan att bry sig om stegen bakom, blir jag så medveten om maktfördelningen idag och hur det skulle kännas utan den.

På sätt och vis förstår jag också de många oförstående män som idag inte alls begriper den här rädslan. För precis som med männen idag så är kvinnorna i boken oftast vanliga kvinnor, trots sitt fysiska övertag. Kvinnor som inte skadar andra även om de skulle kunna. Ändå är männen i boken rädda, eftersom de inte vet om stegen bakom tillhör en av dessa vanliga kvinnor eller inte. Det enda de vet är att om kvinnan bakom vill skada dem, så kan hon. Och det räcker för att hålla nycklarna lite hårdare, rätta till greppet så den vassaste sticker ut mest.

Och det var så nära att den här boken blev en av de bästa jag läst, men tyvärr höll den inte hela vägen. Dels eftersom utvecklingen som så småningom sker i boken känns märklig. Men mest eftersom inramningen av berättelsen inte tilltalar mig. Den slutar som den började och eftersom jag hade glömt bort hur den började blev slutet ett verkligt antiklimax. Ändå en riktigt stark bok som jag på alla sätt rekommenderar.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Och dagarna går, Ms Hisingen och Just nu, just här. 

I still see you

Vid Veronicas köksbord sitter hennes pappa varje morgon och läser tidningen, grannen klipper gräsmattan och en dam går punktligt över gatan varje dag med sin rullator när Veronica cyklar till skolan. Allt är precis som vanligt. Tills de suddas ut och försvinner.

Precis som Veronicas pappa så dog grannen och damen och tusentals andra, i samband med Händelsen 10 år tidigare. En katastrof där ingen riktigt vet vad som hände, men en Händelse som lämnade världen befolkad av spöken. Remnants, eller rems som de kallas, finns överallt. Gör helt vanliga saker någon minut tills de suddas ut och försvinner, och därefter börjar de om från början i en oändlig loop mitt bland de levande. Loopen kan inte ändras, spökena är samma och eviga och de kan inte göra oss illa. Tills Veronica ser en helt ny rem en dag, en rem som verkar vilja henne illa.

Konceptet är fantastiskt och början av filmen är så lovande, att jag verkligen inte fattar hur man kan misslyckas så kapitalt med något som skulle kunna vara så bra. Jag fattar verkligen inte. Var castingpersonalen full? Hade de stafettinspelning med en ny regissör varje kvart, där den efterföljande regissören helt enkelt fick gissa vad den före gjort? Allvarligt talat alltså.

I början av filmen var jag totalt uppspelt, jäklar vad bra det verkade vara. Sedan hände något. Filmen är omväxlande jättebra, helt ok och totalt usel däremellan. Avsnitt som är så klyshiga och ostiga att det är skämskudde fram. Det är verkligen som om helt olika regissörer tagit en kvart var och gjort lite hur de vill med just sin del.

Och sedan har vi skådisarna. Ena huvudrollen spelas av Richard Harmon. I sin roll som Murphy i The 100 är han en stor favorit hos mig, men här är han helt enkelt för gammal med sina 27 år. Ofta känns det också som om han själv är lika trött på filmen som jag är.

Sedan har vi Bella Thorne som spelar Veronica. Hon hade säkert varit helt ok om det inte var för hennes läppar. Och jag vill verkligen poängtera att jag hatar när man shamear utseenden och det är heller inte min mening här. Men att en person som har fyllt sina läppar till bredden av vad som är möjligt ska spela deprimerad tonåring funkar inte. De ger henne ett konstant uttryck som ser likadant ut oavsett vad som händer. Som att hon hela tiden är på väg att ta en sexig selfie med halvöppna svullna läppar. Dessutom verkar hon faktiskt ha fysiskt svårt att prata med dem vilket gör att mitt fokus är på helt fel ställe under stora delar av filmen. Vilket är synd, för jag tror faktiskt att hon är en bra skådespelare egentligen.

Och utöver allt detta ovan så är filmen totalt förutsägbar när det handlar om vem skurken är ( ja det finns en skurk också ). Total besvikelse alltså.