Britt-Marie var här

britt-marie-var-har

Britt-Marie var här, skriven av Fredrik Backman.

Borg är ett samhälle om vilket det snällaste man kan säga är att det ligger vid en väg. Britt-Marie är en 63-årig kvinna som fått höra att hon är en passivt aggressiv ältande gnällkärring. Hon har lämnat storstan och sin otrogna man efter 40 års äktenskap, Borg har gått igenom en finanskris som inte lämnat något annat efter sig än ”till salu”-skyltar och en ölstinkande pizzeria. Britt-Marie hatar fotboll, Borg har inget annat än fotbollen kvar. Det är inte början på en underbar vänskap, det är det sannerligen inte. Men när ungdomslaget i byn behöver en tränare så desperat att de till slut är redo att ge jobbet till vem som helst, då bryr de sig inte om petitesser som att hon absolut inte vill ha det. För när det kommer till kritan finns bara en universell sanning om samhällen vid vägar: Pizzerior och fotboll är det sista som överger människorna. 

Förra sommaren drabbades min pappa ( styvfar egentligen, men pappa för mig ) av en massiv stroke. I två veckor visste inte läkarna om han skulle överleva, eller hur han skulle vara när han vaknade upp. Grönsak eller min pappa? Under den här tiden läste jag boken En man som heter Ove. En man som på många sätt påminner om min pappa. Sidor som jag haft svårt för under uppväxten, sidor jag aldrig riktigt förstått och som emellanåt irriterat mig något så fruktansvärt. Så läser jag då om Ove som är som min pappa, har alla dessa irriterande sidor vi bråkat om så många gånger. Och för första gången känner jag att jag kan förstå min pappa. Förstår var det kommer ifrån, att de här sidorna inte är dominerande utan att han faktiskt egentligen är allt det där andra, det kärleksfulla och omhändertagande. Han bara gömde undan det litegrann. Så jag läste och grät, läste och grät ännu mer. Och älskade min pappa för allt han är, även det som är Ove. Min pappa blev som tur var bättre och boken hamnade i bokhyllan. Älskad och inte bortglömd.

Så kommer nu den här boken, Britt-Marie var här. Jag har längtat efter den men samtidigt fasat lite för den, för hur kan den jämföras med Ove som jag har så kär? Den visar sig vara precis lika bra, om inte snäppet bättre. Britt-Marie är precis som Ove en väldigt irriterande figur. Saker ska göras rätt och regler måste följas. För så har det alltid varit. Inte nödvändigtvis för just Britt-Maries välmående. Hon bryr sig allra mest om sin man Kent och hans välmående är sannerligen viktigt. Så viktigt att Britt-Marie en dag inser att livet har sprungit förbi medan hon sett till att middagen är varm när Kent kommer hem, oavsett när eller om han kommer hem.

Skillnaden som gör att jag faktiskt tycker den här är lite vassare är dock inte Britt-Marie, utan de andra karaktärerna. I boken om Ove är det Ove som är viktig, det är han som står i fokus medan övriga karaktärer förvisso spelar roll men aldrig blir riktigt tydliga. De håller sig i bakgrunden. Inte i den här boken. Här är Vega, Omar, Paddan, Sami, Någon och alla de andra precis lika viktiga som Britt-Marie. Jag bryr mig lika mycket om dem som om henne och det gör boken ännu mer levande för mig. Dessutom är den här roligare än Ove. Till Ove skrattade jag aldrig hysteriskt, något jag definitivt gör när Britt-Marie möter samhället Borg första gången. Jag läser igenom boken med konstanta ryckningar i ansiktet eftersom jag antingen är på väg att börja storböla eller få ett hysteriskt skrattanfall. Britt-Marie var här förvandlar mig till ett gråtskrattande psykfall. Inget fel på psykfall, men läsning offentligt rekommenderas verkligen inte.

Det enda jag stör mig lite på är att Backman inte riktigt litar på att vi läsare förstår Britt-Marie. Han skyfflar in hennes personlighet lite för kraftfullt i början, så man känner sig en aning knäppt på näsan. Men efter ungefär en tredjedel av boken har det där släppt och det är bara hänga med i en underbar bok.

Och så har vi ju slutet. Vilket slut! Jag vet precis vilken dörr hon knackar på och varför, men du kanske inte tror likadant. Bara det är också fantastiskt.

Tack till Partners in stories för recensionsex.

 

Annonser

5 responses

  1. Pingback: Författarintervju – Fredrik Backman | Bokhuset

  2. Pingback: Bokbloggsjerkan och att upprepa sig? | Bokhuset

  3. Pingback: Roligaste boken jag läst? | Bokhuset

  4. Pingback: Så gott som tillbaka. | Bokhuset

  5. Pingback: Några ord ( ok, en megahyllning ) om Fredrik Backman. « Bokhuset

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till

%d bloggare gillar detta: