Superhjältesöndag – Då och nu

Nu har äntligen Fiktiviteters superhjältesöndag dragit igång och det här inlägget är en del av det.

Jag gillar ju superhjältar precis som många andra. Mina har sett lite olika ut genom åren. När jag var barn var det Fantomen märkligt nog. Fantomen och Mandrake, serien i serien så att säga. Fantomen gillade jag på grund av mystiken. Han bodde i dödskallegrottan med vargen Devil och vackra Diana. Hans styrka och smidighet var inte lika viktigt i sammanhanget, det var mystiken runtomkring som lockade. Samt det faktum att han ibland går på gatorna som en vanlig man. Vem som helst kunde ju vara Fantomen. Mandrake var magiker och kunde hypnotisera folk. Det coolaste jag kunde tänka mig när jag var barn. Att lura folk att tro på det man ville. Min tanke var att man kunde lura kassörskan i affären att tro att stenar var pengar och därmed kunna köpa vad man ville, glass till exempel.

Fantomen     5203_mandrake_Korr

Nästa superhjälte blev raka motsatsen i mangaserien Sailor Moon. Den vanliga flickan Annie som upptäcker att hon är Sailor Moon, en av de utvalda månhjältinnorna. Alla månhjältinnor har utöver sina egna krafter, olika små gadgets som hjälper dem i sina försök att bekämpa ondskan. Som James Bondprylar fast med mer bling.

sailor_moon_by_anouet-d5e58cu

Som ung vuxen blev nästa superhjälte Modesty Blaise. En inte helt god hjältinna. Modesty Blaise är lite som Beatrix Kiddo i Kill Bill. Hon har från ung ålder blivit upplärd i såväl kunskap som självkontroll och närstrid. Modesty är en gangsterdrottning som efter utpressning hjälper secret service fånga bovar. Hon jobbar alltså för de goda, men inte helt frivilligt. Till sin hjälp har hon sidekicken Willie som aldrig är eller blir något mer än en vän. Modesty var för mig min första förebild. Sailor Moon var bara fantasi, men Modesty var mer realism mitt i superhjälte-slagsmålen. Nu i efterhand inser jag ju att även den serien är väldigt sexistisk, men då tyckte jag bara hon var supercool och stark.

MODESTY   Modesty-Blaise

Min nuvarande superhjälte är något helt annat. Nämligen min man. Även om jag fortfarande tittar på superhjältefilmer med förtjusning, så är de största superhjältarna de som arbetar för det goda i verkliga livet. Som försöker förändra. Dessutom har jag bildbevis på att min man är superhjälte och sånt går enligt barnen inte att argumentera mot.

2011 ställde min man upp i något som kallades Ö-kampen. En tävling som utspelades på sociala medier där den slutliga vinsten gick till valfri välgörenhetsorganisation. Min man var del av Team Joker, det enda laget som inte bestod av utvalda mediaprofiler. De vann och vinsten gick till Läkare utan gränser. Bilden på laget bevisade för våra barn det de redan visste, att deras pappa är en superhjälte. Något de var helt övertygade om i ungefär 2 års tid och informerade omgivningen om konstant.

Ett av uppdragen var att återskapa superhjältebilden på riktigt och man hade en timme på sig från det att man fick uppdraget. Min man och goda vänner lyckades bra tycker jag! Emils bysse och ett rosa påslakan kan göra alla till superhjältar.

team joker Ökampen

2013 utvecklades konceptet Ö-kampen till Havskampen. Lördagen den 10:e augusti lämnade två galeaser Marstrand respektive Mariehamn och möttes upp fyra dagar senare i Karlshamn.

albanus

Under fyra dygn tävlade de två båtarna mot varandra längs vägen i att samla in pengar till Ung Cancer, och i att ge uppmärksamhet till lösningar på utanförskapet i vårt samhälle. Min man äntrade det tvåmastade fartyget Albanus i Mariehamn och var en del av besättningen för team east. Trots att han aldrig seglat i hela sitt liv var detta självklart för honom att ställa upp på.

albanus ålandstidningen

Jag gillar fortfarande superhjältar och det de står för. Att bekämpa det onda. I vår vardag finns massor av superhjältar, riktiga superhjältar. De som drabbas av det onda och kämpar för att överleva och de som hjälper till i den kampen. Och jag är stolt över att min man är den del av det. Min egen livs levande superhjälte.

superhjälte fuck cancer

Alla kan bli superhjältar.

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:

Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamonbooks, Fiktiviteter, Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln, Vildvittra

7 responses

  1. Mandrake! Honom har jag alltid gillat. Speciellt det där när han gör en ”magisk gest med fingrarna” och kan få folk att tro vad som helst”.
    Och vad fint att din man är din superhjälte! Det är kärlek, det.

    Gilla

  2. Pingback: En perfekt superhjältesöndag – Fiktiviteter

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Mitt Bokliga Liv

+ En kedjeläsande boknörds ändlösa läsäventyr +

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till

%d bloggare gillar detta: