Jag har en plan. Tajmat och klart in i minsta detalj!

Nu är det dags. Jag vet att jag sagt det ett par gånger nu, men så har vi flyttat igen och det är verkligen mentalt utmattande. Det är asjobbigt att flytta och det mentala kommer inte riktigt ikapp förrän senare. Jag kanske faktiskt skriver mer så småningom om hur det är att vara mentalt utmattad, något jag aldrig kunnat ana skulle hända mig, men idag blir det en kort sammanfattning av hela röran.

Som flera av er vet så fick mina föräldrar stroke 2015 och jag blev både vårdansvarig samt ansvarig för försäljningen av deras lägenhet. I ett halvår kämpade jag med sjukhus, korttidsboenden, försäljning av lägenhet med allt vad det innebär, biståndshandläggare, anhörigmöten, vårdmöten, ansökan till äldreboende osv. Det här innebar resor från Åland till Sverige nästan varje helg i ett halvår och telefonmöten på vardagar med olika instanser. Samtidigt jobbade jag heltid och hade min familj att ta hand om. Några dagar efter att allt gått i lås med försäljning ( packande, städ, flytt ) och mina föräldrar var tryggt installerade på äldreboende klappade jag ihop totalt. Inte så konstigt.

Mitt i min hjärndimma ( 2016 ) fick jag för mig att vi skulle flytta också. Och flytten hade säkert blivit kanonbra om vi inte råkat ut för fel grannar. Vi bodde där i ganska exakt ett år tills det inte gick längre. Situationen mellan oss och grannarna blev allt sämre och allt eskalerade i samband med vårt valpköp. För vår sinnesros skull och för Dobbys säkerhet såg vi ingen annan utväg än att sälja lägenheten och flytta igen. Situationen kändes så akut att vi löste allt detta under 48 timmar. På den tiden hann vi söka boende, titta på alternativ och skriva på kontrakt ( 2017 ). Hyres den här gången. Och nu skulle vi minsann inte flytta på minst tio år. Tills hyresbolaget omstrukturerades och deras långsiktiga planering inte blev långsiktig längre. Då hade vi bott där ett år.

Så förra sommaren började vi leta nytt boende igen ( vi skaffade även en till valp, Gizmo ) , och det visade sig att vårt drömhus var till salu. Första gången vi såg huset var 2011 och vi blev förälskade direkt. Då sade både jag och maken att en dag, en dag ska vi ha det där huset! Därefter åkte vi förbi huset varje dag i flera år på väg till dagis och jobb och det var oräkneliga gånger vi suckade längtansfullt när vi passerade. Så vi slog såklart till och som tur var accepterade säljarna vårt bud. Sedan i september 2018 har vi bott i vårt drömhus. Lyckliga men utmattade.

Sakta men säkert har även lusten att läsa böcker kommit tillbaka. Lusten att få berätta om böcker jag läser, böcker jag vill läsa och filmer jag sett. Sakta men säkert har även min, sedan 2015, konstanta hjärntrötthet gett med sig. Flyttandet är slut och det känns verkligen ända in i själen att vi har kommit hem.

Så nu kör jag igång igen och den här gången har jag faktiskt en plan! Jag har aldrig haft en plan i hela mitt liv så det känns mycket märkligt. Jag har strukturerat upp det och till och med gjort ett slags schema! Men jag är säker på att det håller, så nu kör jag.

Och ja, återigen har jag bytt utseende på bloggen, men jag behövde komma tillbaka till mig själv. Så jag har samma bild som i början eftersom den känns mest som Bokhuset. Bloggen handlar ändå mest om fantastik så varför försöka vara något jag inte är? I början var bloggen dessutom svart, något jag funderade på även nu, men jag behöver lite ljus också så det blir lite gammelnytt av det hela.

Vi ses!

Annonser