Midnattskronan – Äntligen brakar det loss

Jag var ju inte superförtjust i första boken Glastronen så den här låg inte direkt högt på min läslista. Men så blev jag typ övertalad till att ge serien en chans till, så det gjorde jag. Och vilken överraskning som väntade.

Celeana vann tävlingarna i förra boken och är nu kungens lönnmördare. Enda anledningen till att jag visste att hon var världens främste lönnmördare var ju för att författaren berättade det. Inte för att jag på något sätt fick uppleva det själv. Istället fick vi lite ( mycket ) romance, vackra klänningar och smaskiga tårtbakelser, varvat med berättande i efterhand om hur Celeana vunnit ditten och datten. Så hon vann till slut hela tävlingen och är nu kungens kämpe. En tjänst han tvingar henne till med diverse hot om att döda prinsessan Nehemia som Celeana är god vän med. Och äntligen händer det grejer.

Celeana ska mörda upprorsmakare åt kungen och det gör hon. Fast inte de personer det är meningen att hon ska mörda. Chaol och Celeana kommer närmare varandra, samtidigt som hon och prinsessan Nehemia försöker lista ut hur kungen fått den enorma makt han har. Hur han lyckats utplåna magin och varför folk pratar om vingslag, mörker och någonting som närmar sig. Vad är vålnaden i det kungliga biblioteket och var kommer den ifrån? Vi blir introducerade för det grymma fefolket, för häxklanerna när vi möter Baba Gulben med sina järntänder och järnklor och för hemska varelser från andra dimensioner. Och när Celeana upptäcker att allt hon trodde på är en lögn går något sönder och vi får äntligen möta hennes mörkaste jag. Och när jag säger mörkt menar jag mörkt. Brutalt, blodigt och nattsvart. Vi får till slut också veta vem Celeana faktiskt är.

Det känns lite som att första boken var en bedräglig maskering för att invagga oss i tron att det här är en medioker dystopi möter romance. Oh nej, inte alls. Maas startar bok nummer två med Celeana som levererar ett avhugget huvud till kungen. Och därefter går det bara uppför. Det som utvecklar sig i sakta mak visar sig vara storslagen fantasy.

Jag kommer att göra jämförelser med två av de största fantasyförfattarna i min nästa recension för Eldens Arvtagare, för vi har inte riktigt kommit dit än i den här delen. Maas har nämligen ingen brådska. Det är först i andra halvan av Midnattskronan som det brakar loss och i nästa bok går hon äntligen all in i fantasyvärlden.

Och jag kan inte låta bli att nämna det igen, trots att jag redan rantat om det i tidigare inlägg. Men översättningen! Förutom att vi får ord som oomkullrunkelig ( i kick ass fantasy! )  så upptäcker jag nu att översättaren har bytt namn på huvudstaden. I Glastronen heter den Rämnafäste och här har den plötsligt bytt namn till Klyfteborg. Obegripligt. Men läser du inte på engelska så låt inte det hindra dig, berättelsen är ändå värd det.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Tusen sidor, Bokraden och Bam tycker.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Tusen sidor

We´re all stories in the end

Fear Not The Dark

En blogg om skräckfilmer och skräcklitteratur

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till

%d bloggare gillar detta: