Nattlöpare

nattlopareNattlöpare är tredje delen i serien Serahema Saporium skriven av Marcus Olausson.

I Niriat finns ett talesätt: den niriska vinden fostrar, stiltjen dödar. Disa får lära sig ordens sanna innebörd då hon måste ta till drastiska metoder för att finna skogsherden Meindhal. Men hon riskerar att förlora sig själv på vägen.
Elderim och hans vänner flyr den fruktade maghran och hamnar i Kareshöknens brännande hetta. Där tvingas Cal göra upp med sitt förflutna och Belmonne tillägnar sig en förmåga hon helst skulle vilja vara utan.
I det svarta blodet finns svar, men även förbannelse och Elderim faller allt djupare när det inre odjuret kallar. Är han villig att förråda sina vänner för att lära sig magierna?

Nackdelen med att skriva om en bok som är mitt i själva serien är risken för spoilers, och att de som inte läst något alls inte förstår någonting. Så vi börjar med språket och författaren.

Det är alltid kul när man ser en författare utvecklas. Jag vet inte hur mycket av skillnaden som beror på Olaussons egen utveckling under skrivandets gång ( serien är i stort sett färdigskriven sedan länge om jag förstått det rätt ) och hur mycket som beror på efterarbetet och tiden som gått sedan råmanuset skapades. Skillnaden är dock tydlig. Jag var till och med tvungen att läsa om första boken De rotlösa för att se om det verkligen var så. Och det var det, framförallt i samspelet mellan huvudkaraktärerna Elderim, Rendon och Cal. Det som jag i första boken uppfattade som en alltför grabbig och barnslig jargong har utvecklats till ett samspel med tydlig värme, vänskap och humor. Dialogerna flyter på bra och det känns äkta. Olausson har även fått till  ett djup jag saknade tidigare. Speciellt hos Rendon och Cal som visar sig vara så mycket mer än svärdsmästare och krigare. Det finns plats för sorg och längtan mitt i det barbariska vi ändå möter.

För barbariskt blir det. När Belmonne blir tillfångatagen och behandlad som ett djur känns först inspirationen från andra verk lite övertydlig. Men det visar sig att författaren har större ambitioner än så. Varje gång jag tror jag vet vart berättelsen är på väg skapar Olausson något helt nytt. En ny magi, ett nytt samhälle och nya hot. Samtidigt börjar författaren nu veckla ut berättelsen till något stort. Nya trådar och nya människor som vid första raderna kan kännas förvirrande, men som varje gång lyckas fånga mig tills jag glömmer att undra vart det hela är på väg.

Alla karaktärer får mer än de bett om och tvingas till val som inte är självklara. Val som suddar ut gränsen mellan gott och ont. Den som gör mig mest nyfiken just nu är framförallt Disa som i sin kamp att bli skogsherde tvingas ta helt nya vägar.

Jag har tidigare liknat Serahema vid en snuttefilt och visst är det så. Vi får episk fantasy med element vi känner igen. Det känns välbekant trots att vi faktiskt får något som känns nytt, ogjort. Jag är oerhört imponerad av den här fantastiska utvecklingen i serien. Inte bara vad gäller språket, utan hela uppbyggnaden av världsbygget och de oväntade förvecklingar som sker. Olausson har skapat många trådar att knyta ihop och jag tvivlar inte en sekund på att han kommer lyckas få ihop det fenomenalt bra.

Sade jag att jag är oerhört imponerad?

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Lagom lycklig och Midnatts ord.

Storm eller Ulf Elfving?

Jag var i Sverige över helgen och skulle åka hem på söndagen. Vaknar av att det vräker ner snö och Eckerölinjen ställt in alla färjor på grund av storm på Ålands hav. Så hur skulle det bli med min båt, skulle den gå eller inte gå? Skulle jag checka ut från hotellet och köra 8 mil i snöoväder bara för att mötas av inställd båt och behöva köra 8 mil tillbaka till hotellet? Ville jag ens åka båt när det stormade på havet? Svar nej. Så jag bokade om resan till måndagen, alltså igår.

Så jag åkte igår. Väl på båten sitter jag i godan ro och läser och börjar känna en märklig doft. Mer och mer påtaglig för varje minut och jag funderar på vad fan det är som luktar och till slut kommer jag på det. Herren vid bordet snett mittemot mig verkar ha skitit på sig. Totalt ocharmigt så jag byter bord. Då kliver Ulf Elfving upp på scen och börjar prata. Han försöker vara så där lustig som man tydligen ska vara när det är massa pensionärer på båten ( måndagar är pensionärsdag ) . Efter en stund får han sällskap av Janne Schaffer ( eller Janne Schiffer som Ulf skojar till det, hö hö ) och de bara fortsätter prata och prata och prata! Så jag sitter och försöker koncentrera mig på boken med deras usla skämt i bakgrunden när jag plötsligt hör en trumpet ljuda. Då sitter ett helt partygäng med glada pensionärer och firar att en av dem fyller år. Och födelsedagsherren har en trumpet ( ! ) med sig som han blåser friskt i varje gång han vill hålla tal eller avsluta tal.

Skitdoft, Ulf Elfving och trumpeter. Nästa gång jag åker sätter jag mig på barnavdelningen, måste vara den lugnaste hörnan på båten tänker jag.

Vissa har inget problem med sånt här, men själv säger jag nej tack. 

Jag rekommenderar hos NUBB

Idag hittar ni tre bokrekommendationer av mig hos NUBB. Nubb beskriver sig själva så här,

Greenlandic: Kissaatigaarput nunani avannarlerni inuusuttunut atuakkiat sumiiffinnit tamanit ilisimaneqarnerulissasut.
Finnish: Haluamme tuoda pohjoismaalaista nuortenkirjallisuutta tunnetuksi yli Pohjoismaiden rajojen
Icelandic: Við viljum að norrænar bókmenntir fyrir ungmenni verði þekktar handann Norrænna landamæra.
Norwegian: Vi ønsker å gjøre nordisk ungdomslitteratur kjent på tvers av de nordiske grensene.
Swedish: Vi vill göra nordisk ungdomslitteratur känt över de nordiska gränserna.
Danish: Vi vil gøre nordisk ungdomslitteratur kendt på tværs af de nordiske grænser

English: We want Nordic young adult literature to be known across the Nordic borders.

Hur spännande låter inte det? Dessutom är allas vår favoritbloggare Oarya en av skribenterna. Kika genast in här

topp-tre

Efterlängtat bokpaket

Jag sitter och kämpar med min nya hemsida ( som blir jättefin ) men fastnade i det här med moms. Jag bor ju på en ö som ligger mellan Sverige och Finland och som logiskt sett torde tillhöra EU skattemässigt, men icke. Åland har egna skatteregler så jag måste förstå dem först innan jag kan gå vidare. Men jag hoppas ha allt fixat och hemsidan uppe inom någon vecka.

Tills dess får jag glädjas åt det helt otroligt fina bokpaketet som anlände igår.  Jag vet inte riktigt varför man har valt att dela upp boken i två, men det är ok för mig eftersom båda finns tillgängliga samtidigt. Kanske är det lättare att sälja böcker som inte för lika tegelstenar, även om tegelstenar inom fantasyn snarare är norm än undantag. Snygga är de i alla fall.

bocker

Fortsättningen på Mistborn, Uppstigandets brunn del 1+2 av Brandon Sanderson. 

Varelserna – En zombiedystopi

varelserna-bok-1-4-samlingsvolymVarelserna är skriven av Magnus Nordin och är en samlingsvolym bestående av bok 1-4.

Gotland härjas av ett zombievirus och ön är isolerad från omvärlden. Syskonen Elias och Emma kämpar för att överleva och det enda som återstår är hoppet om räddning.

Den här samlingsvolymen består av fyra böcker som går att köpa/låna separat. Vilket är väldigt bra om man till exempel har tonåringar med lässvårigheter, eller ett barn som helt enkelt tycker det känns jobbigt med lite tjockare böcker. Varelserna är i och för sig inte jättetjock, men för många känns tunnare volymer mer överkomligt.

Boken är från 12 år och det är nog en bra minimiålder, för även om böckerna separata är ganska lättlästa så är berättelsen emellanåt hemsk.

Gotland har alltså drabbats av zombieutbrott och de som överlevt har fått se och göra fruktansvärda saker. Som Elias och Emma. Natt efter natt försöker de hitta gömställen och när de inte lyckas gömma sig tillräckligt bra tvingas de kämpa mot de smittade. Mot människor de en gång kände. Tills de får höra att militären är på väg till undsättning. På väg till hamnen kommer Elias och Emma ifrån varandra och måste fortsätta ensamma. Kommer de lyckas ta sig till hamnen? Och är militären verkligen där för att hjälpa dem eller väntar något ännu värre om de kommer fram?

Boken består av korta kapitel med ett bra och engagerat driv i berättelsen. Vi får både Elias och Emmas perspektiv och jag har inga problem att hålla isär vem som berättar vad. Trots att berättelsen är ganska brutal gottar sig inte författaren i hemskheter, men det är ändå tillräckligt för att locka den unga skräckläsaren. Samtidigt finns det eftertanke i texten och tid för andningspauser emellanåt. Extra plus för de fina svartvita illustrationer som finns strösslade lite här och där i boken.

Ett härlig bok för alla älskare av zombiedystopier oavsett ålder på läsaren. Jag rekommenderar dock de separata böckerna lite extra för yngre läsare, eller för dem med lässvårigheter.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Ingenting och allting

ingentingIngenting och allting är skriven av Nicola Yoon.

Maddy lider av en extremt ovanlig sjukdom som i princip innebär att hon är allergisk mot världen. På sjutton år har hon aldrig varit utanför huset. Hon fördriver sina dagar med att plugga på distans, umgås med sin mamma och sköterskan Carla och läser mängder av böcker.

Så en dag flyttar den jämnårige Olly in i huset bredvid – svartklädd, graciös som en katt och med ögon blåa som Atlanten. Fascinerade betraktar de varandra från varsitt fönster. Men när de börjar chatta och lär känna varandra på riktigt inser Maddy att hon måste få träffa honom, vilka riskerna än är. För vad är egentligen livet värt om man aldrig får veta hur det är att älska någon på riktigt?

Det är nästan omöjligt att skriva om den här och inte jämföra med vissa andra verk. Speciellt eftersom nästan alla refererar till Nicola Yoon som en ny John Green eller Rainbow Rowell. Så jag tänker jämföra lite. Bättre än Förr eller senare exploderar jag och nästan lika bra som Eleanor & Park, nästan.

På vissa sätt är den bättre än båda. Den har ett fantastiskt driv med sina korta kapitel och ett unikt språk där boken utöver den vanliga texten även innehåller chattar, mail, bilder och anteckningar. Kreativt och framförallt gripande. Och trots att den är sorglig, riktigt sorglig, lyckas Yoon hålla sig borta från en rejäl gråtfest, på gott och ont. Jag gillar att den inte grottar ner sig i det sorgliga, att boken ändå mest uttrycker förälskelse, livsglädje och hopp. Samtidigt kanske hon lyckas lite för bra att hålla det sorgliga på avstånd? För hur gripen och känslomässigt involverad jag än var under läsningen, stannade den känslan inte kvar så länge efteråt. Om man nu ska jämföra med Eleanor & Park som hängde sig fast som en känslomässig igel alldeles för länge.

Vi kanske inte kan förutsäga framtiden, men vissa saker går ändå att förutspå. Som att jag kommer att bli kär i Olly. Och att det kommer att sluta i katastrof.

Ingenting och allting är alltså en underbar bok, för stunden. Och även om jag gissade twisten redan efter bara några sidor förstörde det ingenting av läsupplevelsen. Snarare tvärtom.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Prickiga Paula, Agnes bokblogg och naturligtvis Oarya som fick mig att läsa den här.

Mitt Bokliga Liv

En kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till