Scream series- En plågsam mardröm som var svår att släppa

Vi har sportlov den här veckan, vilket innebär sovmorgnar för mig och därmed tv-tittande till långt in på natten. Jag har ju sett att skräckfilmen Scream nu finns som serie, men hur spännande kan det bli tänkte jag. Alla vet ju hur det går. Men jag gav det en chans.

ghostfacetvseries

Första avsnittet var förvånansvärt bra. En ungdomsserie förvisso, men jag gillade hur de tagit konceptet och uppdaterat det. Istället för läskiga samtal ( de förekommer också förvisso ) så börjar det med en tjej som är hemma själv. Hon går runt på uteplatsen och ska precis ta ett dopp i poolen när hon får en film föreställande henne själv medan hon går runt där ute. Någon filmar alltså och livestreamar direkt till hennes mobil. Riktigt creepy. Så jag fortsatte titta och naturligtvis gick det bara utför efter det. Redan vid avsnitt fem har serien spårat ur fullständigt och megahål i storyn genomsyrar hela serien.

Morden verkar ha sitt ursprung i något som inträffade i Lakewood för 20 år sedan. Då uppstod ett svartsjukedrama och en pojke sägs ha mördat massor av ungdomar på grund av sin kärlek till en flicka. Eftersom 20 år verkar gå tillbaka ända till stenåldern i den här serien så vet ingen riktigt vad som hände, vilka som dog eller vem den okända flickan var. Ett fullständigt mysterium för hela staden …

Och i nutid då. Mördaren vet exakt vad alla gör, hela tiden. Vad de skriver, vem de pratar med och var de är. Mördaren leker också en slags kurragömmalek med Emma och hennes vänner, medan polisen letar efter och arresterar falska mördare på löpande band. Nu har vi mördaren utropar polisen glatt. Flera gånger. Medan den riktiga mördaren skickar ungdomarna hit och dit. Och de följer efter som kycklingar. Till en nedlagd bowlinghall till exempel. Väl där rusar sedan alla åt olika håll och springer runt ensamma i mörkret medan mördaren lyckas vara på typ alla ställen samtidigt. Hen slår ner folk som bowlingkäglor och mördar brutalt på löpande band. Flyttar kroppar och torkar undan blod utan minsta problem på fem sekunder. Ingen lyckas ens få in minsta träff när mördaren väl dyker upp.

Man gör även stor affär av det här att alla är misstänkta. När alla är jagade av mördaren lyckas alltid någon av ungdomarna försvinna en stund, för att sedan dyka upp direkt när mördaren försvunnit. Ungefär som när pappa alltid går för att köpa tidningen på julafton. Bara det att här inträffar det hela tiden. Någon tog en skogspromenad mitt under slakten, en annan körde runt planlöst i sin bil och en tredje svimmade och vaknade lägligt nog när allt var färdigt.

Slutade jag titta? Nej, det gjorde jag så klart inte. Delvis för att skådisarna faktiskt inte är helt usla. Jag fastnade speciellt för Bex Taylor-Claus som spelar Audrey, den bisexuella tjejen som är lite utanför och nördig. Även Carlson Young som spelar den populära bitchen Brooke fastnar jag för. Inte för deras exceptionella skådespelarinsatser ( även om de som sagt inte suger ) utan för att de har en särskild karisma och ganska intressanta roller ändå. Jag var dessutom alldeles för insyltad i allas hemligheter ( för alla har såklart sådana i bästa Twin Peaks-stil ) och slashandet, så jag kunde inte sluta.

I slutet av säsong ett får vi reda på vem mördaren är ( inte direkt otippat vid det laget ) och då uppstår genast megahålens megahål. För mördaren har naturligtvis vid ett tillfälle själv blivit attackerad, vilket gör att Noah ( skräckfilmsexperten som hela tiden talar om vem som står näst på tur enligt alla horror-regler ) i början av säsong två har en teori att det finns en medhjälpare. En mördare till! Vilket alla, precis alla, tycker är aslöjligt. Även polisen.

Vilket blev ett för stort hål även för mig. Så det räckte med säsong ett och den var trots alla löjliga misstag tillräckligt underhållande för att jag inte ska känna att jag slösat bort tid i onödan. Säsong två överlåter jag dock till andra. Nu får det räcka.

 

En världssuccé byter kön i dagens Gender Bender Day!

Jag blev lite sen med veckans Gender Bender, tur då att andra är mer på hugget. Midnatts ord har ett sjukt roligt inlägg där hon bytt kön på karaktärer i en svensk bestseller.

När jag letade efter inspiration till veckans Gender Bender vände jag mig den här gången till min egen bokhylla. Vilken bok det är hittar ni längst ner i inlägget.

Kvinnan var kraftig och mörk och påminde något om en neandertalare. Hennes mörka, dubbelknäppta kostym stramade över de breda axlarna, benen var korta och kraftfulla, och hon utstrålade auktoritet.

Polischef Jaqueline rörde sig som en argsint oxe, med de breda axlarna bakåt och hakan djupt sänkt mot bröstet.

 

Innan Roberta hann vända sig om för att se vad det var hörde hon en mansröst klinga bakom sig.

Roberta vände sig om och såg en ung man närma sig. Stegen var långa och lediga … och det fanns en påtaglig säkerhet i rörelserna. Han var klädd i knälång, gräddfärgad irländsk tröja och tajta svarta byxor, han såg bra ut och var i trettioårsåldern. Det tjocka mörkröda håret hängde löst ner över axlarna och ramade in det varma ansiktet. Till skillnad från de utmärglade blonda killarna som prydde väggarna på studentrummen på Harvard var det här en man som besatt en genuin, okonstlad skönhet, och han utstrålade ett påfallande gott självförtroende.

”Jag kommer från DCPJ:s avdelning för kryptologi.” Orden rundade sig generöst kring hans svaga franska brytning. Roberta fattade hans mjuka hand och kände sig för ett ögonblick fasthållen av den starka blicken. Ögonen var olivgröna och blicken var klar.

Jag är inte imponerad. Tvärtom är jag chockad. Dels över skillnaden i antalet män och kvinnor ( den är enorm ), dels över hur olika de beskrivs, men framförallt över att den enda som benämns som mörk jämförs med neandertalare. Vad fan? Författaren åker ut ur min bokhylla.


 

the_gender_bender

 

 

Författaren är Dan Brown och boken är Da Vinci-koden.

Dödens märken av Veronica Roth

dodens-markenDödens märken är första delen av två, skriven av Veronica Roth.

I en galax styrd av flödet, har varje människa en gåva. 

Det är en värld full av våld och hämndlystnad. En värld där alla som föds utvecklar en flödesgåva – en unik förmåga avsedd att forma framtiden. De flesta har nytta av sina förmågor, men Cyra och Akos har gåvor som samtidigt gör det lättare för andra att kontrollera dem.

Nu kastas Akos in i i Cyras värld. Till en början tycks klyftan mellan dem oöverstiglig, men snart inser de motvilligt att de är tvungna att samarbeta för att överleva. Dessutom har de en gemensam fiende …

Författaren har ju tidigare skrivit Divergent-trilogin och jag verkligen älskade Divergent. De två andra delarna hade jag kanske kunnat vara utan, men Divergent är fortfarande en stor favorit inom dystopin. Så det var med höga förväntningar jag längtade efter den här. Sedan började omdömena trilla in och de var väldigt blandade. Dessutom kom ju anklagelser om rasism och annat in i bilden, något som sänkte mina förväntningar rejält. Jag har redan skrivit om hela soppan här, så nu tänker jag bara skriva vad jag faktiskt tyckte om själva storyn, inget annat.

Eftersom mina förväntningar var ganska låga när jag började läsa blev jag glatt överraskad. Ok, det är ingen ny Divergent, inte ens i närheten, men ändå en bok som fängslade mig.

Platsen är en planet i en galax där Flödet ringlar sig som färggrant norrsken runt stjärnor och planeter. Ett flöde som både skrämmer och dyrkas och anses vara orsak till de speciella flödesgåvor alla når vid puberteten. Vissa har skrivit att science fiction-delen är irrelevant. Att handlingen hade kunnat utspela sig i vilket vanligt samhälle som helst, men jag håller inte med. Flödet har sin plats i boken och planeterna vi möter är alla så annorlunda att det faktiskt gör skillnad.

Jag gillar alltså världsbygget och framförallt tycker jag om hur Roth använder superkrafter så annorlunda. Att Cyras ”gåva” orsakar henne själv så mycket smärta att livet blir nästan outhärdligt. Det ger Cyra mer karaktär och personlighet än man normalt får i liknande böcker. Det ger mer än yta och skapar också en slags förståelse för dem som på riktigt lever med smärta varje dag. Även om det naturligtvis i det här fallet är fiction och inte en faktabok, vilket gör det till något helt annat än verkligheten och passar in i världen Roth ger oss.

Det som gör att jag inte fastnar helt är Akos och eftersom halva boken är ur Akos perspektiv blir det naturligtvis ett problem. Jag kommer honom inte nära, känner inte att han som karaktär är varken tydlig eller fängslande. Och det har förmodligen med berättarperspektivet att göra. Vi får Cyra i förstahandsperspektiv medan Akos berättar ur ett tredjehandsperspektiv. Roth har berättat att syftet med de olika perspektiven var att visa deras olika personligheter tydligare. Att Cyra som är mer hetsig är nu och direkt, medan Akos som är mer tillbakadragen är distanserad även i berättandet. Tanken är bra, men det fungerar inte riktigt.

Men det finns mycket jag tycker om. Jag gillar att Roth har svängt på könsrollerna, att Cyra är den muskulösa och hetsiga krigaren medan Akos är mjuk och försiktig med växter som sitt stora intresse. Jag gillar att vi får samkönad kärlek utan problematisering ( om än i ganska liten dos ) och jag gillar frånvaron av instalove och kärlekstriangel. Och eftersom jag inte ser någon rasism i det hela, utan tvärtom ett mångkulturellt samhälle där fördomar ställs mot sin spets gillar jag det med.

Dödens märken är en bok som börjar lite trevande men fångar mig rejält mot slutet, så jag ser verkligen fram emot fortsättningen.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Bam tycker, Bokparadiset och Mitt bokintresse.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Tusende våningen

tusende-vaningenTusende våningen är skriven av Katharine McGee.

Från tusende våningen är fallet högt. Manhattan, år 2118.

Ett tusen våningar högt torn skuggar hela Brooklyn. I det finns allt man kan önska sig för den som har råd. Och det har Avery, vars familj bor på tusende våningen. Hon har allt, utom det hon egentligen vill ha. Nästan lika högt upp bor hennes bästa vän Leda. För att dölja sina egna hemligheter börjar hon ta reda på andras, genom att anlita hackaren Watt. Långt ner i huset bor Rylin, som kämpar för att försörja sig och sin lillasyster, efter att deras mor dött. Och Eris, som tvingas flytta från toppen till botten, när hennes familjs hemlighet avslöjas.

På Goodreads haglar jämförelserna med Gossip Girl och Pretty little liars. Den ena har jag sett, den andra inte. Men troligen har de rätt. För det här är en smaskig relationshistoria som cirklar kring några unga och deras kärleks/drog/vänskapsproblem. Intriger i mängder med lögner, otrohet och svek. Alltihop inbakat i en futuristisk inramning. Och jag är faktiskt helt såld.

Boken börjar med en ung kvinnas fall från tusende våningen. Vi får inte veta vem som faller och hela boken är en tillbakablick i händelserna som ledde till fallet. Vi får heller inte veta om hon hoppat, ramlat eller blivit knuffad, även om intrigerna så småningom pekar mot det senare. Bokens kärna är relationerna, de olika klasstillhörigheterna och intrigerna som uppstår. Och även om jag med spänning ( och skämskudde ibland ) följer deras mellanhavanden och allt som händer, är det inramningen som är grädden på moset för mig. Science fiction-delen.

Även om boken hade kunnat utspela sig i vilken skola eller stad som helst, är det miljön som verkligen gör det hela extra intressant. Ett torn på tusen våningar i ett framtida Usa. Ett torn så stort att det är byggt ovanpå Central Park och där man istället byggt om hela parken i tornet. Ett torn där de nedre våningarna är så stora att man får ta tåg mellan de olika kvarteren. Där de övre våningarna är omgivna av faktiska gator med planterade träd och gatubelysning. Där några av våningarna består av nattklubbar, enorma shoppingcenter och skolor.

Vi får följa ett flertal karaktärer, något jag trodde skulle bli rörigt när jag märkte hur många det faktiskt är. Men mängden karaktärer är inget problem. Alla har tydliga röster som sticker ut klart och tydligt. De bor i olika delar av tornet där ens boende visar klasstillhörigheten. Ju lägre ner, desto lägre klass. Extra tydligt blir det med alla futuristiska gadgets som omger karaktärerna. Där de rika tar svävare eller helikopter till sina våningar om de varit ute, där man använder kontaktlinser för ständig uppkoppling. Något som ibland blir tragikomiskt. Till exempel när en familj sitter tillsammans men alla stirrar de rakt ut i luften, helt inne i sina egna chattar eller filmer som utspelar sig inför deras ögon medan de mumlar lite ibland för att ge kommandon till sina linser. Eller en karaktär som gett instruktioner till sitt kylskåp om maxmängden kalorier som får förbrukas per dag. Där kylskåpet vägrar att släppa ifrån sig mer mat eller dryck om den inte får bevis på att ägaren har en gäst, genom att gästen lägger handen på kylskåpet så den kan läsa av handavtrycket. Boken är fullkomligt genomströsslad med alla de här futuristiska små sakerna, och jag är förtjust. Stort + på att vi även får samkönad kärlek som inte problematiseras.

Allt är skildrat med ett tilltalande språk och ett driv som manar till sträckläsning. Tusende våningen är uppfriskande och underhållande läsning från första till sista sidan. Till min glädje slutar boken med en liten cliffhanger och det visar sig vara första delen i en serie.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är C.R.M. Nilsson, Midnattsord och Hobbybibliotekarien.

Warriors – Ut i det vilda

warriors-ut-i-det-vildaWarriors – Ut i det vilda är skriven av Erin Hunter.

Profetian är mystisk, men klanledaren Blåstjärna litar på budskapet från förfäderna. Hotet mot katterna i Åskklanen växer sig nämligen starkare för varje dag som går.

I generationer har de fyra kattklanerna delat upp skogen enligt lagarna som deras förfäder en gång stiftat. Men tiderna förändras och alla respekterar inte längre kodexen som styr krigarkatternas liv. Samtidigt blir den lömska Skuggklanen alltmer aggressiv och stolta krigare dör i de våldsamma striderna mellan klanerna.

En dag vågar sig den nyfikna huskatten Rost ut i skogen och han dras omedelbart in i kampen. Men klarar en vanlig huskatt det hårda livet bland vildkatterna? Har han styrkan att överleva när han beger sig ut i det vilda?

Erin Hunter är en pseudonym för inte mindre än sex olika författare. Det är författare som slagit sig ihop och skrivit serien Warriors eftersom de alla älskar katter. Det här är inget som direkt märks under läsningen, även om jag faktiskt reagerade på att vissa stycken var lite enklare än resten. Lite mer berättande och lite mer barnsligt skrivet. Det känns alltså som att någon av dessa sex författare inte är riktigt lika bra som de andra, och eftersom jag är nyfiken av mig blir jag naturligtvis intresserad av vem som skrivit vad. Något jag kommer försöka ta reda på till nästa bok.

För jag kommer helt klart läsa fortsättningen. Det här är en underbar bok för slukaråldern 9-12 år, men fungerar utmärkt även högre upp i ålder. Möjligen kan tjockleken vara lite avskräckande för de yngre men omslaget bör locka tillräckligt för att komma över det hindret. Vilket jag hoppas, för den är väl värd att läsas.

Uppenbarligen handlar boken om katter. Om huskatten Rost som känner hur det vilda börjar dra i honom. Han börjar drömma om jakt och smygande och förstår inte vad som händer med honom. Tills Rost en dag möter en vildkatt som berättar att ett veterinärbesök kommer göra slut på det vilda i honom. Ta bort hans jaktinstinkter och istället göra honom till en tjock och slö huskatt för alltid. Rost får erbjudandet att  istället ansluta sig till krigarkatterna och ett helt nytt liv börjar.

Rost slår sig samman med Åskklanen och får lära sig hur man blir en krigare. Han får också lära sig om vänskap, rivalitet och ondska.

En fantastiskt bra barnbok med spänning som håller hela vägen.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Mest Lenas Godsaker, Tickmicks Bokblogg och Prickiga Paula.

Tack till Bokfabriken för recensionsexemplar.

Gender Bender Day- Idag byter karaktärerna kön igen.

Jag har bytt kön på några karaktärer igen. Det är helt klart lättare att hitta material till det här i deckare än i andra genrer, även om chiclit visade sig vara en ganska bra källa också.

Vilka böcker det är står längst ner i inlägget.

Bok 1 

”Nya byxor?” frågade Gunnar, ointresserad av Rogers svar.

Hans ögon gled ogillande över Rogers trollsländemönstrade skapelse från Dressman. Gunnar tyckte uppenbarligen att Rogers kläder var oprofessionellt glättiga.

Roger hade på sig färgglada skortor, mönstrade byxor, ballerinaskor och en hallonrosa kappa. Gunnar hade enfärgade basplagg från Next. Och gorillor på fötterna.

Folk sade att Roger hade en väldigt utpräglad manlig stil. Han blev glad och överraskad av det, eftersom den mest berodde på på nödvändighet. Jeans och androgyna kläder passade inte bra på hans manliga figur med stor byst och kurviga höfter.

Bok 2

Saga Bauer var en och nittiotvå lång och vägde nittioåtta kilo. Hon hade axlar som en proffstungviktare och väldiga händer, tätt bevuxna med blond ragg. Hon hade också blont bakåtstruket hår och missnöjda klarblå ögon.

Kollberg brukade fullständiga signalementet med att säga att hon hade ett ansiktsuttryck som en mopedförare.

Bok 3

Hon noterar att Gunborgs senaste fynd är en affisch med reklam för SAS: en ung lagom exotisk man i minimala speedos står och dricker en fruktdrink med sugrör. Gunborg blev så provocerad av förbudet mot almanackor med utvikningskillar att de flesta trodde att hon skulle säga upp sig. Istället har hon i många år ägnat sig åt en tyst och envis protest. Den första varje månad byter hon väggdekoration. Ingen har sagt att det är förbjudet med reklam för flygbolag, bilder på isprinsar med benen brett isär, yogainstruktioner eller underklädesreklam från Dressman. Jonna minns en plansch på kortdistanslöparen Christer Garpenborg och en vågad litografi av konstnären Vera Nilsson som föreställde en rödhårig man som satt och skrevade i ett par fluffiga mamelucker.

Den här var ganska rolig och samtidigt tragisk eftersom jag råkat ut för det på två arbetsplatser. Inte att någon protesterat på just det här sättet, men att man förbjudit männen att sätta upp utvikningsbilder på kvinnor i tex fikarum och/eller toaletterna. Och det är ju helt sjukt. Att så många män haft ett sådant behov av nakna kvinnor att de satt upp bilder på sina arbetsplatser. Att behovet varit så stort att det inte räckt att påpeka saken, utan att man faktiskt har varit tvungen att uttryckligen förbjuda det. Under mycket protester kan tilläggas.

Nu var det här ganska många år sedan så jag gissar att bilderna förpassats in i de privata mobilerna. Som tur är.

the_gender_bender

Bok 1 är från boken Det är inte jag, det är du av Mhairi McFarlane. 

Bok 2 är Mannen från balkongen av Sjöwall&Wahlöö där jag bytt ut Gunvald Larsson mot Saga Bauer. 

Bok 3 är Hypnotisören av Kepler. 

Mitt Bokliga Liv

En kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till