En bok som inte är vad den utger sig för att vara.

Jag hittade boken Android på bokrean. Hårdkokt science fiction utlovades på baksidan av boken. Och jag gillar hårdkokt, även den militäriska sorten, vilket var vad detta skulle vara. Militärisk nja, till viss del. Science fiction, inte alls. Nu har jag inte läst hela boken, jag har ett par sidor kvar. Och det är möjligt att det på sista sidan visar sig att protagonisten är robot eller nåt, men det räcker inte. Det blir ändå inte scifi, speciellt inte hårdkokt sådan.

Ta Lars Wilderängs bok Stjärnklart som jämförelse. Där kommer själva scifi-delen in ganska sent i boken, men vi får följa konsekvenserna av det redan från första sidan. Någon recensent kallade Android för whiskyindränkt noir och det stämmer bättre överens med bokens egentliga innehåll. Jag tänker inte ge något omdöme än, så det här handlar inte om huruvida boken är bra eller inte. Men den är inte vad den utger sig för att vara och det stör mig.

Sju minuter över midnatt

Sju minuter över midnatt är skriven av Patrick Ness.

Sju minuter över midnatt vaknar trettonårige Conor av att ett monster står utanför hans fönster och ropar hans namn. Men det är inte det monster Conor väntat sig, monstret från hans mardrömmar, mardrömmarna han haft varje natt sedan hans mamma påbörjade sin behandling på sjukhuset. Monstret i trädgården är annorlunda. Det är uråldrigt. Och vilt. Det har tre berättelser att berätta för Conor. Men det vill ha något fruktansvärt och hemskt i utbyte. Det vill ha sanningen.

Vi kan ju börja med omslaget. Det är fint och så och boken känns exklusiv. Omslaget är ett riktigt påkostat sådant och sidorna är tjocka, blanka och exklusiva de också. Men det känns ändå lite som man missar målet. Det är en ungdomsbok, även om det är en väldigt fin och sorglig sådan. Och även om det skulle vara en förälder som väljer boken till sin ungdom så finns det liksom inget alls över boken som säger ungdom. Nu kan ju i och för sig vuxna läsa boken med god behållning de med, men omslaget är så intetsägande och ger inte stor känsla för vad boken faktiskt handlar om. Vilket är synd eftersom jag tror många missar den här fina pärlan.

Det här är alltså en otroligt sorglig bok. Conors mamma har cancer, han är mobbad i skolan, hans pappa bor i Usa och mormor är elak. Conor klamrar sig alltså fast vid det enda han har, hoppet att behandlingen hans mamma får ska göra henne frisk så han slipper bli ensam. Ensammast i hela världen. Ni förstår ju själva, det är stor gråtvarning här. Ändå blir jag inte fullt så berörd som jag hade önskat.

Kanske har det med språket att göra, kanske med berättelsen. Jag vet inte, men jag känner mig bitvis ganska långt borta från berättelsen. Läser den utifrån, där känslorna visserligen kommer fram men hela tiden med viss distans. Eller kanske är det jag som värjer mig mot allt det jobbiga. För det är så himla himla hemskt alltihop. Kanske hade jag önskat en liten gnutta av något fint för Conor. Även om monstret visar sig vara det mest jobbiga men också det mest fina så räcker det inte riktigt. Så jag värjer mig.

Jag har väldigt svårt att föreställa mig hur ett barn eller ungdom skulle uppleva boken. Tar de den till sig eller värjer de sig? Oavsett är det en bok värd sina pengar och värd tiden att läsas. För även om jag läste med viss distans stannade berättelsen kvar länge efteråt. Precis så som det ska vara.

Jag ser också mycket fram emot att se filmen, att höra Liam Neeson som monstret. Och kanske är jag redo att ge mig hän totalt den här gången. I så fall är jag väldigt glad över att jag valde att inte se filmen på bio.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Fiktiviteter, Carolina läser och Biblanbloggen.

Tv-serier att se fram emot.

Det kommer ju massa spännande tv-serier i år och här kommer några som jag ser fram emot lite extra mycket.

Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood. Kommer bli hur bra som helst tror jag. Frågan är mest var den kommer visas, för som det verkar blir det bara på Hulu och det kostar pengar. Tycker man betalar så mycket redan för Netflix och annat så vi får väl se hur det blir.

Amerikanska gudar av Neil Gaiman. Jag har inte läst boken än, men trailern är fantastisk och boken måste ju läsas innan serien. Är tanken i alla fall.

Star Trek Discovery. Det finns en film på youtube som heter 5 reasons why Star Trek Discovery will suck. Vägrar tro på sådana dumheter. Den kommer vara awesome!

 

Krigarens svärd

Krigarens svärd är första delen i serien om Magnus Chase, skriven av Rick Riordan.

Jag heter Magnus Chase. 

Jag är sexton år gammal.

Det här är berättelsen om hur mitt liv gick utför efter att jag lyckats ha ihjäl mig själv. 

Magnus är hemlös sedan hans mamma dog och bor under broar, tvättar sig på bibliotek och tigger gårdagens rester från restauranger. Det är alltså en lite annorlunda hjälte vi möter, precis som i Percy Jackson. När Magnus dör hamnar han i Valhall eftersom det visar sig att han är son till guden Frej. Allt skulle vara tiptop i Valhall om det inte var för att Ragnarök är på gång. Det enda hoppet är att hitta Sommarsvärdet. Svärdet som en gång tillhörde Frej och som är ödesbestämt att antingen stoppa Ragnarök eller skynda på det. Ett svärd som nu bara lyder Magnus.

Man vet vad man får när man läser Rick Riordan. Det är inte på något sätt litterärt utmanande, utan mer som att göra bomben i en pool av berättarglädje och kreativitet. Man har helt enkelt väldigt roligt i Riordans sällskap. Och trots att boken är i tjockaste laget gör det absolut ingenting. Med korta kapitel som heter saker som Släpp fram ankungarna, annars slår de dig i huvudet och Vi festar på vårrullar innan halshuggningen blir sträckläsningen ett faktum. Jag läste boken i en sittning.

Det känns verkligen som att Riordan släppt loss ordentligt med Magnus Chase. Trots att han är lite äldre än Percy Jackson och boken har en lite mörkare ton, är knasigheterna bättre än någonsin. Vi får träffa pensionärsdvärgen Junior som har en rullator vid namn Gubbfösaren, en bägare som heter BOOM PSSSCH ( för att den exploderar om man inte ber om påfyllning innan bägaren är tom ) och vi får veta hur det känns att äta kebab gjord av ett djur man pratat med både före och efter att man ätit upp den. Oden har även blivit barnsligt förtjust i powerpoint-presentationer och kallar sig numera för livscoach. Kreativiteten är alltså på topp. Nästan. För det finns saker som stör mig och det är faktiskt författaren själv som bäddar för det här.

Rick Riordan försöker alltid ge oss en mångfald av karaktärer som betonar vikten av allas lika värde. Att saker som funktionsnedsättningar, religion, utseende och ursprung, inte har någon betydelse för hur man är som människa eller vad man klarar av. Och han gör det ofta bra men här tycker jag han skjuter sig själv i foten lite.

Den kvinnliga sidekicken heter Sam och är muslim och bär hijab. Bra så. Men Riordan måste nödvändigtvis pracka på henne ett tvångsgifte. Visserligen råkar det vara med en kille hon är kär i, men ändå ett tvångsgifte. I övrigt skildras hon bra och hijaben råkar dessutom vara väldigt behändig då det även är en osynlighetsmantel. Och sedan har vi det här med resten av kvinnorna i boken. Riordan skildrar dvärgarnas värld som ett matriarkat, bara det att den enda kvinnliga dvärgen vi får är ett hembiträde medan männen hantverkar och bygger saker. Ett hembiträde. I ett matriarkat. Och enda anledningen till att jag faktiskt noterade detta var just för att Riordan själv tog upp det.

Den kvinnliga dvärgen är alltså ett hembiträde, valkyriorna är servitriser i Valhall och Freja beskrivs närmast som prostituerad. Och så har vi förstås Sam, som ska giftas bort. Vi får även två kvinnliga frostjättar, fast de har inget att säga till om eftersom det är pappa som bestämmer. Och jag vet att Valkyriorna passade upp på gudarna i Valhall i mytologin, men med tanke på hur bananas Riordan går med allt annat hade han gärna kunnat sätta valkyriorna på strejk för att de tycker Odens regler är mossiga. Till exempel.

Något jag verkligen gillade lite extra är att Annabeth från Percy Jackson hälsar på i boken. Vi får även några andra flirtar med serien och jag är barnsligt förtjust i sådana kopplingar.

Krigarens hjärta alltså. Som att göra bomben i en pool av berättarglädje. Det är bara hoppa i och njuta medan det varar, för tiden går alldeles för fort i det här sällskapet.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Världens bästa bok, I heart fantasy, Marklars books,

Veckans tips – Jag hör vad du säger, av Peter Du Rietz.

Jag snubblade över novellen Jag hör vad du säger på Storytel ( e-bok ) för några veckor sedan och herregud vad jag gillade den. Den är skriven av Peter Du Rietz som även skrivit romanen Natten jag dog, en bok jag tyckte väldigt mycket om. Här får vi en helt annan genre och en novell som bokstavligt talat fick mig att frusta högt av skratt under läsningen.

Novellen handlar om Gunnar Svensson: journalist, misantrop – och en social katastrof. Härligt dråplig humor.

Jag inser också nu i efterhand att det finns mer att läsa om Gunnar Svensson. Elaka anteckningar kom tydligen före Jag hör vad du säger, men troligen spelar det ingen roll i vilken ordning man läser eftersom jag inte ens märkte att jag läste novell nummer två i ordningen.

Skit i det intetsägande omslaget, novellen är fantastiskt rolig. Rekommenderas starkt!

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till