Den sorgligaste meningen någonsin – Oceanen vid vägens slut

oceanen vid vägens slut

Oceanen vid vägens slut, skriven av Neil Gaiman.

En man återvänder till sin barndoms trakter på den engelska landsbygden. Till en början har hans biltur inget mål, men snart står det klart vart hans undermedvetna har fört honom: till en bondgård med en liten ankdamm strax bakom. För länge sedan bodde familjen Hempstock där: elvaåriga Lettie, hennes mamma och mormor. Märkligt nog bor mamman och mormodern kvar, lika gamla som de var då för fyrtio år sedan, men Lettie är borta.
Mannen sätter sig på den gröna bänken bredvid dammen och genast börjar han minnas året då han var sju: hur gruvarbetaren som handlade med opaler en morgon låg hopsjunken i baksätet på en bil i vägrenen. Död. Och hur Lettie försvann.
Stunden på bänken vid dammen för honom tillbaka till våren då ondskan i en hemhjälps skepnad kom in i hans barndom och då hans världar – både barnets fantastiska och de verkliga – förändrades för alltid.

Ja, så här såg det ju ut en härligt varm kväll på min altan i somras. Familjen var bortrest och jag passade på att vräka i mig skräpmat, njuta av tystnad, svalkande vin och efterlängtade böcker. Jag hade inte bloggen då, annars hade jag väl spenderat sommaren framför datorn. Det var dock inte långt därefter jag startade min bokblogg och tanken var att ganska omgående skriva om Oceanen vid vägens slut. Men det gick inte. Jag hade ingen aning om vad jag precis läst, vad jag tyckte eller hur jag kände. Veckorna blev månader och jag kunde fortfarande inte sortera intrycket. Är den jättedålig, genial, obegriplig eller är det helt enkelt bara jag som inte fattar? Det som däremot fastnade ordentligt var några rader i boken. Jag har funderat på de där raderna emellanåt, och häromkvällen föll allt på plats.

”Att hålla Lettie Hompstock i handen gjorde mig modigare. Men Lettie var bara en flicka, även om hon var en stor flicka, även om hon var elva och hade varit elva väldigt länge. Ursula Monkton var vuxen. Just då spelade det ingen roll att hon var förkroppsligandet av varje monster, häxa och mardröm som fanns. För samtidigt var hon vuxen, och när vuxna och barn bråkar så är det alltid de vuxna som vinner.

Att den sista meningen är fullständigt sann tog ett tag att ta in. Och när jag tänker på det förmedlar hela boken barnets utsatthet. För ett barn är alltid maktlöst i förhållande till vuxna. Och det oavsett om det handlar om ett barn som svälter, är utsatt för övergrepp, mobbat eller bara ensamt. Ingriper inte en vuxen är barnet helt maktlöst att påverka sin situation. Det enda de kan göra, som pojken i boken också gör, är att kämpa för överlevnad. Inte alltför sällan får fantasin vara räddaren. Vilket jag tror Neil Gaiman visar med den här boken. Att den symboliskt beskriver en kedja av händelser där de vuxna traumatiserar ett barn totalt och han inte har någon alls. Mamman är frånvarande, pappan begår fruktansvärda övergrepp och Ursula Monkton som trasar sönder en hel familj är monstret.

Den enda han har att luta sig emot är ett annat barn, men även där är han i slutet maktlös. När allt går snett är det ändå i slutändan den vuxnare som avgör vad som är sanning och vad som är lögn.

Om det här är Gaimans syfte vet förstås ingen, det är helt min egen tolkning. Och det väl just omöjliggörandet av tolkningsföreträde som gör boken enastående.

 

Annonser

4 responses

  1. Fin recension!
    Det är märkligt – jag läste också den här boken och visste inte vad jag skulle skriva om den. Det hann gå ett par veckor innan jag idag värkte fram ett inlägg om den. Jag både tyckte om och tyckte inte om, och hade riktigt svårt för att skriva något begripligt om den. Det blev ett obegripligt inlägg – därför gillade jag att läsa ditt!

    Gilla

  2. Pingback: Julklappstips, episk fantasy och något att smycka bokhyllan med. | Bokhuset

  3. Pingback: Årets sorgligaste | Bokhuset

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Marias bokhylla

Ibland kommer även livet i vägen

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till

%d bloggare gillar detta: