Enklav – Dystopi

enklav

Enklav är första delen i Razorland-trilogin skriven av Ann Aguirre.

New York har decimerats av krig och pest, och större delen av invånarna har tvingats migrera till underjordiska enklaver, där den förväntade livslängden knappt överstiger tjugo år. När Spadertvå fyller 15 intar hon rollen som Jägarinna, och hon paras ihop med Tålig, en tonårig Jägare som bodde uppe på ytan när han var liten.
När de upptäcker att den angränsande enklaven håller på att utplånas av tunnelmonster – Missfoster – som tycks bli allt mer organiserade, så vägrar de äldre att ta hänsyn till deras varningar. Och när Spadertvå och Tålig försätts i exil från enklaven, måste flickan som fötts i mörkret överleva i dagsljuset vägledd av Tåligs avlägsna minnen i ruinerna av en stad vars befolkning förtvinat till några få farliga gäng.

När de måste fly underjorden visar det sig att allt Spadertvå fått lära sig är lögn. Att det går att överleva ovanjord, att Tålig själv kommer från ovanjord och att det kanske faktiskt finns ett ställe där gräset fortfarande växer och missfoster inte finns. Men naturligtvis visar det sig också att livet ovanjord på många sätt är ännu farligare än det Spadertvå någonsin mött tidigare, att det kanske inte är missfosterna som är det största hotet.

Spadertvå och Tålig är en fantastisk kombination. Hon är kall, hård och kantig och det är förvisso han med, men med förmågan att känna empati för andra. Något Spadertvå alltså saknar. Det kan låta väldigt ocharmigt men faktiskt gillar jag Spadertvå ändå. Eller kanske tack vare allt det där.

Egentligen finns det så många klichéer och fel i den här boken att jag inte borde gilla den. Men det gör jag. Jämförelsen med Hungerspelen känns dock inte helt rätt. Ska man jämföra hamnar nog Divergent närmare vad gäller handling och karaktärer. Spadertvå är inte lika komplex som jag upplevde att Tris var i Divergent. Världsbygget med sina olika lager är intressant men känns lite platt i jämförelse och handlingen är enklare. Ändå gillar jag verkligen det här. Kanske just för att Spadertvå är kantig, hård och empatilös. Hon är som en maskin som bit för bit lär sig mer än det som blivit inprogrammerat, men det går lagom långsamt. Vi slipper plötsliga känslomässiga uppvaknanden och orealistiska karaktärsförändringar ( nåja, nästan i alla fall ) och det känns faktiskt uppfriskande.

Det är mycket vi inte får svar på, och det känns inte riktigt som att vi kommer få svar heller. Som att vissa saker bara är, och det känns lite irriterande. Jag hade velat få en djupare förklaring till varför vissa männniskor blivit zombieliknande missfoster, varför vissa missfoster är smartare än andra, varför en del av människorna flydde under jord utan att se sig om, varför reglerna i underjorden är som de är och ja, jag vill veta mer om det mesta. Kanske får vi svar i kommande delar, jag hoppas det.

Självklart får vi någon slags klassisk kärlekstriangel och det är på ett sätt otroligt störande. Varför liksom? Dessutom i varianten med en good guy och en bad guy, något jag i vanliga avskyr. Speciellt om den onda killen är ond på riktigt. Men för en gångs skull förstår jag den faktiskt och triangeln känns på något sätt nödvändig för att belysa Spadertvås egen personlighet. Hennes hårdhet känns helt jämförbar med Linda Hamiltons ( för de äldre som minns henne ) roll i Terminator 2. En beräknande och hård människa formad av omständigheter som har gjort henne till det hon är. Utan ursäkter och tvära karaktärsförändringar får Spadertvå vara den hon är. En kickass hjältinna som skrattar högt samtidigt som hon slåss för sitt liv.

Och jag älskar det! Enklav är en av de bättre dystopierna jag läst på länge och jag längtar redan efter nästa bok.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Andra som bloggat om boken är:

Kattugglan

Bookis

Annonser

7 responses

  1. Tack för en spännande recension, det ger mig nya vinklar på en bok som jag inte heller får riktigt grepp om. Jag älskar den lika mycket som jag stör mig på den.

    Något som störde mig ofantligt mycket var att det inte finns någonting av det som händer mellan karaktärerna eller inom Deuce (Spadertvå) som inte förklaras. Det finns liksom ingen tro på att läsaren klarar att se att hon är rädd eller att Fade (Tålig) är skiträdd, eller att de närmar sig varandra. Allt måste beskrivas.

    Sedan har ju jag generellt svårt för såna här ”tjejer nedtryckta i manliga mallar”-karaktärer, men som en enskild figur (om jag bortser från raden av likadana som ligger bakom henne) är Deuce riktigt bra. Hon är liksom überhård på ett intressant sätt. Att hon sedan slänger sig med åsikter om andra kvinnor och vad som är värdefulla egenskaper kan ju förstås genom hennes uppväxt.

    Nästa del börjar på ett sätt som gör att jag tror att jag kommer att få svårare med den. Jag gillade Deuce och Fades totala beroende av varandra, och det ”unika” (eller i alla fall lite speciella) världsbygget. I nästa del känns det som det tyvärr kan bli att en hel del av det försvinner. Men det kommer inte hindra mig från att läsa, helst snart! 🙂

    Gilla

    • Sitter på en båt med usel mottagning så jag svarar utförligare på söndag. Men jag slet med den här recen och en stor del av problemet är nog namnen. Det kändes som jag skulle beskriva en pjäs eller nåt, inte en läsupplevelse som faktiskt var bra. Och precis som du hade jag svårt att få grepp om varför jag gillar den så mycket. Men jag återkommer på söndag kväll angående hennes karaktär. 🙂

      Gilla

      • Jag valde att läsa den på engelska av en enda anledning, det kändes direkt att de där namnen inte skulle funka. Jag menar, visst, de är saker från början, men nu är de namn. Man döper inte om Four till Fyra hur som helst, eller hur? Förstår inte hur man tänkt när Fade blev Tålig heller… 🙂

        Ha en skön resa. Tänka dystopi kan du göra senare.

        Gilla

  2. Jag har precis läst denna och jag gillade den, men precis som ni hade jag svårt att få grepp om den. Översättningen är ju inte heller helt lyckad när det kommer till namnen…Det jag störde mig mest på var denna eviga förbannade kärlekstrianglen! Länge trodde jag att jag skulle få slippa den men nejdå! Den dyker upp som ett brev på posten! Orkar inte fler sådana!

    Gilla

    • Ja, vad är det med folk? Jag höll på att smälla av när ”bad boy”-lover blev ett faktum. Och dessutom den ”jag vet inte vad jag känner, för jag känner kanske ingenting, för nån, för jag har ingen aning om hur man känner något”-attityden också var där. Hatar det nästan ännu mer än kärlekstrianglar. De är unga, de är människor, så klart känner de saker! 🙂

      Gilla

  3. Pingback: Efterlängtad läsning. | Bokhuset

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Mitt Bokliga Liv

En kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till

%d bloggare gillar detta: