Legend var inget för mig!

legendLegend är skriven av Richard Matheson.

Robert Neville är den siste mannen på jorden – men han är inte ensam.
En fasansfull farsot har dragit fram och gjort att resten av mänskligheten – män, kvinnor och barn – har muterat och förvandlats till fruktansvärda, nattlevande varelser som törstar efter Roberts blod.

Hopplösheten i Roberts liv är total, ändå förmår han inte göra slut på det. Han lever sitt liv på det enda sätt han kan: på dagarna åker han runt i det ödelagda Los Angeles och letar efter sina vilande fiender för att ta slut på dem, en efter en, med en påle i hjärtat. På natten barrikaderar han sig i sitt hus och ber om att få se ännu en gryning.

Så en dag händer något som stör hans monotoni. Men är det en välsignelse eller en förbannelse?

Jag har läst ganska många recensioner om den här boken och de är övervägande positiva. Väldigt positiva. Så jag rör om lite i grytan eftersom jag inte gillade den alls.

För det första är boken och filmen två helt olika historier. Boken skrev Matheson 1954 och 50 år senare skrev han filmmanuset till filmen I am legend med Will Smith. För mig verkar det som han helt enkelt gjorde om och gjorde rätt.

Och problemet är väl egentligen inte det att hela boken är usel. Men början är det. Den första tredjedelen av boken gjorde mig så förbannad att jag fortsatte vara det resten av boken med. För Robert Neville är nämligen kåt. Hela jävla tiden.

Här har världen gått under och Robert Neville är typ den sista människan kvar ( vad han vet i alla fall ) och det som är jobbigast i hela den här apokalypsen är att inte få ligga. Alla vänner är döda ( -ish ) , hans fru är död, hans barn har dött och han är nattetid omringad av levande döda som inget hellre vill än slita honom i bitar. Och det är skitläskigt och allt, tills han börjar tänka på kvinnorna. Kvinnorna! Och så är det kört. Det börjar rycka i dingdongen och stackars Neville får ta till våld mot sig själv för att inte springa ut till zombievampyrerna i all sin entusiastiska nakna prakt.  Och problemet är att han är så kåt och sugen på att ligga hela tiden. När de levande döda kvinnorna hasar runt utanför hans hus, när han mördar dem på löpande band genom att sticka pålar igenom deras hjärtan och när de ligger i dvala på dagarna. Speciellt då är Neville sugen. Dingdongen rycker så förbannat att han får ta till all sin viljestyrka för att inte våldta de lockande komatösa skelettliknande kvinnovarelserna som ligger där, med tuttar och allt.

Och grejen är att jag fattar vad Matheson är ute efter. Jag fattar att Neville genomgår en slags metamorfos, från känslofylld man till kallt monster. Jag fattar att boken skrevs i en annan tidsålder. Jag förstår allt det där, men det hjälper inte. Matheson förvandlar Mannen till ett djur så styrd av sina ryckande brallor att varenda jäkla man borde känna sig förnärmad av att nedvärderas till den här kåta varelsen som presenteras.

Så när boken faktiskt övergår i något som kanske är bra är jag så förbannad och trött på Neville att jag inte bryr mig längre. Kanske blev Matheson själv så trött på boken att det var därför han gjorde filmen helt annorlunda. Och så mycket bättre. Dagens udda tips är alltså att skippa boken och se filmen istället.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Bokhyllan, Vår bokvärld och La Bibliothéque.

Advertisements

2 responses

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till

%d bloggare gillar detta: