Ransom Riggs sökande efter De besynnerliga barnen

Jag tycker om övergivna hus och byggnader, de kittlar fantasin på något sätt och jag tycker om att föreställa mig vilka som kan ha bott där en gång i tiden. Så ibland googlar jag det här och idag snubblade jag över en video av Ransom Riggs som skrivit Miss Peregrins hem för besynnerliga barn, där han letar efter De besynnerliga barnens hem.

Och så här blev boktrailern,

 

Det blev YA rakt igenom.

Veckan har susat iväg och äntligen är det snart helg. Jag är ju inte bara boknörd utan även mellonörd, så jag sitter just nu som klistrad framför teven med mobil i handen på lördagskvällarna. Teven av uppenbara skäl och mobilen så jag kan chatta om mellon på diverse forum. Jag brukar inte tjuvlyssna på bidragen men jag kunde inte låta bli att kika lite på Mums-mums Zelmerlöv och den verkar hejdundrande bra. En vinnare?

Men nu skippar vi mellon och ägnar oss åt viktigare saker, nämligen frågan i veckans jerka som lyder så här,

Den mest uppenbara frågan borde väl egentligen handla om bokrean, men i stället väljer jag att fråga dig om du har läst en bokserie som du slutade tycka om under resans gång och varför? Om du inte läser serier kan du väl i stället berätta om vilken bok som har haft det perfekta slutet (utan att lämna ut för många detaljer förstås). Naturligtvis finns det ingenting som stoppar dig från att besvara båda frågorna om du vill.

Det mest självklara svaret är Tahereh Mafis serie Juliette. Första boken tyckte jag väldigt mycket om och sedan rasade det totalt. Även Allegiant av Veronica Roth hade jag stora problem med. Inte bara för det oförutsedda som sker i sista boken, utan även på grund av karaktärernas utveckling som jag inte alls tyckte om.

satt-mig-i-brand allegiant

En serie som jag tyckte höll måttet hela vägen var faktiskt Kristin Cashores trilogi De utvalda. Visserligen har böckerna olika huvudpersoner, men slutet är riktigt snyggt där karaktärerna binds ihop på ett sätt som känns helt rätt. Även Cirkeln är en stor favorit som jag tycker höll hela vägen fram. Och nu när jag nämner de här trilogierna inser jag att jag faktiskt inte skrivit om dem här i bloggen. Märkligt med tanke på att de är stora favoriter hos mig. Jag får nog ta en omläsning så jag kan sätta igång och rekommendera de här fantastiska böckerna till er som inte läst dem.

de-utvalda-tankelasaren-ungdomde-utvalda-monstrets-dotterde-utvalda-hemligheternas-rike

#TBT – Våldtäkten vi inte såg

Helgen närmar sig och med den kommer som vanligt Oaryas Throwback thursday.

Ok, den här boken är nog det närmaste jag minns som ungdomslitteratur från min barndom. Jag var knappt ungdom men läste med förtjusning i smyg ändå. Virginia Andrews bok Vindsträdgården som blev en serie på fyra böcker. Man pratade om den, smög och viskade eftersom den innehöll sex. Dessutom förbjuden sex.

Vindsträdgården

Fyra barn blir inlåsta på vinden av sin mamma och mormor och blir kvar där i flera år. Under åren som går pyntas vinden med pappersblommor och syskonen växer upp inlåsta, medan mamman hela tiden försäkrar barnen om att när morfar dör behöver de inte gömma sig längre. Då får de komma ut. Naturligtvis slutar det med att de äldre syskonen blir förälskade och en kärleksrelation mellan dem börjar.

Jag vet inte vad det var på den tiden, men incest verkade poppis. Vem minns inte Den blå lagunen som går ut på ungefär samma sak? I alla fall, när jag skulle googla lite för att friska upp minnet gällande boken fick jag mig en rejäl chock. Det visar sig nämligen att den här kärleksrelationen mellan Cathy och Chris som vi tyckte var så fin, tabu men vacker och romantisk ändå, börjar med en våldtäkt! En riktig våldtäkt där han tvingar sig på henne, och det slutar inte där. Cathy ber nämligen om ursäkt efter våldtäkten eftersom det var hennes fel att han gjorde det. Och vi tyckte likadant! Jag noterade liksom inte ens att det faktiskt var en våldtäkt, utan såg det som helt naturligt att han var tvungen att ta henne eftersom hon nu frestat honom som hon gjort. Fattar ni hur korkad man känner sig nu? Här sitter jag och orerar mig blå över det hemska med 50 shades och så visar det sig att jag läste något ännu värre och tyckte det var romantik. Jag undrar faktiskt om det var någon som reagerade då, eller om det var så normen såg ut även för de vuxna?

Under mitt googlade upptäckte jag också att man gjort en ny filmatisering förra året av Vindsträdgården. Det här har passerat mig obemärkt förbi, men jag kan inte låta bli att undra varför.

Virginia Andrews skrev och gav ut denna serie på fyra böcker innan hon fick diagnosen cancer. Innan hon dog skrev hon febrilt på nya böcker och nya serier i förhoppningen att dessa kunde fortsätta ges ut även efter hennes död, vilket de också gjorde. De flesta på temat incest.

Jag gillar fortfarande inte 50 shades, men jag är lite mer förstående till varför den är så populär och jag är samtidigt väldigt tacksam över att ungdomslitteraturen idag överlag ser helt annorlunda ut.

We fell to the floor, both of us. I tried to fight him off. We wrestled, turning over and over, writhing, silent, a frantic struggle of his strength against mine.

It wasn’t much of a battle.

I had the strong dancer’s legs; he had the biceps, the greater weight and height…and he had much more determination than I to use something hot, swollen and demanding, so much it stole reasoning and sanity from him.

And I loved him. I wanted what he wanted–if he wanted it THAT much, right or wrong.

Somehow we ended up on that old mattress–that filthy, smelly, stained mattress that must have known lovers long before this night. And that is where he took me, and forced in that swollen, rigid male sex part of him that had to be satisfied. It drove into my tight and resisting flesh which tore and bled.

Now we had done what we both swore we’d never do.

Här kan ni läsa lite tankar om den här boken av Mats Strandberg, och här finns en diskussion från förra året även den med Mats.

På gång under våren, spännande möten och härliga titlar!

Jag har under ett par månader valt bort recensionsexemplar. Några har jag naturligtvis inte kunnat tacka nej till, men i övrigt har jag bara skrivit om lånade eller köpta böcker. Jag hade ett tag i höstas när recensionshögen var konstant jättehög vilket gjorde att bloggandet kändes som ett stort måste. Som ett ständigt samvetsprojekt som aldrig minskade och det var ju naturligtvis aldrig meningen med bloggen. Syftet är faktiskt i första hand att det ska vara roligt, att jag läser för att jag älskar det och förmedlar tankar kring böckerna för att jag vill det, inte för att jag måste. Så jag betade av högen, tog en liten paus och har bara läst det jag själv haft lust till, om jag haft lust. Batteriet är därmed påfyllt, nya spännande titlar lockar och lusten att både läsa och skriva är tillbaka på max.

Och så alla spännande möten som är på gång då. På lördag är det träff här i Mariehamn för människorna bakom kommande science fiction & fantasykonventet Archipelacon som tar plats här i sommar. Schemat krockar naturligtvis ( som alltid ) med annat, men det är ett möte jag verkligen vill gå på. Så jag kan fortsätta tigga och be om en träff med George RR Martin himself när han kommer hit ( jag ser fortfarande framför mig hur vi sitter på min altan och snicksnackar över en drink, sanndagdrömmande? ).

I maj har jag blivit inbjuden på en lästräff i sthlm vilket jag kämpar för att få till. Det är ju tyvärr inte bara ta bussen utan det krävs planering när man bor mitt i vattnet, så jag hoppas få till det.

Om en månad är det även litteraturdagar här i Mariehamn med spännande namn som John Ajvide Lindqvist ( åh starstruck ) Nene Ormes, Maria Turtchaninoff och andra författare jag verkligen verkligen gillar.

Höjdpunkten är ju SF & fantasykonventet Archipelacon som går av stapeln i juni. Som jag ser fram emot det!

Och snart får jag läsa den här!

the young elites

 

 

Hobbitar, nja jag vill nog träffa fler!

Fantasytema hos Kulturkollo och jag är naturligtvis inte den som är den när det gäller fantasy, så jag är med på deras tisdagsutmaning. Som vanligt kan jag inte hålla mig till bara ett svar, så ni får ta att jag fuskar lite.

Vilken fiktiv plats skulle du besöka om du bara kunde?

Det här var en svårare fråga än jag trodde. Det finns massor av platser jag vill besöka, men så är det ju det där med faran som av någon anledning ofta är närvarande. Men det som ploppar upp i tankarna är märkligt nog en plats från en bok jag inte blev särdeles förtjust i, nämligen skolan Brakebills i boken Magikerna av Lev Grossman. Boken i sig föll jag inte för, men skolan lät fantastisk. Inte på grund av det som oftast nämns kring Brakebills, sex, knark och alkohol, utan allt det andra. Magi och inträdesprov som får Hattmakarens tebjudning att verka fantasilös. Hattmakarens tebjudning i Alice i underlandet hade förvisso inte heller varit fel. Eller Kalles choklafabrik.

Om du fick välja en av alla dessa magiska varelser som ditt eget husdjur – vilket skulle du ta? Och varför?

Magisk är han inte, men underbar. För många år sedan slukade jag böcker av Dean Koontz, bara för att upptäcka att ingen levde upp till min första läsupplevelse av honom, nämligen boken Väktare. I den boken finns en hund som heter Einstein och jag tyckte så mycket om honom att det nästan känns som om han var min för ett tag. Einstein är en golden retriver som är resultatet av ett experiment. Man kan prata med honom via ett alfapet och han är helt fantastisk snäll. Och kanske en liten Mogwai också.

mogwai

 Hitta på en egen trollformel! Hur låter den? Vad tänker du använda den till?

Eftersom jag inte kan stilla mig gällande fiktiva platser och karaktärer jag skulle vilja träffa får det bli Arrivo Prontus!

Beroende på om jag använder den på mig själv eller på boken, så kan jag antingen trolla hit karaktärer jag vill träffa ( rumpnissar, draken Saphira, Katsa, Jamie och Claire, Katniss, Day, hobbitar, Aragorn, Ender, kapten Fidesko och tusen andra ), eller själv förflyttas till vilken fiktiv plats som helst ( Ellesméra i Eragon, Gallus, Hogwarts, Underlandet, Vita tornet i Sagan om drakens återkomst där jag skulle kunna bli den mäktigaste Aes Sedaien som någonsin funnits, eller Emils Lönneberga ).

Ja ungefär så.

Dash och Lilys utmaningsbok

dash-och-lilys-utmaningsbok

Dash och Lilys utmaningsbok är skriven av Rachel Cohn och David Levithan.

Av olika anledningar är Dash och Lily ensamma i New York över julhelgen. Lily har placerat ut en röd anteckningsbok med en utmaning i sin favoritbokhandel i hopp om att en kille ska hitta den. Det gör Dash. Han genomför Lilys utmaning och skriver dessutom ner en egen. Utmaningarna tar Lily och Dash till klassiska NY-ställen, och Moleskine-boken fylls inte bara av kluriga ledtrådar utan också av deras personliga historier. Men kommer de någonsin att träffas i verkligheten? Och om de gör det, kommer magin att finnas kvar?

Vi kan ju börja med omslaget. Jag tycker verkligen inte om det. Hade det inte stått Levithan på den här boken eller om jag inte redan hade läst om den, hade jag aldrig någonsin plockat upp den här boken. Omslaget känns som att det är en någon b-bok från 80-talet som är helt utdaterad idag. Så det var ju tur att jag kände till den, för det är faktiskt en helt underbar bok.

Dash och Lily är två helt olika personer. Dash är den aviga besservissern som verkar lite blasé oavsett situation, medan Lily är omfamnande, sprallig och pratig på det där överskruvade sättet. Eller det är i alla fall så det börjar. När vi väl lär känna karaktärerna är de naturligtvis mer komplexa än så, även om Lilys smeknamn på den för henne okända Dash är Snäs. Jag tycker verkligen om den här boken, även om dialogerna som så ofta nuförtiden verkar tagna direkt från Gilmore girls. Alla är liksom så jäkla smarta, poetiska och existensiella att en förundras över hur korkad en själv måste ha varit som tonåring. Trots det är det så charmigt allting. Lily är charmig och lite sorglig emellanåt, Dash är snäsig och pretentiös men också lite sorglig ibland och när de två möts i den röda anteckningsboken slår det gnistor.

Dash och Lily är magiska tillsammans och julkänslan en får är nästan löjligt påtaglig. En underbar liten bok som jag förmodligen bäddar in mig i igen lagom till jul.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Mitt Bokliga Liv

En kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till