En smakbit av Leonora och Glasplaneten.

Dagens smakbit blir från en barnbok. Leonora och glasplaneten skriven av Helen Johansson.

leonora-och-glasplanetenNu gick det inte att stoppa tårarna länge, de rann nerför kinderna.

”Leonora”, sa Bobo, ”du minns väl att du är född under ett stjärnfall? Då är man född med turen på sin sida, det brukar Manni alltid säga.”

Inte så mycket tur att krascha på en död planet, tänkte Leonora. Men så klart att det var tur att hon levde.

Bobo strök Leonora på armen med sin känslotass. Den var varm och mjuk.

”Jag tror Manni har rätt”, sa han. ”Stäng av mig nu och utforska Glasplaneten.”

”Men jag vill inte utforska! Jag vill hem!”

”Lyssna på mig nu, Leonora. Vem vet vad som finns på andra sidan bergeb? Jag skulle gå norrut om jag var du, mot solen. ”

Leonora såg mot de höga glasbergen som höjde sig långt där borta. De blänkte i ljuset, solen fick dem att glittra som diamanter. Det var vackert.

Ja, vad fanns det för något på andra sidan bergen? Vad som helst kunde finnas där. Kanske fick hon se saker som ingen där hemma hade sett förut. Innan rymdräddningen kom för att hämta dem så borde hon passa på att se sig omkring. Ingenting kunde ju bli värre av det. När hon tänkte närmare på saken så hade juniter faktiskt klarat sig ur nödlägen massor av gånger förut. Kusin Sunni som bara var ett år äldre hade överlevt både en solstorm och ett meteoritregn, så varför skulle inte Leonora klara en gammal glasplanet? Och det var sant som Bobo sa, hon var faktiskt född under ett stjärnfall.

Min statistik säger att du inte har något att oroa dig för Johan Ring.

Min magkänsla verkar faktiskt helt ok. Jag läste Lars Wilderängs bok Stjärnklart och kände direkt att här har vi en ny stor författare. En ny herr Guillou, storleksmässigt tänkt. Jag var en av de första bloggarna att uppmärksamma boken och likadant var det med Ensam på Mars av Andy Weir. Båda böckerna utnämnda till årets bästa ( eller ja, året är inte slut än för Ensam på Mars men ändå ) av mig och är även bland de tre mest klickade böckerna ( inte av mig ).

Så när jag säger att Johan Ring kommer bli stor så vet ni vad som väntar, right?! Fyra minuter är bara början!

fyra-minuter

Lite om magisk realism och Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márques.

9789146226161_200_hundra-ar-av-ensamhet_e-bokJag läste ju nyligen ut romanen Hundra år av ensamhet skriven av Gabriel García Márques. En bok som tog lång tid att plöja igenom och fick tjäna som toaläsning. Ni vet, de där böckerna man av någon anledning bara kan läsa någon sida åt gången. De passar ypperligt på toan, hur bra de än är. Och Hundra år av ensamhet är bra. Den är märklig och irriterande, underbar, fantastisk och genial på så många och konstiga sätt att jag knappt vet vad jag läst.

José Arcadio Buendía och hans hustru Ursula grundar byn Macondo och vi får följa släktens öde under hundra år i en tid av förändring. En förändring påverkad av vidskepelse, vetenskap, grymhet, kärlek och ensamhet. Släkten utökas och typ alla får namn efter sina förfäder och heter därmed antingen José eller Aureliano. Det föds till exempel 17 stycken Aureliano under ett och samma år ( som sagt, jag vet knappt vad jag läst och om vem ) och samtliga är förutbestämda till ett fruktansvärt öde. Vi får möta zigenaren Melquíades som introducerar José för flygande mattor som inte blev den succé man hoppats på i byn ( de var inte så praktiska även om de beredde nöje ) och andra märkligheter. José när en dröm om att bli alkemist och fångad i sin egen galenskap ( eller genialitet, beroende på vem man frågar ) blir det den starka Ursula som styr släkten med järnhand.

Boken är ett hopkok av vidskepelse och realism. Historiska händelser blandas med sagor och skrönor och karaktärerna är ett myller av frosseri, högmod och dekadens blandat med galenskap, måttlighet och själsvånda. Det är de sju dödssynderna i en släkt under hundra år där varje dödssynd testas till den yttersta gränsen.

Det här låter ju helt vansinnigt, jag inser det. Men att få det här färgsprakande myllret berättat med författarens vilda och ostyriga språk och utanpå det strösslat och kryddat med naivitet och humor så blir det ett myller som fungerar. Orden, händelserna och karaktärerna klättrar nästan på varandra i ivern att få berätta historien först.

Den här tillhör samma genre som Isabel Allendes underbara bok Andarnas hus. Magisk realism och även samma trängsel av galenskap och insikt. Allende har dock ett snävare persongalleri och ett varmare språk som tilltalar mig mer. I genren hittar vi även Vindens skugga skriven av Carlos Ruiz Safón. En bok som blivit tokhyllad men jag själv inte helt fastnade för. Tråkigt nog eftersom en bok som handlar om De bortglömda böckernas gravkammare borde ha fått mig att gråta av lycka.

Det lyckas inte den här heller med, just eftersom den ändå är rätt knepig och svår. Men väl värd att kämpa sig igenom.

Boken finns som e-bok hos Adlibris och Bokus.

Har du läst …? Och lite boktips också.

Den här taggen hittade jag hos Snowglitter. Lägligt nog för just nu har jag torka. Jag laddar mest inför semestern som hägrar om bara några dagar. Känns dock som jag ska ha semester på hösten … Men så får vi hoppas det inte blir.

Har du läst…

…en bok med snö på omslaget?

Hundar hus och hjärtats längtan av Lucy Dillon. Sockersöt men ändå härlig feelgood.

…en bok som handlar om krig?

Och jorden färgas röd av Michael Peterson. Fängslande och tragisk bok om Vietnamkriget.

…en bok som är skriven av en finsk författare?

Allt av Arto Paasilinna, men favoriten är Kollektivt självmord. Paasilinna har sjukt bra humor.

…en bok som är över 800 sidor?

Den senaste var Mistborn – Sista riket av Brandon Sanderson. Riktigt riktigt bra fantasy.

…en bok som har ett spöke som huvudkaraktär/har en stor roll?

En julsaga av Charles Dickens. Det är visserligen flera spöken men ändå. Söt och charmig  saga om den elaka Ebenezer Scrooge.

…en bok där någon av huvudkaraktärerna äger en affär?

En liten hattaffär på hörnet skriven av Marita Conlon – McCenna. Har inte läst men titeln låter så mysig. Även boken Läsarna i Broken Wheel rekommenderar av Katarina Bivald ligger på läslistan. En bok om böcker kan ju sällan bli fel.

…en bok där någon av huvudkaraktärerna är fruktansvärt rik?

Bitterblue i boken med samma namn ( serien De utvalda ) av Kristin Cashore. En av de bättre fantasyserierna senaste åren.

…en bok som handlar mycket om djur?

Adjö, herr Muffin av Ulf Nilsson. Jättesorglig ( fulgråtssorglig ) men fin bok för barn om döden.

…en bok vars titel innehåller ordet ”En”?

Jag, En av David Levithan. Jag har faktiskt inte läst hela än, men det kommer. Så småningom.

…en bok som utspelar sig på hösten?

Vad gör du medan jag sover av Mats Wänblad och Per Gustavsson. En barnbok som kanske är närmare vinter än höst, men den är så fin så jag måste rekommendera den ändå.

…en bok som knappt innehåller några glada inslag?

Brott och Straff av Fjodor Dostojevskij. Mörk och dyster bok där inte ens de glada stunderna är glada.

…en bok som handlar om bröllop?

Nya kontakter av Sophie Kinsella. Oväntat bra chicklit för mig som inte är så förtjust i Kinsella ( shopoholicserien ) normalt.

…en bok som handlar om häxor?

Engelsforstrilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Fantastisk ungdomstrilogi som även föräldrarna till målgruppen bör läsa.

Alla själars natt av Deborah Harkness har jag inte läst, men den ligger på att läsa listan sedan lång tillbaka. Jag vet inte varför jag inte kommit dit än.

…en bok som utspelar sig på en ö?

Nästan vilken som helst av Marian Keyes böcker om systrarna Walsh ( Vattenmelonen, En oväntad semester, Är det någon där? ). Roliga och ofta med ett djupare budskap. Hennes senare böcker är dock inte alls i samma klass tyvärr.

…en bok som har en karaktär som du kan känna igen dig själv i?

Himla svårt. Det finns några men det är lite för utlämnande så jag skippar den frågan.

…en bok som utspelar sig i rymden?

Samvetsmakaren av KG Johansson. Fantastiskt bra science fiction.

…en bok som det finns ett mycket gammalt hus i? 

Kvinnan i svart av Susan Hill. Läskig bok som av någon anledning ändå inte var tillräckligt läskig för mig.

…en bok som handlar om en bokhandel?

Vindens skugga av Carlos Ruiz Safón ( ok, den handlar egentligen inte om en bokhandel men jag var tvungen att få in De bortglömda böckernas gravkammare någonstans. Egentligen var jag inte överförtjust i den här boken, men jag förstår varför så många andra blivit det ).

…en bok som i titeln innehåller något av de fyra elementen? (eld, vatten, luft, jord)

Vattenänglar av Mons Kallentoft. Jag vet, jag avskyr deckare. Men Kallentoft har så vackert språk att man nästan kan kalla det här poesi istället för deckare. Nästan.

 

Jag taggar ingen, vill du göra så gör du.

Percy Jackson – Född till hjälte av Rick Riordan

fodd-till-hjalte

Född till hjälte är första delen i serien om Percy Jackson skriven av Rick Riordan.

”Du kan vara en av oss. Och när du väl vet om det, så är det bara en tidsfråga innan de också upptäcker det och börjar jaga dig.
Kom inte och säg att jag inte varnade dig. Jag heter Percy Jackson.”

Tänk om de gamla grekiska gudarna skulle vara levande och promenera runt på gatorna som du och jag?
Tänk om de fortfarande träffade och blev förälskade i vanliga dödliga människor och dessutom fick barn med dem?
Tänk om du var ett av de barnen? Och att din dyslexi visade sig bero på att din hjärna är inställd på att läsa det grekiska alfabetet? Och att din mattelärare bokstavligen är ett monster som vill förgöra dig?
Och att du är född till att bli hjälten som räddar världen?

Jag har ju läst om den här bokserien lite här och där på olika bloggar och de flesta tokhyllar den. Själv hade jag bara sett filmerna och det kändes ärligt talat lite sådär att läsa en bok vars filmatisering man sett ett tiotal gånger ( barnen som tvingar mig ), för man vet ju liksom redan vad som händer. Men tji fick jag. Boken skenar iväg åt ett helt annat håll än filmen redan från sidan tre och det är tillräckligt mycket som skiljer för att boken ändå ska kännas spännande och ny. Precis som i Riordans andra serie Den röda pyramiden blir det dock ibland lite för rörigt för mig. Han vill för mycket och det blir ett myller av gudar, intriger, artefakter och jakter. Jag förstår alltså varför man städat upp lite i filmen. Däremot känner jag till den grekiska mytologin lite bättre ( tack Xena ) än den egyptiska, vilket gör den här lättare att hänga med i.

Språket känns också mer autentiskt i den här än i Den röda pyramiden. Percy känns ( oftast i alla fall ) som den 12-åring han är. Ibland kanske lite för smart men någon fördel ska man ju ha för att man är hjälte. För gudarnas barn har det inte lätt. Deras förmågor som är väldigt användbara i strid och kanske även uppe i Olympen, blir till hinder och bokstavsdiagnoser i den vanliga världen. Och det här tycker jag väldigt mycket om. Att Riordan vänder upp och ner på begrepp som funktionshinder, normalitet och dysfunktionalitet ( wordpress säger att det här inte är ett ord, men google säger att det är det och jag litar mer på google ). Han gör det dessutom med värme och en naturlighet som ger känslan att han faktiskt tycker så här och inte skriver något bara för att.

Riordan skriver överlag med en berättarglädje som jag älskar. Jag får verkligen känslan att han har otroligt roligt när han skriver, att han älskar sina karaktärer och fnissar för sig själv när de råkar ut för något extra knasigt. En bok som ger en sådan känsla går liksom inte låta bli att älska. Så jag älskar den här, den är fantastisk. Och ändå är jag inte totalt fängslad. Än. Jag är dock helt övertygad om att det kommer.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Vargnatts bokhylla, Bookgasm och Oarya.

Det blev komplicerat med Vindens namn av Patrick Rothfuss

vindens-namn-d-1

Vindens namn är första delen i en serie skriven av Patrick Rothfuss.

Jag heter Kvothe. Jag har rövat tillbaka prinsessor från kungar som sover i ättehögar. Jag brände ned staden Trebon. Jag har tillbringat natten med Felurian och kommit därifrån med förståndet och livet i behåll. Jag blev relegerad från universitetet när jag var yngre än de flesta är när de blir insläppta. Vägar som andra fruktar att tala om på dagarna går jag på i månsken. Jag har talat med gudar, älskat kvinnor och skrivit sånger som får trubadurerna att gråta. Ni har kanske hört talas om mig.

Ja, jag har hört talas om dig och jag hade så höga förhoppningar. Vad som hände vet jag inte riktigt men det blev komplicerat.

Vilket huvudbry jag hade under läsningen. Gillar jag, ogillar jag, hatar jag eller älskar jag? Det blev något slags blandning av alltihop. Själva handlingen har jag inga större problem med, den är oerhört spännande och intressant. Kvothe som numera kallas Kote och är värdshusvärd möter Krönikören. En man som jagar legenden Kvothe för att få hans livshistoria nedskriven vilket Kvothe går med på och därmed börjar hans historia med orden ovan. Och det är väl just berättarperspektivet jag har störst problem med.

Kvothe berättar sin historia för Krönikören. En historia som ofta innehåller andra historier som Kvothe i sin tur fått berättade för sig. Det blir någon slags metaberättelse med historier i historien. Och det gör ju att man på något sätt kommer så långt bort det bara går från huvudkaraktären Kvothe. Jag fastnade alltså inte utan läste lite då och då, någon sida här och där och så fortsatte det till sidan 250 ungefär. Där fastnade jag, men det var för att Kvothe kom till Universitetet och det är ju spännande. Magiskola, intagningsprov och elaka magistrar, sånt fängslar ju oavsett.

Mitt andra problem är författarens syn på kvinnor. Ja, jag lägger det på författaren för det är han som har skrivit boken. Den heliga Madonnan i den här boken är naturligtvis Kvothes mamma. Hon är intelligent, kärleksfull och en riktig dam. Övriga kvinnor som nämns ( de är inte många ) beskrivs efter utseende och inte så mycket mer. När Kvothe ska gå på sin första lektion på Universitetet ( där 1 av 10 är kvinnor ) kommer några av studenterna försent. Först två pojkar som på grund av sin försenade ankomst blir hånade av magistern och därefter får extra svåra läxor som bestraffning. När en flicka direkt efter kommer försent låtsas magistern vara hövlig och hjälper henne till sin plats. När alla pustar ut och tror att hon klarar sig ( för att hon är flicka ) så säger magistern till henne att korsa benen. Hon gör detta varpå magistern replikerar ”Jaha, nu när Helvetets portar är stängda kanske vi kan fortsätta lektionen”.

Alltså, vad i hela helv…??? Och jaa, jag fattar att vitsen är att visa vilken skitstövel magistern är, men sättet allt detta är skrivet på känns som att författaren faktiskt inte förstår vilken skillnad han just gjort gällande män och kvinnor. Hade de försenade pojkarna också fått ett slag mellan benen av magistern så hade skämtet till och med kunnat vara roligt. Men så är det ju inte. Mannen är sitt intellekt och kvinnan är sitt kön. Hade resten av boken visat på något annorlunda tankesätt så hade poängen att magistern är en drummel varit tydlig. Nu blev poängen för mig bara att magistern är en drummel och författaren likaså.

Och trots att jag inte fastnar i läsupplevelsen och trots att jag stör mig så in i helv… på vissa saker, så har jag naturligtvis reserverat övriga böcker i serien redan. Kanske det är det som stör mig mest av allt, jag kan inte låta bli att sukta efter nästa, trots att jag varken vill eller egentligen känner för det. Ni hör ju, hatkärlek av allra värsta sorten.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Män som läser, Jag och mina böcker samt MsHisingen.

En smakbit av Nattens jägare

nattens-jagareDagens smakbit kommer från Nattens jägare av Mattias Lönnebo. En bok för unga som jag har förstått ska innehålla en salig blandning av unga nazister och magi. Det låter svårt men spännande och smakbiten kommer från sidan 3.

 

 

 

Jag lyfter handen och vinkar varnande, men han böjer ned huvudet och stirrar på rälsen.

– Du kan inte stå där! ropar jag. Och i samma stund som jag gör det hör jag hur signalen börjar klinga. Varningslampan blinkar.

Han ser på mig och jag blir alldeles kall. Det kryper längs ryggen. Min hand stannar upp mitt i en rörelse.

– Tåget kommer!

Dimman försvinner från hans ögon. De är klara, lysande gröna och vackra – och de ser rakt in i mina.

– Jag vet, säger han.

– Snälla! Gå bort från spåret!

Han stoppar in handen under jackan och drar fram något, en halskedja eller ett smycke som han håller upp framför sig. Det glittrar och svänger fram och tillbaka.

– Jag har levt för länge. Alla jag bryr mig om är borta.

– Nej! Du har hela livet framför dig!

Han skakar på huvudet och ropar:

– Förbannelsen måste få ett slut! Gå härifrån! Jag orkar inte mer!

– Gör det inte! Snälla!

Tårar rinner nedför hans kinder. Han blir helt stilla, tar ett djupt andetag och säger hest:

– Var rädd om dig. Lev och älska!

Fler smakbitar hittar du hos Flukten fra virkeligheten.

en smakbit på riktigt