Den unga eliten – Marie Lu

den-unga-eliten

Den unga eliten är första delen i en serie skriven av Marie Lu.

Adelina Amouteru överlevde blodfebern. För ett årtionde sedan svepte denna dödliga sjukdom över hennes land. De flesta som smittades dog, och de barn som överlevde blev märkta av sjukdomen på egendomliga sätt. Adelinas svarta hår blev silverfärgat, hennes ögonbryn blonda, och hon har bara ett ärr där hennes vänstra öga en gång satt.
Adelinas pappa tror att hon är en malfetto, en avvikande styggelse som förstör familjens goda namn och står i vägen för deras framgång. Men några av de som överlevt febern sägs ha mystiska och kraftfulla gåvor, och även om deras identiteter förblir hemliga har de kommit att kallas Den unga Eliten.
Teren Santoro är ledare för en organisation vars uppgift det är att leta upp dessa personer och förgöra dem innan de kan förgöra nationen. Enzo Valenziano är medlem i The Dagger Society, en hemlig sekt inom Den unga Eliten som letar upp andra av sin egen sort innan Santoro hittar dem. Men när dessa två konfronteras med Adelina möter de en person med krafter som de aldrig tidigare skådat.

Vilka problem jag hade med den här boken. Jag hade så stora förhoppningar eftersom det är Marie Lu som skrivit den. Det är naturligtvis en orättvis grund att stå på. Det här är ingen ny Legendserie och det bör ju inte heller vara det, och ändå var det väl på något sätt det jag trodde att jag skulle få och det jag ville ha. Det är orättvist, jag fattar det. Så förutsättningarna var inte de bästa eftersom det här inte är en ny Legend, faktiskt är det något helt annat.

Miljön är fantasylight. Världen har förvisso tre månar och flygande bestar men det känns ändå som vår värld. En slags venetiansk renässans. Det är vackert och stämningsfullt hela vägen med karnevaler, glittrande band i håret och guldiga masker för ansiktet. Ändå känns det lite tråkigt. Ska man nu bygga en fantasyvärld kan man ta i lite mer, höja fantastiken ett snäpp.

Adelina som visar sig vara en Malfetto ( jag avskyr ordet ) flyr från sin sadistiske far och hamnar i klorna på inkvisitionen vars uppgift är att förgöra alla malfettos. När Adelina hamnar hos Den unga eliten måste hon inte bara kämpa för att lära sig sina krafter, hon måste också kämpa mot mörkret inom sig som kan förgöra allt. När det visar sig att inkvisitionen har Adelinas syster måste hon göra ett val, förråda den unga eliten eller välja att lita på dem. För Adelina som blivit sviken i hela sitt liv är det inte ett självklart val.

Det låter så himla bra och spännande och miljön är trovärdig, så det borde vara bra. Problemet är att jag inte gillar karaktärerna. Överhuvudtaget. Jag gissar visserligen att man inte riktigt ska det, men en liten gnutta empati hade ju varit trevligt. Adelina som slåss mot mörkret inom sig, framstår för mig mest som ganska självömkande och ältande. Jag har väldigt svårt med ältande. Dessutom blir det en hel del snubblande och svamlande, något jag inte heller gillar. Ibland glimtar det till och jag kan skymta June någonstans där inne. Ni vet hon som också är svag och sårbar emellanåt, men ändå går rakryggad och helt enkelt bestämmer sig. Men så försvinner glimten av styrka och ersätts av ältandet om Adelinas hemska barndom. Igen och igen och igen.

Jag tycker inte heller om Enzo. Han glider undan och förblir en suddig figur som framstår som ganska arrogant, trots att jag verkligen försöker se vad Adelina fallit för. De karaktärer som faktiskt är intressanta är bifigurer. Raffaele som känner av Malfettos energier och även kan påverka deras känslostämning samt Adelinas syster Violetta. Båda har en yta som verkar dölja vilka de egentligen är.

Eftersom jag ogillar karaktärerna bryr jag mig inte riktigt om vad som händer. Visst, det är klart jag håller på Den unga eliten, men huvudkaraktärerna spelar mindre roll. Jag pendlar mellan att gilla och bli irriterad. Jag vill så gärna tycka om den, men jag gör det inte. Men sedan på de absolut sista sidorna händer någonting. Karaktärerna lyfter och helt plötligt känns boken magisk. Bara så där. Adelina träder fram och jag ser henne. Dessutom skiftar fokus till andra karaktärer, intrigen tätnar och allt tar en vändning som lyfter hela berättelsen. När epilogen sedan kommer är jag fast. Jag läser med andan i halsan, fängslad av hur Marie Lu på bara några sidor gör en medelbok till något alldeles speciellt. Klarar Marie Lu att hålla nästa bok på samma nivå som slutet utlovar, så har vi helt fantastisk läsning att se fram emot.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Annonser

Som att möta en superstjärna!

I lördags fick jag ju både lyssna på och träffa John Ajvide Lindqvist, vars böcker Människohamn och Himmelstrand tillhör mina absoluta favoriter. Någonsin. John Ajvide Lindqvist är således en av mina favoritförfattare så det här var stort. Som att möta en superstjärna.

Det första som slog mig var hur rolig han var att lyssna på. Berättarglädjen finns verkligen där. Han var engagerad när han pratade och det märks att han älskar att skriva. Vid ett tillfälle när hans novell Ansiktsburk kom på tal, blev han så till sig att han kom av sig helt och brast ut i gapskratt. Det var alltså härligt att lyssna på, oavsett om man är ett fan eller inte gissar jag.

En fråga som dök upp var musiken i hans böcker. Den spelar ju ofta en ganska framträdande roll. I Människohamn är det The Smiths och i Himmelstrand är det just Peter Himmelstrand. John Ajvide Lindqvist berättade att varje bok för honom känns som en specifik sång eller artist. Lilla Stjärna till exempel, är för honom Håkan Hellströms Jag vet inte vem jag är men jag är din. När han sade det lät det helt klockrent, att så är det ju.

Jag fick lyckligtvis en signatur i mitt exemplar av Himmelstrand jag släpat med mig. Naturligtvis blev jag helt starstruck och förvandlades till ett babblande fån när han började prata med mig. Så jag stod där och svamlade om hur mycket jag älskar hans böcker, och leendet jag hade när jag gick därifrån satt fastklistrat hela helgen. Nästa gång ska jag skärpa till mig och bete mig som en människa, hoppas jag.

Signatur

Den lille prinsen

den-lille-prinsen

Den lille prinsen är skriven av Antoine de Saint-Exupéry.

Mitt ute i Saharaöknen, där en pilot tvingats nödlanda sitt flygplan, dyker en liten prins upp från ingenstans. Det tar lite tid för dem att förstå varandra. Men så kommer också den lille prinsen från en annan planet, där hans ros väntar på honom. En dag reste han hemifrån, efter smärre osämja med rosen, för att hitta nya vänner och lära sig saker. Det var så han mötte människan, som förbryllar honom. Varför värderar hon så gärna sin tillvaro med hjälp av siffror? Eller dömer efter utseende, när den sanna skönheten ju inte går att se med ögonen? Det är några av de frågor som begrundas medan flygaren och prinsen »tämjer« varandra, vilket enligt prinsens lärdom är svaret på kärlekens mysterium.

Precis som hos många andra trillade den här oväntat ner i min brevlåda. En underbart vacker liten historia som behandlar de stora livsfrågorna. Den lille prinsen som lämnar sin lilla planet möter olika människor där han förbryllas över deras livsval och åtaganden. Som kungen som ensam härskar på sin ödsliga planet. Eller geografen som sitter och antecknar var oceanerna, bergen och öknarna finns, men som aldrig lämnar sitt skrivbord för att se dessa själv. Och slutligen piloten som en gång hade drömmar och visioner, men som glömde dessa när han försökte passa in i de vuxnas mall för hur saker och ting ska vara.

I slutet blev boken för mig väldigt sorglig. Jag förstår att boken är en hyllning till barnen inom oss, men för mig kändes det som en förälders kärlekshyllning till ett älskat barn.

Jag läste hos Bokhora om en som samlar Den lille prinsen i olika utgåvor från hela världen och jag förstår faktiskt varför. Jag känner nästan för att börja jag med.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Jag är lite starstruck.

Litteraturdagarna pågår för fullt här på Åland, så alldeles strax blir det besök på biblioteket. Jag ska lyssna på ingen mindre än John Ajvide Lindqvist, en av mina absoluta favoritförfattare. Hans bok Människohamn är ju en av de bästa jag någonsin läst. Jag älskade även hans senaste bok Himmelstrand som jag tar med mig och hoppas få signerad, om jag har tur. Är något starstruck just nu.

Har också fått fina flygblad av författaren till Tredje principen att smycka biblioteket med. Lite gerillamarknadsföring sådär eftersom min blogg så fint finns nämnd på baksidan av boken.

Bokbloggsjerka – Jaga statistik eller ett rent nöje?

Har skitmycket att göra idag med, men vill inte missa jerkan så nu får allt annat snällt vänta. Annika ställer idag frågan,

Jag skulle vilja veta hur andra bokbloggare interagerar med sina läsare, lockar till sig nya läsare och får de befintliga läsarna att fortsätta besöka bloggen. Jag skulle gärna vilja läsa mer om vad som driver bokbloggarna till att blogga och hur mycket de tänker på sina läsare när de bloggar.

Jag försöker faktiskt att inte bry mig för mycket om statistik men det är svårt. För visst är det kul när man märker att någon läser det man skrivit och ännu roligare när man upptäcker att vissa dessutom återkommer.

Jag är ju relativt ny med min bokblogg, men inte inom bloggosfären. Så när jag förra året upptäckte bokbloggarna och kände att ”jamen gud, det där vill jag också göra”, så visste jag redan hur man driver en blogg. Jag gick ut rätt hårt från början kan man nog säga. Jag startade bloggen och valde wordpress. Därefter började jag kommentera hos andra bokbloggare. Och varning för att skriva meningslösa kommentarer typ ”Fin blogg, hoppas du har en trevlig dag”, för det kan slå väldigt fel. Man måste läsa bloggarna man skriver hos och kommentera något vettigt. Så man inte kör copy/paste och råkar posta ha en trevlig dag hos någon vars släkting dog imorse.

Jag försöker även skriva åtminstone ett inlägg om dagen, eftersom en levande blogg är något folk återkommer till. Jag startade även en facebooksida och ändrade mitt privata twitterkonto till Bokhusets. På facebook stiger antalet gillare sakta men säkert och även om inte alla läser alla inlägg, så känns de ändå som ”mina” läsare. På twitter pingar jag förlagen ibland om det är någon bok jag gillat extra mycket och då retweetar de eller länkar på sin förlagssida. Jag postar också inlägg i vissa läsgrupper på facebook, men det sker numera bara om jag vill tipsa om något extra bra. Jagar man statistik postar man mer lite överallt, men jag känner att statistikjakt tar bort nöjet så jag försöker att bara göra det jag tycker är kul och kan stå för.

Jag tror också på att sakta men säkert bygga ett slags varumärke. Jag tackar till exempel alltid nej till recensionsexemplar för uppföljare direkt från författaren om jag redan fått första boken, jag lånar eller köper den istället. Det handlar alltså om trovärdighet för både mig och författaren, att ingen ska kunna säga att boken blir hissad bara för att jag får alla böcker gratis. Jag tror det lönar sig i längden att ha vissa principer att utgå ifrån.

Och det viktigaste, jag försöker skriva på ett personligt sätt. Det här är ju såklart svårt ibland med böcker som inte väcker så mycket känsla, men oftast fungerar det bra faktiskt. För mig känns det ofta som jag skriver till en kompis och det är för mig hela tanken med bloggen. Att få dela kärleken till böcker med andra som känner likadant helt enkelt.

Bibliofil

 

Science fiction som tröstpaket

Idag har varit en helt galen dag från imorse tills typ nu. Jag har inte hunnit med någonting alls och framförallt inte mitt vanliga Throwback thursday. Nu finns tiden men orken för idag har tyvärr tagit slut, så det får vänta till nästa torsdag.

Just sådana här dagar är det därför extra fint att komma hem och mötas av bokpaket. Speciellt ett bokpaket med en bok som av Goodreads läsare valts till årets bästa science fiction 2014.

FullSizeRender

Järnprovet – Cassandra Clare och Holly Black

jarnprovet

Järnprovet är första delen av fem i serien Magisterium, skriven av Cassandra Clare och Holly Black.

Callum Hunts pappa har alltid varnat honom för magi. Han har satt upp tre enkla regler: 1. Lita aldrig på en trollkarl 2. Lyckas aldrig med en uppgift som en trollkarl ger dig 3. Låt aldrig en trollkarl ta dig med till Magisteriet. Och nu är Call på väg att bryta alla tre.

När Call blir kallad till inträdesprovet till Magisteriet, skolan för magiker, gör han sitt yttersta för att misslyckas. Han bränner upp papper, gör sönder utrustning och är otrevlig – allt för att bli utkastad så fort som möjligt. Men vad gör det när han blir utvald ändå? Och är verkligen Magisteriet så illa som hans pappa alltid har fått honom att tro? Call kommer snart att upptäcka att allt inte är vad det ser ut att vara och att den största prövningen ännu ligger framför honom …

Jag hade ju en stor fördel när jag läste den här, nämligen den att jag inte läst Harry Potter innan. Jag har heller inte sett alla filmer ( jag vet, jag ska ) så jag hade liksom inget att jämföra med. För jämförda kommer de ju onekligen att bli. Ungdomsböcker som handlar om unga trollkarlar på en trollkarlsskola.

Jag vet inte om jag hade tyckt annorlunda om jag haft Harry Potter i bagaget, men jag älskar det här. Callum Hunt är en ganska osannolik hjälte till att börja med. Indoktrinerad av sin far till att avsky allt som har med magi att göra, delvis handikappad och med en ganska taggig personlighet. Innerst inne tycker han också det är lite spännande med trollkarlsskolan och hela den här magigrejen, samtidigt som de känslorna går emot allt han fått lära sig. Man förstår dock tidigt i boken att det är något speciellt med Call, att han inte är så misslyckad och medelmåttig som han själv tror.

Medan Call får lära sig magin och upptäcka nya sanningar om sig själv, sveps man samtidigt in i den magiska världen. Den är fantasifull och känns kanske lite mer mogen är det jag känner till om början av Harry Potter. Det är mer hemligheter och fara redan från början och lektionerna är inte uppenbara vad gäller användningen av magi. Det är komplext och genomtänkt på ett sätt som ändå känns nytt. Karaktärerna är ganska typiska för den här typen av fantasy. Tycker man i början, men det visar sig vara ett väldigt felaktigt antagande. För ingenting är som man tror och författarna har lyckats få till en twist som faktiskt överraskar. Den gör också att jag inte alls kan gissa vart det här kommer att leda, eller hur det kommer att gå.

Jag gillar verkligen den här och läsupplevelsen sitter precis där den ska. En extra bonus i slutet av boken är intervjuer med författarna. Jag tycker alltid det är intressant att få veta lite om hur boken kom till eller hur de tänkt och här tar man det aningen längre, vilket känns omtänksamt mot läsaren på något sätt.

Järnprovet är alltså en bok jag verkligen kan rekommendera. En trollkarlsskola, magi och en intrig som överraskar. Jag har faktiskt inget att klaga på.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplar.