Brännmärkt

Jag heter Adeline Theta.

Theta står för rang åtta. Det är rangen jag föddes i, rangen jag lever i och rangen jag kommer dö i.

Efter flera hundra år av översvämningar, orkaner, epidemier och krig tvingas återstoden av mänskligheten att hålla hårt i sina resurser för att inte gå under. Befolkningen är inordnad i ett hierarkiskt system, där bara den som fötts som Alfa kan göra sin röst hörd.
En värld, fyra zoner, tio rang. Detta är Imperiet.

Brännmärkt är skriven av Lizette Edfeldt.

Förlåt, vissa av er kommer bli lite sura nu för jag kommer namedroppa YA-karaktärer i samma takt som jag spillde ut popcorn sist jag var på bio ( jag tappade hela bägaren ). Men YA-läsare brukar ha koll på sin läsning, så jag tror de flesta hänger med i referenserna.

Överallt ser jag den här jämföras med Hungerspelen och det är lite märkligt. Båda är dystopier men där slutar likheterna. Och visserligen gillade jag Hungerspelen ( den är ju en framtida klassiker eftersom den banade väg för en hel genre ) men ska man prata riktigt bra dystopi så hamnar Marie Lus Legend-trilogi alltid först hos mig. Alltid. Dels på grund av typ allt, men mest för att den innehåller min absoluta favoritdystopi-karaktär, Day. Förlåt Levi. Och det som hände när jag började läsa Brännmärkt var att jag fick en stark Legend-känsla. Jag kunde nästan känna Marie Lu flåsa mig i nacken i början av boken och vi får dessutom en karaktär som påminner om Day. Tyvärr får vi inte hans PoV så det stannar vid bara en fläkt av Day, men en väldigt trevlig sådan.

Den vi möter är Adelina Theta som är rang åtta, vilket innebär nästan längst ner i hierarkin. Adelina blir av misstag förväxlad med en Alfa och därmed hamnar hon i centrum av den absoluta makten. Det visar sig att Imperiet döljer mörka hemligheter och den enda ledtråden Adelina har är ett smycke hon fått av sin mor. Adelina får så småningom allierade från oväntat håll, samtidigt som hon måste fortsätta låtsas vara Alfa för att få reda på vad Imperiet egentligen döljer.

Det är alltså en väldigt klassisk dystopi vi får och en strikt mallad värld. Och det kunde ha stannat där, vid en trevlig liten dystopi som inte skiljer sig direkt från mängden. Nu råkar författaren visa sig vara av den normbrytande sorten och därför får vi mer. Det konsekventa användandet av ordet hen, samkönade relationer, och en hjältinna som både gillar att ligga och får mens lyfter hela berättelsen till en ny nivå. Tanken att Katniss skulle få mens mitt i hungerspelen och börja leta mensskydd ute i skogen är liksom skrattretande för amerikanska ya-författare, trots att det är vardag för halva jordens befolkning att få mens. Allt det här är oväntat upplyftande och författaren gör det bra. Hon lyckas få in allt detta helt naturligt i berättelsen utan att det känns påtvingat eller tillgjort, berättelsen flyter på som den ska och manar till sträckläsning. Lite besviken är jag ändå att Adelina trots nonchalansen för kön hamnar mellan två killar enligt den vanliga mallen. Extra plus dock för att triangeln i sig ändå inte följer de vanliga reglerna inom YA.

Jag hade kanske önskat att Adelina var aningen mer rationell ibland. Hon har samma vassa humor som Penryn i Änglafall men är inte lika målinriktad. Något jag gärna hade sett även hos Adelina. Mycket av det som händer beror inte på målmedvetenhet eller kampanda, utan mer på Adelinas plötsliga känsloutbrott. Mer av en slump än ett egentligt mål. Målmedvetenheten verkar dock komma precis i slutet av boken, så jag har stora förhoppningar på henne till nästa bok.

Det jag har lite större problem med är världsbygget och miljön. Grunden känns inte helt solid. Ett världsbygge med små små hål längs vägen som gör att det känns som om jag trampar runt bland äggskal. Skört och inte så stabilt som det borde vara. Vissa saker kommer säkert täppas igen i kommande böcker, men det känns ändå som att författaren tagit till nödlösningar lite här och där istället för att grunda rejält.

Men missförstå mig inte. Jag gillar Adelina som är frigjord, upprorisk och egensinnig. Jag gillar att författaren har ett budskap, speciellt i slutet blir historiens vingslag påtagligt välbekanta. Det är en stark debut och vi får en härlig dystopi som trots klassiskt upplägg lyckas få fram en nyskapande, normbrytande och fräsch berättelse. En dystopi som trotsigt och kaxigt sticker ut ur mängden. Jag är väldigt nyfiken på hur kommande bok kommer utveckla sig. Med en författare som vågar utmana känns serien överraskande oförutsägbar.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Annika Koldenius och Arbetet.

Annonser

Bortglömda recensioner.

Jag kom på häromdagen att jag ju faktiskt har läst två böcker under sommaren som jag helt glömt bort att skriva om här. Vilket är märkligt då båda visade sig vara mycket bra.

Eftersom det har gått ett tag sedan läsningen blir det tyvärr inte så djupgående, men ett kortare omdöme om båda kommer inom kort.

 

Imorgon är det dock dags för dystopi här. En bok den här gången, inte tv-serie.

Tv-serie jag rekommenderar starkt – Anne with an E ( Grönkulla )

Senaste månaden har sjukdomarna bara cirkulerat i familjen känner jag och det var naturligtvis dags igen den här veckan. Och precis när yngsta barnets feber börjar leta sig neråt, kommer barn nummer två hem idag och är sjuk. Som tur är har vi några avsnitt kvar av serien Anne with an E att titta igenom. För det är en helt fantastisk remake av Anne på Grönkulla. Kanske till och med den allra bästa versionen?!

Jag trodde faktiskt inte att mina pojkar på 9 och 10 år skulle uppskatta den, men det gör de. De älskar den till och med. Trots att den föreställer förr i tiden får vi en sådan blandning av mörker och hopp, skratt och gråt, att även pojkarna fastnade omedelbart. Och när det jättepinsamma avsnittet kom då Anne får sin första mens, var de redan så inne i serien att det inte ens var på tal att sluta titta. Istället går frågorna och diskussionerna höga här hemma så fort vi tittar.

För Anne with an E vågar mer än andra familjeserier. Serien tar djärvt och kaxigt upp så många viktiga frågor utan att någon gång bli uppläxande, vilket bara det är en bedrift. Att de dessutom hittat den perfekta Anne i Amybeth McNulty som gestaltar rollen med en perfekt blandning av charm och galenskap är en storartad bonus. En serie som jag verkligen ( verkligen ) rekommenderar starkt. För såväl vuxen som barn.

Man bör dock antingen förstå engelska eller kunna läsa svensk text för att hänga med och förstå sammanhanget. I övrigt passar den alla åldrar. 

The 100 – En fullständigt unik serie. Alla kvinnor borde titta!

Jag har länge tänkt skriva ett inlägg om den här serien, men det finns så många orsaker till min hyllning och det kommer bli ett långt inlägg så det har dröjt. Men alla borde få veta vilken fantastisk serie det här faktiskt är, så here we go. Orsakerna till att ALLA borde se serien är de här:

  1. Kvinnorollerna.
  2. Sexualiteten
  3. kön
  4. övergreppen
  5. Samtycket

Jag börjar med nummer fyra, övergreppen. Det finns inga. INGA! Och nu pratar vi alltså om en serie som på många sätt är lika grym som GoT. En värld där krig, tortyr och mord står på dagsordningen. Men inte ett enda övergrepp! I hela serien. Och det finns så många, så många tillfällen för det här. När de landstiger och killarna så uppenbart är hormonstinna aggressiva tuppar som vill leda hela showen. Ingenting. När en av dessa tuppar jagar en flicka ( pga mord ) och fångar henne. Ingenting. När en kvinna tar ledningen. Ingenting. När en kvinna blir tillfångatagen av fienden. Ingenting. Ingen hand på ett bröst, inga könsnamn, inget könshånande, inga övergrepp. Inget.

Vilket leder till nummer tre, kön. Inte en enda gång har kön betydelse. Inte när det gäller krig, inte när det gäller hierarki och inte när det gäller fiendeskap/fångenskap. Inte en enda gång.

Vilket leder till nummer två, sexualitet. Säsong ett börjar normativt ( den framstår även som en vanlig ungdomsserie i början i stil med Flugornas herre, så ha alltså lite tålamod ), men därefter. Not so much. Karaktärerna blir kära, och könet har ingen betydelse. Ingen tycker det är konstigt, ingen hånar, ingen funderar. Det bara är. Man blir kär, man kysser och man ligger om man vill. Könet har ingen betydelse!

Vilket leder till nummer ett. Kvinnorna. Eftersom könet inte har betydelse så är kvinnorna allting. Precis som männen. De är krigare, technördar, läkare, ledare och hämnare. Och massor med andra saker. Och ingen blir hånad. Ingen blir dissad. Ingen blir trakasserad. Aldrig på grund av könet. Det nämns liksom aldrig. Alla har ett namn, alla har en bakgrund. Men könet har aldrig betydelse.

Och till slut kommer vi till nummer fem. Samtycket. Inget sker utan samtycke. Inte en enda smekning. Och vi har ett utmärkt exempel i när Lincoln fångar Octavia ( min favoritkaraktär för övrigt ) . Hon är fångad och fastbunden i en grotta. Inte en endaste antydan till övergrepp sker. När det väl händer ett närmande ( senare, när hon inte är fånge ) så ber han ordlöst, men ändå helt tydligt, om samtycke. Inget närmande sker utan samtycke. Och sker något, med samtycke, så räcker det med en hand på armen för att avbryta. Man behöver inte ens säga nej, ett nej är tillräckligt uppenbart med bara en gest.

För att citera @my_word_is_my_weapon ”The 100 ligger Så Jävla Före Allt annat”. Så jävla före! Och det sjuka är att det tog mig över två säsonger att fatta det här. Det var något som skavde, fast på ett bra sätt. Något som manade mig att se vidare. Något som ville göra sin röst hörd när jag tittade på den här serien och jag fattade inte riktigt vad det var. Och sedan i säsong tre så bara slog det mig. Könsrollerna, kvinnorna, sexualiteten, bristen på övergrepp. Allt. Det finns ingen serie som ens kommer i närheten faktiskt. För The 100 är grym. Den är blodig och grym, men helt utan övergrepp. När har vi sett det senast? Svar, aldrig.

När det gäller GoT till exempel har jag många gånger ifrågasatt kvinnovåldet och fått till svar att det speglar tidsperioden. Det måste vara trovärdigt. Så drakar är trovärdigt men bristen på våldtäkt är det inte? Jag köper inte det och The 100 är beviset för att det inte är nödvändigt. Grymheterna och kriget blir inte det minsta mindre trovärdigt för att man dissar övergreppen. Inte det minsta. Så det går att göra. Om man inte är lat. Eller har fel värderingar.

Exemplen jag har tagit upp, när en kvinna blir jagad eller när en annan är fånge. De har heller inget med kön att göra. Lika många män blir jagade, lika många män tillfångatagna. Jag ville bara belysa tillfällena man hade att krama ett bröst hårt, att könshåna, eller ännu vanligare, att våldta. Så det här är en serie alla kvinnor borde se. För att se hur det kan göras. Hur det kan vara. Och självklart borde alla män också se det här, men det är kvinnor som står på barrikaderna gällande det här och det är tyvärr troligen kvinnor som i slutändan kommer kräva en ändring.

Och det här inlägget blir tyvärr långt, för jag har mer att säga. Jag och Oarya pratade om serien och jag dissade en kärleksscen mellan två av kvinnorna. Men jag har ändrat mig, jag dissar inget. För en grej som tillhör mitt nörderi är att jag blir lite besatt ibland ( jag brukar kalla det nörderi, det låter lite hälsosammare än besatt ). Och jag blev lite besatt av den här. Så jag har tittat på serien, tittat på klipp och slutligen tittat på reactions.

Massiva spoilers! 

Reactions är youtubers som spelar in när de tittar på avsnitt av en serie. Det låter säkert helt märkligt att man tittar på någon som tittar på en serie. Men det är faktiskt ganska befriande. Man får medhåll att det man kände var legit, på något konstigt sätt. Så sånt tittar jag på ibland. Och det finns en homosexuell youtuber ( det finns fler såklart, men jag har valt att titta på hennes ) som följer The 100. Hennes reaktion när det kommer till de samkönade hångel/sexavsnitten är fullständigt hjärtekrossande. Jag ser ju sex och kärlek jag kan relatera till hela tiden. Hon gör det inte. När hon såg ett avsnitt med kärlek mellan två av kvinnorna i serien blir hon helt chockad. När hon fattade att scenen inte bara klipptes av, utan fortsatte med att de vaknade tillsammans på morgonen så är hon ännu mer chockad. För sånt finns inte i amerikanska serier. I någon serie? Och när jag insåg att för henne och andra kvinnor så är de här karaktärerna ikoner, ja då tänker jag fan inte klaga. För jag insåg att jag analyserade scenen. På ett sätt jag inte jag gör med heteroscener. De finns ju hela tiden. Och går oftast förbi omärkt. Så jag tänker låta henne ha hennes scen för sig själv, orörd. Och jag hoppas innerligt att hon och alla andra så småningom får lika många kärleksscener att glädjas åt som vi andra har. The 100 är en bra början.

Och bortsett från allt det här så är The 100 en bra serie. Jag älskar den faktiskt på så många sätt. Dels allt den står för, men också för karaktärerna. Som tyvärr dör som flugor likt GoT, men ändå. Den börjar som en normativ tonårsserie, men den blir så mycket mer. Alla borde titta!

Spoilers! Naturligtvis måste jag( tyvärr ) slänga in en brasklapp gällande övergreppen, För det finns faktiskt ett. En kille som är fånge hos en kvinna med hög ställning. Han var från början en bad guy men blev bra ( återkommande tema, de goda gör ibland onda saker och de onda visar sig vara inte så onda när det verkligen gäller  ) och är nu alltså fängslad. Med handbojor och allt. Han finner fångvakterskan attraktiv och hon kräver att han ligger med henne. Vilket han gör. Dels för att hon är attraktiv ( som jag tolkar det ) men också för att han inte har något val. Ett övergrepp-ish. Ni vet, sådant som inte alltför sällan händer kvinnor. I äktenskap, i förhållanden, i one night stands. Hon ville egentligen inte, men för husfridens skull sade hon ja. Jag hade önskat att de inte tagit med detta, men det gjorde de och nu finns det där. Och förhoppningsvis får det några män att tänka efter lite.

The 100! En serie jag började titta på tre gånger och tyckte var tråkig. En serie jag verkligen gillar idag. Karaktärerna, handlingen, och hur Jävla Före den är.

Och för den som inte har något emot massiva spoilers kommer min favorittrailer här. 

Helgfrågan – Vill jag bli författare?

Mias bokhörna har helgfrågan varje vecka och hittills har jag inte deltagit i den. Men veckans fråga är intressant så det får blir ett inlägg om mina författardrömmar istället för recension idag.

Har jag författardrömmar då? Och svaret är nej.

Jag hade det dock i många många år. Jag såg framför mig hur jag satt vid en brasa och skrev min fina bok och sedan skulle den ges ut och pengarna skulle bara rulla in. Och så kunde jag fortsätta sitta hemma och fantisera ihop berättelser och ge ut bok efter bok. Så tänkte jag. Tills jag faktiskt började skriva en bok och insåg att det var astråkigt.

Att skriva visade sig vara för andra, men inget för mig. Min stora passion visade sig istället vara att hjälpa andra med deras skrivande. Så kan det gå. Min stora dröm är att starta ett eget förlag. Tyvärr måste man ha ekonomi för det och det har inte jag. Än. Men någon vacker dag kanske.

Bonusfrågan är om man börjat lyssna på julmusik än och svaret är självklart ja. Jag älskar julen och skulle gärna ha julpynt och julsånger året runt.

Sonen – Vad är poängen egentligen?

Sonen är fjärde och avslutande boken i en serie av Lois Lowry.

Vi kastas tillbaka till den klaustrofobiska miljö där vi befann oss i Den utvalde, en på ytan perfekt värld. Vi möter en ny huvudperson, 14-åriga Claire, som har tilldelats rollen som barnaföderska men nu degraderats till att arbeta med fiskodling eftersom hennes första ”produkt” (en son) föddes
med kejsarsnitt.

Claire kan inte glömma sitt barn och börjar ifrågasätta samhället hon lever i. Hon lyckas stjäla sig till stunder med sitt barn i hemlighet tills han en dag försvinner. Tillintetgjord av sorg inser Claire att hon inte kan stanna i samhället längre och ger sig av i en desperat kamp att försöka hitta sitt barn. 

Och nu blir det varning för spoilers eftersom det är näst intill omöjligt att skriva om en avslutande bok utan att spoila de tidigare.

Ok, i första boken hittade vi huvudpersonen Jonas i samma dystopiska samhälle som Claire nu växer upp i. Ett samhälle där invånarna tar ett känslobedövande piller om dagen. Jonas lyckas rädda ett barn och flyr samhället. I andra boken träffade vi Kira. En flicka som lever i en annan del av samma värld som Jonas, men i ett samhälle där hat och ilska styr. Kira flyr tillsammans med pojken Matt och hamnar i samhället Jonas hjälpt till att bygga upp. Ett välkomnande kärleksfullt samhälle där alla är glada. Tills ondskan kommer i bok tre och människorna börjar bli giriga. För att få saker byter de bort delar av sig själv, empati till exempel, och samhället börjar återigen bli hatiskt. Av någon anledning är även skogen ond och Matt måste till slut slåss mot skogen för att rädda Kira. Och i den här sista boken kommer så småningom Claire också till det här samhället, där Jonas och hennes son finns. Men ondskan har återigen hittat hit och riskerar att rasera allt Jonas byggt upp.

Snyggt och prydligt kan man tycka. Icke alls. Jag har läst böckerna en i taget och liksom inte förstått vad författaren vill säga, men allt har pekat mot ett större sammanhang så jag har lydigt läst vidare. Och nu är det slut och det finns inget sammanhang. Inget. Det finns ingen poäng alls! 

Det är som när man ser ett deckarmysterium i en film där största ledtråden är ena halvan av ett foto och bara man hittar den andra halvan så har man lösningen. Och sedan slutar filmen med att någon slarvat bort den andra halvan och typ, ja det var det gott folk. Sorry, men ni får ingen lösning.  Lägg till några dussin lösa trådar som bara fortsätter hänga så fattar ni. Det finns inget sammanhang alls, bara tusen frågor som inte får något svar. Det är inte en pusselbit som saknas, det är halva jäkla pusslet. Och kvar sitter jag och undrar vad poängen med det hela var.

Slösa inte bort tiden som jag gjorde, läs något annat istället.

Boken finns hos Science Fiction BokhandelnAdlibris, Bokus och CDON.

 

Tusen sidor

We´re all stories in the end

Fear Not The Dark

En blogg om skräckfilmer och skräcklitteratur

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till