Aurora Rising – Jay Kristoff och Amie Kaufman

Squad 312

A cocky diplomat with a black belt in sarcasm
A sociopath scientist with a fondness for shooting her bunkmates
A smart-ass tech whiz with the galaxy’s biggest chip on his shoulder
An alien warrior with anger-management issues
A tomboy pilot who’s totally not into Ty, in case you were wondering

And Ty’s squad isn’t even his biggest problem–that’d be Aurora Jie-Lin O’Malley, the girl he’s just rescued from interdimensional space. Trapped in cryo-sleep for two centuries, Auri is a girl out of time and out of her depth. But she could be the catalyst that starts a war millions of years in the making, and Tyler’s squad of losers, discipline cases, and misfits might just be the last hope for the entire galaxy.

NOBODY PANIC.

Tyler är akademins Golden boy, den som är högst rankad och därmed får välja sitt team först vid uttagningarna. Tyvärr är han upptagen med ett räddningsuppdrag vid tidpunkten för uttagningarna och får därmed nöja sig med dem som blev över. Vilket kan gå hur som helst när det visar sig att Squad 312 hamnar i ett uppdrag som kan förinta, eller rädda, hela universum.

Så. Jag läste klart den här för någon vecka sedan och jag har funderat och funderat på vad jag egentligen tycker. För jag vill verkligen gilla det här. Jag inser också att det faktiskt är bra. Och ändå sitter jag här över en vecka senare och är fortfarande rätt besviken. Lite arg också om sanningen ska fram.

Boken börjar otroligt spännande när Ty råkar stöta på ett övergivet rymdskepp med en enda överlevande. Ombord finns Aurora O´Malley som legat i dvala över 200 år. När hon vaknar visar det sig att någon ansträngt sig väldigt mycket för att ändra galaxens historia. Samma någon försöker nu sudda ut alla spår av Auroras existens och de enda som står mellan henne och fienden är Squad 312.

Handlingen är spännande och komplex, karaktärerna är alla sympatiska och/eller intressanta och varje sida har ett driv som manar på läsningen. Så långt är allt bra. För trots att jag gillar karaktärerna var för sig så känns sammansättningen ändå så gjord. Vi har liksom sett det hundra gånger tidigare. Och det är väl här jag känner mig lite lurad av författarna. Squad 312 beskrivs av författarna som något verkligen speciellt. Något nytt, galet och totalt oväntat. Normbrytande. Och det vi får är fem superheta och väldigt heteronormativa huvudkaraktärer, den ( obligatoriske ) sarkastiske bögen som inslängd sidekick och den svarta tjejen som gruppens osociala outsider och superhjärna.  Lägg till ett litet funktionshinder ( som egentligen inte är något direkt hinder ) hos bögen så har vi täckt upp för de funktionsvarierade också. Och roligare än så blir det liksom inte.

Författarna har gjort det de ”måste”, inte mer än så. Karaktärskreativt är det alltså inte mer spännande än Sex and the city är 20 år senare. Och det hade varit ok ( trist men ok ) om författarna inte hade hypat karaktärerna som så oerhört speciella. Om jag själv inte haft de här höga förväntningarna på just Kristoff och Kaufman efter Illuminae. För jag fattar ju att en del av problemet ligger hos mig själv och mina förväntningar. Jag förväntade mig en kreativitetsexplosion. Men det får vi alltså inte här.

Med det sagt finns det mycket bra här också. Boken flirtar konstant med annan populärkultur och i mångt och mycket känns det som en enda stor hyllning till science fiction- och fantasygenren. LOTR nämns flertalet gånger, vi får en rymdalv som är en tydlig mix av Legolas och the Wraith från SG Atlantis och det finns till och med en mashup med Twilight här. Ja, du läste rätt. Twilight. Och eftersom Aurora kommer från vår nutid ( så gott som ) finns även tydliga referenser till vår samtid med skämt om Boaty McBoatface bland annat. Väldigt roligt.

Six of crows i rymden är en beskrivning jag sett från många och det är inte helt fel. Även om  jag själv tycker att karaktärerna i både Six of crows och Anna Jakobsson Lunds bok Czentes Omega är väldigt mycket mer intressanta än de vi möter här.

Så för att sammanfatta det här väldigt långa och röriga inlägget kan jag säga att Aurora Rising är en bra rymdopera. Men jag känner mig i slutändan ändå lurad. Som om jag blivit lovad en hel avsmakningsmeny och till slut ändå sitter där med en vanlig fredagstaco i handen.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Oarya, Starcrossedbookblog och All about romance.

Annonser

Sleeping Giants

Över 50 refuseringar fick Sylvain Neuvel på sitt manus innan han bestämde sig för att ge ut boken själv. En bra recension senare snappade ett förlag upp boken och resten är historia som man säger.

Deadwood, South Daktota. Den lilla flickan Rose cyklar i kvarteren nära sitt hem när marken plötsligt försvinner under henne. Hon vaknar upp på botten av en djup grop. Väggarna runt henne glöder av mystiska inristningar. Räddningspersonalen som kikar ner i hålet möts av en chockerande syn: en liten flicka i en gigantisk hand av metall.

Sjutton år senare är mysteriet med det bisarra metallföremålet ännu inte löst. Forskarnas teorier och militärens undersökningar har inte kunnat förklara det märkliga. Men vissa slutar aldrig att söka efter svar.

Rose är nu en välutbildad fysiker och leder ett topphemligt team som försöker lösa gåtan med handen. De övervakas och intervjuas under arbetet av en anonym förhörsledare. Men samtidigt som forskningsteamet successivt närmar sig sanningen hopar sig frågorna: Ska handen användas för fredliga syften eller är det ett massförstörelsevapen? Finns det fler delar? Och vilka var egentligen här före oss?

Jag kan börja med att säga att jag verkligen gillade Sovande jättar. Jag kommer nämligen klanka ner på vissa saker men vill inte att någon får fel uppfattning, så jag tyckte väldigt mycket om den här. Men, det finns några men.

Det största problemet är formatet. Precis som The Illuminae files är den här skriven i form av filer. Audiofiler, artiklar och transkriberade intervjuer med de olika aktörerna. Till skillnad mot Illuminae som framförde formatet oklanderligt finns det vissa problem här. Det är helt enkelt inte lika skickligt gjort. Karaktärerna känns lite platta och det tar rätt lång tid innan deras personligheter blir tydliga. Dialogerna känns också lite märkliga ibland, konstgjorda på sätt och vis. Allt det här stör en del i början och jag känner mig inte helt bekväm med läsningen. Men när handlingen väl kommer igång glömmer jag allt det där, för det här är så spännande. Trots massor av technördighet som jag inte begriper och politiska dribblingar som gör mig alldeles virrig, eller kanske tack vare det, så suger handlingen in mig och jag måste läsa bara ett kapitel till.

Vi är alltså på jorden och allt är rätt normalt förutom att man hittat delar som uppenbarligen är utomjordiska. Delarna verkar tillhöra en slags robot och boken handlar om sökandet efter övriga delar, försöken att förstå hur roboten fungerar och varför den finns här. Huvudkaraktärerna är de som ska agera piloter när roboten väl är sammansatt, forskaren som driver projektet samt en karaktär jag kommer kalla person X. Person X är den anonyme intervjuaren och spindeln i nätet. En totalt anonym karaktär som varken tillhör regeringen eller någon känd organisation ( vad vi vet ), men som ändå har massor av inflytande, pengar och kontakter. Den som drar i trådarna och styr projektet dit hen vill. Och det är person X som verkligen är bokens behållning.

Jag har läst en hel del recensioner men ingenstans nämns humorn i trilogin. Person X bidrar nämligen med en så torr och subtil humor att jag konstant sitter och småflinar för mig själv. Kanske är den så torr och subtil att vissa inte ens märker den, men för mig blir det bokens kärna. Lika mycket som jag vill veta hemligheten med roboten vill jag veta vem X är. Vad är hens agenda och vem är person X egentligen?

Så jag läser boken och drivs stadigt framåt av ett ganska långsamt men ändå konstant driv. Tills jag kommer till slutet som avslutas med en mega-cliffhanger! Ett rejält jäkla kaboom av det slag som får en att plocka upp fortsättningen omedelbart. Vilket jag gjorde. Och än så länge är den minst lika bra, ännu bättre än Sovande jättar.

Jag läser böckerna på svenska, men jag tror att den ger en bättre upplevelse på engelska. Även om översättaren gjort ett fantastiskt jobb, så känns det som att framförallt humorn  blir ännu mer spot on på originalspråket.

Rekommenderas starkt.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som recenserat boken är Böcker och bärs ( Youtube ), Bam tycker och Litteraturmagazinet.