The Loneliest Girl in the Universe

Romy Silvers is the only surviving crew-member of a spaceship travelling to a new planet, on a mission to establish a second home for humanity. Alone in space, she is the loneliest girl in the universe until she hears about a new ship which has launched from Earth – with a single passenger on board. A boy called J.

Their only communication is via email – and due to the distance between them, their messages take months to transmit. And yet Romy finds herself falling in love.

But what does Romy really know about J? And what do the mysterious messages which have started arriving from Earth really mean? Sometimes, there’s something worse than being alone…

The loneliest girl in the universe är skriven av Lauren James.

Skräck eller sorg? Lite både och, varvat med fandom skulle jag säga.

Det här är alltså den första boken jag läst på engelska senaste typ 20 åren eller så ( jag läste Neil Gaimans The sleeper and the spindle för något år sedan, men den är ju mer som en enkel saga så den räknas inte ), och det gick förvånansvärt bra. Nu är The loneliest girl in the universe väldigt lättläst så det var en bra bok att börja med, men det är ändå en riktig bok så jag är lättad över hur snabbt det gick att läsa. Mest av allt att jag ändå direkt flöt in i boken och fick min vanliga läsupplevelse. Det var annars det jag var lite rädd för, att jag skulle sitta och staka mig igenom boken och helt missa läsupplevelsen.

Romy är född på rymdskeppet Infinity och vid sexton års ålder är hon den enda som finns kvar. I glimtar får vi veta vilka fruktansvärda händelser som ledde till de andras död och hur Romy från elva års ålder klarat sig själv. Romy är per definition den ensammaste flickan i universum. Tills hon börjar få meddelanden från J, den enda besättningen på skeppet Eternity som skickats från jorden för att göra henne sällskap på den nya hemplaneten. Meddelandena är från början i lika mycket ofas som Romys kontakt med Nasa varit, men för varje dag kommer de närmare varandra i tid i takt med att Eternity också närmar sig. När bara veckor återstår innan Eternity kommer ikapp Infinity upptäcker Romy att J inte är den han utger sig för att vara.

Jag skulle inte kalla boken skräck, men den är definitivt obehaglig. Och samtidigt så oändligt sorglig. Jag känner verkligen med Romy som kämpar mot ångest, ensamhet och mardrömmar och känslan i boken är närmast klaustrofobisk. Att läsa om hennes ensamhet mitt ute i rymden ger inte den väntade känslan av oändlighet, bara av kompakt mörker som omsluter rädslan, och väggar som kapslar in ångesten och det fruktansvärda utan någonstans att ta vägen. Ingen mjuk famn att krypa in i när rädslan tar över, ingen som tröstar när man gråter. Och när det enda ljuset i mörkret visar sig vara det farligaste av allt finns det heller ingenstans att gömma sig.

Oerhört spännande! Samtidigt som berättelsen är så otroligt sorglig, kan jag inte låta bli att sträckläsa för att komma närmare ögonblicket när de två skeppen ska mötas. Och för att få veta vilken fruktansvärd händelse som ledde till Romys ensamhet och vilken hemlighet som döljer sig i sjukavdelningen. Under tiden blir Romy alltmer förälskad samtidigt som skeppet börjar krångla och gör Romys tillvaro värre än den någonsin varit tidigare.

Riktigt bra science fiction med en trovärdighet i detaljerna som ger det där lilla extra. Och trots att boken är väldigt mycket YA tycker jag absolut att alla som gillar SF kan läsa den.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, och Bokus.

Annonser

4 reaktioner till “The Loneliest Girl in the Universe

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s