Fangirl och jag går skilda vägar nu.

fangirlFangirl är skriven av Rainbow Rowell.

Tvillingarna Wren och Cath ska börja på college. Wren är den utåtriktade som vill festa. Cath är mer osäker inför allt det nya. Hon ägnar mycket tid att skriva fanfiction om karaktären Simon Snow. Hennes ambition är att hinna bli klar med sin bok till den stora fanfiction-finalen. Men så träffar hon Levi som inte lämnar henne ifred.

Det känns som om jag är typ sist i världen med att läsa den här och ärligt talat var jag inte speciellt sugen på den överhuvudtaget. Men den låg där på biblioteket så den fick följa med hem och där blev den liggande. Tills igår. Och idag har jag läst ut den vilket betyder att den var bra. Typ.

För jag irriterade ihjäl mig på Cath. Och det är svårt att skriva vad jag egentligen tyckte och kände utan att trampa en hel massa folk på tårna, för jag vet ju att många många identifierar sig med Cath. Att många är tacksamma över boken och att deras egna rädslor och sociala fobier har satts på pränt. Blivit identiferade och legitimerade så att säga. För jag blir tyvärr mest bara irriterad på den här typen av osäkerhet. I Caths fall förstår jag på sätt och vis var den kommer ifrån, rädslan att inte duga eller att bli lämnad. Men det känns samtidigt som sådant slöseri med liv. Så onödigt mycket energi som går åt till att bekymra sig över hur man framstår inför andra, hur andra uppfattar en och ångesten för att inte duga. För sanningen är att de flesta faktiskt inte bryr sig. Du syns inte.

Och om någon bryr sig så spelar det ingen roll om någon dag eller några veckor. Jag kommer ihåg de gånger jag själv gjort bort mig, typ halkat pladask mitt framför en gigantisk folksamling. Pinsamt då, men tveksamt om någon enda minns det idag förutom jag själv.

Så, jag irriterar mig på Cath som jag mest känner är oerhört självupptagen. Hon är så upptagen med att oroa sig över hur hon själv framstår att inget annat går in. Hon börjar college och tvingas ur sitt skal, men ändå inte. Levi som hon blir intresserad av men som hon sedan ändå liksom inte vet ett smack om. Han kämpar och kämpar och pratar och pratar och Cath oroar sig för sig själv, så när de är halvvägs in i en möjlig kanske-relation så vet hon inte ens att hans del av campus överhuvudtaget existerar! Var han bor, gör eller är intresserad av är liksom inget hon frågar efter. För hon oroar sig över hur hon själv framstår.

Och det blir tröttsamt men ja, jag sträckläste den ju ändå. Jag fastnade och det beror i den här boken mer på Rowells språk än karaktärerna. För Rowell lyckas ändå ge mig lite av den där magin som Eleanor & Park vältrade sig i, trots att jag är så jäkla irriterad. Jag förstår också att boken är viktig på så många sätt. Jag gillar hennes hyllning till Harry Potter och jag förstår varför många människor behöver den här boken. Inte jag dock. Jag fastnade, jag läste och jag går vidare.

Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till

%d bloggare gillar detta: