Ovanligt bokpaket

Det här bokpaketet trillade in häromveckan. Ett ganska ovanligt bokpaket, men ett som kommer göra så barnen älskar sin mammas hobby när de blir aningen större.

bild

Annonser

En serie som växer – Skogsblod

skogsblod

Skogsblod är andra delen i en trilogi ( eller? ) skriven av Ylva Lee Lindell.

Mindra är uppgiven. Delhad nonchalerar henne och Bastian
går knappt att prata med. Trots allt som hänt har livet
aldrig känts så rörigt och alla problem kväver henne. Dessutom kommer snart eleverna tillbaka till skolan för ännu en terminsstart. Mindra har bestämt sig, hon tänker inte vara kvar i något som hon inte längre tror på.

När Mindra en sen kväll klättrar ut genom sitt fönster på
St: Mikas för att besöka sin familj, som hon så länge saknat, har hon ingen aning om att hennes utflykt till familjens sommarstuga i England kommer att föra henne ur askan, rakt in i elden.

Varför flyger Norränglarna över kanalen till England?
Var håller Bastian hus?
Varför verkar det som om det brinner överallt och hur ska
Mindra någonsin kunna hitta sin familj i allt detta kaos?

Jag hade egentligen tänkt skriva om en helt annan bok, men den här pockade på och då är det bara ge efter.

I Eldbunden hade jag vissa problem att hänga med i svängarna ibland. Det var som att författarens skrivande inte riktigt hann med tankarna. Jag upplevde också att författaren upprepade sig lite väl mycket, vilket visserligen gav boken författarens signatur men som efter ett tag blev tjatigt. Men det händer inte nu och Skogsblod fångade mig helt. Inte ens det faktum att jag läste den på Storytel, alltså som e-bok, hindrade mig från sträckläsning. Handlingen är spännande och jag både beundrar och irriterar mig på Mindra. Jag håller inte alltid med karaktärernas handlingar men jag förstår nu deras drivkrafter, varför de agerar som de gör. Mindra som försöker frigöra sig, Delhad som vet vilken fara hon svävar i och mysteriet vi möts av direkt när vi börjar läsa. Berättelsen känns glasklar. Jag sugs direkt in i handlingen och författaren drar mig skickligt vidare med ett driv som sitter där det ska. Vi får möta ännu fler varelser och det hade lätt kunnat vara för många. Men eftersom författaren ger mer tid till både karaktärer och gestaltning i den här boken är det inget problem, snarare tvärtom.

Den här boken gör mig lycklig. Ylva Lee Lindell har klivit upp flera nivåer som författare och med Skogsblod har hon snärjt mig. Jag verkligen längtar efter nästa bok. Och om jag har tur, även en fjärde …

Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON.

Bokbloggsjerka – Jag blandar tjockisar med tunnisar.

Ordningen är återställd i och med att Annikas jerka är igång och frågan den här veckan är,

Suget att skriva är dock ständigt närvarande och jag försöker verkligen hitta sätt för att kunna slänga ihop ett par inlägg i veckan åtminstone. Hittills har jag inte kommit på något som skulle hjälpa mig på vägen och därför skulle jag vilja ta del av era bästa tips. Det vill säga var (och hur) författar du dina inlägg?

Jag är oftast en helt oorganiserad människa, åtminstone på hemmaplan. Jag har ständiga idéer om inlägg, men ingen direkt planering för hur det ska läggas upp. Vissa återkommande teman finns det ju, men själva recensionerna blir ganska spontana.  Jag försöker få ut minst tre recensioner i veckan och därför planerar jag böckerna till viss del efter tjocklek. En tjockis varvas bäst med två tunna. Kan jag hålla det är tre recensioner i veckan inga problem. Ju tjockare tjockisen är, desto tunnare blir de övriga böckerna. Naturligtvis ska böckerna vara sådana jag vill läsa så det är inte alltid mitt system fungerar, men oftast blir det rätt bra.

Inspiration till övriga inlägg får jag från olika bokgrupper jag är med i. Där blir det ofta diskussioner eller frågor som jag tycker är intressanta och tar upp i bloggen, tex hur elak man får vara i recension eller huruvida bokbloggarna kan anses köpta eller ej.

Jag gör de flesta inläggen på kvällen eller på morgonen före jobbet och sedan skickas de ofta ut tidsinställda. Vid datorn, alltid.

Min vecka kan se ut ungefär såhär,

Måndag – Recension

Tisdag – Recension

Onsdag – Recension

Torsdag – Throwback thursday hos Oarya

Fredag – Jerka

Lördag – Recension

Söndag – Vilodag ( för på den sjunde dagen ska man slappa )

20130827172404-6126475d

 

#TBT – Margit Sandemo

baksida flickan med silverhåretFlickan med silverhåret

Helgen närmar sig med stormsteg och därmed hakar jag återigen på Oaryas Throwback Thursday.

Margit Sandemo känner ju alla till, främst för hennes långa släktkrönika Sagan om Isfolket. Men jag började min bekantskap med Sandemo via den här boken, Flickan med silverhåret. Jag var 13-15 år och blev helt förälskad i den här boken. Min granne hade den och jag lånade den om och om igen, det var så romantiskt och spännande att jag var trollbunden i månader.

Några år senare hade en annan kompis serien Sagan om Isfolket och jag lånade hem några av böckerna. Och blev förälskad igen. Flickan med silverhåret glömde jag så småningom bort, men Sagan om Isfolket har funnits med mig i många många år. Jag har läst hela serien ett par gånger och emellanåt plockat ut vissa favoriter för att återse karaktärer som kändes som gamla vänner.

bodelns-dotter-hft-8-sagan-om-isfolket

Margit Sandemo har beskyllts för mycket. För att vara en usel skribent ( författare vill vissa inte ens kalla henne ), för att stå i förbund med djävulen och för att driva unga flickor ner i omoralens djupa träsk. Själv högaktar jag Margit Sandemo. Hon skriver förvisso inte finlitteratur och språket är lite sådär, men hon är älskad som få. Att som hon, orka kämpa emot hela etablissemanget och fortsätta göra det hon vill är oerhört starkt. Inte många skulle klara att bli så bespottade och ändå oförtrutet fortsätta skriva för sina läsare år efter år.  Och läsare har hon än idag. Jag är med i många läsgrupper i olika forum och varje gång någon ställer en fråga om favoritböcker eller pågående läsning just nu, så nämns Margit Sandemo. Av läsare i alla åldrar och främst kvinnor. I senaste numret av tidningen Skriva är det en lång och fin intervju med Sandemo som idag nått den aktningsvärda åldern 92 år och still going strong. Hon skriver för fullt och skrattar lite åt dem som fortfarande vägrar erkänna henne som författare. Att bli älskad av generation efter generation är inte helt illa oavsett vad etablissemanget tycker.

Jag läser inte Sandemo längre, jag har sålt alla mina böcker men jag har inte sagt upp vänskapen. Någon gång kanske jag plockar fram den igen, dammar av vår bekantskap och letar upp mina gamla vänner i hennes böcker.

Minirecension – Djurfarmen av George Orwell

djurfarmendjurens-gard-en-saga

Animal farm är skriven av George Orwell.

Djuren på Herrgården har fått nog av människornas övergrepp. De gör uppror och grundar en ny filosofi som de kallar animalismen. De sjunger sin egen kampsång, O, Englands djur, och arbetar och trivs med sin nya tillvaro. Men smygande, nästan omärkligt, förändras deras förhållanden. En av de ledande grisarna, Napoleon, utbildar alltmer en sann diktators egenskaper.

Animal farm heter den alltså på engelska. Den svenska titeln är inte lika självklar då jag hittat en som både heter Djurfarmen ( mitt låneexemplar heter så ) eller den numera vanliga Djurens gård. Nu har jag visserligen valt att skriva om boken här eftersom jag faktiskt tycker den lämpar sig för barn, men namnet Djurens gård låter tillkämpat barnsligt.

Hursomhelst. En liten bok i behändigt format som skrevs med kommunismen i åtanke. Djuren på gården Manor farm har fått nog när deras ägare glömmer att ge dem mat och super och har sig istället. De gör således revolution. När människan är bortjagad kommer man tillsammans överens om vilka nya regler som ska gälla, och alla jobbar lika mycket ( nåja, nästan ) för att nå sina mål. Men undan för undan tar grisen Napoleon över makten mer och mer. Ja, ni förstår ju själva hur det går. Napoleon och hans närmaste tar så småningom över helt och med vältaliga medarbetare lyckas de hålla den stackars djurbehållningen i schack där de tror att de fortfarande har något att säga till om.

Man kan med fördel jämföra boken med dagens Nordkorea, men jag tycker inte man behöver gå så långt heller. Europa fungerar också bra som jämförelse. Grisen Napoleon har medarbetare som är bra på att prata, bra på att skylla problemen på någon annan och när man väl hittar en specifik syndabock blir resten ganska lätt. Om man bortser från det där med lika för alla och bort med klassamhället, kan man lätt se högerextremismen i det hela. Hittar man väl en syndabock att peka på med hela handen blir skocken blinda för allt annat.

Vill man inte använda boken till politiska funderingar går det även alldeles utmärkt att läsa den som en saga. En saga med moralkakor förvisso, men ändå en ganska underhållande sådan.

Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON.

Jag stal några bokfrågor

Jag älskar ju att skriva om böcker och prata böcker. Då passar det bra att låna enkäter från andra bloggare, i det här fallet från Lottens bokblogg.

1. Vilka är de fem författare du har flest böcker av i bokhyllan?

Jag får köra på de inbunda eftersom jag har trilogier i mängder annars. Jan Guillou har jag flest böcker av med både serien om Arn och alla böcker om Carl Hamilton. Khaled Hosseini med Flyga drake, Tusen strålande solar och boken Och bergen svarade. Christopher Paolinis fantasyserie om Eragon, hela Harry Potter ( de är dock helt olästa ) och delar av Herman Lindqvists serie Historien om Sverige.

2. Vilka fem författare av de du har i bokhyllan uppskattar du mest?

Oj, det varierar ju lite men det är nog Khaled Hosseini, Jan Guillous serie om Arn, Christopher Paolini, John Ajvide Lindqvist ( Människohamn och Himmelstrand ) och Douglas Adams Liftarens guide till galaxen. Den sistnämnda är den boken jag skulle ta med till en öde ö. Om jag någonsin ställdes inför ett så horribelt ultimatum.

Jag måste också lägga till Diana Gabaldon och Marie Lu. Har tyvärr bara någon enstaka bok i de serierna.

3. Senast köpta inbundna bok?

Neil Gaimans The sleeper and the spindle.

4. Senast köpta pocketbok?

Bäraren av Marcus Olausson. Storpocket dock.

5. Favoritgenre?

Fortfarande dystopi. För tillfället.

6. Ultimata längden på en bok?

Förutsatt att den är bra, gärna minst 400 sidor.

7. Köpa eller låna böcker?

Jag gillar visserligen att äga böcker, men att låna böcker ger enorm valfrihet. Jag kan låna hem tjugo böcker och behöver inte vara jättenoga med om de verkar bra eller inte. Allt som verkar minsta intressant lånas och är det inte bra så har den ändå varit gratis och kan lämnas tillbaka. Låna alltså.

8. Inbundet, pocket eller e-böcker?

Storpocket gillar jag.

9. När på dygnet läser du helst?

På kvällen i min läshörna, när barnen somnat.

10. Tre böcker du inte läst än men ser fram emot?

Allt jag inte läst än av Margaret Atwood.

11. Vilken bok har du läst flest gånger i ditt liv?

Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams. Den har så många dimensioner att jag fortfarande blir överraskad.

syndaflodens-ar

Attentaten i Gallus – en liten skatt gömde sig i den här boken

attentaten-i-gallus

Attentaten i Gallus är skriven av Eva Holmquist.

Matilda råkar drömförflytta sig till en värld där människorna lever som slavar åt ett bevingat folk som kallar sig gallus. Där måste kapten Fidesko i Gallus Flygvapen ta reda på vad som hänt med de slavar som försvunnit. Samtidigt får rövarpojken Sticke i uppdrag att spionera på slavarnas motståndsrörelse. Konflikten mellan människorna och gallus förvärras snabbt medan Matilda kämpar för att lyckas ta sig hem. Under tiden försvinner fler människor och det blir alltmer uppenbart att allt inte är som det först verkade.

Jag har läst några noveller skrivna av Eva Holmquist och där har det varit fokus på science fiction. Omslaget här är märkligt anonymt kan jag tycka. Den ger ingen direkt hänvisning till vad för sorts bok det är och titeln låter för mig science fiction, så det var vad jag förväntade mig när jag började läsa. Vad jag hittade känns dock som något helt annat.

Matilda vaknar upp i världen Gallus, fångad i en kropp som tillhör en ung kvinna vid namn Hanna. Där möter hon Kapten Fidesko, Kapten Lanka, rövaren Sticke, katten Tekel och människan Petter. Författaren har skapat karaktärer som är bland de finaste jag mött på länge. Kapten Fidesko som är så charmigt oskuldsfull och naiv, rövaren Sticke som med sin opolerade yta ändå har ett hjärta av guld och katten Tekel som är mer än en vanlig katt.

Tänk Bröderna Lejonhjärta. Eller Narnia. Nu har jag visserligen inte läst just Narnia, men känslan för filmen var samma som jag hade för Astrid Lindgrens bok Bröderna Lejonhjärta. En saga. En varm och levande sagovärld. En berättelse där du förflyttas till en plats som befolkas av de mest fantastiska varelser och där du hittar vänner som du inte visste fanns. Känslan jag får när Matilda drömförflyttas till Gallus är samma som när Skorpan kom till Nangijala, eller när Lucy klev igenom garderoben.

Boken är välskriven med ett härligt driv ända från start och ett persongalleri som känns nyanserat, levande och genuint. Gallus mystiska och spännande värld lockade mig till sträckläsning där jag sögs in i äventyret tillsammans med Matilda och hennes vänner. Samtidigt fasade jag för slutet för varje blad jag vände. Det kändes som att behöva säga farväl till nya vänner alldeles för tidigt. Förhoppningsvis är det här första boken i en serie som för min del gärna får bli hur lång som helst.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Ordspira förlag för recensionsexemplar.