Bortom Portalen 2 – Helveteshundar, örtmagi, tentakler och science fiction

Bortom Portalen 2 är en novellantologi utgiven av Fantastikportalen. Det var ganska självklart att jag skulle gilla den här. Och jag brukar jämföra antologierna med godispåsar, lite smått och blandat där det mesta smakar rätt gott. Men om Bortom Portalen var en blandad godispåse så är det här mer som belgisk choklad. Ni vet, den allra finaste chokladen.

I hallen kläs barnen på för en ny dag. Frukosten är uppäten och Jannike vinkar hej då till sin familj. Går in, städar undan lite och börjar göra i ordning sig själv för dagen. En helt vanlig morgon. Tills världen blir skev. 

Familjegrejen av Camilla Olsson lyckas med konststycket att vara hela berättelsen. Vi får inte bara början eller slutet eller en skymt av den. Via de ögonblicksbilder som författaren ger oss vecklar hela berättelsen ut sig som ett paraply. Novellen är exakt de antal ord den behöver vara för att vi ska få allt, utan att egentligen berätta någonting rakt ut. Familjegrejen är en lysande novell. Så oerhört obehaglig i sin förrädiska enkelhet.

Härlig tvättäkta science fiction möter Agatha Christie i Eva Holmquists novell Attentat mot Kreomen. Säkerhetspådraget är enormt under det viktiga mötet där ett handelsavtal med utomjordiska varelser ska undertecknas. Ändå lyckas ett mord inträffa. Mordet riskerar att sabotera hela avtalet och det faller på Dani, som tillhör säkerhetspersonalen, att lösa det och förhindra att ytterligare mord sker.

Militäriska hemliga expertiment och vampyrer ( -ish ) med hämndbegär bjuder Gabriella P. Kjeilen oss på i Levande död. En actionfylld novell om något som ändå inte känns helt omöjligt.

Jazztimmen av Lupina och Didrik Ojala är en framtidsdystopi som lyckas kännas både futuristisk och historisk på samma gång. Med en känsla av återgång till andra världskriget möter vi istället en framtid där Irva lever i ett toppstyrt samhälle. Där egna åsikter kan vara en dödsdom, tills den dag Irva vågar ta klivet och utforska det som finns gömt bakom ytan. En kort novell som lyckas berätta en hel roman på bara ett par sidor. Väldigt skickligt gjort.

Oskar Källners Dödens ängel och Christian Gripenviks Den andres val har lustigt nog liknande budskap om religion vs vetenskap i sina berättelser, fast tvärtom. Från olika synvinklar kanske man kan säga. Var för sig blir kanske budskapet lite väl påtagligt, men tillsammans kompletterar de varandras noveller till högre höjder.

Helveteshundar och diskbänksrealism i mörka norrländska skogar bjuder KG Johansson oss på i Porten, medan Jenny Greens Krafttider tar oss till trolska dungar där stanken från häxbränningarna hänger kvar och vi nästan kan skymta älvorna dansa i gryningen. En novell som balanserar mellan magi och realism med mörkt familjedrama omgivet av gammal folktro. Jenny Green var en av vinnarna i Fantastikportalens novelltävling och det är lätt att förstå varför. Språket är närmast poetiskt vackert och väver in den svarta berättelsen i en doft av örtmagi och svensk folktro.

Anna Jakobsson Lund lyser lika klart som alltid. Fantasy-dystopi mellan kobbar och skär passar ju mig som handen i handsken, med tanke på att jag bor just bland kobbar och skär här på Åland. I en framtid där andra dimensioner och dess varelser hittat hit, möter vi Sonia som en dag stöter på en varelse som inte liknar något hon mött förut.  Revan är hjärtskärande i sin sorglighet. Där valet för en som förlorat det viktigaste i livet är självklart.

Det finns liksom inget som bara smakar gott här, allt är utsökt. Men naturligtvis finns det några som sticker ut lite extra, det gör det alltid. Och jag blev glatt överraskad när min absoluta favorit visade sig vara något helt oväntat. Nämligen tentakelfrossa.

The Hang man står nere i Hornstulls tunnelbana och synar myllret av människor som befinner sig där, fångade i underjorden utan att veta om det. Hans publik och blivande undersåtar som alldeles strax ska få njuta av The Hang Mans första föreställning i sin plan att förslava mänskligheten. 

The Hang Man av Hans Olsson är helt oemotståndlig. Den är morbid och blodig med en subtil humor som gör att jag sitter och skrattmyser mig igenom hela novellen. Det är ett fullständigt splatter av kladdighet, men eftersom humorn är helt spot on blir det snarare mysläsning än obehag. Vi får sånt frosseri i tentakler att det närmast kan beskrivas som tentakelporr. Utomordentligt underhållande tentakelporr.

Bortom Portalen 2 är som en skattkista med sin sprakande kavalkad av mörker, science fiction, filosofi och tentakler. En enastående antologi som ger ytterligare dimension till ordet magisk.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Tusen sidor ( kan vara roligt att notera hur våra åsikter skiljer sig åt om novellerna ).

#teamDanius

Det är verkligen helt ofattbart. Att det ändå, trots allt, blev en kvinna som fick ta skulden för åratals svineri från gubbväldet i Svenska Akademien. Att en kvinna fick ta skulden för vad alla de tidigare ständiga ( manliga ) sekreterarna medvetet blundat för och låtit fortgå.

Att Svenska Akademiens visade sig förkroppsliga allt det kvinnorna som vrålat #metoo pekat på. Som Sofia Mirjamsdotter så vältaligt skrev igår,

Det är detta #metoo handlar om. Om män med makt och som missbrukar den. Om män som ropar ”inte alla män” men som inte lyfter ett finger när deras vänner begår övergrepp. Som faktiskt till och med försvarar vännen eftersom ”han är en bra kille”. 

Svenska Akademien är rutten och måste göras om från grunden. Jag tänkte att den enda räddningen torde vara Kungen, men läser i tidningen idag att det verkar vara samtalet med just Kungen som föranlett det här. Vilket gör det hela ännu mer obegripligt. Är det här Svenska Akademiens död?

#TeamDanius #TeamGittan

Gender Bender – En av världens mest sålda författare + en liten bonus

Dagens Gender Bender kommer från en av världens mest sålda författare någonsin. Jag slängde även in en liten bonus längst ner bara för att den var rolig.

Jag har som vanligt bytt kön på karaktärerna och vilken författare det gäller finns längst ner i inlägget.

Peter hade en osviklig blick för detaljer och skapade en atmosfär av värme och elegans som fick människor att blomma upp. Han gjorde det inte bara för Paris skull, utan också för sin egen. Paris tog också mer än väl hand om hans försörjning och hade alltid varit generös mot honom och barnen. Huset som hon köpt åt dem tio år tidigare var stort och vackert.

Han hade velat starta eget, men när graviditeten kom under andra året på handelshögskolan hade Peter istället bestämt sig för att stanna hemma hos barnen. Det beslutet hade han aldrig ångrat och Paris stödde hans val. Hon tyckte inte att han behövde arbeta. I tjugofyra år hade han känt sig fullt sysselsatt och nöjd med att ägna all sin tid åt Paris och barnen. Han bakade kakor, ordnade skolbasarer, skötte skolauktionen varje år, sydde halloweendräkter till barnen, tillbringade ändlösa timmar på tandregleringsmottagningen och gjorde i största allmänhet det som många andra äkta män och fäder gör.

Han hade själv haft trevligt när han, som han ofta gjorde, pratade om affärslivet med de yrkeskvinnor som satt bredvid honom. Deras kvinnliga vänner tyckte om att samtala med honom. Han var intelligent och allmänbildad och, i motsats till somliga andra män i bekantskapskretsen, tyckte han om att prata om annat än sina barn.

Utdragen är bara ett axplock. Det är sida upp och sida ner med hur hustrun har vårdat hemmet, maken och barnen i halva sitt liv och hur himla nöjd hon varit med att göra bara det.

Har vi åkt tillbaka 100 år med en tidsmaskin? Nej, det är från boken Dejtingleken utgiven 2005 av världens bäst säljande, nu levande, författare. Danielle Steel heter hon och är dessutom den fjärde bäst säljande författaren någonsin. Hon är även med i Guinness rekordbok för mest tid ( 390 veckor ) på New York Times bästsäljarlista.

Ni får en liten bonus idag, bara för att jag tyckte den var så rolig.

Staden vaknade, gäspade och sträckte på sig. Så gjorde även Saga Bauer. Vaknade, gäspade och sträckte på sig. Sen lade hon en stor luden hand på den elektriska väckarklockan, slog undan filten och svängde sina lurviga ben ur sängen.

Sen tittade hon i spegeln och såg en mycket stor blond kvinna, fortfarande en och nittiotvå lång men numera vägande etthundrafem kilo. Hon blev lite tyngre för varje år och det var inte längre enbart muskler som bulnade under det vita tyget. Men hon var i fin trim och kände sig starkare än någonsin, vilket inte ville säga lite. Stirrade några sekunder in i sina egna porslinsblå ögon under rynkad panna. Strök tillbaka det ljusa håret med handen, drog isär läpparna och granskade sina stora starka tänder.

Tänk, till och med Saga Bauers ( Gunvald Larsson egentligen, i boken Den vedervärdigen mannen från Säffle, av Sjöwall & Wahlöö )  ) tänder är stora och starka.

De vandrande städerna av Philip Reeve kommer som film.

För några år sedan läste jag boken De vandrande städerna, en salig blandning av postapokalyps och steampunk. En bokserie som borde ha tilltalat mig, men som jag inte alls fastnade för. Jag gillade konceptet, att man i en postapokalyptisk framtid byggt svävande städer, men författarens språk tilltalade inte mig. Jag läste en hel bok och kände absolut ingenting för karaktärerna, så det var liksom ingen mening att fortsätta.

Och nu kommer den alltså som film. Kanske kan det här bli ett av de där sällsynta tillfällena när filmen faktiskt är bättre än boken? Jag vill gärna tro det. Speciellt när Peter Jackson håller i spakarna. Det dröjer ett tag till dock, i december släpps filmen.

 

Vårläsning på veckans topplista – Efterlängtat, påbörjat och märkligt.

Johannas Deckarhörna har veckans topplista som den här gången handlar om vårläsning. De böcker jag läser har normalt inte omslag som får en att tänka på våren, men jag har lyckats hitta några efterlängtade pärlor som med lite god vilja kan påminna om vårfärger. Dessa är i alla fall några kommande böcker hos mig.

 

Ann Leckies science fiction-trilogi som vunnit flertalet priser har jag längtat länge efter. Jag tycker visserligen att omslagen är sjukt konstiga, men har hört så mycket bra om den här serien att den står på tur.

På en avlägsen isplanet gör soldaten Breq något som kommer att få väldiga efterverkningar.
   Breq är inte riktigt den hon utger sig för att vara. För många år sedan hette hon Justice of Toren och var ett rymdskepp vars AI kopplade samman tusentals omedvetna soldatkroppar i den rachska militären. Hon blev förådd och lämnades i en bräcklig, biologisk kropp. Nu tänker hon utkräva hämnd på Radch-imperiets mäktiga härskare, den närmast odödliga Anaander Mianaai.

  

 

Finns det björkar i Sarajevo av Christina Lindström är redan påbörjad och Bokhandeln på Riverside Drive av Frida Skybäck är reserverad hos biblioteket.

 

Mitt sista val har inte kommit ut än och den har jag valt enbart på grund av titel och författare. Blixtra, spraka, blända av Jenny Jägerfeld.

Titeln är fantastisk, men beskrivningen är märklig. Jag förstår den inte alls faktiskt. Först trodde jag det var andra boken i en serie och när jag väl fattat att det inte är det, så förstår jag ändå inte riktigt vad boken handlar om. Tur att titeln är fantastisk.

AaaaaaaaAAAAAHHHHHHH! Förskottet är slut, mer än slut, alldeles för mycket pengar har gått åt på alldeles för kort tid och i helt fel sällskap i London och någon ny roman är inte i sikte. Får vi lov att presentera Penny Löwe, kometdebuten från häromåret, som med sin roman ”Strid” blev ett namn på allas läppar, ett stjärnskott som slocknade.

Pennys bästa vän och värsta ovän heter Lola, och när hon dyker upp igen i Stockholm efter att de skilts åt utan värme alls i London börjar karusellen igen. Hon kan inte låta Penny leva sitt liv, och Penny vet inte vilket liv hon förväntas leva. Det enda hon vet är att hennes liv just nu inte är något vidare ämne för en roman, så Lola, konstnär och manipulatör, anmäler sig frivillig. Lola iscensätter Pennys liv med kärlek och dramatik så att Penny ska få något att skriva om. Vilket väl inte kan sluta särskilt väl?

The Cloverfield Paradox

En av de läskigaste filmer jag vet är Event Horizon ( att Sam Neill är med gör förvisso sitt till ). Den har ganska många år på nacken, men är fortfarande den enda skräckfilmen som faktiskt fått mig att drömma mardrömmar. Vilket var lite lustigt, för även om jag tyckte den var rätt läskig medan jag tittade reagerade jag ändå inte nämnvärt. Så mardrömmar i veckor efteråt var helt otippat och inget jag råkat ut för varken före eller efter. Jag har sett den igen för bara något år sedan och det är en film som faktiskt håller rätt bra än.

Så när The Cloverfield Paradox jämförts med Event Horizon var jag ju tvungen att titta. Men nä, så roligt blev det inte.

Jorden lider av energibrist och man har byggt en rymdstation som ska lösa problemet. Exakt hur tänker jag inte gå in på ( pga komplicerat rymdgrejs ) men risken är att man samtidigt råkar öppna upp för andra dimensioner/parallella världar samtidigt. Och det är naturligtvis precis vad som händer när de efter flera år i rymden äntligen lyckas få igång Största Bästa Jättestrålen. Naturligtvis är det ingen som förstår vad som händer i början, men när jorden helt plötsligt inte finns där den alltid funnits och en okänd kvinna hittas intrasslad i ett kabelskåp ( bokstavligen intrasslad med kablar igenom hela kroppen ) börjar sanningen gå upp för medlemmarna. Parallella världar har krockat och släppt in diverse grejer i varandras universum.

Och på något sätt har man lyckats göra filmen så långtråkig att allt det här blir en snarkfest. Jag tittade kanske 45 minuter för att sedan helt plötsligt upptäcka att jag satt och spelade spel på mobilen istället. Jag hade alltså slutat titta utan att ens märka det och tittade upp igen lagom till slutet. Vilket var tur, för slutet är faktiskt sjukt roligt. Det är nog inte meningen att det ska vara roligt, men jag skrattade hejdlöst de sista tio sekunderna av filmen.

Så summan av kardemumman var att det ändå var värt det. Mitt råd? Titta på filmen, spela lite på mobilen eller läs en bok samtidigt och förläng livet med ett gott skratt på slutet.

En smakebit på söndag – Finns det björkar i Sarajevo?

Idag är det dags för smakbitar igen och fler sådana hittar ni hos bloggen Betraktninger. Själv bjuder jag på ett utdrag ur boken Finns det björkar i Sarajevo. Den är skriven av Christina Lindström, författare till boken Jack som jag verkligen tyckte mycket om. Jag har hört från säker källa att även den här boken är någonting alldeles extra, så den ligger på veckans läslista för mig.

Bokens huvudperson Kevin är hos psykologen.

”Jag tror att du har mycket på hjärtat och att det är därför du är här”, säger Odette. ”Varför kom du hit Kevin, och hur kan jag hjälpa dig?”

Jag svarar inte men jag känner att det bränner bakom ögonlocken. Jag har inte ett skit på hjärtat men jag har något i kroppen. Det spjärnar emot. Det stannar hemma från skolan om det tror att vi ska börja med grupparbete eller får reda på att vi ska årsredovisning. Det har svårt att äta ibland. Det skakar som en pundare vissa nätter. Så håller det på.

Det är en fågelunge som blinkar mot ljuset. Den uppmanas att flaxa, den begår misstaget att försöka flyga, men vingarna bär aldrig.

”Har du några barn?” frågar jag Odette. Jag nästan viskar det. ”Och har du nåt diplom?”

Hon blinkar aningen för långsamt och jag förstår att hon vill slå mig i huvudet med en liten spade.