Lego Batman Movie – Roligast för oss vuxna

En film till och sedan ska jag återgå till böcker. Mest böcker i alla fall.

Eftersom sportlovet bjöd på ganska uselt väder i form av snöstormar hann vi med en biofilm till. Lego Batman movie. Legofilmerna är rätt roliga, mycket humor och karaktärer som inte alltid är supercharmiga. Även fast de ofta tror det själva, likaså Batman. Han är oerhört självgod, bortskämd, dryg och väldigt ensam. Tills han av misstag råkar adoptera ett barnhemsbarn som kallas Dick.

batman-lego-movie

Dick ( jaja, han byter namn till Robin ) förstår naturligtvis inte att Bruce Wayne och Batman är samma person. Robin blir således överlycklig över att hans båda idoler visar sig bo tillsammans och att han därmed får två pappor. Han kallar dem pappa 1 och pappa 2. Samtidigt blir Jokerns hjärta krossat när han inser att Batman inte hyser lika starka känslor för deras förhållande som han själv gör. Han borde vara Batmans allra värsta skurk, istället hävdar Batman att Jokern bara är en skurk bland alla andra och att han inte betyder någonting alls för Batman. Jokern är fast besluten att vinna Batmans kärlek hat och samlar alla skurkar som någonsin funnits, i en grandios plan för att visa Batman vad han går miste om.

Ni ser ju, det kryllar av hbtq-referenser och jag älskar det! Även om det naturligtvis finns en tjej också vars närvaro får Batmans ögon att tindra, och låten I just died in your arms att spelas på högsta volym varje gång hon visar sig. Fast hon är så klart bara en platonisk arbetsplats-kompis-polare

Vi får också massor av roliga skurkar ( Gremlins, Kingkong, Godzilla, Daleks osv ) och en hel del retro.

Barnen gillade filmen för all action och vi vuxna gillade den på grund av humorn. Verkligen gillade. Jag måste förmodligen se den igen, snart.

Annonser

Vaiana

Jag var på bio häromdagen och såg Vaiana med barnen. Mitt omdöme var att den var helt ok. Lite seg emellanåt men mest satt jag och småböla lite hela tiden och skrattade högt en hel del. Bra film alltså och precis som det ska vara. Barnen däremot, de var eld och lågor efteråt. Lite överraskande eftersom barnen de senaste åren föredragit Lego-filmer och liknande. Båda barnen tyckte på riktigt att det var en av de bästa filmer de sett. Yngsta sonen 8 år att det var den bästa. Och jag funderade lite på varför.

e68684a617223bd0e467b45f862b4c9a-moana3

Kanske överanalyserar jag här, kanske var det bara en bra film. Men jag tänker också att det är ovanligt med Disney-filmer ( speciellt dessa sångfilmer ) där en kille är en förebild. Inte ett flygplan, en bil eller en snigel. Utan en riktig kille ( onödigt muskulös dock ). Som visserligen är en riktig douchebag i början, men förändras och blir både snäll, rolig och modig. Och att filmen handlar om familj och vänskap, inget trånande så långt ögat når. Dessutom är huvudkaraktären Vaiana så klart rejält kick-ass.

Så med tanke på barnens reaktion får jag nog säga att filmen är riktigt bra. Lite lagom läskig, med bra förebilder och riktigt coola sånger, gör Vaiana klart sevärd. Rekommenderas alltså.

 

Inte trailern den här gången, utan bästa sången i filmen.

Santa Clarita Diet – Härligt sjuk tv-serie

Mycket tv-tittande den här veckan som sagt. Jag har gått över från Scream till Santa Clarita Diet. En helt sjuk serie ( HELT sjuk ) som även visade sig vara galet rolig.

rs-santa-clarita-diet-02-0db921f3-9b0c-405c-8cd6-59cdb789d18f

Sheila och Joel lever ett helt vanligt familjeliv med sin dotter tills Sheila en dag börjar kräkas. Och som hon kräks. Helt sjuka mängder vilket Joel upptäcker när han hittar Sheila till synes död i ett nedsölat badrum. Sheila vaknar dock till liv efter kräkfesten och mår bättre än någonsin. Hon visar sig även ha blivit en slags odöd och vill nu bara äta människokött. Det här borde ju leda till åtminstone skilsmässa kan man tycka, men icke. Joel är en hyvens kille och vill inget hellre än att ställa upp för sin fru. Även om det innebär att de måste börja döda människor för att frun ska vara nöjd.

Ni hör ju, helt galet. Och underbart roligt. Dels naturligtvis för att serien faktiskt är rolig. Förvecklingarna är sanslösa och gjorda med bra humor, men mest beror nog min förtjusning på kemin mellan Sheila och Joel. Sheila spelas av Drew Barrymoore vars naturliga tillstånd verkar vara charmen definierad. Motspelaren heter Timothy Olyphant och är om möjligt ännu charmigare. De här två tillsammans är en ren knockout som golvar mig helt.

Det här är inget för den äckelmagade eftersom det förekommer en del eh … äckel. Men klarar magen det, tycker jag absolut man ska ge serien en chans även om inälvor inte är ens grej. Serien är så mycket mer och galet charmig. Och sjuk. Men charmig.

Jag tokgillar.

Magisterium – Bronsnyckeln

bronsnyckelnBronsnyckeln är tredje delen i serien Magisterium skriven av Cassandra Clare och Holly Black.

Call är lycklig för första gången på länge. Han har haft ett bra sommarlov, han och pappa är vänner igen och Call ska börja tredje året på Magisterium. Han, Aaron, Tamara och Tumult ser fram emot att få ge sig ut på farliga expeditioner och lära sig mer om kaosmagi. Men de märker snart att allt inte står rätt till. Någon på skolan bär på en hemlighet om mörk magi, och när en elev hittas död förstår de att något måste göras.

Men mördaren låter sig inte fångas så lätt, och vännerna tvingas sätta sina egna liv på spel för att rädda andras. Det blir tydligt för dem att magi varken följer lagar eller regler. I en god trollkarls händer kan den göra underverk, men hos en ond magiker kan den innebära slutet på allt – om ondskan inte stoppas i tid …

Jag är verkligen ledsen över att behöva meddela er det här. Men boken är tyvärr helt meningslös. Den är en ren upprepning av tvåan. Inget nytt under solen alls.

Någon försöker mörda Call och gänget ska försöka hitta mördaren. De kommer på den briljanta idén att försöka hitta en elementarande som kanske kan hjälpa dem. Och för att hitta någon behöver de hjälp av Ben, ni vet ödlan som hjälpte dem i förra boken. Oh, det har vi inte läst förut. Eller just ja, det hade vi ju. Så de irrar runt i grottor med hängande stalaktiter och däremellan äter de vanliga gamla lavarna som smakar gudomligt gott. Och Mäster Rufus hotar emellanåt med att låta dem räkna sand om de inte följer reglerna. Och det här är det vi får. Inget mer. Ö V E R H U V U D T A G E T!

Jag blir faktiskt lite förbannad. Två av de mest kreativa ungdomsförfattarna inom fantasy just nu, och det här är vad de levererar? Och hur kunde deras förlag gå med på att ge ut det här? Jag förstår verkligen inte. Och jag överdriver inte. Vi får ingen ny magi alls. Nada, zero, ingenting. Call och Aaron kör lite kaosmagi, som fortfarande bara består av någon slags svart rök och tomhet. Ok, de lär sig andas under vatten, vilket är avklarat på typ en sida. Mäster Rufus säger att de ska tänka på luft och så gör de det och så funkar det. Jamen det var ju skitspännande.

Så den här boken kändes tyvärr som bortkastad tid. Vilket känns helt obegripligt med tanke på hur lovande den började och hur mycket jag har gillat serien. Och helt plötsligt får vi en bok som inte tillför något alls. Ok, på de tre sista sidorna händer det lite grejer så det blir en cliffhanger till nästa bok. Dessa tre sidor hade med fördel kunnat införas redan i förra boken, så hade vi kunnat skippa den här meningslösa mellanakten.

Med tanke på hur obefintliga mina förväntningar nu är inför nästa bok, så kanske jag ändå blir glatt överraskad nästa gång. Kanske.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Vad jag tyckte om Järnprovet och Kopparhandsken.

Scream series- En plågsam mardröm som var svår att släppa

Vi har sportlov den här veckan, vilket innebär sovmorgnar för mig och därmed tv-tittande till långt in på natten. Jag har ju sett att skräckfilmen Scream nu finns som serie, men hur spännande kan det bli tänkte jag. Alla vet ju hur det går. Men jag gav det en chans.

ghostfacetvseries

Första avsnittet var förvånansvärt bra. En ungdomsserie förvisso, men jag gillade hur de tagit konceptet och uppdaterat det. Istället för läskiga samtal ( de förekommer också förvisso ) så börjar det med en tjej som är hemma själv. Hon går runt på uteplatsen och ska precis ta ett dopp i poolen när hon får en film föreställande henne själv medan hon går runt där ute. Någon filmar alltså och livestreamar direkt till hennes mobil. Riktigt creepy. Så jag fortsatte titta och naturligtvis gick det bara utför efter det. Redan vid avsnitt fem har serien spårat ur fullständigt och megahål i storyn genomsyrar hela serien.

Morden verkar ha sitt ursprung i något som inträffade i Lakewood för 20 år sedan. Då uppstod ett svartsjukedrama och en pojke sägs ha mördat massor av ungdomar på grund av sin kärlek till en flicka. Eftersom 20 år verkar gå tillbaka ända till stenåldern i den här serien så vet ingen riktigt vad som hände, vilka som dog eller vem den okända flickan var. Ett fullständigt mysterium för hela staden …

Och i nutid då. Mördaren vet exakt vad alla gör, hela tiden. Vad de skriver, vem de pratar med och var de är. Mördaren leker också en slags kurragömmalek med Emma och hennes vänner, medan polisen letar efter och arresterar falska mördare på löpande band. Nu har vi mördaren utropar polisen glatt. Flera gånger. Medan den riktiga mördaren skickar ungdomarna hit och dit. Och de följer efter som kycklingar. Till en nedlagd bowlinghall till exempel. Väl där rusar sedan alla åt olika håll och springer runt ensamma i mörkret medan mördaren lyckas vara på typ alla ställen samtidigt. Hen slår ner folk som bowlingkäglor och mördar brutalt på löpande band. Flyttar kroppar och torkar undan blod utan minsta problem på fem sekunder. Ingen lyckas ens få in minsta träff när mördaren väl dyker upp.

Man gör även stor affär av det här att alla är misstänkta. När alla är jagade av mördaren lyckas alltid någon av ungdomarna försvinna en stund, för att sedan dyka upp direkt när mördaren försvunnit. Ungefär som när pappa alltid går för att köpa tidningen på julafton. Bara det att här inträffar det hela tiden. Någon tog en skogspromenad mitt under slakten, en annan körde runt planlöst i sin bil och en tredje svimmade och vaknade lägligt nog när allt var färdigt.

Slutade jag titta? Nej, det gjorde jag så klart inte. Delvis för att skådisarna faktiskt inte är helt usla. Jag fastnade speciellt för Bex Taylor-Claus som spelar Audrey, den bisexuella tjejen som är lite utanför och nördig. Även Carlson Young som spelar den populära bitchen Brooke fastnar jag för. Inte för deras exceptionella skådespelarinsatser ( även om de som sagt inte suger ) utan för att de har en särskild karisma och ganska intressanta roller ändå. Jag var dessutom alldeles för insyltad i allas hemligheter ( för alla har såklart sådana i bästa Twin Peaks-stil ) och slashandet, så jag kunde inte sluta.

I slutet av säsong ett får vi reda på vem mördaren är ( inte direkt otippat vid det laget ) och då uppstår genast megahålens megahål. För mördaren har naturligtvis vid ett tillfälle själv blivit attackerad, vilket gör att Noah ( skräckfilmsexperten som hela tiden talar om vem som står näst på tur enligt alla horror-regler ) i början av säsong två har en teori att det finns en medhjälpare. En mördare till! Vilket alla, precis alla, tycker är aslöjligt. Även polisen.

Vilket blev ett för stort hål även för mig. Så det räckte med säsong ett och den var trots alla löjliga misstag tillräckligt underhållande för att jag inte ska känna att jag slösat bort tid i onödan. Säsong två överlåter jag dock till andra. Nu får det räcka.

 

En världssuccé byter kön i dagens Gender Bender Day!

Jag blev lite sen med veckans Gender Bender, tur då att andra är mer på hugget. Midnatts ord har ett sjukt roligt inlägg där hon bytt kön på karaktärer i en svensk bestseller.

När jag letade efter inspiration till veckans Gender Bender vände jag mig den här gången till min egen bokhylla. Vilken bok det är hittar ni längst ner i inlägget.

Kvinnan var kraftig och mörk och påminde något om en neandertalare. Hennes mörka, dubbelknäppta kostym stramade över de breda axlarna, benen var korta och kraftfulla, och hon utstrålade auktoritet.

Polischef Jaqueline rörde sig som en argsint oxe, med de breda axlarna bakåt och hakan djupt sänkt mot bröstet.

 

Innan Roberta hann vända sig om för att se vad det var hörde hon en mansröst klinga bakom sig.

Roberta vände sig om och såg en ung man närma sig. Stegen var långa och lediga … och det fanns en påtaglig säkerhet i rörelserna. Han var klädd i knälång, gräddfärgad irländsk tröja och tajta svarta byxor, han såg bra ut och var i trettioårsåldern. Det tjocka mörkröda håret hängde löst ner över axlarna och ramade in det varma ansiktet. Till skillnad från de utmärglade blonda killarna som prydde väggarna på studentrummen på Harvard var det här en man som besatt en genuin, okonstlad skönhet, och han utstrålade ett påfallande gott självförtroende.

”Jag kommer från DCPJ:s avdelning för kryptologi.” Orden rundade sig generöst kring hans svaga franska brytning. Roberta fattade hans mjuka hand och kände sig för ett ögonblick fasthållen av den starka blicken. Ögonen var olivgröna och blicken var klar.

Jag är inte imponerad. Tvärtom är jag chockad. Dels över skillnaden i antalet män och kvinnor ( den är enorm ), dels över hur olika de beskrivs, men framförallt över att den enda som benämns som mörk jämförs med neandertalare. Vad fan? Författaren åker ut ur min bokhylla.


 

the_gender_bender

 

 

Författaren är Dan Brown och boken är Da Vinci-koden.

Marias bokhylla

Ibland kommer även livet i vägen

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till