Embla mitt i kosmos

embla-mitt-i-kosmos

Embla mitt i kosmos är skriven av Majken Pollack.

Mamman läser ännu en bok, men Embla kan ändå inte somna. Kroppen bara vägrar, totalt. Embla försöker berätta hur det kändes på bussen, när det var som om ingen märkte henne. Och i lekparken när ingen såg henne. Som om Embla bara var en liten prick i kosmos. Som om hon var alldeles ensam.

Men Mamman vill att Embla ska sova. ”Du lyssnar inte!” skriker Embla till slut. ”Jag vill inte vara ensam!” Och då lyssnar Mamman äntligen. ”Vet du”, säger hon. ”När du föddes blev vi båda ensamma kan man säga. Men inte bara, vi hör ihop också.”

I sin text om Embla som inte kan somna skapar Majken Pollack en berättelse där vardagen lever sida vid sida med de stora frågorna i livet – att vi alla på ett sätt är ensamma, och att vi samtidigt hör ihop. Att vi kan välja själva. Och att det går att finna tröst när vi ser varandra på riktigt.

Beskrivningen är nästan hela sagan. Embla kan inte sova utan funderar över existensiella frågor. Mamma svarar men hör egentligen inte vad Embla frågar. Boken kan visserligen sägas handla om ensamhet och trygghet, att känna sig som en del i något mer. Men framförallt tycker jag den handlar om att lyssna. Hör du inte den rätta frågan kan du heller inte ge de rätta svaren. Boken var lite för kort och lite för abstrakt för mina barn som är 5 och 7 år. Den passar säkert lite bättre till något yngre barn, där bilderna är lika viktiga som texten och tillsammans bildar berättelsen.

Tack till Alvina förlag för recensionsexemplar.

Maskinblod 3 – del 3

maskinblod-3

När jag bestämde mig för att skriva om alla noveller i Maskinblod 3, istället för att bara sammanfatta boken, insåg jag inte riktigt vad jag gav mig in på. Det är många noveller. Men jag är ändå glad att jag gjort såhär eftersom det inte är en bok man bör sträckläsa. Novellerna skulle försvinna in i varandra och njutningen för varje enskild novell skulle minska.

Paddan som sjöng är skriven av Erik Odeldahl.

En värld med ny världsordning och en vän som blir besatt av ett konstverk. Gömt i konstverket utläser Filip noter som han desperat försöker omvandla till musik. Om hur en besatthet leder till undergång och hur vänskap kan prövas. Det här är en härlig mix av skräck och science fiction. Besattheten är obehaglig och tavlan novellen kretsar kring ger mig kalla kårar. En fint paketerad skräcknovell som jag turligt nog inte läste när jag var hemma ensam.

Beskyddaren på månen skriven av Johannes Pinter.

En kortnovell om vad som kan hända när människans nyfikenhet öppnar okända dörrar. En abstrakt existentiell berättelse om liv. På bara någon sida lyckas författaren beskriva livet i dess djupaste mening och även leda oss till undergång. Vackert och skrämmande i sin enkelhet.

Det svåra spelet skriven av Andrew Coulthard.

Stockholm är förändrat. Man har inte längre tillgång till färsk mat. En så enkel sak som rengöringsmedel är svårt att komma över och för de fattiga är räddningen den svarta marknaden. Det nya livet och marknaden som är det ständigt pågående spelet. Hur kan man bli en vinnare när man från början inte har något att satsa? Min första bekantskap med Stockholmsdystopi. Det är något väldigt intimt och samtidigt skrämmande med en dystopisk framtid i ens egna kvarter. Det här är väldigt bra, till att börja med. Det nya Stockholm är kreativt och väldigt trovärdigt. Språket har ett ganska långsamt men bra driv, världen blir tydlig och problemen sätts i sammanhang. Men det blir för mycket politik. Jag tycker visserligen att dystopier bör grundas på samhällskritik. Det är då de blir som bäst. Men det blir så övertydligt här att det på slutet nästan känns mer som en politisk manifestation än en dystopinovell. Läsare vill gärna lista ut saker själva, få ledtrådar här och där och sedan sätta ihop pusslet, kritiken, själva. Att ge för mycket känns lite som att bli skriven på näsan. Som om vi inte klarar det själva, vilket vi oftast gör. Bortsett från det är det här bra. Författarens dystopiska Stockholm känns tyvärr inte helt omöjligt.

Omstart skriven av Boel Bermann.

En fantastisk liten kortnovell om världens undergång. Ännu en fullständig berättelse nedskriven på bara några sidor. Makalöst vacker i sitt vemod.

Tvillingarna från Dilmun skriven av Tora Greve.

En framtida värld, ett tvillingpar och ett sökande efter sitt eget öde. Möjligen förstår jag tanken bakom novellen men på det stora hela är den en gåta för mig. Det är en svindlande massa av planeter, forskningsinstitut, människor, biotroner och av någon anledning sexuellt utsvultna kvinnor som har lyckan att deras planet består av män som gärna ställer upp. Jag förstår inte.

Pancasila skriven av Oskar Källner.

Kolonisationen av en planet går fel när ekosystemet slår tillbaka och vad gör man när ingen lyssnar till ens varningar? Det här var kvällens Daim i godispåsen. Diamanten. En fullständig roman gömd i en novell och jag fastnade totalt. Det påminner till viss del om Avatar, med en hel planet sammanbunden av ekosystemet. Men där Avatar är vacker är den här istället skrämmande. Dessutom finns det en sådan total antagonist här att ösa all sin ilska och besvikelse på, vilket är en lättnad efter all abstrakthet i de andra novellerna. Det är förlösande att äntligen få det onda förkroppsligat. Samtidigt är det inte svårt att se hela mänskligheten i det onda, för det är så vi gör. Människan tar och förbrukar och vägrar se varningssignalerna om att vi överkonsumerar. En lysande science fiction novell som känns både fiction och realism.

Återigen tack till Affront för recex.

Bokbloggsjerka – slalomläser just nu

I dagens bokbloggsjerka inne hos Annikas Litteratur- och kulturblogg är frågan:

Vilken bok/vilka böcker håller du på att läsa just nu?

Jag slalomläser ju alltid, vilket innebär att jag läser flera böcker på en gång. Jag har en i väskan som är lunchläsning, en vid soffan, en vid sängen och en som jag läser med barnen. Just nu är det dessa:

barnstenar-i-vattnet kungen-i-djungeln flickor-som-skimrar spokstaden-andra-boken-om-miss-peregrines-besynnerliga-barn

Däremellan fortsätter jag ju såklart med Maskinblod 3.

Ni har väl inte missat att jag nu också finns på facebook!

 

Jag blir kändis och här sitter jag och läser…

Nej, kändis ska jag inte bli men faktiskt händer det väldigt mycket kul just nu, tack vare bloggen. Jag har fått vara testläsare åt en väldigt bra författare. Det kändes lite extra bra när min feedback delvis bekräftades av hennes förlag som tyckte likadant. Jag ska även vara med på radio här på Åland. På tisdag morgon är det meningen att jag ska prata om böcker, läsande och såklart, bloggen. Jag har fått ytterligare ett erbjudande som låter väldigt roligt, men som jag inte kan säga så mycket om än. Men det kommer.

Under tiden läser jag såklart. Ikväll har jag återigen plockat upp Maskinblod 3 och jag häpnar över hur bra den är! Jag har ju aldrig läst noveller tidigare så det här var min debut, och det är som om jag har upptäckt en liten skatt. Maskinblod 3 är jättebra! Som en påse med blandgodis som man från början kanske tror är en Twistpåse ( jätteäckligt, alltihop ) och så visar den sig innehålla bara massa gott. Det är Japp blandat med Twix och däremellan någon Daim ( diamanten i påsen ) och kvällen är räddad. Jag inser naturligtvis att jag måste skaffa Maskinblod och Maskinblod 2 så snart den här är läst.

maskinblod-3

Jag ska försöka recensera klart alla noveller i boken innan helgen är slut, några kommer redan imorgon.

Och medan jag funderar över kommande recensioner lyssnar jag på det här.

Champion – bästa dystopin!

champion

Champion är den avslutande delen i en trilogi skriven av Marie Lu.

June och Day har offrat mycket för medborgarna i Republiken och för varandra. Men det var långt ifrån tillräckligt. Nu står Republiken inför sin värsta kris någonsin och June, underbarnet, och Day, legenden, står i händelsernas mitt.
June har en hög befattning inom den styrande eliten och Day är en hyllad folkets hjälte. Men precis när fredsavtalet med Kolonierna, som stridit med Republiken i snart ett århundrade, ska bli verklighet orsakar en fruktansvärd pestsmitta panik i Kolonierna. Ett fullskaligt krig verkar oundvikligt. Den här gången kommer inte Republiken att kunna hålla stånd, och den enda lösningen är att finna ett botemedel mot smittan och det snabbt. Det är en kamp mot klockan, och samtidigt vacklar Days egen hälsa.
Day och June är återigen tvungna att sätta allt på spel, inklusive de människor de älskar. Kommer deras kärlek att bestå genom den slutgiltiga prövningen?
Den sista striden är här.

Day är döende och June är preseskandidat åt Elektorn. Day sade ju adjö till June utan att berätta om sin vacklande hälsa i den förra boken, men när kriget hotar och Republiken återigen sätter sitt hopp till Day blir det omöjligt att dölja hans sjukdom. Day blir allt svagare och minnet börjar bli påverkat. Kommer Day överleva tillräckligt länge för att rädda de han älskar och kan han älska June fullt ut trots deras trasiga historia?

Som jag har längtat och fasat för den här sista boken. En serie är ju egentligen bara så bra som den sista boken tillåter den att vara. Och oj vad det här är bra. Marie Lu är konsekvent med sina karaktärer. June och Day fortsätter vara precis lika kapabla som tidigare. De är precis lika starka, egensinniga, sårbara och kompetenta som i de andra två böckerna. Det händer nog inte en enda gång i hela serien att jag sitter och irriterar mig för att karakärerna gör korkade saker. Visst fattar de emellanåt fel beslut och handlingarna kanske inte blir så som man vill, men det är inget velande. Inga idiotiska grejer utan sådant som man ändå kan förstå. Världsbygget Marie Lu uppvisar i Champion är dessutom genialt. Hennes Antarktis skulle gärna få vara underlag för en helt egen serie. Trilogin håller. Nästan hela vägen. För det finns en liten detalj som stör mig, men den kan jag tyvärr inte ta upp utan att spoila. Det finns dock ett hål i slutet som stör mig och saknar trovärdighet. Men det är en petitess i sammanhanget. När jag trodde att det inte kunde bli mer spännande skruvar Marie Lu åt det ännu ett varv, och när det inte var så många sidor kvar hade jag ingen aning om hur det här faktiskt kommer sluta. Och slutet som väl blir hade jag aldrig kunnat föreställa mig.

Jag tokälskar Champion. Det är helt enkelt den bästa dystopitrilogin av dem alla.

Betyg 5/5

 

Tack till Modernista för recensionexemplar.

 

Eldbunden – Fantasy

eldbunden

Eldbunden är första delen i en trilogi skriven av Ylva Lee Lindell.  Andra boken heter Skogsblod och har redan kommit ut.

Känslan att bara vara vanlig är ingen känsla som Mindra är särskilt bekant med. Omgiven av ungdomar från vanliga hem, med vanliga familjer och vanliga intressen känner hon sig ganska ensam. Mindra kommer till internatskolan S:t Mikas en sen höstkväll med en sliten tygväska. Familjen som hon varit placerad hos i flera år har tröttnat på hennes vanskliga tonårsbeteende och givit upp om att hon någonsin ska bli som andra. Utåt sett är hon en helt vanlig tjej med alla attribut som andra tonårstjejer men inuti bär hon på en stor hemlighet och en ännu större fruktan: Eld. Vart hon än går har saker en tendens att börja brinna. Hon vet inte varför eller ens hur hon ska kunna stoppa det. Det enda hon verkligen önskar är att någon gång någonstans bli accepterad för den hon är. Men så träffar hon Bastian. Bastian förstår och lyssnar och accepterar henne precis som hon är. I Bastians värld känner hon sig plötsligt hemma men en sak står klart redan från början: han är inte som någon annan hon mött och plötsligt befinner hon sig i en verklighet där änglar och hämndlystna spöken är vardagsmat.

Mindra är i början en osäker och alltför temperamentsfull tonåring. Egenskaper som kan vara rätt jobbiga om man har en tendens att börja brinna så fort man blir lite arg. Men så möter hon Bastian som visar sig vara en ängel. Mindras egen skyddsängel. När det visar sig att någon vill dem illa flyr de hals över huvud med hjälp av Vika och Delhad. Delhad är en skiftare som kan byta gestalt och han visar sig vara mer betydelsefull än Mindra kanske vill.

I början av boken hade jag lite svårt för den. Lindells favorituttryck ”ärligt talat” hänger med som ett klister igenom hela boken. Det är även som om författarinnan haft för många idéer och försökt klämma in alltihop redan från början, så jag hängde inte riktigt med i svängarna först. Men efter några sidor lugnar det ner sig och när jag väl får grepp om alla karaktärer och ickemänsliga varelser blir det bra. Mindra är något irriterande i början med alla sina tonårsfasoner, men i takt med att spänningen stiger i boken utvecklas Mindra till en riktigt stark tjej som inte låter någon trampa på henne. Det här är rejäl fantasy. Jag gillar att Lindell vågat ta ut svängarna rejält och öser på med varelser och världsbyggen i olika skikt. Jag gillar att Mindra utvecklas och att relationer förändras. Det gör storyn oförutsägbar vilket faktiskt är alltför ovanligt i fantastikvärlden.

Tack till Mörkersdottir förlag för recensionsexemplar.

Jag blundar tills jag finns

jag-blundar-tills-jag-finns

Jag blundar tills jag finns är skriven av Marie Björk.

Sandra drömmer om ett liv bortom Sörbyskolan och
utan en pappa som förstör. Musiken och idolen Patti
Smith räddar henne – med hörlurarna på hörs det
inte om någon skriker och bråkar. En gång hade hon en
bästis som förstod allt, Sara. Men Sara flyttade och Sandra vågar inte tro på att ensamheten ska försvinna. Det gäller bara att härda ut,
tills hon har gått ut nian och hela livet kan börja. Men så kommer Cassandra,
och allting förändras. In i Sandras liv kommer fester, killar och det där som absolut aldrig någonsin får hända. Men som ändå händer.

Jag blundar tills jag finns handlar om att skydda sig mot en pappa som dricker, om att förlora vänskap och hitta kärlek, utforska sin sexualitet och att handskas med det allra värsta. Boken väjer inte för mörkret, men är
samtidigt full av hopp och mod.

Det här är ytterligare en jobbig tonårsbok fylld av mörker. Till skillnad mot boken 14 så är den här mer realistisk. Sandra bor med sin alkoholiserade pappa och en mamma som vägrar se. Att tillbringa sin vardag med att tassa på tå hemma, att aldrig veta vad man möts av när man kommer hem är tyvärr många ungdomars vardag. Jag lovar att vi alla har någon i bekantskapskretsen som vi inte känner till. Man får inte blunda, alla måste se. Samtidigt har Sandra problem på kompisplanet. Hennes bästis flyttar och Sandra står ensam mitt i allt det jobbiga. För hur skaffar man nya kompisar när man aldrig vågar bjuda hem någon, när man ljuger om allt man är? Men en dag kommer Cassandra och Sandra upplever något nytt. Fester, alkohol som ironiskt nog bedövar och killar. Men hur långt är Cassandra beredd att gå för att bli populär, för att just den där speciella killen ska vilja ha henne? Och när det hemska händer, vad gör man då? Spoilervarning härifrån!

 

 

Boken tar upp flera viktiga ämnen, framförallt alkoholism i familjen men även våldtäkt. Jag önskar att författaren hade vågat gå lite längre ner i träsket. Kan man anmäla, kommer någon tro en när man från början sade ja? Är det våldtäkt om man inte minns det själv? De här frågorna är viktiga eftersom vi ser fall hela tiden där ord står mot ord, ibland finns mängder av bevis och ändå blir förövaren frikänd. För att han inte förstod att han våldtog. För att sex killar inte fattade att tonårstjejen som var inlåst och utlämnad till dem inte hurrade av lycka. För att tjejen som blev söndertrasad inuti av två killar och en fjärrkontroll gillade att ha sex, i vanliga fall. Ändå är boken bra och viktig. Författaren går tillräckligt på djupet för att frågan ändå ska beröras, även om jag hade önskat lite mer. En viktig bok om gränser och utsatthet. Och om hopp.

Tack till Idus förlag för recensionsexemplar.