Orkidépojken – En märklig läsupplevelse

Orkidépojken är skriven av Helena Dahlgren.

När bästisarna Hanna och Zeb tar studenten är det meningen att LIVET ska börja. Det är nu de ska lämna urtrista förorten Tyresö och bege sig ut i världen. London väntar. Men först en sista hemmasommar som går åt till att jobba på kyrkogården, festa på stans gayklubbar, ströglo på den gamla tv-serien Twin Peaks och läsa Orkidépojkens märkliga blogg. Så länge någon kan minnas har det viskats om en närvaro ute i Tyresös skogar. Varken Hanna eller Zeb har lagt någon särskild vikt vid det. Förrän de plötsligt blir tvungna För konstiga saker sker: först försvinner en hund, och därefter en före detta skolkamrat. Lina, ortens drottning. Hon som alla vill känna men ingen känner, inte på riktigt.
Sen går det mesta åt helvete.

Det är väldigt svårt att skriva om en bok som så många andra redan recenserat. För vissa saker är ju uppenbara och att bara upprepa det andra redan sagt känns inte helt inspirerat. Men några saker måste ju nämnas. Twin Peaks till exempel. Som berättaren Hanna ständigt återkommer till. Berättelsen har även samma vemodiga men ändå ödesdigra stämning som tv-serien, hela boken igenom. De många populärkulturella referenserna som agerar tidspelare och så tydligt ger oss känslan av tiden vi befinner oss i.

Men framförallt fick jag en speciell läsupplevelse, så den här texten kommer inte handla om varför jag tycker du borde läsa den ( vilket jag såklart tycker att du ska göra ), utan om varför jag själv blev så tagen. Hanna och Zeb och Lina är nämligen alla jag. De vandrar samma vägar som jag själv gjorde en gång i tiden, genom Tyresö centrum på väg till bussarna för att leta mig ut i den stora världen, via Gullmarsplan. Söndagsklubben på Båten som var vårt andningshål från resten av veckans ständiga tafsande. Söndagarna då ingen av oss behövde ljuga om vad vi var för att vara fredade.

Jag läser alltså om mig själv på sätt och vis och det är en märklig upplevelse. Fast med mer djup och mer svårmod. För så eftertänksam var jag aldrig. Inte som Hanna som försöker berätta sin och andras historia för mig. Och hon gör det så bra.  Fundersamt på vad som är passande att berätta och i vilken ordning saker och ting hände. Hannas argumenterande med sig själv. Var det så det var? Var det istället inte så här? Eller berättar jag i fel ordning nu? Jag älskar hur hon rättar sig själv när vi tysta läsare agerar motspelare i diskussionen hon för med sig själv. Helena Dahlgrens språk tilltalar mig enormt och trots att boken är kort får ändå berättelsen all den tid den behöver.

Sedan har vi naturligtvis monstret. Och även om boken inte är skräcklig på det direkta sättet, blir allt fruktansvärt obehagligt i takt med att monstret närmar sig. Vilket gör att jag ändå vill placera Orkidépojken i genren skräck, eftersom det är den känslan som blir kvar när boken tagit slut.

Orkidépojken då? Jodå, han finns där. Och för den uppmärksamme finns han även på riktigt. Med kommentarer och allt. Även monster kan vara verkliga, vilket väl egentligen är kärnan till allt. Att så många vet det. Jag också.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Vargnatts bokhylla, Bokbesatt och Oarya.

Annonser

Någorlunda frisk så jag orkar med en rant om Pretty Little Liers.

Det har varit två jobbiga veckor med sjuka barn och sedan sjuk själv. En dag hann jag jobba innan jag sedan blev ännu sjukare och därefter haft hostan från helvetet. Men med lite cocillana och bricanyl har jag fått ordning på mig själv och är så sakta på väg att piggna till. Bokrecension får vänta till imorgon, men jag orkar dra en liten rant om tv-serien Pretty Little Liers. Jag har alltså en arbetskollega som rekommenderade den. Bästa serien någonsin, löd omdömet. Eftersom man inte har så himla mycket annat att göra i en sjuksoffa än just titta på tv, fick det alltså bli Pretty Little Liers. Och herregud vilket skit.

Serien börjar med att en av fem tjejkompisar försvinner. Ett år senare får de fyra resterande vännerna sms av A, en person som alla antar är Allison, den försvunna flickan. A vet en himla massa skit om alla och hotar att avslöja de fyra vännerna om de inte gör som A vill. Och så börjar det. Avsnitt efter avsnitt med förvecklingar, hemligheter som kommer till ytan och en vän som av någon anledning verkar vara ute efter hämnd. Allison hittas dock död så då återstår frågan, vem är egentligen A?

Och själva konceptet är ju bra. Det är som gjort för intriger och spänning. Om det hade gjorts snyggt. Men eftersom det är en tonårsserie ( mer tonårsserie än de flesta andra tonårsserier ) så verkar man skippa trovärdigheten helt. Devisen att lättlurade ungdomar går på vilket skit som helst verkar vara det som gäller. För i början kommer meddelandena som sms. Sedan blir det mail, sedan som handskrivna meddelanden i skåpet i skolan. Och även om A verkar kunna vara precis överallt hela tiden, gärna på flera ställen samtidigt, så kan jag köpa det också. A kan ju faktiskt vara flera personer. Men när tjejerna får personliga meddelanden i lyckokakan på kinarestaurangen orkar jag inte mer. Förstår ni, de köper med sig take away och får personliga lappar INBAKADE I LYCKOKAKAN?! Hur skulle det ens gå till? Och det blir värre. A snor pengar av ena tjejen ( pengar som finns i lasagnepaketet i tjejens skafferi i hennes kök ) och för att få tillbaka pengarna måste tjejen göra som A säger. Så vid ett tillfälle när tjejen gjort det hon ska går hon in på en cafétoalett. När hon tvättat händerna och ska torka dem så sitter pengarna FASTNÅLADE I TORKPAPPRET. Vad fan liksom.

Det här är bara första säsongen och det finns typ sex eller sju säsonger till, hur är det ens möjligt? Jag ska skälla ut kollegan på jobbet idag, nån måtta på dålig smak finns det väl ändå.

Jag lägger inte ens in en trailer på serien för jag kan verkligen inte rekommendera det här till någon. 

Jag var sjuk och sedan blev jag frisk och sedan blev jag ännu sjukare.

Såå, status här hemma är just nu på den här nivån.

Vilket suger lite eftersom jag har läst Orkidépojken av Helena Dahlgren och För oss är natten ljus av Christoffer Holst. Holst skrev ju som bekant boken Mitt hjärta går på. En av de mysigaste feelgood-böckerna jag läst faktiskt. En bok som lindar in en i varma stickade sjalar med rykande het choklad och pepparkaksdoft i bakgrunden. Och det är ju alltid lite jobbigt när man känner så, eftersom risken är rätt stor att nästa bok kanske inte helt lever upp till ens förväntningar.

Allt det här vill jag skriva om, men istället tar jag lite mer nässpray och hostmedicin ( med röd triangel på ) och hoppas att imorgon är en bättre dag. Vilket det troligen är, det börjar faktiskt ta sig men än är jag inte riktigt där.

Dark Matter – En ganska usel bok som jag ändå rekommenderar starkt för scifi-läsaren.

Dark Matter är skriven av Blake Crouch.

Är du nöjd med livet? Det är bland det sista Jason hör innan han slås medvetslös. När han vaknar är han fastspänd vid en bår och omringad av främlingar i skyddsdräkter. En man han aldrig har sett tidigare ler mot honom och säger ”Välkommen tillbaka”. Men Jason känner inte igen sitt liv. Han har hamnat i en värld där hans fru inte är hans fru och hans son aldrig blivit född. Jason själv är inte en vanlig lärare utan ett uppmärksammat geni som har åstadkommit något revolutionerande. Något som borde vara omöjligt.

Är det hans gamla liv som är falskt, eller det nya? Jason ger sig ut på en resa för att hitta tillbaka till sin familj. En resa som tvingar honom att konfrontera de mörkaste sidorna av sig själv, samtidigt som han kämpar mot en skrämmande, till synes oslagbar fiende.

Så många gånger jag funderade på att ge upp boken. För den är faktiskt inte speciellt bra. Ändå kommer jag avsluta hela ranten med en uppmaning att läsa den, hur märkligt det än kan låta.

Vi kan ju börja med språket. Boken är skriven i jag-form, något jag vanligen gillar. En stor risk när man skriver så är dock att man fastnar i jag-fällan. Där varje mening tenderar att börja med jag såg, jag gick, jag gjorde och så vidare. Och den här författaren fastnar inte bara i träsket, han vadar och plaskar i det hej vilt. Det blir alltså oerhört tröttsamt att läsa mening efter mening som börjar med ordet jag. Oerhört tröttsamt.

Sedan har vi då själva berättelsen och protagonisten. Jason som hamnat i en värld han inte känner igen. Jason som är hur smart som helst och som kunde ha blivit en framstående vetenskapsman, vaknar upp på det här nya stället och beter sig som en nyfödd idiot. Han gör den ena dumma saken efter den andra medan man själv sitter och suckar av irritation och, så småningom, även av uttråkning. För läsaren förstår ganska omgående vad som hänt, medan ljuset inte går upp för Jason förrän i andra halvan av boken. Ett grepp jag är ganska undrande till. Är det meningen att det ska vara så? Inte helt omöjligt eftersom författaren faktiskt kommer att överraska oss och kanske använder det förutsägbara för att förstärka det som komma skall. Å andra sidan är risken rätt hög att läsaren ruttnar helt på boken och slutar läsa.

Och det var så nära att jag slutade läsa. Speciellt när författaren ska förklara vad som hänt för oss. Något han väljer att göra i en lång ( JÄTTELÅNG ) tirad av vetenskapligt rappakalja. Rad efter rad som sedan blir sida efter sida med en torr vetenskaplig förklaring som bara experter inom området kan förstå. Som tur var slutade jag inte läsa utan bläddrade bara förbi eländet. Som tur var!

För efter allt det här eländet bjuder författaren nämligen på en av de största överraskningarna jag stött på. En supermegatwist som jag varken såg komma eller ens förstod i början. Och helt plötsligt satt jag där med en bok jag inte gillade men som jag ändå måste rekommendera starkt. Gillar du science fiction bör du alltså läsa den här. Trots att två tredjedelar av boken inte ger så mycket mer än suckar av irritation. Den sista tredjedelen var faktiskt värt allt det där.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

En natt på akuten på grund av en fis på tvären?

Igår var jag för trött efter Sverigeresan för att skriva ( åker ju regelbundet och hälsar på mina föräldrar som båda efter stroke bor på äldreboende ) och inatt satt jag på akuten med äldsta sonen 10 år. Misstänkt blindtarmsinflammation men naturligtvis gick allt det onda över när vi väl kom dit och proverna visade inget, så det var nog en fis på tvären bara.

Ändå tacksam för att det här på Åland bara är att åka in och man blir omhändertagen direkt. Inget nekande, väntande eller omdirigerande till annat ställe ( finns ju bara ett ). Så det började kl 2 inatt, vid 3 åkte vi in och sedan var vi hemma igen kl 5 och idag är vi alla tröttare än tröttast. Att dessutom vakna till en kolsvart himmel piggar ju inte upp en direkt, men imorgon är en ny dag. Friska och krya och förhoppningsvis en sol att se fram emot. Det är vad jag hoppas på.

Marias bokhylla

Ibland kommer även livet i vägen

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till