Postapokalyptiskt Sverige – Enklaven

Enklaven

Enklaven är skriven av Mattias Engström.

Året är 2196. Miljöförstöring och ekonomisk kollaps har förändrat världen. Sverige är endast beboeligt i de södra delarna, dit inlandsisen ännu inte nått. De som inte tillhör den styrande eliten tvingas kämpa för sina liv i flyktingläger, där människovärde är ett relativt begrepp och rättsstaten sedan länge förlorat all kontroll.

Enklaven är den enda utomstående betraktaren till samhällets förfall. En organisation som verkar i avskildhet – utanför statens gränser och bortom dess inflytande. I en bräcklig symbios med inrikesförsvaret banar Enklaven sin väg framåt i ett försök att erbjuda mänskligheten en sista chans till räddning.
Plötsligt växer ett oväntat hot fram, något som för alltid kan förändra balansen i världen.

Fyra vänner väljs ut för ett uppdrag som kastar dem ut i den hotfulla omvärlden, på en resa över havet, mot ett osäkert öde. Av de fyra är det bara en som känner till det sanna målet – och den fruktansvärda konsekvensen av ett misslyckande.

Enklaven hittar en signal som verkar komma från en del av organisationen som alla trodde var borta sedan länge. De fyra huvudkaraktärerna är Tinna, Amanda, Jacob och David som blir utvalda att ta sig från Sverige till Kanada, för att ta reda på om denna förhatliga och fruktade del av organisationen trots allt fortfarande lever.

Jag hade aldrig kunnat gissa att det här är en debutroman. Den är en av de nominerade till Selmapriset och jag förstår varför. Enklaven är en otroligt välskriven postapokalyptisk berättelse som utspelar sig i en värld som drabbats både av en miljökatastrof och ekonomisk kollaps. Språket flyter väldigt fint och jag tvivlar inte på den framtida värld som presenteras. Författaren har fått fram ett varierat persongalleri med karaktärer där några har en historia som bokstavligt talat fick mig att gråta som ett barn när de berättades. Ändå är karaktärerna ganska hårda. De har av naturliga skäl blivit hårdhudade för att överleva i en kall och krympande värld. Ändå hade jag önskat lite mer värme, en öppning för lite mer känslor hos några av dem.

Det här är ingen lätt bok. Kunskapen hos författaren verkar helt genuin och troligen är det därför terminologin ibland blir lite väl invecklad för oss okunniga. Jag har även svårt för tidshoppen som är i början av boken. Tiden växlar från sida till sida och vi kastas mellan dagar, veckor och år. Författaren gör visserligen tidshoppen skickligt, men jag måste hela tiden stanna till i läsandet och kontrollera vilken dag som berättas vilket stör läsupplevelsen. Det här tar slut efter cirka 80 sidor och det är där min läsupplevelse börjar.

Jag tyckte mycket om den här boken även om det som sagt inte är en lätt bok. Den kräver koncentration och uppmärksamhet, men drivet är så bra att jag ändå sträckläste sista halvan av boken. Det här är första delen i en serie och jag kommer hänga på låset när nästa bok kommer till bokhandeln.

Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till författaren för recensionsexemplar.

Annonser

Bokbloggsjerkan och att upprepa sig?

Den här veckan har flugit iväg. Förra helgen var kalashelg och jag hade tyvärr inte tid för jerkan så som jag ville och var dålig på att besöka andra bloggar, ber om ursäkt för det och det tar jag igen nu i helgen, jag lovar. För nu är det helt plötsligt fredag igen och med den Annikas fråga som är,

Vad tycker du, fungerar upprepningar eller ser du helst att de lyser med sin frånvaro?

Jag tycker generellt att upprepningar är jobbiga. Jag känner mig lite skriven på näsan av författaren, något som jag nämnde i recensionen av Fredrik Backmans Britt-Marie var här.

Det enda jag stör mig lite på är att Backman inte riktigt litar på att vi läsare förstår Britt-Marie. Han skyfflar in hennes personlighet lite för kraftfullt i början, så man känner sig en aning knäppt på näsan. Men efter ungefär en tredjedel av boken har det där släppt och det är bara hänga med i en underbar bok.

Ewa nämner i sitt inlägg Ayla och de återkommande kärleksstunderna med Jondalar i Stäppvandringen. Visserligen blir det lite tradigt efter ett tag men styckena fyller ändå en funktion känner jag. Syftet är ju att visa hur Ayla efter ständiga övergrepp lär sig att sätta gränser, att inse skillnaden i att bli tagen och att vilja ge själv. I Mammutjägarna ger hon ju också eftersom hon tror att det är vad som förväntas, något som tyvärr är alltför vanligt av kvinnor tror jag.

Spännande bokhög som väntar!

bokhög 2

En härlig blandning av recensionsexemplar, lånat på biblioteket samt köpt på lokala bokhandeln. Jag har faktiskt en hel hög till, men det är böcker som jag får se om de blir lästa. Blir en härlig helg, men var ska man börja?

Jag lämnade tyvärr tillbaka Caitlin Morans bok till biblioteket oläst den här gången. Bättre lycka nästa gång kanske. Fördelen med att låna böcker, man kan faktiskt strunta i att läsa dem och låna igen när humöret passar in bättre.

#TBT – Xena krigarprinsessan

XENA 2

Oarya har Throwback thursday och jag hakar som vanligt på.

Ja jag vet att det här är en bokblogg och bör handla om böcker, men det här är ett nödvändigt undantag. Man kan inte nörda loss utan att någon gång nämna Xena krigarprinsessan. Och hade Xena funnits som bokserie så hade jag lätt läst alltihop så det här räknas nästan inte som fusk.

Jag älskade Xena när den gick på tv. Jag råkade slå på tv:n och där var hon, så jäkla cool stark och kaxig. En riktig förebild. Xena har diskuterats i feministiska sammanhang många gånger eftersom hon faktiskt var något ganska nytt när hon kom, en kvinna som utövar våld. Hon är dock inte bara en våldsam kvinna, utan något så trevligt som en smart kvinna som klarar sig jävligt bra själv. Genom hela serien slåss hon mot både kvinnor och män, oftast män, och till skillnad mot kvinnor genom historien, tex amasonerna, så vinner hon alltid. Man kan ha vissa invändningar mot den feministiska tolkningen på grund av den visuella framställningen av Xena. Den typiska Xenaklädseln är ju ganska framhävande. På sätt och vis. Nu ska man ju komma ihåg att serien kom för 20 år sedan och var en spinoff till Hercules, inte han så påklädd heller alla gånger. Jag tycker dock hennes karaktär, oavsett klädsel, var och är en stark feministisk förebild. Hon är stark ( även kroppsligt, ingen tunn liten älva där inte ) och visar klart och tydligt att kvinnor kan.

Xena Gabrielle

Serien är dessutom normbrytande med tanke på Xenas och Gabrielles relation. Det framkommer ganska tydligt i sista avsnitten att den går djupare än vänskap, något som hintas genom hela serien men alltså blir tydligt först på slutet. Visst finns det även kärleksrelationer med män, men dessa är sekundära bihandlingar medan fokuset genomgående läggs på Xenas och Gabrielles relation. Många förstår nog inte vikten av detta, men Xena har ju som sagt 20 år på nacken och det är alltså en serie som riktade sig mot både tjejer och killar i ung ålder. Den är dessutom amerikansk och att då göra en serie om en kvinnlig krigare som dessutom verkar ha en samkönad kärleksrelation måste anses som ganska banbrytande och okonventionellt.

Mitt enda motstånd mot serien är hur den slutade. Xena borde ha fått fortsätta vara stark och kaxig för alltid.

Så jag är en riktig Xena-nörd. Jag har hela filmboxen och även tv-spel. Tur man har en make som fattar vikten av äkta nörderi och kommer med fina presenter. Mitt enda önskemål nu är att någon tar och remastrar hela serien, så jag kan plöja igenom den igen.

xena

Väckelse – Stephen King

kingvackelse

Väckelse är skriven av Stephen King.

New England, tidigt 60-tal. Sexårige Jamie Morton leker på gården när en skugga faller över honom och en man i svart kavaj tornar upp sig mot himlen. Det är första gången Jamie träffar pastor Charles Jacobs – ett möte som kommer att prägla hans liv. Med sin vänliga fru och livlige son blir den unge nyinflyttade pastorn genast omtyckt i staden. Jacobs är inte bara hängiven sitt prästerliga kall, han drivs också av en hemlig besatthet av elektriska experiment. Jamie delar hans fascination och mellan dem båda knyts ett särskilt band. Men när tragedin drabbar Jacobs familj slås idyllen i spillror. Övertygad om att Guds existens är en omöjlighet chockar pastorn samhället i grunden och tvingas lämna staden.

Charles Jacobs skugga kommer dock inte att lämna Jamie. Den bara mörknar med åren. När de båda möts igen är Jamie i trettioårsåldern, en heroinmissbrukande musiker som befinner sig i fritt fall. Återigen får Jacobs Jamies liv att ändra riktning, och återigen dras han in i den allt mer maniske före detta pastorns försök att väcka liv i universums dolda krafter. Krafter som kan hela, men också skada.

King och jag har en komplicerad historia. Jag har läst King i hela mitt liv, till och från. Ändå har jag haft så svårt att acceptera hans författarstil som varit ganska konstant. King läser man nämligen inte för upplösningen, det är vägen dit som är målet. Till skillnad mot andra böcker där upplösningen kan hjälpa eller stjälpa en bok har jag numera lärt mig att i Kings böcker uppskatta vägen dit som hela läsupplevelsen, eftersom Kings avslut ofta är osannolikt makabra, ibland nästan absurda. Den här boken är inget undantag.

Väckelse ger mig Kingkänsla hela vägen. Från den unge Jamies första möte med pastorn, genom tonåren och upp i vuxen ålder. Hela tiden med pastorns väldiga skugga hängande över sig. Boken är inte skrämmande på samma sätt som till exempel DET. Det här är en ganska trevande biografi med en huvudkaraktär som känns väldigt personligt skriven, nästan självrannsakande. Jag kan under läsningens gång inte låta bli att fundera på hur mycket av Jamie som är King. Som skräck är den här både lysande och en besvikelse beroende på vad man förväntar sig. Här finns ingen konkret fara. Istället bygger King skickligt upp känslan av en kommande katastrof. Mest av allt är det här en bok om besatthet och hur den kan antingen rädda oss eller förgöra oss. Beroende på vad vi själva väljer.

”Någonting hände”, sa jag. Jag hade en gaffel i handen ( Gud vet var den också kom från ) och stack den gång på gång i min uppsvällda överarm. Blodet pärlade ut från minst tio, tolv små stick. ”Någonting. Hände. Någonting hände. Mamma hjälp, någonting hände. Någonting. Någonting.”

Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON.

Urban fantasy, varför har jag så svårt för det?

Jag är ju en sucker för fantasy och science fiction. Jag älskar att läsa om vampyrer, änglar, demoner och alla tänkbara horribla framtida versioner av verkligheten. Jag älskar rymdskepp, robotar, drakar och alver. Däremot har jag tydligen svårt för urban fantasy.

Jag läste Stad av skuggor med stor förväntan. Omslaget är dramatisk ( skitfult men dramatiskt ) och alla pratar sig varma om Cassandra Clares fantastiska världsbygge och allt jag kände var ett, nja

stad-av-skuggor

Jag provade istället med Beautiful creatures av Kami Garcia och Margaret Stohl. Lite bättre gick det. Ethan är sympatisk, hans sidekick Link är fantastisk och känslan av varm kladdig sydstatshetta är påtaglig. Ändå känner jag ett njae. Den är ok men den engagerar inte. Ändå tycker jag att boken är ganska välskriven och miljön är som sagt påtagligt levande. Så jag har grubblat och insåg helt plötsligt en dag att det är genren urban fantasy som av någon anledning inte passar mig. Jag har svårt för det här med en magisk värld i, eller vid sidan av, den riktiga verkligheten. Fantasy ska tydligen enligt min hjärna var i den riktiga världen fast i framtiden typ, eller high fantasy med en helt och hållet skapad fantasyvärld i stil med Sagan om ringen eller De utvalda.

beautiful-creatures-bok-1-morka-drommar-livsfarlig-karlek

 

Vad vill jag säga med det här ? Ingen aning. Mer än att jag sörjer en genre jag älskar i fantasin men inte i praktiken. Varning för spoiler!

På tal om Beautiful creatures så har jag ju ändå envist läst både del två och tre och blev mäkta upprörd. Jag skrev argt i kompischatten direkt efter,

Hur fan kan man ta kål på en huvudkaraktär? Vad är det för skitförfattare som avslutar en hel serie med att huvudkaraktären dör? 

Ena kompisen ringer upp mig och frågar att åh, har du läst bok X nu? Öh nä, jag läste Beautiful creatures. Och där fick jag alltså en annan serie spoilad ( fast jag tog fel på person som dog ), några kan säkert gissa vilken. Som tur var upptäckte jag snabbt att det finns en del fyra av Beautiful creatures. Även om jag inte läser den slipper jag vara arg för att huvudpersonen dog i alla fall.

Marias bokhylla

Ibland kommer även livet i vägen

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till