Divergent

divergent
Första boken i serien av Veronica Roth.

Beskrivning från Adlibris:

I Beatrice Pryors dystopiska hemstad Chicago är samhället uppdelat i fem falanger: De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla och De lärda. En särskild dag varje år måste alla sextonåringar välja vilken falang de vill tillhöra för resten av livet. För Beatrice står valet mellan att stanna kvar med sin familj hos De osjälviska eller att vara den hon innerst inne är.

Hon gör ett val som överraskar alla, inklusive henne själv. Under den hårda initieringsfas som följer, döper Beatrice om sig till Tris och tvingas utkämpa strider mot sina medkandidater för att upptas av De tappra. Bara de tio bästa släpps in, de övriga tvingas leva utanför samhället som falanglösa. Under extrema fysiska och psykiska prövningar måste Tris avgöra vilka som är hennes verkliga vänner och vad hon egentligen känner för sin mystiske instruktör, Four.

Tris bär också på en farlig hemlighet. När samhället hotas av våldsamma konflikter inser hon att den skulle kunna rädda de människor hon älskar. Om den inte förgör henne först.

Egentligen är det kanske inte så stor mening att recensera den här boken eftersom alla redan verkar ha läst den. Men eftersom jag har läst alla tre och precis avslutat Allegiant så får jag väl börja från början och arbeta mig framåt.
Jag älskade Divergent. Fullkomligt, totalt och hejdlöst. En sträckläsarbok utan tvekan.
Språket i boken fångar mig omedelbart på samma sätt som Hungerspelen gjorde. Jag var helt fast efter bara någon sida och stod direkt på Tris sida. Hon har i hela sitt liv försökt passa in, anpassat sig och vikt sig. Men ändå inte riktigt lyckats, något skaver i hennes tillvaro. När hon slutligen gör sitt val att byta falang börjar livet på riktigt för Tris. Både de hårda fysiska utmaningarna hon möter men även i känslorna för Four.
Karaktärerna framstår ganska tydligt, åtminstone huvudkaraktärerna. De övriga blir kanske lite suddiga i kanterna men det är förståeligt eftersom det blir ganska många att hålla reda på. Det är helt ok, de intressanta är ju ändå Tris och Four.
Egentligen finns det inte så mycket att säga om jag inte ska spoila hela boken, förutom att den är underbar. Läs den!

Betyg blir 4,5 / 5

Filmen då?
Den är också väldigt bra om än inte helt i klass med boken. Tycker dock att de castat filmen perfekt. Även om jag själv föreställt mig Four helt annorlunda passar han efter en stund bra in rollen och ”blir” Four. Älskar Shailene Woodley som Tris. Hon är en perfekt blandning av skör och stark.
Något som jag också verkligen gillade var musiken som spelades varje gång de tappra visades. Jag satt nästan och hoppade i biostolen av förväntan. Det enda vi egentligen hade att klaga på var att spänningen mellan Tris och Four inte framgick lika tydligt i filmen som i boken. Det kändes lite som att först var båda iskalla och sedan helt plötsligt från ingenstans var de game on. De manliga bihangen som släpades med till bion tyckte dock att det var tydligt redan från början vad som skulle komma. Jag håller inte med. En stor del av det jag gillade med deras relation var just gnistorna och spänningen. Insikten att han kanske höll handen där lite för länge? Var inte blicken lite för intensiv?
Ni vet, det där vi alla gått igenom någon gång..

Men en väldigt bra film efter en väldigt bra bok. Se den!

Annonser

4 responses

  1. Pingback: Allegiant | Bokhuset

  2. Men det här var ju intressant att läsa. Själv har jag bara sett filmen, och sågat den jämsmed fotknölarna i min blogg. Det här får mig dock att undra om jag liksom såg fel. Du har ju erkänt god smak (host hrm) så någonting måste ju finnas där.

    Gilla

    • Hehe tack, förstår att det är en helt objektiv synpunkt från din sida. 😉
      Men jag lägger in en liten brasklapp här. I mitt minne är Divergent fortfarande en helt fantastisk dystopi. En av de bästa. Men det är några år sedan jag läste den ( 2013 tror jag ) och mycket har hänt sedan dess. Jag läste den alltså med andra ögon då än vad jag skulle göra idag. Jag vågar alltså inte lova att jag skulle tycka likadant idag.
      Dessutom lyckas författaren sabba precis allt i sista delen Allegiant. Och inte med tanke på vad som händer ( väldigt oväntat avslut som du kanske redan vet om ), utan hur hon helt lyckas förstöra sina karaktärer. De blev så gnälliga och självupptagna på slutet att jag tappade allt intresse för dem, så när det hemska väl händer orkade jag inte bry mig överhuvudtaget.

      En dystopisk trilogi jag gillar fortfarande och som håller hela vägen är annars Legend av Marie Lu.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Tusen sidor

We´re all stories in the end

Fear Not The Dark

En blogg om skräckfilmer och skräcklitteratur

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till

%d bloggare gillar detta: