Årets sorgligaste

oceanene

Ingen bok har orsakat så mycket huvudbry under året som den här. Jag är fortfarande inte säker på vad jag egentligen tyckte, vilket på sätt och vis är det bästa betyg en bok kan få.

Vilket jag tror Neil Gaiman visar med den här boken. Att den symboliskt beskriver en kedja av händelser där de vuxna traumatiserar ett barn totalt och han inte har någon alls. Mamman är frånvarande, pappan begår fruktansvärda övergrepp och Ursula Monkton som trasar sönder en hel familj är monstret.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s