En smakbit av Fandom

På söndagar får vi en smakbit av olika böcker och nuförtiden hittar ni dessa hos bloggen Betraktninger om ni vill ha fler. Ett bra sätt att få lite mer information om olika böcker än det som går att läsa på baksidan. Mitt utdrag idag kommer från den helt färska boken Fandom av Anna Day. Själv ska jag ge mig ut i regnrusket och rösta i Finlands presidentval.

Här kommer prologen ur Fandom.

Om exakt en vecka ska jag hängas.

Jag ska offra mig för mina vänner, för min familj, och framför allt för kärleken. En tanke som inte ger mycket tröst när jag tänker på snaran som ska dras åt om min hals, på mina fötter som söker marken, mina ben som sprattlar … dansar i luften.

I morse visste jag ingenting. I morse var jag på Comic-com, andades in dofterna av varmkorv och svett, omgiven av färgsprakande dräkter, smattrande kamerablixtrar, bastrummor och fioler. Och i går var jag i skolan, stressade över en fånig engelskpresentation och önskade att jag levde i en annan värld.

Man ska vara försiktig med vad man önskar sig, för ibland blir drömmen en mardröm.

Annonser

Caraval – Den sortens läsning som kan behövas en stormig vinternatt

Scarlett Dragna har aldrig lämnat den lilla ön Trisda där hon bor tillsammans med sin syster Tella och deras grymma far. På håll har hon beundrat och fascinerats av Caraval – det årliga uppträdandet där åskådarna deltar i ett dödligt spel för att lista ut vad som är verkligt och vad som är fantasi. 

När inbjudan äntligen kommer tar Tella hjälp av en sjöman för att lura med Scarlett till spelet. Men så fort de stiger i land kidnappas Tella av Caravals direktör Legend. Scarlett har fått lära sig att allt som sker under Caraval är på låtsas men snart är hon indragen i ett högst verkligt spel på liv och död. Och oavsett om allt som händer bara är en fantasi måste hon hitta sin syster innan spelet är över och Tella försvinner för alltid.

Caraval är första boken i en serie skriven av Stephanie Garber.

Jag har sett delade meningar om den här boken och just min vänkrets har inte varit överdrivet positiva, så först tänkte jag skippa den. Men så var det den här lilla jämförelsen med Nattens Cirkus som avgjorde. De som inte gillade den här gillade Nattens Cirkus. Eftersom jag däremot inte var så förtjust i Nattens Cirkus ( jo, det är sant ) tänkte jag att då kanske det blir tvärtom även här? Och visst blev det så. Jag gillar!

Det var så himla skönt att få läsa något annorlunda för en gångs skull. Med hela den rätta känslan av rejäl YA men ändå nytt. Jag tycker om att det inte är samhället som är fienden. Istället är det den egna familjen och ondska på riktigt. Fysisk ondska och två trasiga huvudkaraktärer ( eller ok, en egentligen eftersom Tella är försvunnen ) som helt saknar superkrafter själva. Det är förvisso ett spel och en tävling, men ingen behöver lära sig att springa jättefort eller öva sig att slåss mot boxningskuddar ( även om jag gillar sånt också ), utan här är det helt och hållet sinnet som styr. Det sunda förnuftet. Om man nu lyckas hålla sig vid sunt förnuft i den psykedeliska värld som utmålas.

Världen vi möter är upp- och nervänd. En hel del Alice i Underlandet över det hela med känslan att de trillat ner i ett kaninhål. Ett kaninhål där man inte har en aning om vad som är på riktigt eller inte, om människorna man möter är med eller emot en. Och även om jag tyckte spelet var lite väl simpelt så kan jag inte motstå miljön det utspelas i. Vissa tycker att språket är för poetiskt, för ansträngt, men jag gillar även det. Hela boken är så twistad att språket blir en naturlig ( och vacker ) förstärkare till den hallucinatoriska omgivningen.

Lite irriterande är det att Scarlett är så obsessad vid sin syster genom hela spelet, samtidigt är det systerrelationen som är grunden till hela berättelsen. Viljan att skydda dem man bryr sig om. Något som är svårt när man knappt kan skydda sig själv. De flesta saker som irriterar mig under läsningen visar sig dock vara något helt annat, och är det något jag gillar med böcker är det när jag gissar fel om hur det ska sluta.

Jag gillade alltså den här rejält. Caraval är precis den sortens läsning som kan behövas en stormig vinternatt. När världen är mörk och kall och man behöver lite extra magi i sitt liv. Jag kommer helt klart läsa även nästa bok eftersom jag också verkligen uppskattade cliffhangern i slutet.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är En blogg för bokugglor, Carolina läser och Bokkoll.

Artemis av Andy Weir – Från årets bästa till årets sämsta?

Den här var nog årets mest efterlängtade bok. Jag tokälskade ju Andy Weirs förra bok  och väntade mig något liknande. Och omslaget ser ju bra ut, lite lagom scifi sådär med månen i bakgrunden.

Så börjar jag läsa och möter Jazz, en kvinna som bor på månen. Hon är väldigt positiv till prostitution. Jazz är också smugglare förstår vi rätt snabbt ( och månmutta enligt jordisar ) . Och så gillar hon att ligga, helvete vad hon ligger. Med allt och alla tydligen, det här är väldigt viktigt för det upprepas ofta ( vi får inte vara med när hon ligger, det är Jazz som skryter om det för oss ). Jazz smugglar i alla fall grejer till en miljardär som hon dessutom verkligen är tjenis med. Vid en leverans blir hon inbjuden att sitta och småprata med miljardären och en gäst som verkar ha en topphemlig grej med sig.

Sedan får vi veta att på månen får man ligga med ungar, för de har ingen åldersgräns där. Bara man vill liksom så är allt ok. Och Jazz vill, jättemycket. Vilket alla vet för hon är månens egen lilla sköka ( höhö ).  Att hon blir kallad för sköka rakt i ansiktet eller ombedd att testa en ny kondom ( för att hon ligger så jäkla mycket ) i random konversation är liksom inget konstigt. Jazz bara skrattar, för hon ligger ju faktiskt runt jättemycket. Bordeller tipsar Jazz glatt istället, det finns bordeller! Urtjusiga, sjaskiga, hur man än vill ha dem. För det är ju bara en tjänst mot betalning, vad är det för konstigt med det ( citat )? I alla fall så erbjuder miljardären Jazz massor med pengar om hon genomför ett sabotage. Massor med pengar för en liten terrorgrej, helt ok.

Innan Jazz ( som är icke praktiserande muslim, jag glömde berätta det ) sliter på sig niqaben ( eftersom de är fantastiska plagg om man inte vill väcka misstankar ( citat från boken ) ) för att utföra sitt sabotage, förtydligas det igen att sex med barn inte räknas som våldtäkt. Ifall vi skulle glömma det. Efter allt det här börjar äntligen någon slags berättelse ( fast nu kommer bögen in i historien och därmed byts Jazz liggande ut mot massa bögskämt ), men vid det här laget var jag så jävla irriterad att jag mest skummade igenom sista halvan. Men ok, det tar sig, det gör det. Fast jag köper det inte ändå.

Jazz är skitsmart och jättelat ( att hon orkar ligga så mycket är förvånande ). Hon måste tjäna en exakt summa pengar , till vad får vi inte veta, men hon vill göra det med minsta möjliga ansträngning. Och det är väl ok. Men sättet hon hamnar i hela den här soppan ( det blir lite mord och en jättekonspiration ) är osannolik. Därmed blir den också rätt ointressant. Och allt det här som gjorde The Martian så oerhört bra, allt förklarande, all vetenskap och miljoner grejer man inte förstod ett smack av men som ändå var superintressant, blir liksom rätt meningslöst här. Det funkar inte riktigt.

Och Jazz som person är också osannolik. Hon är som en 12-årig Mark Watney på crack. En kåt pubertal kille som bara kan tänka på sex och sin egen snopp hela tiden. Fast tvärtom då. En vuxen kvinna, hur frigjord hon än är, funkar inte så. Och humorn som funkade så himla bra för en snubbe som är ensam på en öde planet, funkar inte här. Det är mer självklart att man pratar med sig själv ( förklarar för oss )  allt man gör ifall man är strandad ensam långt ute i galaxen, men det blir helt obegripligt varför Jazz gör det.

Så, min första uppeldade tanke i början av läsningen var att Andy Weir tappat det helt och blivit både sexist och rasist. Men efter att jag lugnat mig och läst klart, plus lite google på det, insåg jag att det inte är så. Tvärtom så är han nog bara en snubbe som inte förstår sig på något annat än andra snubbar. En snubbe som faktiskt försökt göra rätt, men misslyckas kapitalt. Han har en supersmart kvinnlig saudisk smugglare som huvudperson och en ( föredetta ) bästa kompis som är bög. Och på något sätt misslyckas han totalt i sin framställning av båda. Båda blir bara platta skämt, karikatyrer. Så jag blir irriterad på Weir, men ännu mer irriterad på hans förlag och människorna runt honom. Någon borde ha sagt stopp.

Filmrättigheterna är redan sålda och den kommer säkert bli en megasuccé ( med en huvudkaraktär som springer runt utan byxor, for sure ). Weir själv skrattar nog hela vägen till banken trots kritik från ganska många håll, och förhoppningsvis gör han bättre ifrån sig nästa gång.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln,  Adlibris, Bokus och CDON.

 

Den mörkaste delen av skogen

I den mörkaste delen av skogen finns en kista av glas. I kistan ligger en sovande älvprins som ingen kan väcka. Hazel och hennes bror Ben är båda förälskade i honom. Båda drömmer om att vara den som lyckas väcka honom. Men vad händer när drömmen blir sann?

Den mörkaste delen av skogen av Holly Black.

Berättelsen är precis så mycket saga som titeln antyder. Befolkningen i den lilla staden har alla växt upp med vetskapen att älvorna finns i skogen, att man kan råka ut för bortbytingar om man inte är försiktig, och med älvprinsen som vilar i skogen. Ändå är den förvånansvärt mycket nu. Ungdomarna har sina fester i skogen, dansar på glaskistan och häller ut öl för älvprinsen som sover. Och alla vet att kistan inte går att krossa.

Hazel och Ben har båda förälskat sig i älvprinsen. De har berättat sina innersta drömmar, sina önskningar och gråtit vid kistan. Och de har båda hemligheter för varandra. Hemligheter som skulle krossa om de kom fram. När så älvprinsen vaknar ( för det gör han ju ) och försvinner, blir det både komplicerat och farligt.

Jag gillar Holly Black mer och mer för varje bok. Hon är inte alltid spot on ( ja Magisterium #3 jag tittar på dig ) men hennes lägstanivå är ändå tillräckligt hög för att alltid vara bra. Och hon skriver utanför boxen, vågar kanske lite mer än andra amerikanska ungdomsförfattare. Jag gillade ju Den kallaste flickan i Coldtown just för att Holly Black öste på som hon gjorde. Hon gick all in i hela vampyrgrejen och detsamma har hon gjort här. Hon smackar på ordentligt och sagokänslan genomsyrar hela boken. Både karaktärer, miljö och berättelse har ett trolskt skimmer över sig. Och samtidigt aningen tillskruvat så det känns nytt och fräscht. Tillsammans med den lite Jandy Nelsonska syskonberättelsen vid sidan om blir resultatet väldigt charmigt.

Ändå stannar den inte kvar så länge. Jag är totalt engagerad under läsningen ( vilket ledde till sträckläsning ) men jag glömmer ändå boken direkt efter. För tillfälligt engagemang är den alltså perfekt, men vill du ha något som berör djupare får du leta någon annanstans.

Boken finns hos Science Fiction BokhandelnAdlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Carolina läser, Tusen sidor och BokLus.

 

Smakebit på søndag: Drömverk

Idag använder jag smakbiten till skamlös reklam för vårt projekt Fantastikhjälpen. Jag skriver vi, men den som jobbar hårdast är naturligtvis vår författare och grundare till hela projektet, Marcus Olausson.

Det här är boken Drömverk.

Nahrina förstår inte vad som händer. Plötsligt är allt hon hör ett tjutande ljud som hotar att spränga sönder hennes öron inifrån. Och av någon underlig anledning faller svartbrända fjädrar mot marken runt omkring henne. Hon ligger på mage på marken men minns inte att hon har ramlat. Det gör ont i bröstet och svider på armar och ben. Mamma skriker utan att höras och pressar Aram mot famnen samtidigt som hon böjer knä bredvid pappa, men varken pappa eller Aram rör sig. Det luktar bränt och dammrök sveper fram över dem. Pappa öppnar sakta ögonen, möter Nahrinas blick och ler mot henne, men sluter sedan ögonlocken igen.

Något hårt pressar mot Nahrinas bröst och hon sätter sig upp och ser att det är stenen hon fick av pappa. Den är röd av blod. Som ett hjärta av sten. Hon tar sig för bröstet och ser att det är hennes eget blod, att stenen rivit upp ett sår. Nahrina börjar gråta och ropar på mamma och pappa.

Det fortsätter att tjuta i hennes öron när starka armar lyfter upp Nahrina och bär henne därifrån. Hon håller krampaktigt tag om stenen och skriker medan världen faller sönder. Stenen bultar i takt med hennes hjärta.

 

Nahrina kastar en blick mot skolgården där alla barnen nu försvinner in till lektionen. Pojken är borta men boken ligger kvar. Med försiktiga steg går hon fram och plockar upp den. Omslaget är av nött ljusbrunt läder. Där finns en inpräntad bild som föreställer en uppslagen bok där en pojke och en flicka går hand i hand över boken. Nästan som om de går i boken. Flickan har flätor, precis som Nahrina. ”En saga ur Bokvandrarnas Krönikor” står det under bilden. Hon öppnar boken och flämtar till. På första sidan finns en teckning som ser ut precis som hon själv. En flicka med mörka ögon och svarta flätor, hängselbyxor och en jacka med huva. Nahrinas hjärta bultar när hon slår igen boken, bara för att mötas av nästa överraskning. Nu har en rubrik tillkommit på omslaget, ovanför bilden på barnen som vandrar över boken. Med förgylld text står där nu ordet ”Drömverk”.

Vad är det här? tänker Nahrina och sätter sig ner i gräset med boken framför sig.

Hon öppnar den försiktigt igen och tittar på teckningen som liknar henne själv. Porträttet ser inte lika sorgset ut som hennes spegelbild brukar göra. Snarare finurligt. Modigt. Hon vänder blad, men nästa sida är blank. Förvånad bläddrar hon vidare i boken men alla sidor gapar tomma. Då plockar hon upp en pennstump ur fickan och skriver sitt namn på sidan efter porträttet.

NAHRINA

En svag vibration känns från boken och Nahrina backar undan när bokstäver träder fram under hennes namn. Boken skriver något till henne och Nahrina stakar sig fram genom orden.

Hej Nahrina. Nu börjar din berättelse.

 

 

 #fantastikhjalpen #drömverk eller #bokvandrarna. Skicka ett mejl till info@fantastikhjalpen.se om du vill hjälpa till eller bara veta mer.

 

Drakhornet och Skogens hjärta. Obarmhärtig ungdomsfantasy låter väl bra?

Det här inlägget får avsluta veckan om Oskar Källner och Fafner Förlag. Vi kan väl konstatera att Fafner Förlag går snabbt framåt och uppåt. Jag vet att det kommer en efterlängtad godbit senare i vår från förlaget och att mer är att vänta. Det blir ett spännande år med många överraskningar gissar jag. Det kommer dock ett inlägg på instagram senare idag, med tips om en annan av mina favoritnoveller. Så helt slut är det inte riktigt än.

 

Drakhornet är första delen i en serie skriven av Oskar Källner själv och det här blir mer fy skäms på mig, för jag har inte läst den. Den ligger på läslistan så troligen kommer jag läsa den tillsammans med barnen under året. Men den låter ju bra, titta bara.

Han höjde armarna och slungade sig bakåt, precis utom räckhåll för gripande händer. Fallet var långt. Det tog aldrig slut. När han väl träffade vattenytan blev allt svart.

Erik är bara en enkel stallpojke. Så varför är han jagad av soldater? Och varför är kyrkoherde Kloo så mån om att ge honom husrum?Efter en vild flykt hamnar Erik i Kilsbergen. Där bor Hanna med sin försupne far. Hon är bortlovad till en flera gånger äldre man och söker sin frihet, medveten om att priset kan bli mycket högt. Snart upptäcker Erik att det finns varelser i skogen och att alla inte är vänligt sinnade. När ett märkligt väsen försöker dränka barnen i byn dras Erik och Hanna in i ett spel som de inte förstår, men desperat måste vinna.

Oskar Källners debutroman Drakhornet är en smart, spännande och bitvis obarmhärtig ungdomsfantasy. Den utspelar sig i det tidiga 1800-talets Sverige där det fortfarande finns älvor i mörkret och troll i underjorden.

 

”Den kommer att skydda dig. Men var ändå försiktig! De är hemska varelser, grymma och hjärtlösa.”

Erik kramade den vita stenen mellan fingrarna. Han visste vad han var tvungen att göra. Att bli en tjuv och stjäla från älvorna. På skakiga ben försvann han in bland träden. Hanna fingrade på ryggsäcken. Hon hade packat den säkert tusen gånger, men kunde ändå inte förmå sig att gå. Hon svor för sig själv. Vad håller du på med? Ska du sitta här tills de hämtar dig till bröllopet? Hon reste sig och gick mot dörren. Idag skulle det ske. Idag skulle hon lämna allt det gamla bakom sig. Skogens hjärta är andra delen av Nornornas vävnad.