Glastronen

glastronen-forsta-boken-i-glastronen-serienGlastronen är första delen i en serie skriven av Sarah J. Maas.

I ett land i avsaknad av magi, där kungen styr med järnhand, kallas en lönnmördare till ett slott. Hon reser dit, inte för att döda kungen utan för att vinna sin frihet. Om hon besegrar tjugotre motståndare i en tävling mördare, tjuvar och soldater blir hon frigiven från fängelset och kommer att få tjäna som kungens Mästare.
Hennes namn är Celaena Sardothien.
Kronprinsen kommer att utmana henne. Kaptenen för livgardet kommer att beskydda henne. Men något ondskefullt ruvar i glasslottet och det är där i syfte att döda. I takt med att den ena efter den andra av hennes motståndare dör förvandlas Celaenas kamp för frihet till en kamp för överlevnad, och till ett desperat försök att förgöra ondskan innan den utplånar hennes värld.

För att nämna det som är riktigt bra så kan vi ju börja med omslaget. Älskar det. Och ja, det var väl typ det.

Den här boken som borde ha fått mig att gråta av lycka med sin mix av lönnmördare, prövningar, magi, kungar och prinsessor och farliga portar till andra världar, får mig tyvärr inte att känna speciellt mycket alls. Jag vet att Celaena är en jättefarlig lönnmördare eftersom författaren talar om det för mig. Hela tiden. Det mesta i boken vet jag eftersom författaren berättar det, jag får inte uppleva det själv. Och i de fall författaren faktiskt lyckas visa mig någonting genom karaktärernas handlingar, så berättar hon det ändå för mig efteråt. Ifall jag inte fattade det jag precis läste. Jag är alltså inte jättenöjd med den här boken.

Celaena introduceras för mig som landets farligaste lönnmördare. En ung superkaxig flicka som lyckats överleva ett dödsläger och som nu valts ut till kronprinsens kämpe för att vinna tillbaka sin frihet. Hon förs till slottet av gardeskapten Chaol Västfall och där förvandlas hon från superkaxig och självsäker lönnmördare till, ja en osäker ung tjej som gillar klänningar. Hon tycker jättemycket om klänningar. Och baler. Och att läsa. Och så är hon lönnmördare, något som präntas in konstant ifall jag lyckas glömma det mellan alla volanger och spetsar som presenteras. Och här är grejen. Jag har inget alls emot att en karaktär är mångsidig, tvärtom. Jag ser väldigt gärna Celaena som både lönnmördare och som ung fåfäng flicka som gillar att dansa. Problemet i många böcker är just avsaknaden av mångsidighet. Är en flicka farlig så gillar hon inte att dansa. Är hon bra på att slåss så ska hon absolut inte bry sig om hur hon ser ut. Så det gör inget att blanda in allt det där. Problemet är att lönnmördaren försvinner i allt flirtande och klänningsprovande.

Celaenas skicklighet som lönnmördare hade kunnat visa sig i prövningarna där hon ska kämpa mot jättestora, läskiga karlar. Men det gör det inte eftersom vi inte får vara med på prövningarna. Boken handlar om allt annat runtomkring och prövningarna får vi mest höra talas om i efterhand. Det gick si eller det gick så och nu är det bara 15 tappra kämpar kvar. Samtidigt som kämparna faller bort en efter en i prövningarna så mördas de också brutalt. Celaena förstår att något är galet ( nähä? ) och börjar undersöka på egen hand. Men det sker mest lite på måfå utan någon direkt agenda och den mesta tiden går fortfarande åt till flirtande och klänningsfunderingar.

Samtidigt får vi små små smulor av världsbygget. För små för att bilda någon direkt bakgrund eller uppfattning om vad som skett, hur det skett och vad som sker. Vilket gör att den stora kalabaliken i slutet blir ganska obegriplig. Det händer plötsligt massor av saker som säkert hade varit intressanta om jag bara visste lite mer. Tyvärr lyckas författaren heller inte speciellt bra med de få stridsscener vi faktiskt får, speciellt inte den i slutet. Till skillnad mot Susan Ee och hennes Penryn i Änglafall där kampscenerna känns både trovärdiga och levande, blir det mest en rörig härva av Celaenas kamp. Hon rusar hit och kämpen kastar sig dit. Fram och tillbaka, utan att jag får någon slags känsla för att författaren faktiskt kan något av det som beskrivs.

Så jag är tyvärr inte helt nöjd med den här boken. Istället för en härlig upplevelse fick jag en massa saker berättat för mig. Och inte de saker jag var intresserad av tyvärr. Kommer jag läsa nästa bok? Ja det kommer jag självklart göra. Trots allt är det min favoritgenre, även om jag inte är överväldigad av just den här boken.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Vargnatts bokhylla, Carolina läser och Aldrig bara ord.

Annonser

Falska recensioner för att marknadsföra böcker?

Jag följer rätt många förlag på fb och häromdagen dök den här intressanta statusen upp från ett av dem.

Snärjs plötsligt in i ett vardagsmysterium. Väldigt många recensenter har gått in på en boksajt och tokdissat en av våra titlar. När vi undersöker närmare vad de recenserat, framträder ett mönster. Många av recensenterna har lagt in sina åsikter om 50-100 böcker samma dag och alla har satt låga betyg på det mesta utom böcker av en och samma egenutgivna författare. ”Hata slumpen” var det någon som lät sin deckarhjälte säga. Vi är beredda att instämma.

Nyfiken som jag är var jag ju tvungen att gräva lite. Det var inte så svårt att gissa att boksajten i fråga var Boktipset och väl där såg jag direkt att det på topplistan låg tre böcker från en och samma författare. Så jag behövde knappt gräva eftersom det ganska omgående stod klart att det handlade om Assar Andersson och hans trilogi om Anders Hademark.

Någon har varit väldigt upptagen 19-20 april. Någon har registrerat sig på Boktipset om och om och om igen med falska användare. Denna någon har med varje nytt användarnamn börjat med att ge Assar Anderssons tre böcker högt betyg och därefter fortsatt med ett 60-tal böcker till, som naturligtvis fått sämre betyg. Övriga böcker verkar ha sökts fram genom random ämne. Till exempel har flera böcker på raken ordet frukt och/eller fruktan i titeln, nästa grupp har Iran, nästa Korea osv. Man kan också enkelt se att användarna gjort detta direkt efter varandra, därav slutsatsen att det i själva verket handlar om en person som varit väldigt sysselsatt.

Och visst, vill man föra fram böcker på det här sättet så gör man naturligtvis det. Det är inget olagligt ( kan ha fel ). Men oerhört fult. Speciellt om det förlaget skriver stämmer, att man dissat vissa specifika titlar utöver den random sökning som verkar vara gjord. Motbjudande.

Magnum

Edit: Ni kan nu även läsa mer hos Boktugg som skrivit om härvan här och här.

Rosensällskapet av Marie Lu

rosensallskapet-andra-boken-i-den-unga-eliten-triloginRosensällskapet är andra delen i trilogin Den unga eliten skriven av Marie Lu.

Det var en gång en flicka som hade en far, en prins och en grupp vänner. 

Sedan förrådde de henne, och hon krossade dem alla …

Adelina Amouteru har fått sitt hjärta djupt sargat av såväl familj som vänner. Något som fått henne att ge sig in på hämndens bittra väg.
Hon är nu känd som Vita Vargen, och hon och hennes syster flyr från Kenettra för att leta upp andra ur Den unga eliten, med förhoppningen att kunna bygga upp en egen armé av allierade. Hennes mål: att slå ner Inkvisationsmakterna, de soldater i vita uniformer som försökte döda henne och nästan lyckades.

Det här är en knepig bok att skriva om. Den unga eliten imponerade inte direkt på mig, förutom slutet som lovade guld och gröna skogar i nästa bok. Blev det så? Nja, nej, kanske? Jag vet inte.

När jag läste Den unga eliten förväntade jag mig att möta nya fantastiska karaktärer i stil med Day och June från Legendserien och det hände ju inte direkt. Inte ens i närheten. Så jag närmade mig del två med lite mer realistiska förväntningar. Påminde mig själv innan läsningen att Adelina har ett mörker inom sig, att hon kämpar för att vara god och att allt är en grådaskig sörja utan enkla lösningar. Det fungerade sådär, och problemet är naturligtvis fortfarande Adelina.

Adelina som anser sig ha blivit sviken och förråd ska nu hämnas, så hon letar upp andra elitärer och lyckas vinna över dem på sin sida. Tillsammans skapar de Rosensällskapet som ska slå ner inkvisitatorerna och ta makten över Kenettra. Adelina nöjer sig dock inte med att bara hämnas lite, hon vill ha allt. Kraften, makten, tronen och hela jäkla världen! Allt ska hon ha, och yttrar någon minsta lilla motstånd mot det anser hon sig förrådd. Hon slutar liksom aldrig att gnälla. Allt som händer är någon annans fel. Någon annans svek, någon annans förräderi och någon annans skuld. Och det blir förbannat tröttsamt.

Jag hade läst klart hela boken innan jag insåg vad jag gjorde för fel. Problemet är att jag fortsatte försöka sympatisera med Adelina. Egentligen borde jag ha insett läget redan från början, men det är någonting i språket som lurar mig. Texten andas så mycket Marie Lu att jag vaggas in i någon slags illusion av att det borde finnas värme och godhet där. Ett språk jag känner igen. Därför tog det tyvärr två böcker innan jag insåg vad det egentligen är jag har läst.

Efter läsningen kunde jag nämligen inte sluta fundera på Adelina och hennes retorik. Allt alla andra gör, gör de mot henne. Mot Adelina. Det finns inget större sammanhang att ta hänsyn till, bara Adelina. En gnällretorik ( ofta med ”livets hårda skola” som referens ) där mittpunkten alltid är en själv. Jag påmindes om Jokern i Batman. Och insåg att Adelina inte bara påminner om Jokern, hon är Jokern. Än tydligare blev det när jag läste en intervju med Marie Lu där hon berättar att huvudpersonen från början var Raffaele. En protagonist med någorlunda goda intentioner och en karaktär att sympatisera med. Redaktören fastnade istället för en bikaraktär och påpekade att det kanske skulle vara mer intressant med bikaraktären, superskurken, som huvudkaraktär? Bikaraktären var naturligtvis Adelina och så blev det.

Adelina är alltså superskurken. Det kan jag hantera. Kedjan av alla dåliga beslut i kombination med offermentalitet ( och ett visst mått av galenskap ) blir plötsligt begripliga. Och jag inser att jag inte behöver sympatisera med Adelina.

Så kanske jag ska läsa om böckerna med nya ögon? För jag gillar nämligen allt annat. Världsbygget är sagolikt ( även om Lu kunde ha fläskat på lite mer med fantasyinslaget ), persongalleriet är fängslande och själva storyn känns just nu väldigt oförutsägbar. Jag känner någon slags hatkärlek till serien. Jag ogillar Adelina så starkt, men jag längtar ändå redan efter fortsättningen.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är I heart fantasy, Sagan om sagorna och Boktycke.

Fjärilarnas stad av Ingrid Remvall

fjarilarnas-stadFjärilarnas stad är skriven av Ingrid Remvall.

Är du vacker, rik och samvetslös? Välkommen till Fjärilarnas stad. Artonåriga Vega bor på den fattiga sidan av muren, dömd att varken synas eller höras. En natt gör hon och hennes bästa vän det förbjudna: de smiter in i staden där de rika och vackra bor. Där träffar hon Fenix. Han står för allt hon själv saknar och hon börjar drömma om ett nytt liv. Men under stadens glansiga yta rör sig mörka krafter och Vega inser att det finns kopplingar mellan henne och de attacker och kidnappningar som skakar samhället.

Vega är en Myra, arbetare och slav åt Fjärilarna som bor i Vegatropolis, Fjärilarnas stad. Där finns makten och eliten, de som har det senaste inom teknologi, mat och mediciner. Utanför murarna får myrorna klara sig på det som Fjärilarna ger. Så länge de arbetar hårt och följer Fjärilarnas regler. Världen befolkas inte bara av människor i olika skikt, utan även AI och AAI. När man väl framställt AI som arbetare gick man vidare och skapade AAI ( Avancerad Artificiell Intelligens ) som blivit en slags supermänniskor och tillhör högsta skiktet i Fjärilarnas stad. Eliten.

När Vega träffar Fenix slår det gnistor och hans vänskap med Hovet introducerar Vega till en helt ny värld. Samtidigt händer det skrämmande saker i staden.

Jag börjar med det uppenbara. Miljön och världsbygget påminner otroligt mycket om den i trilogin Uglies. Precis som i Uglies finns ett högteknologiskt glittrande samhälle där de vackra och omgjorda bor. Precis som Tally Youngblood, längtar Vega till det glittrande och glamourösa.

Jag var alltså inte helt fast när jag började läsningen eftersom den påminde så mycket om Uglies, det kändes som något jag redan läst. Men det visar sig snart att Fjärilarnas stad har mer att komma med. Vi får ett mer genomtänkt världsbygge här än i Uglies och en trovärdig förklaring till varför världen ser ut som den gör. Boken är inte speciellt tjock och att på några få sidor ge oss en så solid bakgrund är skickligt.

Vega och Fenix drabbas av en rejäl instalove när de träffas, något som irriterade mig men får en förklaring i slutet. Förutom hela den här fantastiska världen befolkad av människor och robotar finns det nämligen även ett mysterium och en oförutsägbar twist i slutet. Jag var och famlade lite i utkanten av twisten men hur det faktiskt ligger till kunde jag inte gissa och det gillar jag.

Vi får ta del av både Vegas och Fenix perspektiv i jagform, något jag visserligen uppskattar samtidigt som det är något med berättarperspektivet som stör mig. Jag får inte hundraprocentig kontakt med varken Vega och Fenix, och jag kan inte låta bli att fundera på om ett tempusbyte i berättarperspektivet hade hjälpt upp det. Visserligen ligger presensromaner i tiden trendmässigt, men just här tror jag det hade varit en fördel. Kanske hade jag känt mig mindre distanserad från karaktärerna om jag fått ta del av Vegas och Fenix direkta känslor.

En annan sak som stör mig är längden på boken. Handlingen sög in mig och jag hade velat ha mer av Vega och Fenix, mer av den här fantastiska världen och mer av allt.

Fjärilarnas stad är smart, underhållande och spännande. Och alldeles för kort.

Boken finns hos Science Fiction BokhandelnAdlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Läsfåtöljen, Beas Bokhylla och Bokhyllan.

Tack till Affront för recensionsexemplar.

Marie Lu och Poznanski – Efterlängtade fortsättningar.

Jag har hållit utkik på bibliotekets sida dagligen i jakt på en specifik bok. Och i måndags fanns den äntligen inne, så jag rusade dit innan någon annan hann låna den. Jag pratar om Rosensällskapet av Marie Lu, fortsättningen på Den unga eliten. Jag var ju inte helt förtjust i första delen men har ändå väntat orimligt otåligt på Rosensällskapet. Det betyder nog att jag ännu inte gett upp hoppet att Marie Lu ska leverera.

IMG_0217

En serie jag däremot gillat hela vägen är Ursula Poznanskis dystopiska trilogi som nu får sitt avslut. Äntligen är sista delen, passande nog med titeln Slutet, här. Som jag har längtat.

sveket sammansvarjningen slutet

Would you rather?

Jag hittade den här taggen hos C.R.M. Nilsson i morse och den kändes som ett bra sätt att börja veckan på.

Would you rather:

– only read trilogies or only read stand-alones?

Både och. Det är klart att det är frustrerande att hitta första delen i en trilogi och gilla den, för att sedan behöva vänta ett halvår på nästa del. Men samtidigt är det en del av tjusningen. Längta och vänta. Så som jag just nu väntar på sista delen i Anna Jakobsson Lunds trilogi om Systemet. Men det skulle vara jobbigt att behöva vänta hela tiden, så en blandning är ju trevligt.

– shop at Barnes and Noble (fysisk handel) or Amazon (nätbokhandel)?

Fysisk bokhandel alla dagar i veckan. Om plånboken tillät, vilket den inte gör. Så det blir en blandning där också. Ofrivilligt.

– books were made into TV shows or movies?

Jag gillar tv-serier. Kanske inte av böcker som Kvinnan på tåget, men det mesta inom fantastiken fungerar nog bra som tv-serie. Rätt producerat förstås.

– be a professional author or reviewer?

Inte självklart faktiskt. Jag gillar tanken på att vara författare, men jag inser att det är någon slags fantasibild jag har. Jag skulle gärna sitta och knattra på tangenter i en mysig arbetshörna med en sprakande eld i bakgrunden, för att sedan vips sälja som smör. I själva verket kräver det dels en disciplin jag inte riktigt har och en vilja att marknadsföra sig själv som jag inte heller har. Däremot läser och marknadsför jag gärna andra. Så ett eget förlag där jag kan hjälpa andra författare att ge ut sina böcker är nog det jag helst skulle göra. Vi får väl se hur framtiden ser ut gällande det.

– be a librarian or a bookseller?

Bokförsäljare.

– only read ebooks or physical books?

Egentligen läser jag helst pappersböcker. Jag gillar känslan och doften av en bok samt ljudet av bläddrande. Men det är ju tyvärr rätt smidigt med e-bok, speciellt när man är på resande fot, så idag blir läser jag nog en ganska jämn blandning av pappers- och e-böcker.

bibliophile

 

Marias bokhylla

Ibland kommer även livet i vägen

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till