Enklav – Dystopi

enklav

Enklav är första delen i Razorland-trilogin skriven av Ann Aguirre.

New York har decimerats av krig och pest, och större delen av invånarna har tvingats migrera till underjordiska enklaver, där den förväntade livslängden knappt överstiger tjugo år. När Spadertvå fyller 15 intar hon rollen som Jägarinna, och hon paras ihop med Tålig, en tonårig Jägare som bodde uppe på ytan när han var liten.
När de upptäcker att den angränsande enklaven håller på att utplånas av tunnelmonster – Missfoster – som tycks bli allt mer organiserade, så vägrar de äldre att ta hänsyn till deras varningar. Och när Spadertvå och Tålig försätts i exil från enklaven, måste flickan som fötts i mörkret överleva i dagsljuset vägledd av Tåligs avlägsna minnen i ruinerna av en stad vars befolkning förtvinat till några få farliga gäng.

När de måste fly underjorden visar det sig att allt Spadertvå fått lära sig är lögn. Att det går att överleva ovanjord, att Tålig själv kommer från ovanjord och att det kanske faktiskt finns ett ställe där gräset fortfarande växer och missfoster inte finns. Men naturligtvis visar det sig också att livet ovanjord på många sätt är ännu farligare än det Spadertvå någonsin mött tidigare, att det kanske inte är missfosterna som är det största hotet.

Spadertvå och Tålig är en fantastisk kombination. Hon är kall, hård och kantig och det är förvisso han med, men med förmågan att känna empati för andra. Något Spadertvå alltså saknar. Det kan låta väldigt ocharmigt men faktiskt gillar jag Spadertvå ändå. Eller kanske tack vare allt det där.

Egentligen finns det så många klichéer och fel i den här boken att jag inte borde gilla den. Men det gör jag. Jämförelsen med Hungerspelen känns dock inte helt rätt. Ska man jämföra hamnar nog Divergent närmare vad gäller handling och karaktärer. Spadertvå är inte lika komplex som jag upplevde att Tris var i Divergent. Världsbygget med sina olika lager är intressant men känns lite platt i jämförelse och handlingen är enklare. Ändå gillar jag verkligen det här. Kanske just för att Spadertvå är kantig, hård och empatilös. Hon är som en maskin som bit för bit lär sig mer än det som blivit inprogrammerat, men det går lagom långsamt. Vi slipper plötsliga känslomässiga uppvaknanden och orealistiska karaktärsförändringar ( nåja, nästan i alla fall ) och det känns faktiskt uppfriskande.

Det är mycket vi inte får svar på, och det känns inte riktigt som att vi kommer få svar heller. Som att vissa saker bara är, och det känns lite irriterande. Jag hade velat få en djupare förklaring till varför vissa männniskor blivit zombieliknande missfoster, varför vissa missfoster är smartare än andra, varför en del av människorna flydde under jord utan att se sig om, varför reglerna i underjorden är som de är och ja, jag vill veta mer om det mesta. Kanske får vi svar i kommande delar, jag hoppas det.

Självklart får vi någon slags klassisk kärlekstriangel och det är på ett sätt otroligt störande. Varför liksom? Dessutom i varianten med en good guy och en bad guy, något jag i vanliga avskyr. Speciellt om den onda killen är ond på riktigt. Men för en gångs skull förstår jag den faktiskt och triangeln känns på något sätt nödvändig för att belysa Spadertvås egen personlighet. Hennes hårdhet känns helt jämförbar med Linda Hamiltons ( för de äldre som minns henne ) roll i Terminator 2. En beräknande och hård människa formad av omständigheter som har gjort henne till det hon är. Utan ursäkter och tvära karaktärsförändringar får Spadertvå vara den hon är. En kickass hjältinna som skrattar högt samtidigt som hon slåss för sitt liv.

Och jag älskar det! Enklav är en av de bättre dystopierna jag läst på länge och jag längtar redan efter nästa bok.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Andra som bloggat om boken är:

Kattugglan

Bookis

Kommande recensioner ( om pennan vill )

Jag vet inte vad problemet är tyvärr. Har försökt i tre dagar nu att få till en recension, men det går bara inte och jag vet inte varför. Allt låter stelt, klyschigt och typ oäkta, och så kan jag ju inte låta det vara. Alltså har det än så länge inte ens blitt en tumme. Och boken är bra, jag tyckte jättemycket om den så det är inte där felet ligger. Så istället för att stressa ihjäl mig över det ( vilket ju är skitdumt att stressa över en recension som ingen ens vet är på väg ), så låter jag det vara. Jag åker dessutom iväg imorgon så kanske får den vänta till nästa vecka.

Men å andra sidan har jag så mycket att skriva om nästa vecka! Två är färdiga och en är jag nästan klar med. Jag har haft både ont i magen och gråtit ögonen röda så recen borde komma ut lätt som en plätt efter sådana böcker, men pennan vill helt enkelt inte just nu. Men till nästa vecka ska jag ha fått ordning på det förhoppningsvis.

Kommande recensioner är:

fyra-minuter

mistborn-sista-riketenklav

 

 

 

 

Charmiga tidsresenärer i Ädelstenstrilogin.

Veckans tips idag är Ädelstenstrilogin av Kerstin Gier. Trilogin består av böckerna Rubinröd, Safirblå och Smaragdgrön.

Den passar säkert unga vuxna också, men riktar sig nog mer till ungdomar. Handlingen är spännande och har ett smart upplägg vad gäller tidsresande med ett pussel som ska lösas. Karaktärerna är livliga och engagerande, med ungdomar som faktiskt beter sig som ungdomar ( i alla fall Gwendolyn ). Författaren har även blandat in en väldigt intressant person i handlingen. En person som förekommit i litteratur på många sätt och som jag snart tänkte ägna ett eget inlägg åt.

Tills vidare nöjer jag mig med att rekommendera den här trilogin som har både historia, spänning och charmiga karaktärer. Jag älskar dessutom omslaget till Rubinröd.

Gwendolyn Shepherd lever med sin stora och speciella familj i London. I väntan på att hennes malliga kusin ska göra sin första tidsresa, fördriver Gwen tiden med att plugga och hänga med sin bästa kompis efter skolan. Ända tills den dag hon plötsligt befinner sig i det viktorianska London i slutet av 1800-talet!

Gwendolyn finner sig snart indragen i hemliga planer och mystiska intriger som ett uråldrigt ordenssällskap under ledning av 1700-talsgreven av Saint Germain planerar. Tillråga på allt så utses den några år äldre Gideon, snygg men värsta stroppen, till hennes ledsagare för att hjälpa henne med de första tidsresorna.

En familj med många hemligheter? Och den största hemligheten är Gwen själv.

rubinrod       safirblaSmaragdgrön



 

Författare eller recensent?

Bakom varje recensent döljer sig en misslyckad författare.

Så sägs det ju ibland. Något som naturligtvis inte stämmer generellt, men jag tycker frågan ändå är intressant. Författare eller professionell recensent? En intressant fråga eftersom jag dels skriver själv och dels recenserar på bloggen.

Det jag vet är att jag inte vill vara professionell recensent. Naturligvis skulle jag gärna få en inkomst på att läsa böcker ( vem vill inte det av oss ), men samtidigt vill jag inte ha massa regler som styr och ställer vilka böcker som ska läsas, hur jag får uttrycka mig eller vart jag får eller inte får länka. På min blogg följer jag mina egna regler och det är väldigt skönt. Vill jag marknadsföra en bok lite extra så gör jag det och vill jag inte läsa en bok så gör jag inte det. Så professionell recensent, nej tack.

Författare då? Jag har skrivit två barnböcker till mina barn, böcker som de älskar. Jag har också en påbörjad ungdomsroman som jag kommit ungefär halvvägs i innan den blev liggande och nu vet jag inte hur jag ska gå vidare. Jag gillar nämligen inte offentlighet. Jag har inga problem att tala inför folk, men det här med att aggressivt marknadsföra sig själv ser jag som ett problem. Skulle jag kunna skriva böcker på heltid under pseudonym och aldrig behöva sitta på en boksignering eller liknande, ja då hade jag kanske velat vara författare. Men det fattar vi ju alla att det är omöjligt.

Ger man ut boken själv så har man dock frihet att välja själv. Man bestämmer själv vad som ska göras eller inte göras. Så om jag någon gång ger ut mina böcker kommer det bli egenutgivet, det har jag redan bestämt ( då väljer jag själv om det ska tryckas två ex till mina barn, eller tusen och köra hela vägen ). Men det känns inte helt ok det heller. Min passion känns inte som att den ligger i att skriva böcker, den ligger i att läsa böcker. Att hjälpa andra hitta sin egen passion för läsning och ge dem verktygen att göra det.

Så mitt svar får bli att jag kanske inte vill bli författare och absolut inte professionell recensent. Att jobba på ett förlag däremot, det känns som något jag skulle älska. Hitta de där manusen som ger en rysningar och veta att här, här finns en berättelse jag vill att andra också ska läsa. Ungefär som det jag gör här på min blogg, men få betalt för det. Lycka.

Vad skulle du välja?

reading två

Var lugn, allt är i sin ordning av Terese Marvelin

var-lugn-allt-ar-i-sin-ordning

Var lugn, allt är i sin ordning är skriven av Terese Marvelin.

Rebecka lever ett riktigt singelliv.
Hennes livsbekymmer sträcker sig som regel inte längre än hur hon ska undvika sin kollega Ernst som inte kan sluta flirta med henne och hur hon ska få Robin, sin bästa kompis, att inse att han borde sluta ligga runt.
En dag ser hon en man på tunnelbanan som hon inte lyckas läsa och sätta fingret på, trots sin förmåga att alltid kunna fantisera fram en främlings livshistoria. När de senare möts av en slump förstår hon snabbt att det är något mycket speciellt med den mannen och att hon måste ta reda på om hon för första gången i sitt liv träffat Honom, han som är ämnat att vända upp och ner på hennes liv.

När jag började läsa den här och fick följa Rebecka och Robin så antog jag att den skulle följa den vanliga mallen. Pojke och flicka är kompisar, båda träffar någon men inser sedan att de egentligen är kära i varandra, men icke. Så lätt har inte författaren gjort det för oss, faktiskt är boken väldigt oförutsägbar och det gillar jag. Jag håller kanske inte med om Rebeckas val. Situationen hon hamnar i hade jag förmodligen hanterat helt annorlunda, men det spelar egentligen inte så stor roll. Vi gör alla olika val och författaren skildrar dilemmat på ett empatiskt sätt, så jag ändå kan läsa vidare utan att bli för arg på Rebecka.

Rebecka som huvudkaraktär är ärlig och känns ganska naiv ibland. Hon spelar inga spel, utan det hon tycker och tänker säger hon, något som känns charmigt och tilltalande. Jag gillar också hennes sätt att analysera omgivningen och andra människor, det säger mycket om Rebecka som person utan att vara för berättande och vi lär även känna Robin och Honom på samma sätt.

Det enda som stör mig rätt rejält är författarens användande av ordet dom istället för de och dem. Det sker dessutom inkonsekvent, så ibland slinker det in ett de för att i samma mening fortsätta med dom. Jag vet att många anser ordet dom vara acceptabelt idag, men jag gillar det inte. I huvudet låter alla variationer likadant, men visuellt stör det läsupplevelsen eftersom det i vissa meningar blir väldigt upprepande. Det ser inte nyanserat ut. Det här är dock en smaksak och inget egentligt fel, men det störde mig tillräckligt för att skava lite igenom hela läsupplevelsen.

Som helhet är dock Var lugn, allt är i sin ordning en trevlig och faktiskt ganska sorglig berättelse med ett totalt oförutsägbart slut.

Boken finns hos Adlibris och Bokus.

Tack till författaren för recensionsexemplar.

Kulturkollos normbrytande utmaning.

Kulturkollo hade en tisdagsutmaning ( ja, jag vet att det är lördag ) och mina funderingar ser ni här.

1. Berätta om någon som vågat eller vågar bryta normer och gränser och som är en förebild för dig. Det kan vara en känd person, eller någon du känner, en verklig person eller en fiktiv karaktär. Det viktigaste är att det är en person som inspirerat dig på något sätt.

Det finns så många men jag tänker faktiskt inte ta någon som inspirerat mig, utan några som hjälper mig att leda mina barn rätt istället. Nämligen Yohio och Conchita Wurst.

Yohio är ju mina barns idol och Conchita vet de ju vem det är ( vi är schlagernördar allihop ) eftersom hon vann. Jag är oerhört tacksam för att mina barn växer upp med sådana förebilder.

yohio650ny

2. Berätta om en film eller bok som skulle kunna få titeln ”bortom normen”. Förklara gärna vad det är som gör boken eller filmen så bra.

Fortfarande med mina barn i åtanke säger jag Engelsforstrilogin. Att skriva ungdomslitteratur och normalisera hbt på det sätt författarna gjort är underbart. Jag vill ha mer mer mer av sådant.

engelsfors

 

En tegelsten som skaver – Flickan från ingenstans

Tegelstenar gillar jag och idag börjar jag på en helt ny tjockis, Brandon Sandersons Sista riket. Otroligt spännande och lite läskigt eftersom jag har alldeles för höga förväntningar på den. Jag fattar ju det själv att man ska tona ner det lite, men jag kan inte och därför vågar jag knappt börja läsa. Men läsa ska jag, speciellt eftersom jag ska iväg med båten till andra sidan havet och har två timmar lästid. Och eftersom det inte blev någon jerka idag, så tänkte jag tipsa om en annan tegelsten så länge, Flickan från ingenstans av Justin Cronin.

Jag har inget emot tegelstenar, men det måste vara bra tegelstenar. Flickan från ingenstans är en riktigt bra tegelsten, emellanåt. Alltså jag gillade den, det gjorde jag. Emellanåt.

För mellan varven händer något med texten och det blir så segt och krångligt och utdraget, att jag var bara sidor från att ge upp. Men sedan blir det tokspännande och engagerande och läskigt, och då sträckläste jag och kunde inte sluta. En märkligt läsupplevelse som förvisso skaver lite, men ändå lockade mig att direkt köpa tegelsten två i serien De första tolv. Den skaver faktiskt ännu mer så den har jag lagt bort. Jag har inte gett upp, men jag tar en paus för den kommer kräva energi som jag inte har just nu. Men Flickan från ingenstans rekommenderar jag. Trots skavsåren.

flickan-fran-ingenstans

Det otänkbara inträffar: Ett topphemligt amerikanskt militärexperiment går fel och ett livsfarligt virus sprider sig ohämmat. Katastrofen är ett faktum och snart har världen för alltid förändrats. Allt som återstår för de chockade överlevarna är en kamp för tillvaron som präglas av rädsla för mörkret, för döden och för ett öde värre än så.

I detta undantagstillstånd söker två personer efter en säker plats där de kan gömma sig. Det är FBI-agenten Brad Wolgast och den föräldralösa sexåringen Amy Harper Bellafonte, som lyckades rymma från militärbasen strax innan det fruktansvärda hände. Wolgast är fast besluten att skydda Amy. Men för Amy är detta bara början på en mycket längre resa, en resa över tid och rymt, mot tiden och platsen där hon måste avsluta det som aldrig borde ha påbörjats.