Mer fantasy – Bäraren

bararen---serahema-saporium-12

Bäraren är andra delen i serien Serahema Saporium, skriven av Marcus Olausson.

En björnjakt slutar i katastrof och den unga sköldmön Disa ställs inför ett val som får större konsekvenser än hon anar. I jakten på Åskvigg upptäcker Elderim mörka sidor hos sig själv och tvivlet gnager inom honom. Hur långt är han beredd att gå i sökandet efter svärdet? Mordet på kung Danim tvingar prins Kevin att slutligen ta sitt ansvar som tronarvinge. En häxjakt på savmästare tar vid, men då fyra diplomater från Niriat anländer börjar en annan lösning växa fram. Kyrkan vacklar och Mörkret breder sakta ut sig över Serahema. Den väldiga lindormen vaknar ur sin dvala med glupande hunger.

Elderim och hans vänner fortsätter sökandet efter Åskvigg, svärdet som enligt profetian ska hjälpa den utvalde att störta ondskan. Vägen dit är fylld av faror och för varje svar de får måste ett pris betalas.

Boken tar vid där De rotlösa slutade. Vi får följa färden i ett lite lugnare tempo än förut. Det mesta är redan presenterat och vi får istället en välkommen utveckling av sådant vi redan känner till. Magin tar inte jättestor plats vilket på sätt och vis är bra. Författaren låter oss istället lära känna karaktärerna och världsbygget mer, och det är ett omfattande världbygge som bit för bit träder fram. Berättelsen blir mer sammanhängande och jag tycker om att författaren ger oss tid att andas lite efter all information vi fick i första boken. Det betyder inte att berättelsen i sig är långsam eller att vi någonsin får långtråkigt. Elderim och hans vänner ska över mörka vatten och döda skogar, slåss mot svartsjuka prinsar samtidigt som Elderims magi utvecklas och han kämpar för att lära sig behärska magin utan att samtidigt förgöra sig själv.

Det jag kunde ha önskat mig lite annorlunda är de ganska stereotypa könsrollerna som presenteras. Huvudkaraktärerna är alla män, förvisso män som både gråter och är rädda mellan hjältedåden, men ändå. De kvinnor som främst presenteras är antingen av typen klok gumma, ilsket fruntimmer med ett sjujäkla humör ( lite typiskt Jordanskt sådär ), eller onda. Författaren leverar skickligt några ganska ångande heta kärleksscener där han förvisso låter kvinnan ta för sig ordentligt, men de är onda kvinnor som tjänar Mörkret. Underförstått att det här är inget för fina flickor, och det är lite tråkigt när det nu ändå handlar om fantasy och man har möjlighet att bygga världen precis hur man vill. Vända upp och ner på alla förväntade normer och stereotyper.

Att kliva in i Olaussons fantasyvärld är annars som att bli omsluten av en varm snuttefilt. Man vet vad man får och det känns tryggt och hemtamt för en fantasyälskare, utan att för den skull vara förutsägbart. Gåtorna vi får och världen som vecklas ut framför oss håller spänningen konstant. Jag är fortfarande helt förälskad i den här fantasyvärlden och ser fram emot att fylla på bokhyllan med kommande bok.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

En serie som växer – Skogsblod

skogsblod

Skogsblod är andra delen i en trilogi ( eller? ) skriven av Ylva Lee Lindell.

Mindra är uppgiven. Delhad nonchalerar henne och Bastian
går knappt att prata med. Trots allt som hänt har livet
aldrig känts så rörigt och alla problem kväver henne. Dessutom kommer snart eleverna tillbaka till skolan för ännu en terminsstart. Mindra har bestämt sig, hon tänker inte vara kvar i något som hon inte längre tror på.

När Mindra en sen kväll klättrar ut genom sitt fönster på
St: Mikas för att besöka sin familj, som hon så länge saknat, har hon ingen aning om att hennes utflykt till familjens sommarstuga i England kommer att föra henne ur askan, rakt in i elden.

Varför flyger Norränglarna över kanalen till England?
Var håller Bastian hus?
Varför verkar det som om det brinner överallt och hur ska
Mindra någonsin kunna hitta sin familj i allt detta kaos?

Jag hade egentligen tänkt skriva om en helt annan bok, men den här pockade på och då är det bara ge efter.

I Eldbunden hade jag vissa problem att hänga med i svängarna ibland. Det var som att författarens skrivande inte riktigt hann med tankarna. Jag upplevde också att författaren upprepade sig lite väl mycket, vilket visserligen gav boken författarens signatur men som efter ett tag blev tjatigt. Men det händer inte nu och Skogsblod fångade mig helt. Inte ens det faktum att jag läste den på Storytel, alltså som e-bok, hindrade mig från sträckläsning. Handlingen är spännande och jag både beundrar och irriterar mig på Mindra. Jag håller inte alltid med karaktärernas handlingar men jag förstår nu deras drivkrafter, varför de agerar som de gör. Mindra som försöker frigöra sig, Delhad som vet vilken fara hon svävar i och mysteriet vi möts av direkt när vi börjar läsa. Berättelsen känns glasklar. Jag sugs direkt in i handlingen och författaren drar mig skickligt vidare med ett driv som sitter där det ska. Vi får möta ännu fler varelser och det hade lätt kunnat vara för många. Men eftersom författaren ger mer tid till både karaktärer och gestaltning i den här boken är det inget problem, snarare tvärtom.

Den här boken gör mig lycklig. Ylva Lee Lindell har klivit upp flera nivåer som författare och med Skogsblod har hon snärjt mig. Jag verkligen längtar efter nästa bok. Och om jag har tur, även en fjärde …

Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON.

Bokbloggsjerka – Jag blandar tjockisar med tunnisar.

Ordningen är återställd i och med att Annikas jerka är igång och frågan den här veckan är,

Suget att skriva är dock ständigt närvarande och jag försöker verkligen hitta sätt för att kunna slänga ihop ett par inlägg i veckan åtminstone. Hittills har jag inte kommit på något som skulle hjälpa mig på vägen och därför skulle jag vilja ta del av era bästa tips. Det vill säga var (och hur) författar du dina inlägg?

Jag är oftast en helt oorganiserad människa, åtminstone på hemmaplan. Jag har ständiga idéer om inlägg, men ingen direkt planering för hur det ska läggas upp. Vissa återkommande teman finns det ju, men själva recensionerna blir ganska spontana.  Jag försöker få ut minst tre recensioner i veckan och därför planerar jag böckerna till viss del efter tjocklek. En tjockis varvas bäst med två tunna. Kan jag hålla det är tre recensioner i veckan inga problem. Ju tjockare tjockisen är, desto tunnare blir de övriga böckerna. Naturligtvis ska böckerna vara sådana jag vill läsa så det är inte alltid mitt system fungerar, men oftast blir det rätt bra.

Inspiration till övriga inlägg får jag från olika bokgrupper jag är med i. Där blir det ofta diskussioner eller frågor som jag tycker är intressanta och tar upp i bloggen, tex hur elak man får vara i recension eller huruvida bokbloggarna kan anses köpta eller ej.

Jag gör de flesta inläggen på kvällen eller på morgonen före jobbet och sedan skickas de ofta ut tidsinställda. Vid datorn, alltid.

Min vecka kan se ut ungefär såhär,

Måndag – Recension

Tisdag – Recension

Onsdag – Recension

Torsdag – Throwback thursday hos Oarya

Fredag – Jerka

Lördag – Recension

Söndag – Vilodag ( för på den sjunde dagen ska man slappa )

20130827172404-6126475d

 

#TBT – Margit Sandemo

baksida flickan med silverhåretFlickan med silverhåret

Helgen närmar sig med stormsteg och därmed hakar jag återigen på Oaryas Throwback Thursday.

Margit Sandemo känner ju alla till, främst för hennes långa släktkrönika Sagan om Isfolket. Men jag började min bekantskap med Sandemo via den här boken, Flickan med silverhåret. Jag var 13-15 år och blev helt förälskad i den här boken. Min granne hade den och jag lånade den om och om igen, det var så romantiskt och spännande att jag var trollbunden i månader.

Några år senare hade en annan kompis serien Sagan om Isfolket och jag lånade hem några av böckerna. Och blev förälskad igen. Flickan med silverhåret glömde jag så småningom bort, men Sagan om Isfolket har funnits med mig i många många år. Jag har läst hela serien ett par gånger och emellanåt plockat ut vissa favoriter för att återse karaktärer som kändes som gamla vänner.

bodelns-dotter-hft-8-sagan-om-isfolket

Margit Sandemo har beskyllts för mycket. För att vara en usel skribent ( författare vill vissa inte ens kalla henne ), för att stå i förbund med djävulen och för att driva unga flickor ner i omoralens djupa träsk. Själv högaktar jag Margit Sandemo. Hon skriver förvisso inte finlitteratur och språket är lite sådär, men hon är älskad som få. Att som hon, orka kämpa emot hela etablissemanget och fortsätta göra det hon vill är oerhört starkt. Inte många skulle klara att bli så bespottade och ändå oförtrutet fortsätta skriva för sina läsare år efter år.  Och läsare har hon än idag. Jag är med i många läsgrupper i olika forum och varje gång någon ställer en fråga om favoritböcker eller pågående läsning just nu, så nämns Margit Sandemo. Av läsare i alla åldrar och främst kvinnor. I senaste numret av tidningen Skriva är det en lång och fin intervju med Sandemo som idag nått den aktningsvärda åldern 92 år och still going strong. Hon skriver för fullt och skrattar lite åt dem som fortfarande vägrar erkänna henne som författare. Att bli älskad av generation efter generation är inte helt illa oavsett vad etablissemanget tycker.

Jag läser inte Sandemo längre, jag har sålt alla mina böcker men jag har inte sagt upp vänskapen. Någon gång kanske jag plockar fram den igen, dammar av vår bekantskap och letar upp mina gamla vänner i hennes böcker.

Minirecension – Djurfarmen av George Orwell

djurfarmendjurens-gard-en-saga

Animal farm är skriven av George Orwell.

Djuren på Herrgården har fått nog av människornas övergrepp. De gör uppror och grundar en ny filosofi som de kallar animalismen. De sjunger sin egen kampsång, O, Englands djur, och arbetar och trivs med sin nya tillvaro. Men smygande, nästan omärkligt, förändras deras förhållanden. En av de ledande grisarna, Napoleon, utbildar alltmer en sann diktators egenskaper.

Animal farm heter den alltså på engelska. Den svenska titeln är inte lika självklar då jag hittat en som både heter Djurfarmen ( mitt låneexemplar heter så ) eller den numera vanliga Djurens gård. Nu har jag visserligen valt att skriva om boken här eftersom jag faktiskt tycker den lämpar sig för barn, men namnet Djurens gård låter tillkämpat barnsligt.

Hursomhelst. En liten bok i behändigt format som skrevs med kommunismen i åtanke. Djuren på gården Manor farm har fått nog när deras ägare glömmer att ge dem mat och super och har sig istället. De gör således revolution. När människan är bortjagad kommer man tillsammans överens om vilka nya regler som ska gälla, och alla jobbar lika mycket ( nåja, nästan ) för att nå sina mål. Men undan för undan tar grisen Napoleon över makten mer och mer. Ja, ni förstår ju själva hur det går. Napoleon och hans närmaste tar så småningom över helt och med vältaliga medarbetare lyckas de hålla den stackars djurbehållningen i schack där de tror att de fortfarande har något att säga till om.

Man kan med fördel jämföra boken med dagens Nordkorea, men jag tycker inte man behöver gå så långt heller. Europa fungerar också bra som jämförelse. Grisen Napoleon har medarbetare som är bra på att prata, bra på att skylla problemen på någon annan och när man väl hittar en specifik syndabock blir resten ganska lätt. Om man bortser från det där med lika för alla och bort med klassamhället, kan man lätt se högerextremismen i det hela. Hittar man väl en syndabock att peka på med hela handen blir skocken blinda för allt annat.

Vill man inte använda boken till politiska funderingar går det även alldeles utmärkt att läsa den som en saga. En saga med moralkakor förvisso, men ändå en ganska underhållande sådan.

Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON.