Doctor Who – The Ghost Monument

Det blir några inlägg om Doctor Who tätt inpå varandra nu tyvärr. Det har sänts fyra avsnitt och jag hamnade lite efter, så jag tänkte komma ikapp så jag är i fas med serien och därefter kan ta ett avsnitt i veckan.

Så avsnitt två den här säsongen heter The Ghost monument.

Doktorn och hennes tre följeslagare hamnar på en okänd planet som visar sig vara slutstationen i en tävling. Två deltagare återstår som har lyckats ta sig hit, och med sig fick de Doktorn och hennes följeslagare som nu är strandsatta. Tävlingen tar slut när en ensam vinnare når det som kallas The Ghost monument.

Det visar sig att planeten gömmer dödliga hemligheter och Doktorn, hennes följeslagare och de två tävlingsdeltagarna, kämpar tillsammans för att överleva hela vägen till sig slutet.

En serie är ju bara så bra som sitt senaste avsnitt, så hur var det här då?

Jodie fortsätter imponera på mig. Hon är envis och rolig på ett sätt som känns väldigt mycket Doctor Who. Följeslagarna Graham och Ryan tar mer plats än Yazz, men jag har fortfarande förhoppningar om att hon steppar upp längre fram. Den jag var mest tveksam till från början var Graham. Han som i början kändes som en kränkt sur gubbe visar sig vara en härlig typ. Hans karaktär visar också hur viktigt det är att inte låta sorg ta överhand, utan försöka använda den för att istället hedra den man sörjer. Hans och Ryans förhållande är rätt komplicerat, styvfarfar till Ryan som han ju är. En styvfarfar Ryan inte har accepterat än. Jag ser verkligen fram emot att följa deras relation och tror den kommer utvecklas på ett fantastiskt sätt.

Vi har ju även en ny showrunner den här säsongen vilket innebär att avsnitten faktiskt skiljer sig en aning mot vad vi är vana vid. Jag har vissa åsikter men kommer att lufta dem mer längre fram. Jag nöjer mig med att säga att avsnittet var bra. Bättre än säsongsöppningen, även om jag gillade det också. Och precis som i förra avsnittet grät jag en skvätt. Slutet på det här avsnittet är ett riktigt halleluja-moment för oss Whovians.

Annonser

IT

Den här såg jag för några veckor sedan och av flera olika orsaker var jag superpepp och hade skyhöga förväntningar. Dels spelar Bill Skarsgård Pennywise och Bill är en av de allra bästa skådespelarna därute just nu, enligt mig. Dessutom delar de upp barndelen och vuxendelen till två filmer. Speciellt det här känns som ett genidrag, så karaktärerna får den tid de behöver och vi slipper sitta och titta på en 4 timmar lång film. IT i bokform är ju som bekant tegelstenarnas tegelsten.

Jag hade alltså skyhöga förväntningar och faktiskt blev jag inte ett dugg besviken. Jag gillade den rejält. Bill skötte sig bra, men framförallt barnskådisarna gör ett fenomenalt jobb. Jag gillar allihop.

Det jag kommer ihåg mest från gamla filmen är känslan av frånvaron av vuxna. Ett ämne som tydligt löper igenom flera av Kings böcker som en röd tråd, och den känslan har man lyckats fånga även här. Trots att alla vuxna faktiskt inte är frånvarande, snarare tvärtom. Eller kanske är det inte så mycket frånvaron av vuxna, lika mycket som vuxna som inte lyssnar eller ser? Resultat blir ju onekligen samma, barn som är hänvisade till varandra på många sätt. Och det är vad jag gillar bäst här. Hur lojala de är mot varandra när det verkligen gäller. Speciellt när Bev, fenomenalt gestaltad av Sophia Lillis, behöver hjälp så ställer de upp utan att tveka. Inga frågor, de bara gör det.

Filmen kanske inte är så skräcklig egentligen, förutom vissa självklara jumpscares, men förstås ändå tillräcklig obehaglig för att hamna i skräckfacket. Även om jag inte hade några problem att se den ensam hemma, så var det nog ändå bra att jag inte såg den på bio.

Nu ser jag väldigt mycket fram emot nästa film. Jag hoppas de lyckas lika bra med castingen som i den här och det ska framförallt bli intressant att se vuxenversionen av Bev. Kanske är jag inte lika superpepp eftersom det alltid varit barnens historia som fängslat mig i berättelsen, men pepp är jag.

Sex, lögner och radband.

Veronique är en av Benedettaordens bästa skarpskyttar. Natt efter natt sitter hon i klostertornet uppe på berget och håller vakt mot helvetets makter. 

En natt anfaller ett flygande odjur klostret och en av helvetets överdemoner råkar krascha på Veroniques tak. Snart är Veronique och hennes medsystrar indragna i en desperat kamp mot klockan. Men vem kan de egentligen lita på? Och hur mycket eldkraft kan en nunna egentligen bära med sig?

Nunnor med en förkärlek för automatvapen, en demon som råkar kraschlanda och fegisen GuD som springer och gömmer sig när det verkligen gäller. Med tanke på att författaren heter Lars Carlberg är jag ändå inte förvånad, det twistade och lite galna är liksom hans grej.

För något år sedan lyssnade jag på novellen Rättvis sönderdelning av besten Skorm. En helt vansinnig liten berättelse som fick mig att skratta högt genom hela läsningen. Sex, lögner och radband är också en vansinnig liten berättelse men ändå inte riktigt på samma sjuka nivå. Mer mörkt och skruvat, än sjukt galet.

När jag skrev om den här novellen i en bokgrupp tyckte jag den här var snäppet bättre än Skorm, men jag har faktiskt ändrat mig. Eftersom jag sällan lyssnar på böcker blev skillnaden i lyssnande ( hur fantastisk uppläsaren Simon Väderklint än är ) och läsande för stor. Jag tog helt enkelt till mig det skrivna ordet bättre. Så jag har nu läst Skorm också och den fick mig fortfarande att skratta rakt ut, något som inte händer här, även om jag sitter och småler hela berättelsen igenom.

Och även om Carlberg trycker på lite för mycket med hela sexig demon-grejen, så är det ändå ok eftersom det är nunnor som står i flirtzonen. Och vilka nunnor! Härligt bad ass hela vägen.

Det som slog mig mest var det fina språket i Sex, lögner och radband. Många författare har ett helt ok språk och kan skriva en intressant och spännande berättelse som ändå fångar en. Sedan finns det författare som har det där lilla extra. Sådana man kan läsa i stort sett vad som helst av bara för att språket är så vackert. Nu har jag inte läst tillräckligt mycket av Carlberg för att veta om han hamnar i det här facket, men med Sex, lögner och radband visar han stor potential att vara en av dem.

Jag ser mycket fram emot att läsa mer av Lars Carlberg, även om jag samtidigt är lite rädd också. Kreativiten i den hjärnan verkar kunna ta vilka skruvade vägar som helst.

Boken finns hos Adlibris och Bokus samt hos streamingtjänsterna.

Slutet – Årets bästa bok!

Du är sjutton år gammal. Det är sommar och världen ser ut precis som vanligt. Men du vet vad som är på väg. Om en månad är vi alla borta.
Vad vill du göra den sista tiden? Vem vill du vara med när allt tar slut? Hur känns det att veta exakt vilket klockslag du ska dö? Och vad spelar ett liv mer eller mindre för roll?

Slutet är skriven av Mats Strandberg.

Jag läser väldigt mycket om apokalyps. Böcker som handlar om tiden före, efter och under tiden. Men jag har aldrig läst en bok som faktiskt handlar om slutet. Det har alltid funnits hopp. Ett rymdskepp som tar ut överlevare till rymden, bergsrum som förvarar fröer, konst och historia, en ark som byggs, oljeborrare som ska spränga kometen och ofta någon form av överlevare efter katastrofen. Här finns det inget hopp alls, utan det är verkligen slutet på allt som kommer. Slutet för hela mänskligheten och dess historia. En utradering som suddar bort hela vår existens och samtliga bevis för att vi någonsin funnits. Och det kunde ha blivit nattsvart, men Strandberg lyckas på något sätt göra Slutet till en oerhört vacker och minnesvärd berättelse.

Vi får följa Simon från det att världen får reda på att det är tre månader kvar tills Jorden utplånas av en komet. Simon som är nykär och en minut före beskedet hade hela livet framför sig, har nu ingen framtid alls. Han vet det exakta datumet och den exakta tidpunkten för när allting tar slut. På något sätt fortsätter vardagen samtidigt som allt är förändrat. Och det som kunde ha blivit ett intensivt men vackert avslut tillsammans med vänner och flickvän, visar sig bli något helt annat.

Parallellt med Simons berättelse får vi även Lucindas. Hon ägnar dagarna åt att skriva ner tankar och känslor i appen Tell Us ( briljant namn ). En app som skickar upp all information till en satellit i omloppsbana runt Jorden och det enda hoppet att någon ute i rymden någon gång ska få reda på att människan har existerat.

Vi får kapitel som räknar ner tiden, från tre månader till veckor till dagar och det är mer ångestfyllt än jag kan beskriva. På något sätt hoppas jag ändå att räddningen ska komma, önskar intensivt att livet inte ska ta slut för Simon och Lucinda. Ändå är det egentligen inte handlingen som är det viktiga. Den är fin och bra och spännande, men det är i slutändan känslorna boken väcker som stannar kvar. Tankar och handlingar som Strandberg lyckas pricka in så spot on. Hur vissa förnekar hotet ( kometförnekare, hur kul! ), hur vissa försöker döva rädslan med alkohol och droger eller spel. Men framförallt de små sakerna. Hur Simon inte vill vara hemma eftersom allt umgänge ska vara så innerligt. Att det kanske inte är läge att vara rädd och hålla saker inom sig. Hur man på något sätt ändå måste förneka det för att orka kliva upp nästa morgon. Och samtidigt en lättnad för vissa. En lättnad att slippa lämna människor kvar i sorg om man är den som dör bort, en lättnad att jordens undergång ändå inte var vårat fel och en lättnad att få veta hur allt slutar. Att slippa vara den som lämnar medan allt rullar på och man själv är ensam om att missa allt.

Det är ungefär två veckor sedan jag läste boken och jag tänker på den nästan dagligen i olika sammanhang. När jag ute ser en familj på promenad och en mamma som rättar till mössan på sitt barn, en fru som vill åt ett håll och maken åt ett annat. I sådana ögonblicksskeenden funderar jag spontant på hur gatulivet skulle se ut om vi bara hade veckor kvar? När jag på kvällen ser stjärnorna på himlen funderar jag på hur det skulle kunna kännas om en av dem närmade sig dag för dag. Lyste lite starkare, kom lite närmare, tills allt var upplyst som i dagsljus även på natten.

Men framförallt funderar jag på meningen med mänskligheten. Det har alltid varit så självklart att den finns kvar, i någon form. Att vår historia finns kvar i någon variant. Och tanken att allt bara skulle raderas förändrar allt på något sätt och plötsligt förstår jag tron på en Gud. Behovet av att det på något djupare plan finns en mening. Att vi har någon mening.

Men jag ska inte tråka ut er med mina existentiella funderingar mer. Däremot rekommenderar jag att ni läser boken, alla borde läsa den. Årets bästa bok enligt mig. En av de allra bästa faktiskt. En bok som jag tror kommer ta med Mats Strandberg på en hisnande resa och jag blir inte ett dugg förvånad om vi om något år ser boken som hypad Hollywoodfilm på bio. Jag kommer köpa en biljett direkt.

Slutet finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Enligt O, I hyllan och  Eli läser och skriver.

 

 

Doctor Who – The woman who fell to earth

Doctor Who är den tv-serie som pågått längst med sina 50 år i tv-rutan nu. Doktorn är en icke-mänsklig superhjälte med två hjärtan och är beväpnad med en sonic screwdriver. En skruvmejsel, för att laga sådant som är trasigt oavsett om det handlar om trasiga rymdskepp eller trasiga människor. En fin superhjälte med andra ord.

Doktorn regeneras efter ett tag till en ny kropp vilket innebär att varje ny doktor har ett nummer. Det är alltså en ny kropp men samma doktor, fast med ny personlighet. Doktorn kan regeneras till i princip vem som helst, men märkligt nog är detta första gången på 50 år som Doktorn blir någonting annat än en vit man. Vi har för första gången en kvinnlig doktor! Och sexisterna rasade förstås och förutspådde att nu jäklar, nu går hela serien åt helskotta. Vilket är lite märkligt eftersom serien handlar så mycket om inkludering, tolerans och medmänsklighet. Så hur gick det nu då när de första avsnitten visats? Bara bra, tackar som frågar. Den trettonde Doktorn, gestaltad av Jodie Whittaker, är hittills den säsong med mest tittare. Så världen verkar överleva en kvinnlig Doktor lustigt nog.

Första avsnittet den här säsongen hette The woman who fell to earth och där  får vi träffa de nya följeslagarna och se hur de möter Doktorn för första gången. Vi får även aliens som använder jorden som sina jaktmarker och ett monster med minst sagt horribelt utseende. Spännande, roligt och lite läskigt. Precis som det ska vara. Och jag är verkligen supernöjd med den nya Doktorn. Ofta när vi introduceras för en ny Doktor är första reaktionen usch, fy och blä. Sorg, eftersom man kommit att älska den föregående Doktorn och regeneringsavsnittet där de säger adjö alltid är oerhört sorgligt. Men jag älskar Jodie som Doktorn redan från start. Hon fångar essensen av karaktären direkt, genom att vara precis som jag tycker Doktorn ska vara. Orädd, entusiastisk och viljestark. Följeslagarna verkar också bra, men är än så länge lite suddiga.

Jag älskar alltså nya Doctor Who. Har du inte sett den än är det faktiskt ett ypperligt tillfälle att börja nu. Det gör inget att serien pågått i 50 år. Fördelen med att introducera en ny Doktor lite då och då är att nya tittare kan haka på och enkelt komma in i i serien. Gillar man den så arbetar man sig sedan bara bakåt. Jag började med Doktor 11, och först därefter såg jag 9 och 10. Funkar alldeles utmärkt. Trailern nedan är fantastiskt, så det är bara börja titta!

 

Warcross

Warcross är inte bara ett dataspel, det är ett sätt att leva. Åtminstone för de miljontals människor runtom i världen som loggar in på spelet varenda dag.  I ett desperat försök att få ihop lite pengar bestämmer sig den tonåriga hackertjejen Emika Chen för att försöka hacka sig in mitt under öppningsspelet på det internationella Warcross-mästerskapet en manöver som leder till att spelets skapare, den tillbakadragne miljonären Hideo Tanaka, vill anlita henne som insiderspion för att hitta en säkerhetsläcka. Emika tackar ja till erbjudandet och befinner sig snart i en drömtillvaro i Tokyo ända tills hon gör en farlig upptäckt som hotar att slå sönder hela Warcross-imperiet.

Jag var så taggad när jag började läsa den här. Hade haft den under bevakning och köpte samma dag den släpptes som e-bok eftersom jag, som bekant, verkligen älskade Legend-serien. Men jag fastnade inte riktigt tyvärr.

Jag har väldigt svårt för den här spelvärlden Lu har byggt upp, mest för att jag inte riktigt förstår hur den fungerar. Jag fattar att det är en slags virtuell verklighet i stil med Ready Player One, men ändå inte riktigt. Och eftersom jag inte förstår helt, så har jag svårt att sätta mig in i spänningen eftersom hela boken i princip utspelar sig i spelet. Tiden som inte tar plats i spelet, utspelar sig dock i Tokyo vilket är kul. Att huvudkaraktärerna, Emika och Hideo, är asiater gillar jag också. Det är uppfriskande med karaktärer och miljö någon annanstans än i ett framtida Chicago liksom.

Båda huvudkaraktärerna känns också märkligt ytliga och stereotypiska i sina roller. Hideo framstår nästan som en ripoff av Mr Grey, medan Emika som har all potential att bli en stark kickass-karaktär snarare suddas ut och blir otydligare för varje sida.

Dessutom följer Lu verkligen YA-mallen här. Instalove och en saftig antydan om kommande triangeldrama i nästa bok. Inget direkt nyskapande alltså. Och trots att Warcross känns som en svagare variant av Ready Player One, så gillar jag den tillräckligt för att läsa nästa bok. Det är bra med action, spänning och en tillräckligt intressant miljö för att inte hamna i botten av betygskalan hos mig. Boken är också superpopulär på Goodreads så jag känner mig lite grinig som bara klagar, men kanske gillar jag nästa bok bättre. Kanske …

Boken finns hos Adlibris, Bokus, Science Fiction Bokhandeln och CDON.

Andra som skrivit om boken är Vargnatts bokhylla, Tusen sidor och Bam tycker.