Caraval – Den sortens läsning som kan behövas en stormig vinternatt

Scarlett Dragna har aldrig lämnat den lilla ön Trisda där hon bor tillsammans med sin syster Tella och deras grymma far. På håll har hon beundrat och fascinerats av Caraval – det årliga uppträdandet där åskådarna deltar i ett dödligt spel för att lista ut vad som är verkligt och vad som är fantasi. 

När inbjudan äntligen kommer tar Tella hjälp av en sjöman för att lura med Scarlett till spelet. Men så fort de stiger i land kidnappas Tella av Caravals direktör Legend. Scarlett har fått lära sig att allt som sker under Caraval är på låtsas men snart är hon indragen i ett högst verkligt spel på liv och död. Och oavsett om allt som händer bara är en fantasi måste hon hitta sin syster innan spelet är över och Tella försvinner för alltid.

Caraval är första boken i en serie skriven av Stephanie Garber.

Jag har sett delade meningar om den här boken och just min vänkrets har inte varit överdrivet positiva, så först tänkte jag skippa den. Men så var det den här lilla jämförelsen med Nattens Cirkus som avgjorde. De som inte gillade den här gillade Nattens Cirkus. Eftersom jag däremot inte var så förtjust i Nattens Cirkus ( jo, det är sant ) tänkte jag att då kanske det blir tvärtom även här? Och visst blev det så. Jag gillar!

Det var så himla skönt att få läsa något annorlunda för en gångs skull. Med hela den rätta känslan av rejäl YA men ändå nytt. Jag tycker om att det inte är samhället som är fienden. Istället är det den egna familjen och ondska på riktigt. Fysisk ondska och två trasiga huvudkaraktärer ( eller ok, en egentligen eftersom Tella är försvunnen ) som helt saknar superkrafter själva. Det är förvisso ett spel och en tävling, men ingen behöver lära sig att springa jättefort eller öva sig att slåss mot boxningskuddar ( även om jag gillar sånt också ), utan här är det helt och hållet sinnet som styr. Det sunda förnuftet. Om man nu lyckas hålla sig vid sunt förnuft i den psykedeliska värld som utmålas.

Världen vi möter är upp- och nervänd. En hel del Alice i Underlandet över det hela med känslan att de trillat ner i ett kaninhål. Ett kaninhål där man inte har en aning om vad som är på riktigt eller inte, om människorna man möter är med eller emot en. Och även om jag tyckte spelet var lite väl simpelt så kan jag inte motstå miljön det utspelas i. Vissa tycker att språket är för poetiskt, för ansträngt, men jag gillar även det. Hela boken är så twistad att språket blir en naturlig ( och vacker ) förstärkare till den hallucinatoriska omgivningen.

Lite irriterande är det att Scarlett är så obsessad vid sin syster genom hela spelet, samtidigt är det systerrelationen som är grunden till hela berättelsen. Viljan att skydda dem man bryr sig om. Något som är svårt när man knappt kan skydda sig själv. De flesta saker som irriterar mig under läsningen visar sig dock vara något helt annat, och är det något jag gillar med böcker är det när jag gissar fel om hur det ska sluta.

Jag gillade alltså den här rejält. Caraval är precis den sortens läsning som kan behövas en stormig vinternatt. När världen är mörk och kall och man behöver lite extra magi i sitt liv. Jag kommer helt klart läsa även nästa bok eftersom jag också verkligen uppskattade cliffhangern i slutet.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är En blogg för bokugglor, Carolina läser och Bokkoll.

Annonser

10 responses

    • Jag tror tajmingen har en hel del påverkan i mitt tyckande. Den var liksom precis vad jag behövde nu i vintergråheten, rejäl YA och total verklighetsflykt. Tror att det kanske är lite för mycket klänningar och kärleksfunderingar för att du ska uppskatta den dock 🙂

      Gilla

  1. Haha, åh, jag som tyckte att den var så sjukt platt och rent ut sagt dålig. Som om någon haft en cool dröm och tänkt ”oj, det skulle bli en bra bok” men sedan inte orkat göra en bra bok av det. Den är liksom så sjukt ofärdig, och karaktärerna är så pappskiviga. Men jag vet också att jag kan ha varit i helt fel läge för den. Och att en platt bok inte alltid behöver vara dålig. Men det stör mig att den får sååå mycket hype. Det är liksom inte en välgjord bok.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Fear Not The Dark

En blogg om skräckfilmer och skräcklitteratur

Marias bokhylla

Ibland kommer även livet i vägen

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till

%d bloggare gillar detta: