Aksakovs grav – En spökhistoria för barn

aksakovs-gravAksakovs grav är skriven av Gudrun Wessnert och Carina Wolff – Brandt.

Tvillingarna Zach och Reg skickas till sin gammelfaster som bor i en kustby i ett iskallt ruckel. Besöket blir en mardröm. För att slippa sin vidriga faster ger sig syskonen ut i byn, men upptäcker att de flesta affärer är stängda och de få människor de ser på gatorna är mycket, mycket gamla. Syskonen inser att någonting inte stämmer och när de ställs öga mot öga med det oförklarliga och skrämmande bestämmer de sig för att ta reda på sanningen.

Sökandet leder in i ett mörker de inte kunnat föreställa sig. Vilka är familjen Aksakov? Vad har de med staden att göra? Och vem är den mystiska flickan som anklagar Zach för att vara en mördare?

Åh vad glad jag blev av den här boken. En spökhistoria med ett mysterium att lösa där man faktiskt inte underskattar barnen. Det är spännande och ruskigt på en bra nivå och mysteriet är klurigt.

Trots att tvillingarna är både smarta och företagsamma känns åldern trovärdig. De är två tolvåringar som hamnar i en knepig situation med bara varandra som trygghet. Och trots att det blir rejält läskigt och de står utan trygga vuxna driver nyfikenheten på dem. Får dem att gå vidare med sina utforskningar och ifrågasätta det som händer.

Drivet är bra med korta kapitel, och händelser som hela tiden för berättelsen framåt trots att språket ändå är ganska varsamt. Författarna ger historien tid att växa, utan att skynda på den i onödan. Och mysteriet lockar en hela tiden framåt, vidare.

En ytterst välskriven och genomtänkt spökhistoria för barn, som jag varmt kan rekommendera om du behöver fler julklappar att lägga under granen.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Vargnatts Bokhylla, Hanneles bokparadis och Bokpool.

Tack till förlaget Vingpennan för recensionsexemplar.

Morgonstjärnan av Pierce Brown

morgonstjarnanMorgonstjärnan är sista delen i Rött upprortrilogin skriven av Pierce Brown.

Darrow föddes till gruvarbetare på Mars men upptäckte att hans folk, de Röda, var förslavade av de Gyllene. Han blev medlem i revolutionen och omgjord till en av de Makalöst Ärrade, de allra starkaste hos de Gyllene. Efter mängder av kamper, rymdfighter och oväntade vänskaper blir han till slut förrådd och hamnar i fångenskap, och det är där den tredje boken börjar.

Instängd i en låda sedan månader tillbaka, torterad och bruten, har Darrow slutligen tappat hoppet. Allt han byggt upp har raserats och han har än en gång förlorat allt. Klarar han att slå sig fri och avsluta kampen han en gång startade? 

Den här serien alltså. Så rörig och sådant kaos att jag aldrig läst något liknande. Ändå älskar jag den. Och det är faktiskt konstigt för jag tänker inte ens låtsas att jag hänger med i allt som händer. Jag förstår inte allt och vissa avsnitt virvlar förbi i rasande fart medan krig och död blandas med ätter, färger, planeter, fiender och vänner. Gissningsvis hänger jag med i ungefär två tredjedelar av allt som utspelar sig, och ändå spelar det ingen roll för min läsupplevelse. Jag älskar det. Och allt beror på Darrow.

De Gyllene straffar överträdelser med avrättningar. När en Röd blir hängd tar döden lång tid på sig, eftersom de Röda på grund av den låga gravitationen på Mars långsamt kvävs till döds. I en värld där den yttersta kärleksgåvan är att dra en hängd i fötterna för att döden ska komma fortare är Darrows lidelse plågsam.

Jag avskyr att de rör mig. Deras uppenbarelser och ljud. Det är för mycket. För grovt. För hårt. Allt gör ont. De drar omkring med mig. Slår till mig då och då. Jag försöker hålla tillbaka tårarna, men jag förstår inte hur jag ska kunna sortera allt.

Jag kan förstå om vissa tycker att Darrow är utmattande. Från första boken till den sista är han uppfylld av sådant raseri att det ångar ut från sidorna. Författaren lyckas behålla det här raseriet sida upp och sida ner utan att det mattas av och för min del är det bokens styrka. Hela grunden som läsupplevelsen bygger på. Att Darrow är så förtvivlat lidelsefull och samtidigt så hudlös. Varenda känsla slungas rakt ut och vare sig vi vill eller inte så tvingas vi ta del av allt han känner. Hans passion, besvikelse, ilska och smärta. Det är fängslande och uppslukande.

Ändå finns det problem i den här sista boken, saker som stör mig. Hela berättelsen vilar på att Darrow är en Röd, att de Röda gör revolution och att alla ska vara lika mycket värda. Ändå blir slutkampen en strid för de Gyllene. Den innersta kretsen fortsätter vara Gyllene medan de Röda tillhör fotfolket i striderna. Soldater, men inte ledare. Jag får alltså ganska starka vibbar av white savior-syndromet, eftersom de Röda fortsätter vara beroende av de Gyllene för att ha minsta chans att vinna kampen. Och det suger ju förstås. Men inte ens det spelar någon roll i slutändan. Serien har fångat mig och jag kommer liksom inte ur den. Den klibbar sig fast som honung och lockar mig nu efteråt att börja om från början. Att läsa om hela serien. För jag kan inte släppa Darrow. Jag vill inte släppa Darrow. Jag vill ha mer.

Jag har inte bestämt mig för vad jag tycker än. Jag vet att jag älskar det. Jag vet att det var en fantastisk läsupplevelse och jag vet att jag uppenbarligen har problem att släppa den. Men är det till och med en av de bästa läsupplevelserna någonsin? Ja, kanske. Märkligt nog.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Monika Häägg och Petras bokblogg.

Karaktärstaggen 2016

Jag återupplivar en gammal tagg som jag svarade på 2014. Samma frågor men bara karaktärer från böcker jag läst under 2016. Egentligen borde jag väl göra den här typ på nyårsafton för jag lär hinna läsa några böcker till, men jag eftersom jag har dåligt tålamod och vill göra den här idag så kommer den här.

Vilken karaktär är den bästa kick ass-karaktären?

Penryn i Änglafall. Så modig, stark och lojal. Älskar henne!

anglafall

Vilken karakär ogillar du mest?

Adelina Amoutero i Den unga eliten ( fast i år läste jag Rosensällskapet ) av Marie Lu. Gnäll och offerkofta funkar inte för mig. Det svider på insidan ungefär som långa naglar som gnisslar mot svarta tavlan. Outhärdligt.

adelina_amouteru

Om du fick dejta en fiktiv karaktär, vilken skulle det vara och varför?

Å mitt yngre jags vägnar svarar jag Raffe från Änglafall. Har egentligen ingen bra förklaring, men han har vingar, är snygg och tar hand om en när man drömmer mardrömmar.

varlden-efter

Och Levi från Anna Jakobsson Lunds trilogi om Systemet. För att han är Levi.

enda-vagen

Om du kunde ändra en karaktär på något sätt, vem skulle det vara och varför?

Vet inte om jag direkt skulle vilja ändra en karaktär, däremot skulle Kelsier från Mistborn gärna få vara levande istället för död.

kelsier

Vilken karaktär gjorde en massa felval utan att det tillförde något till boken?

America Singer i Eliten av Kiera Cass. America som i första boken gav mig lite av Katniss, kändes här mer som en bortskämd trulig unge. Meningslös.

eliten-the-selection-2

Vilken karaktär var den bästa skurken som du älskade att hata?

Torpeden i Drömtjuvarna av Maggie Stiefvater. Underbar skurk. Så jag hatar honom ju egentligen inte, han är mer en skurk jag älskar.

dromtjuvarna

Bästa side-kick karaktären med mest hjärta?

Benji i Björnstad av Fredrik Backman och Ronan i Maggie Stiefvaters Kretsen. De påminner mycket om varandra. Båda är så trasiga och hårdhudade, men med gigantiska hjärtan av guld.

bjornstad

Vilken är din fiktiva favoritrelation?

Jack och Freja i boken Jack av Christina Lindström. Så mycket går så fel, men de är ändå så himla fina tillsammans.

jack

Vilken karaktär tycker du är starkast?

Hirka i Korpringarna av Siri Pettersen. Hon är så som vi alla borde vara. Orubblig i sin övertygelse om vad som är rätt och fel trots sitt underläge ända från barndomen.

tumblr_oa7mw2jpza1u30ajko1_1280

Favoritkaraktär?

Just nu, Sazeed i Mistborn av Brandon Sanderson. En av de finaste karaktärerna jag mött.

9789177010890_200x_mistborn-uppstigningens-brunn-del-2 sanderson-novelsuk-blog

Gör taggen du med!

Uppstigningens brunn av Brandon Sanderson – Årets bästa?

9789177011095_200x_mistborn-uppstigningens-brunn-del-1  9789177010890_200x_mistborn-uppstigningens-brunn-del-2

Uppstigningens brunn del 1 och 2 är andra delen i en serie av Brandon Sanderson.

Tjuvflickan Vin som hittades och räddades av Kelsier visade sig vara en Dimfödd. Till skillnad mot Dimmingar som bara kan använda en specifik metall och få en specifik förmåga, kan en Dimfödd använda allomantikens alla metaller för att få olika övermänskliga krafter. Kelsiers gäng kämpade för att befria Skaafolket från Överstehärskarens tyranni, och det var till slut Vins dolda förmågor som dödade Överstehärskaren och befriade Imperiet. Vin blev förälskad i Elend, en ädling som också kämpade för Skaafolket, och tillsammans försöker de nu skapa ett fungerande samhälle. Men deras stad sägs gömma den dyraste och mest svåråtkomliga metallen av dem alla och det är många som vill åt den. Belägrade av tre olika arméer visar det sig att det riktiga hotet kanske är något helt annat, och mycket värre, än de trodde. 

Jag både förstår och inte förstår varför man delat upp boken till två. Jag själv är ju väldigt förtjust i tegelstenar, men vet att andra har svårt för det. Boken är dessutom i sig själv uppdelad i två ganska olika sektioner, så det känns inte som ett onaturligt avbrott när första delen är slut. Däremot finns risken att man tröttnar efter del 1 och inte köper del 2. Vilket är ett stort misstag. För den blir fantastisk. Helt jäkla makalöst bra blir det!

I första boken Sista riket får vi lära känna Kelsier. Vi blir visserligen presenterade för världsbygget, magin och hans tjuvgäng också, men framförallt lär vi känna Kelsier. Som dör. Kelsier som till varje pris vill rädda Skaafolket och offrar sig själv för att bli martyr i förhoppningen att hoppet ska fortsätta växa hos den kuvade befolkningen.

I del 1 av den andra boken får vi nu lära oss magin. Allomantiken. Vin och Elend kämpar tillsammans med resterna av tjuvgänget för att resa samhället efter Överstehärskarens död när Vin stöter på en annan Dimfödd. En Dimfödd som borde vara en fiende men som inte beter sig så. Tillsammans träningskämpar de nätterna igenom och vi får möta alla metallers styrka i detalj. För mycket detalj tyvärr. Det blir ett ständigt Knuffande och Dragande där de hoppar från hustak till hustak och kastar mynt på varandra. Det blir tröttsamt. Och hade jag inte redan haft del 2 hemma är det osäkert om jag faktiskt fortsatt läsa den. Men jag läste den och det måste ni också göra, för herregud vad bra det blir! Här får vi äntligen lära känna karaktärerna, och vilka karaktärer! Tjuvgänget alltså, de får mitt hjärta att bulta rejält. Mitt hjärta fullkomligt smälter för vissa av dem och jag vill bara läsa mer om dem alla. Hålla dem alla vid liv. Terrismannen Sazeed som kan vara den finaste karaktären jag stött på. Hunden OreSeur ( som egentligen inte är en hund, utan en fiende till människorna ) och hans relation till Vin, som samtidigt berättar inte bara hans historia, utan även hennes. Jag älskar dem. Och helt plötsligt har den här ganska segdragna berättelsen förändrats till något annat. Årets bästa läsning? Inte omöjligt.

För det finns naturligtvis en handling också, en spännande sådan. Vi får även mysterium att lösa, och inte bara ett mysterium, utan två. Delar av profetian, delar av skeendet och delar av det förflutna där ingenting passar ihop, men som samtidigt ger oss konstanta ledtrådar till faran som väntar. Ledtrådar till världsbygget som egentligen är ganska ofullständigt fortfarande. Karaktärerna, faran och spänningen gör sträckläsningen till ett faktum, samtidigt som jag försöker dra ut på varje sida för att boken inte ska ta slut. Det andra mysteriet är hjärtknipande och Sanderson delar verkligen ut ledtrådarna på ett lysande sätt. Nästan så jag känner mig lurad på slutet och känner att ingen hade lyckats klura ut det där. Men så inser jag att vi får ju faktiskt ledtrådarna, vi får egentligen svaret utan att se det. Briljant uppbyggt.

Sen har vi naturligtvis Kelsier. Som dog. Men som jag inte tror är borta. Jag kan ha helt fel, kanske är jag helt ute och cyklar här, det vet jag inte. Men sättet Sanderson håller Kelsier vid liv genom de andras minnen gör det omöjligt för mig att tro att han faktiskt är borta. Så jag fortsätter hoppas och tro att han kommer tillbaka.

Uppstigningens brunn är ett makalöst episkt fantasyäventyr som ger dig karaktärer att älska och en värld full av hemligheter. Årets bästa? Inte omöjligt.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

 

Att manipulera Tomten.

doctor-who-lego-dimension-capaldi-tardisJulshoppingen har fortsatt här hemma och med barnens bästa för ögonen har jag letat och letat efter riktigt bra saker. Och igår hittade jag den ultimata julklappen. Lego dimensions med Dr Who-pack till.

Nu råkar ju jag också gilla tv-spel och då framförallt Lego-spelen och i synnerhet Dr Who. Men det är naturligtvis ett rent sammanträffande. Man får se det som att slå många flugor i en smäll, för visst är det ju trevligt när mamman i huset också kan uppskatta ( och leka med ) barnens julklappar.

Mitt Bokliga Liv

En kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till