Bärnstenar i vattnet

barnstenar-i-vattnet

Bärnstenar i vattnet är första delen i en eventuell trilogi skriven av Michéle Glatthard.

JAG HAR då aldrig sett sådana ögon. De lyste i mörkret som glödande kol. Och så håret! Som eld, jag svär. Och när barnet lades i moderns famn, så dog hon. På fläcken. Bara så där. Det var djävulens barn, det är jag säker på.
Då pastorns fru dör i barnsäng, sprids ryktena snabbt i socknen. Det pratas om klor och sylvassa tänder som har slitit upp moderns mage från insidan. Det pratas om horn och en kropp täckt av hårda förkolnade fjäll. Men barnet som den unge lövjekarlen hittar i skogen liknar inte denna beskrivning alls. Flickans hud är len och så vit att den nästan lyser i mörkret. Hon har mjuka, röda lockar och nyfikna ögon som liknar ett par bärnstenar. Och lövjekarlen inser snart att han känner igen dessa ögon.

Lövjekarlen hittar ett nyfött barn i skogen. Ett barn med hår rött som eld och ögon gula som bärnsten. Lövjekarlen tar hand om den lilla och svär att beskydda barnet från allt ont. Barnet som får namnet Teresa och lövjekarlen lever ett kringflackande liv. Detta då folk gärna ser med misstro på dem som besitter kunskaper om örter och sånt som borde vara dolt. Både Lövjekarlen och Teresa har förmåga att se naturens alla dolda väsen, som Näcken när han spelar och älvorna när de dansar. De letar efter en fristad, ett ställe de kan känna sig trygga på. Samtidigt sprids häxbålen över landet och faran kommer allt närmare.

Det här borde vara bra. Det borde vara en bok för mig att älska. Den är välskriven och vacker. Språket känns som rinnande honung, mjukt och glödande på samma gång. Stämningen i berättelsen är genomgående trolsk, mystisk och längtande. Nätterna när Näcken spelar för Teresa blir levande och man känner nästan vinddraget av älvornas dans. Problemet är att det inte händer så mycket mer. De vandrar, de söker, ibland hittar de vänner och ibland blir de bortjagade. Däremellan spelar Näcken och älvorna dansar. Ett tag slutar de spela och dansa och Teresa och Lövjekarlen fortsätter sin vandring. En vacker bok är alltid en vacker bok där drivet inte alltid är nödvändigt. Men det här känns som att köra mil efter mil i femtio kilometer i timmen. Det är trevligt ett tag, men efter några mil önskar man att något händer. Att man får gasa på åtminstone lite, ta en omväg någon annanstans där det är lite mer terräng, eller varför inte dra ut på motorvägen en liten stund. Berättelsen puttrar på i femtio hela vägen och jag behöver tyvärr mer fart än så, eller kortare väg att köra för att uppskatta det.

 

Tack till Mörkersdottir förlag för recensionsexemplar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Marias bokhylla

Ibland kommer även livet i vägen

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till

%d bloggare gillar detta: