Tusende våningen

tusende-vaningenTusende våningen är skriven av Katharine McGee.

Från tusende våningen är fallet högt. Manhattan, år 2118.

Ett tusen våningar högt torn skuggar hela Brooklyn. I det finns allt man kan önska sig för den som har råd. Och det har Avery, vars familj bor på tusende våningen. Hon har allt, utom det hon egentligen vill ha. Nästan lika högt upp bor hennes bästa vän Leda. För att dölja sina egna hemligheter börjar hon ta reda på andras, genom att anlita hackaren Watt. Långt ner i huset bor Rylin, som kämpar för att försörja sig och sin lillasyster, efter att deras mor dött. Och Eris, som tvingas flytta från toppen till botten, när hennes familjs hemlighet avslöjas.

På Goodreads haglar jämförelserna med Gossip Girl och Pretty little liars. Den ena har jag sett, den andra inte. Men troligen har de rätt. För det här är en smaskig relationshistoria som cirklar kring några unga och deras kärleks/drog/vänskapsproblem. Intriger i mängder med lögner, otrohet och svek. Alltihop inbakat i en futuristisk inramning. Och jag är faktiskt helt såld.

Boken börjar med en ung kvinnas fall från tusende våningen. Vi får inte veta vem som faller och hela boken är en tillbakablick i händelserna som ledde till fallet. Vi får heller inte veta om hon hoppat, ramlat eller blivit knuffad, även om intrigerna så småningom pekar mot det senare. Bokens kärna är relationerna, de olika klasstillhörigheterna och intrigerna som uppstår. Och även om jag med spänning ( och skämskudde ibland ) följer deras mellanhavanden och allt som händer, är det inramningen som är grädden på moset för mig. Science fiction-delen.

Även om boken hade kunnat utspela sig i vilken skola eller stad som helst, är det miljön som verkligen gör det hela extra intressant. Ett torn på tusen våningar i ett framtida Usa. Ett torn så stort att det är byggt ovanpå Central Park och där man istället byggt om hela parken i tornet. Ett torn där de nedre våningarna är så stora att man får ta tåg mellan de olika kvarteren. Där de övre våningarna är omgivna av faktiska gator med planterade träd och gatubelysning. Där några av våningarna består av nattklubbar, enorma shoppingcenter och skolor.

Vi får följa ett flertal karaktärer, något jag trodde skulle bli rörigt när jag märkte hur många det faktiskt är. Men mängden karaktärer är inget problem. Alla har tydliga röster som sticker ut klart och tydligt. De bor i olika delar av tornet där ens boende visar klasstillhörigheten. Ju lägre ner, desto lägre klass. Extra tydligt blir det med alla futuristiska gadgets som omger karaktärerna. Där de rika tar svävare eller helikopter till sina våningar om de varit ute, där man använder kontaktlinser för ständig uppkoppling. Något som ibland blir tragikomiskt. Till exempel när en familj sitter tillsammans men alla stirrar de rakt ut i luften, helt inne i sina egna chattar eller filmer som utspelar sig inför deras ögon medan de mumlar lite ibland för att ge kommandon till sina linser. Eller en karaktär som gett instruktioner till sitt kylskåp om maxmängden kalorier som får förbrukas per dag. Där kylskåpet vägrar att släppa ifrån sig mer mat eller dryck om den inte får bevis på att ägaren har en gäst, genom att gästen lägger handen på kylskåpet så den kan läsa av handavtrycket. Boken är fullkomligt genomströsslad med alla de här futuristiska små sakerna, och jag är förtjust. Stort + på att vi även får samkönad kärlek som inte problematiseras.

Allt är skildrat med ett tilltalande språk och ett driv som manar till sträckläsning. Tusende våningen är uppfriskande och underhållande läsning från första till sista sidan. Till min glädje slutar boken med en liten cliffhanger och det visar sig vara första delen i en serie.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är C.R.M. Nilsson, Midnattsord och Hobbybibliotekarien.

Warriors – Ut i det vilda

warriors-ut-i-det-vildaWarriors – Ut i det vilda är skriven av Erin Hunter.

Profetian är mystisk, men klanledaren Blåstjärna litar på budskapet från förfäderna. Hotet mot katterna i Åskklanen växer sig nämligen starkare för varje dag som går.

I generationer har de fyra kattklanerna delat upp skogen enligt lagarna som deras förfäder en gång stiftat. Men tiderna förändras och alla respekterar inte längre kodexen som styr krigarkatternas liv. Samtidigt blir den lömska Skuggklanen alltmer aggressiv och stolta krigare dör i de våldsamma striderna mellan klanerna.

En dag vågar sig den nyfikna huskatten Rost ut i skogen och han dras omedelbart in i kampen. Men klarar en vanlig huskatt det hårda livet bland vildkatterna? Har han styrkan att överleva när han beger sig ut i det vilda?

Erin Hunter är en pseudonym för inte mindre än sex olika författare. Det är författare som slagit sig ihop och skrivit serien Warriors eftersom de alla älskar katter. Det här är inget som direkt märks under läsningen, även om jag faktiskt reagerade på att vissa stycken var lite enklare än resten. Lite mer berättande och lite mer barnsligt skrivet. Det känns alltså som att någon av dessa sex författare inte är riktigt lika bra som de andra, och eftersom jag är nyfiken av mig blir jag naturligtvis intresserad av vem som skrivit vad. Något jag kommer försöka ta reda på till nästa bok.

För jag kommer helt klart läsa fortsättningen. Det här är en underbar bok för slukaråldern 9-12 år, men fungerar utmärkt även högre upp i ålder. Möjligen kan tjockleken vara lite avskräckande för de yngre men omslaget bör locka tillräckligt för att komma över det hindret. Vilket jag hoppas, för den är väl värd att läsas.

Uppenbarligen handlar boken om katter. Om huskatten Rost som känner hur det vilda börjar dra i honom. Han börjar drömma om jakt och smygande och förstår inte vad som händer med honom. Tills Rost en dag möter en vildkatt som berättar att ett veterinärbesök kommer göra slut på det vilda i honom. Ta bort hans jaktinstinkter och istället göra honom till en tjock och slö huskatt för alltid. Rost får erbjudandet att  istället ansluta sig till krigarkatterna och ett helt nytt liv börjar.

Rost slår sig samman med Åskklanen och får lära sig hur man blir en krigare. Han får också lära sig om vänskap, rivalitet och ondska.

En fantastiskt bra barnbok med spänning som håller hela vägen.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Mest Lenas Godsaker, Tickmicks Bokblogg och Prickiga Paula.

Tack till Bokfabriken för recensionsexemplar.

Gender Bender Day- Idag byter karaktärerna kön igen.

Jag har bytt kön på några karaktärer igen. Det är helt klart lättare att hitta material till det här i deckare än i andra genrer, även om chiclit visade sig vara en ganska bra källa också.

Vilka böcker det är står längst ner i inlägget.

Bok 1 

”Nya byxor?” frågade Gunnar, ointresserad av Rogers svar.

Hans ögon gled ogillande över Rogers trollsländemönstrade skapelse från Dressman. Gunnar tyckte uppenbarligen att Rogers kläder var oprofessionellt glättiga.

Roger hade på sig färgglada skortor, mönstrade byxor, ballerinaskor och en hallonrosa kappa. Gunnar hade enfärgade basplagg från Next. Och gorillor på fötterna.

Folk sade att Roger hade en väldigt utpräglad manlig stil. Han blev glad och överraskad av det, eftersom den mest berodde på på nödvändighet. Jeans och androgyna kläder passade inte bra på hans manliga figur med stor byst och kurviga höfter.

Bok 2

Saga Bauer var en och nittiotvå lång och vägde nittioåtta kilo. Hon hade axlar som en proffstungviktare och väldiga händer, tätt bevuxna med blond ragg. Hon hade också blont bakåtstruket hår och missnöjda klarblå ögon.

Kollberg brukade fullständiga signalementet med att säga att hon hade ett ansiktsuttryck som en mopedförare.

Bok 3

Hon noterar att Gunborgs senaste fynd är en affisch med reklam för SAS: en ung lagom exotisk man i minimala speedos står och dricker en fruktdrink med sugrör. Gunborg blev så provocerad av förbudet mot almanackor med utvikningskillar att de flesta trodde att hon skulle säga upp sig. Istället har hon i många år ägnat sig åt en tyst och envis protest. Den första varje månad byter hon väggdekoration. Ingen har sagt att det är förbjudet med reklam för flygbolag, bilder på isprinsar med benen brett isär, yogainstruktioner eller underklädesreklam från Dressman. Jonna minns en plansch på kortdistanslöparen Christer Garpenborg och en vågad litografi av konstnären Vera Nilsson som föreställde en rödhårig man som satt och skrevade i ett par fluffiga mamelucker.

Den här var ganska rolig och samtidigt tragisk eftersom jag råkat ut för det på två arbetsplatser. Inte att någon protesterat på just det här sättet, men att man förbjudit männen att sätta upp utvikningsbilder på kvinnor i tex fikarum och/eller toaletterna. Och det är ju helt sjukt. Att så många män haft ett sådant behov av nakna kvinnor att de satt upp bilder på sina arbetsplatser. Att behovet varit så stort att det inte räckt att påpeka saken, utan att man faktiskt har varit tvungen att uttryckligen förbjuda det. Under mycket protester kan tilläggas.

Nu var det här ganska många år sedan så jag gissar att bilderna förpassats in i de privata mobilerna. Som tur är.

the_gender_bender

Bok 1 är från boken Det är inte jag, det är du av Mhairi McFarlane. 

Bok 2 är Mannen från balkongen av Sjöwall&Wahlöö där jag bytt ut Gunvald Larsson mot Saga Bauer. 

Bok 3 är Hypnotisören av Kepler. 

Vi måste prata om anklagelserna mot Veronica Roth och hennes senaste bok, Dödens märken.

veronicaroth

Diskussionerna har svallat på Goodreads gällande Veronica Roths nya bok Dödens märken. Det är så infekterat att vissa har valt att inte recensera den alls och andra som gjort det blivit påhoppade å det grövsta. Boken är anklagad för att vara rasistisk och Veronica Roth för att nedvärdera de som lider av kroniska smärtsjukdomar. En stor del av diskussionen handlar om dem som gett boken bra betyg eftersom de nu anklagas för att vara köpta.

I Usa fungerar tydligen det här med bloggare och recensioner lite annorlunda mot hur vi gör här i lilla Norden. Förlag betalar där stora bloggare för att recensera deras böcker, med kontrakt om sekretess fram till release osv. Man säger att det inte spelar någon roll om recensionen sedan blir en hyllning eller sågning och bloggare hävdar att de ändå är helt opartiska. Men det känns lite väl utopiskt. För naturligtvis torde förlagen hellre fortsätta betala dem som ständigt hyllar, och att få betalt för några rader om en bok kan nog kännas lockande oavsett vad man faktiskt tyckte om boken. Så jag kan absolut förstå känslan av köpta recensioner.

Hur som helst, i skottlinjen just nu hamnar alltså alla de lite större bloggare/recensenter som hyllar Dödens märken eftersom boken av många anklagats för att vara rasistisk. Och tycker man inte det är man köpt, så anklagelserna haglar just nu på Goodreads bland annat. Och mitt i allt det här står naturligtvis Veronica Roth som har både anklagare och försvarare. Så hur ligger det till med boken egentligen?

Jag inser att jag kommer uttala mig om något jag inte har tolkningsföreträde ( hädanefter nämnt som tf ) i. Många av de som uttalat sig har dock överhuvudtaget inte ens läst boken ( pga bojkott ) utan går endast på vad andra sagt, eftersom de med tf enligt vissa alltid har rätt.  Eftersom jag ser något helt annat kommer jag ändå uttala mig, tf eller ej. Jag har åtminstone läst boken.

De som anklagar boken för att vara rasistisk säger att den handlar om det här.

Folket från Thuvhe är milda och vithyade med rakt hår. Ständigt rädda att bli invaderade av det grymma folket från Shotet. Fiendefolket som är mörkhyat med krulligt hår, aggressivt och ägnar sig åt barbariska saker som att skära in märken i sina armar som tecken på hur många de mördat.

Deras språk är hårt med avhuggna vokaler, medan folket på Thuvhe har ett vackert sjungande språk. De beskrivs också som nomader utan ett eget hem. Den ledande familjen i Shotet är grym och sadistisk ( farmodern mördade alla sina syskon för makten ), medan den ledande familjen i Thuvhe är kärleksfull och lojal.

Det här är vad jag läser.

Jag ska försöka att inte göra det alltför rörigt.

Akos ( ett av barnen i den ledande familjen från Thuvhe ) är vit, fridsam och har svårt för våld. Cyra ( lillasyster i den ledande familjen från Shotet ) är mellanbrun och används av sin bror som torterare ( ibland även mördare ) på grund av sin ”gåva”, att kunna åsamka andra smärta genom sin beröring. Hon sägs ha fler märken än någon annan på sin arm. Dessa två är de enda, samt Akos storebror, som har en uttalad hudfärg. Akos storebror Eijeh är ljusbrun med tjockt lockigt hår, alltså inte vit.

Cyras storebror Ryzek ( som är en grym tyrann ) är så blek, att han ser ut som döden själv. Hon fortsätter jämföra dem och tänker att de är så olika syskon kan vara. Vilket inte är något ovanligt i Shotet där färgerna är så blandade, men att de ändå är mer olika än de flesta syskon. Jag tolkar det som att hon syftar främst på hudfärgen och att Ryzek är vit.

Om vi ändå bortser från hur jag tolkar hudfärgerna, utöver de uttalade, så visar det sig att Akos pratar Shotetiska flytande. Det nedärvda språket som kommer med blodet. Akos verkar alltså härstamma från Shotet. Samma folk som Cyra.

Det visar sig även att bilden vi får av Shotet i början ( som är Thuvhes uppfattning ) inte alls stämmer. Märkena som tatueras in visar förlust oavsett hur vissa shoteter sedan använder dem, enligt Cyra. Att de är krigare beror enligt shoteterna själva på att de blev invaderade av Thuvhes folk. Att Thuvhes folk vid invasionen kidnappade många av shoteternas barn som sedan vuxit upp ovetandes om sitt ursprung i Thuvhe. I shoteternas ögon är det alltså Thuvhe som är barbarerna. Shotet var tvungna att försvara sig mot Thuvhe och därför blev de krigare. Språken känns som finska vs svenska. Shotet är dessutom mer utvecklat med inslag av modern teknik i sin vardag. Något Thuvhe helt saknar.

Och om vi då återgår till Akos som verkar härstamma från Shotet, som möjligen skulle kunna vara barnbarn till ett av dessa kidnappade barn, så är han alltså vit. Dessa kidnappningar verkar heller inte vara något folket i Thuvhe känner till. Om det nu var så att det handlade om två folk med helt uppdelade hudfärger, borde dessa kidnappningar vara rätt uppenbara. För mig verkar det som att folkslagen alltså är väldigt lika. Samma blandning av hudfärg, hårfärg och ögonfärg. Två mångkulturella samhällen.

Jag ser inget rasistiskt i boken trots att jag letat.

Veronica Roth diskriminerar personer med nedsättningsfunktion?

Cyras flödesgåva är smärta. Smärta för henne själv och smärta för den som blir berörd av henne. Kronisk smärta som gör livet till ett helvete för Cyra. Och det är naturligtvis ingen gåva i Cyras ögon, utan en förbannelse. 

Det här är svårt för folk är arga av olika orsaker. Vissa tolkar boken som att hon menar att kronisk smärta är en gåva. Andra tolkar en intervju hon gett på samma sätt. Kontentan är att hon skulle tycka att folk med kronisk smärta är utvalda, att de fått en gåva. Huruvida hon faktiskt tycker så, vet jag inte. Men det är svårt med intervjuer. Svaren kan komma ut annorlunda mot hur man tänkt och jag tycker heller inte att Roth säger det folk tror att hon menar. Men jag känner inte henne, så vad hon faktiskt tycker vet jag inte. Intervjun kan ni själva läsa här.

Boken är dock science fiction så hur tillståndet beskrivs i boken känns däremot irrelevant. Cyra upplever det heller inte som gåva, tvärtom är  den förlamande och förstör hennes liv. Dag ut och dag in, hela tiden.

Så det var vad jag tyckte, utan tf. Skriv gärna själva om ni tycker något, vare sig ni håller med eller inte.

 

Vad jag tycker om själva boken kommer i ett eget inlägg nästa vecka. 

 

Och vinnaren är …

Vi har en vinnare i utlottningen av Ordbrodösen, årets garanterat hetaste debut. Vinnaren heter Carola Forslund och deltog via fb. Stort grattis! 

Jag kommer meddela vinnaren även på Facebook och förhoppningsvis får vi kontakt där så hon kan få sin bok. Det var totalt 78 deltagare vilket är rekord, stort tack alla som varit med. Jag hoppas vi ses snart igen i nya spännande utlottningar.

winner-explosion-2

Stort tack även till Rabén & Sjögren som gjorde utlottningen möjlig. 

Ordbrodösen

ordbrodosenOrdbrodösen är skriven av Anna Arvidsson.

Med skrivna ord kan hon styra dina tankar och handlingar. Du märker aldrig när du blir hennes marionett.

I en bruksort i Värmland bor sedan århundraden tillbaka en säregen släkt. Kvinnorna kan styra andras tankar och handlingar med sina skrivna ord. Dagen då Alba fyller arton är det hennes tur. När hon kliver in i samlingssalen i den nedlagda byskolan vet hon att ceremonin bara kan sluta på ett sätt. Ingen ordbrodös har någonsin misslyckats med sitt inträdesprov. Inte förrän nu.

Precis som Oarya var jag nervös inför den här läsningen. Jag hade från början bara kontakt med Anna Jakobsson Lund när jag testläste hennes dystopi Tredje principen och via henne blev det sedan så att jag kom att följa de tre Annorna ( Anna två är Anna Ahlund som debuterat med Du, bara ) på deras författarstig. Så jag läste och älskade de två första Annornas böcker och sist ut var alltså Anna Arvidsson med Ordbrodösen. Tänk om jag inte skulle gilla den sista Annas bok? På något konstigt sätt skulle det kännas som ett svek trots att jag fortfarande bara känner den första Anna. Men det visade sig att jag oroade mig helt i onödan.

Ordbrodösen. Tänk att ett enda ord kan vara så vackert och få fantasin i spinn bara genom sin blotta existens. Och ändå var det ett ord som inte existerade innan det gav sig tillkänna hos Anna Arvidsson. Och tänk att boken visade sig vara lika vacker som titeln.

Andra har jämfört med Maria Gripe och det stämmer naturligtvis. Ordbrodösen har samma flyt och samma tidlösa känsla av det slag som skapar odödliga klassiker. Vi får även en hel del historier i historien. Berättelser som går långt tillbaka i släkten Vinters historia. Arvidsson väver skickligt samman allt utan att det någonsin känns konstlat eller rörigt. Vi får visserligen väldigt många namn, men jag lär mig snabbt vilka jag behöver lägga på minnet och vilka som bara är förbipasserande besökare i själva berättelsen. Dessutom finns fina Alba som en ledstjärna genom hela boken.

Alba som är så ensam och förvirrad i början, men som vägrar ge upp sitt sökande efter sanningen. Fina fina Lo och Klara som från början tar Alba till sina hjärtan. Ordbrodöserna som med sina skrivna ord skapar magi. Albas frånvaro av magi. Och naturligtvis Siri som trots sin död alltid funnits hos Alba. Allt berör mig.

Jag tycker också om att vi ser så mycket av författaren själv i boken. För trots att det förmodligen skalats bort en del tedrickande ( te, the eller thé? ), går det inte att missa vad Arvidssons stora svaghet här i livet är. Eller att en favoritbok varit Skuggan över stenbänken och att hon troligen sett Love Actually för många gånger. Jag älskar också att de två andra Annorna är närvarande i boken. Louise som visar sig kallas Lo och papperstranorna som dyker upp känns som en varm kärlekshälsning till de båda vännerna.

Det finns ingenting i läsningen som stör mig, ingenting jag inte tycker om och ingen av karaktärerna jag inte älskar ( förutom de onda såklart ). För Ordbrodösen är inget mindre än fantastisk. På riktigt kan det vara en av de finaste böcker jag läst. En av de allra allra finaste.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Carolina läserMidnatts ord och Vargnatts bokhylla  och Fiktiviteter.

Tack till Rabén och Sjögren för recensionsexemplar.

Hur blir det om vi byter kön på karaktärerna? Jag har testat.

I en grupp på Facebook var det nyligen en som delade med sig av ett intressant skrivtips: testa att byta kön på dina karaktärer. Ett sådant test kan ju ge utdelning på olika sätt. Man kanske blir uppmärksammad på att man använder väldigt stereotypa karaktärer, att man generellt beskriver kvinnor och män olika eller man kanske bara upptäcker nya sidor hos sina karaktärer.

Jag blev själv nyfiken så jag tog fram några böcker och bytte kön i ett par stycken.

Ni kommer få läsa några utdrag ur två svenska bestsellers där jag bytt kön och ibland karaktär. Vilka böcker det är skriver jag allra längst ner i inlägget, ifall man vill roa sig med att gissa vilka böcker det är.

Bok 1 – delar ur kapitel 3 och 4

Olof Karlsson känner hur det pirrar i låren efter löpningen när han drar ner de fuktiga kalsongerna och sparkar iväg dem mot stolen.

Ett krafsande ljud får honom att vända sig mot fönstret. Trädgården på baksidan är så mörk att allt som syns är det avspeglade sovrummet. Det ser ut som en teaterscen, en tevestudio.

Han har själv gjort entré och står mitt i det flödande strålkastarljuset. Men jag glömde klä på mig, tänker han med ett snett leende. Han står kvar några sekunder och betraktar sin nakna kropp. Den är dramatiskt ljussatt och i avspeglingen ser han smalare ut än han är på riktigt.

Olof stirrar på fönstret, närmar sig försiktigt, försöker se igenom speglingarna, drar åt sig det marinblå överkastet, skyler sig och ryser till.

Han smakar på glassen. Den är mycket mjukare och  snart alldeles perfekt. En stark smak av choklad sprider sig i munnen.

Han suckar till när det varma vattnet sköljer över huvudet och nacken och omsluter hela kroppen. Det dånar i öronen och axlarna sjunker ner och musklerna mjuknar. Han tvålar in sig, dröjer med handen mellan benen och känner att håret redan har börjat växa ut sedan förra vaxningen.

Han tänker plötsligt på vad han tyckte sig se i sovrummets fönster precis när han drog åt sig överkastet och skylde sin kropp.

Olof hör publikens jubel från teven när han lämnar badrummet. Kimonons tunna sidentyg klistrar sig mot den fuktiga huden.

Hans hår blöter igenom kimonons rygg. Topparna är så våta att droppar rinner innanför tyget, ner mellan hans skinkor.

Bok 2 – delar ur kapitel 1 och 2

Hon hade innerligt avskytt möhippor alltifrån den gång hon i tjugoårsåldern övertalats att delta i en. Den spårade ur totalt, efterlämnade grav ruelse och fadd smak.

Och i den vevan fick hon höra talas om ett ännu värre arrangemang, som fördjupade hennes aversion mot denna typ av omdömeslösa jippon.

En intet ont anande stackare från Gästrikland hade snappats upp bara ett par dagar före bröllopet. De omtänksamma kidnapparna såg till att hon bräddfylldes med brännvin och placerade henne sedan i en av andraklasskupéerna på tåget i Gävle försedd med giltig biljett. Avsikten var att hon skulle stiga i Söderhamn där hemtransport beställts.

Problemet var bara att offret somnade innan tåget ens hunnit ut ur Gävle. Tågvärden ville inte störa den lätt snarkande kvinnan utan avvaktade med att kolla färdhandlingen. Följden blev att den nersupne sov vidare och inte vaknade förrän i Sundsvall. Där tvingades hon övernatta på en parkbänk och anlände hem först nästa kväll. I bedrövligt skick möttes hon av en veritabel avhyvling från den man hon skulle äkta arton timmar senare. Möhippor som flippade ur så totalt var både pinsamma och förnedrande.

Men mot förmodan började det riktigt bra.

Efter ett tag började Peggy komma i rätt stämning, och sedan dröjde det inte länge förrän hon reviderade sin tidigare uppfattning. Väl skötta var dessa arrangemang synnerligen trivsamma. Vad var det för fel med att få umgås med sina bästa vänner en av de sista dagarna som fri kvinna? Och det fortsatte i samma stil.

Mer mat. Fler drinkar. Stegrad bullernivå. Skratt. Tjejiga historier. Öppenhjärtiga avslöjanden. Sexuella anspelningar.

– Tack för det här tjejer, sluddrade Peggy och höjde glaset. Ni ska veta att jag uppskattar den här dan. En av dom bästa i mitt liv. Skål, allihop!

 

Hon noterade att svågern kysste sin fru på ena kinden och hörde honom säga att han skulle smita ifrån några minuter för att pudra näsan.

– Jag är strax tillbaka, kvittrade han och trippade ut från takterrassen.

I herrummet hade han betraktat sig i spegeln, koketterat och hälsat på sig själv.

– Men se god dag, herr Hilmersson.

Sedan millimeterjusterade han frisyren, rättade till kavajen över axlarna och bättrade på håret som inte behövde bättras på.

Bok 1 – delar av kapitel 19

Gunvald Larsson kör långsamt genom Karolinska institutets väldiga campus, närmar sig Retzius väg 5, svänger in på den ödsliga parkeringsplatsen och stannar framför det tomma huset.

Trots att han är trött och helt okammad, har otvättat hår och bylsiga kläder skulle nog de flesta som såg honom säga att han är den vackraste människa de sett.

 

Dörren är öppen och den smale rättsmedicinaren sitter vid sitt städade skrivbord och läser tidningen med latexhandskar på händerna. Han har en vit polotröja under läkarrocken och pilotglasögonen blänker till när han tittar upp.

– Du är trött, Gunvald, säger han vänligt.

– Lite.

– Vacker förstås.

– Nej.

Det här är ju rätt tydligt. Det är sällan vi läser om män som ensamma hemma går runt nakna och äter glass medan fukt rinner ner längs kroppen in mellan skinkorna. Allt beskrivet med en tydlig sensuell ton.

Det är heller inte ofta vi läser om urspårade möhippor, där man på ett typiskt tjejigt brölande sätt super varandra under bordet och slocknar på parkbänkar. Eller om män som trippar iväg till toaletten …

Det här var faktiskt väldigt roligt att göra, så förmodligen kommer det bli ett stående veckoinslag i bloggen. Gör det gärna ni också, men glöm inte att hojta till så jag får läsa det ni skriver i så fall.

the_gender_bender

Bok 1 är Stalker av Kepler och bok 2 är Dödsdrycken av Björn Hellberg.  I kapitel 19 av Stalker har jag bytt ut Saga Bauer mot Gunvald Larsson.