Leva utan skugga – För dig som gillade The Mortal Instruments.

Leva utan skugga är första delen i en serie skriven av Sofie Trinh Johansson.

I en tragisk bilolycka förlorade Aisha inte bara sin tvillingsyster Shirin utan även sin själ. Hon tvingas att möta en ny värld, en värld där de döda inte alltid försvinner och där onda förmågor hotar att ta över. Märkt av sin sargade barndom får hon en sista chans på slottet i Skygge, en internatskola och behandlingshem för ungdomar med särskilda förmågor. Samtidigt som de döda fortsätter att söka upp Aisha är det fler som dör på slottet och hon inser snart att hon kan vara nästa offer. Men det finns en annan själlös i Skygge. Och han har inte tillåtit henne att dö förut.

Det här var en riktigt trevlig överraskning. Jag har aldrig tidigare läst något av författaren även om jag sett hennes böcker lite här och där. Svaret på varför är omslagen. De andas inte direkt fantasy och det gör inte det här heller. Nu råkar jag vara med i flertalet läsgrupper på facebook och där var det en tjej som tipsade om den här. Eftersom vi oftast har ganska liknande smak i böcker så plockade jag upp boken i Storytel och började slöläsa lite. Och vilken tur att jag gjorde det. För det här är faktiskt riktigt bra fantasy.

Vi får möta Aisha. En trasig ung kvinna med ett hemskt förflutet. Efter att ha skickats mellan olika fosterhem under barndomen, det ena värre än det andra, har hon efter tvillingsysterns död fått multipla diagnoser som alla bottnar i hennes vanföreställningar och hallucinationer. Tror hon. Det visar sig att de döda som plågar Aisha, både fysiskt och psykiskt, faktiskt finns på riktigt och inte är ett påhitt av hennes egen hjärna. På slottet i Skygge upptäcker hon en helt ny värld. En värld befolkad av magiker, vampyrer, varulvar och hamnskiftare. En värld som visar sig vara extra farlig för den som förlorat sin själ.

Ni hör ju. Fantasy med extra allt! Det är välskrivet och har ett härligt flyt från första sidan till sista. Ett ständigt driv där den här dolda världen sakta skalas av lager för lager. Varning för sträckläsning alltså. Möjligen hade den kunnat kortas ner något och möjligen hade storyn kunnat förenklas lite, men det är absolut inget som stör.

Det som stör är däremot omslaget. Det är förvisso vackert, men jag tänker att författaren troligen förlorar en hel del potentiella läsare som inte förstår att det här är fantasy. Omslaget för snarare tankarna till historisk romance. Och det är ju väldigt synd eftersom det här är en riktig liten pärla. Speciellt för alla er som gillade The Mortal Instruments. Det här ger väldigt mycket samma känsla fast lite mörkare och mer djup.

Jag är väldigt positivt överraskad och lovar att jag kommer kasta mig över fortsättningen när den kommer. Gillar starkt.

Boken finns hos SF-bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Annonser

Designated survivor

Designated survivor är en medlem av USA:s kabinett som håller sig på en avlägsen, skyddad och hemlig plats när presidenten och alla andra personer som ingår i successionsordningen för att bli USA:s president är samlade på annan plats. Om presidenten och alla de andra personerna i successionsordningen skulle utplånas av till exempel en kärnvapenattack, blir den utsedda överlevaren USA:s nya president.

Det här hade jag faktiskt ingen aning om när jag började titta på tv-serien Designated survivor. Enda anledningen att jag ens blev intresserad var huvudrollsinnehavaren, Kiefer Sutherland, som vi känner igen från serier som Touch och 24. Det börjar med att hela kabinettet utplånas i vad som först ser ut som en terrorattack och inom några minuter har den helt oförberedde bostadsministern, Tom Kirkman, blivit utsedd till USA:s nya president.  Naturligtvis är det saker som pågår bakom kulisserna och det visar sig att attacken verkar vara iscensatt inifrån. Tom Kirkman blir indragen i ett maktspel där han inte vet vem han kan lita på. Vem ligger egentligen bakom attacken? Vem utsåg honom till designated survivor och varför?

Och såklart är serien bra. Den är spännande med både action och intriger bakom varje hörn. Kiefer Sutherland gör sitt  jobb bra och han känns väldigt trovärdig i rollen som vanlig minister som helt plötsligt kastas in i ämbetet som världens mäktigaste man. Tyvärr blir den efter ett tag väldigt amerikansk. Varvat med själva komplotten får vi även följa Tom Kirkman i hans nya jobb, där han får lära sig vad det faktiskt innebär att vara president. Vilket naturligtvis alltid betyder att göra det rätta, att alltid ha folkets och världens bästa för ögonen. Ni vet, där USA:s president visar upp sig i farfarströja och lugnar alla med att USA som alltid är är hela världens trygghet. Störst och bäst oavsett vad som än händer.

Det blir alltså lite väl patriotiskt, men jag rekommenderar den verkligen ändå. Den håller en vaken alldeles för länge eftersom varje avsnitt slutar med rejäl cliffhanger och man bara måste se ett avsnitt till …

Varför håller man fast en domän på det här sättet?

Jag har ända sedan jag startade bloggen försökt lägga vantarna på domänen bokhuset . se

Stört omöjligt. Sidan har inte varit i bruk under dessa år men domänen upptagen. Nu ser jag att någon faktiskt gjort en liten sida av det hela och jag förstår ännu mindre. Sajten är ju totalt meningslös?! Sidan ser fin ut men innehåller ju ingenting. Typ fem länkar till några artiklar som är lätt bokrelaterade och det är allt. Artiklarna är dessutom från 2014. Ingenting annat överhuvudtaget.

Så jag undrar varför man gör så här? Det lilla som ändå finns på sidan har ju tillkommit någon gång under senaste två åren. Vem kommer på tanken att ”ja, jag gör en sida som är helt meningslös”?

Man kunde ju tänka sig att någon har köpt domänen för att kunna sälja den dyrare. Men köparen är inte offentlig vad jag kunnat se, så det finns ingen att köpa något av ( om jag nu hade velat det ). Så varför, jag begriper inte. Varför betalar man för något som man uppenbarligen inte använder? Nu är det här ingen stor fråga, jag behåller gärna .ax ( som är Ålands domän ) men det stör mig. På samma sätt som bananflugor kan vara irriterande, eller en vagel i ögat.

Midnattsstjärnan av Marie Lu

Midnattsstjärnan avslutar trilogin Den unga eliten och är skriven av Marie Lu.

Adelina Amouteru har äntligen fått sin hämnd. Hon härskar som Vita Vargen och har vänt ryggen åt sina gamla vänner i Dolksällskapet. Hon regerar med järnhand och drar sig inte för att sprida båda skräck och smärta. Men hon är inte klar än. Samtidigt som hon kämpar mot galenskapen som hotar att sluka henne helt, planerar hon för en erövring av resten av världen. 

När ett nytt hot dyker upp som hotar att förgöra dem alla, även Adelina, tvingas hon att ansluta sig till de fiender som tidigare var hennes vänner. Men kommer de att lyckas innan Adelinas mörker tar över helt?

I förra boken insåg jag ju äntligen att Adelina är superskurken. Att det inte finns något att sympatisera med. Adelina som visserligen blivit utnyttjad och förrådd, men som vid det här laget tagit hämnd tusen gånger om. Som straffar oskyldiga för såväl riktiga som inbillade förorätter. Och jag har ju inte riktigt vetat vad jag tycker eller inte tycker.

Världsbygget är ju bra, en slags vacker fantasyvariant av venetiansk renässans. Elitärerna är intressanta med sina olika förmågor och själva storyn känns ändå solid och spännande. Men med en huvudkaraktär som är så osympatisk som Adelina har det varit svårt att känna engagemang. Helst hade jag ju sett henne bli kastad i någon fängelsehåla redan i första boken, så någon av de andra karaktärerna hade kunnat ta över. För samtliga bikaraktärer är i mitt tycke mer engagerande än Adelina. Och det är väl anledningen till att jag ändå fortsatt läsa böckerna. Allt det andra. Men vad är en bok utan sin huvudkaraktär, egentligen?

Hittills har jag alltså inte varit speciellt imponerad, så det var glädjande att se Marie Lu knyta ihop säcken på ett sätt som totally makes sense.

Jag har ju liksom trott att Marie Lu faktiskt ville skriva en bok om en superskurk som ändå har något gott i sig, men att hon missat målet lite. Jag hade fel, Marie Lu har inte missat någonting. Det här är inte en bok om en människa som bara hamnat lite snett, någon som kan lagas. Det blir inte guld och gröna skogar där alla blir vänner igen. Något jag kan tänka mig gjort en del läsare besvikna. Jag gissar att många sett fram emot ett avslut i stil med Askungen. Där Adelina och Enzo lever lyckliga i alla sina dagar.

Utan att spoila för mycket kan jag säga att det blir inte riktigt så. Jag förstår att vissa blir besvikna, att de förväntat sig något helt annat. Själv känner jag mig helt nöjd. Äntligen kan jag uppskatta den här märkliga vägen Marie Lu valt för sin karaktär. Jag slipper vara irriterad över att ha läst två böcker som hittills bara gjort mig frustrerad, eftersom allt faller på plats med den här sista boken. Jag är nöjd.

Boken finns hos SF-bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är  Lenas godsaker, Bokraden och Bokgläntan.

Är det dags nu?

Det blev en lång semester här i bloggen. Men välbehövlig. Och tusan vad svårt det är att komma igång igen. Så många gånger jag börjat och bara kommit några rader innan jag insett att jag bara staplar ord på varandra. Raderat och börjat om från början innan jag till slut gett upp.

Men någonstans måste man ju börja, så det är bara bita ihop och ta tag i det och hoppas att flytet kommer igång av sig själv allt eftersom. För jag har faktiskt läst en hel del godbitar som jag bara måste dela med mig av. Dystopier, scifi och fantasy som vill ha åtminstone några raders uppmärksamhet. Så ja, nu är det väl dags då. Vi säger så.

 

 

Eldmärkt av Sabaa Tahir

Eldmärkt är andra delen i en serie skriven av Sabaa Tahir.

Laia och Elias är på flykt genom öknen, på väg mot det ökända fängelset Kauf för att frita Laias bror. Efter sig har de Kommendantens trupper, beordrade att döda eller fånga dem.

Helene är kvar i huvudstaden, för evigt bunden av eden hon svurit till den nye kejsaren. Hon försöker desperat glömma sin kärlek till Elias, eftersom han numera är Imperiets, och därmed även hennes, största fiende.

När Helenes vägar korsas med Elias och Laias, tvingas Helene till ett omöjligt val. Elias, eller Imperiet?

Jag började läsa med minnet att första boken, Askfödd, var helt ok. Att jag gillade den under läsningen men att den inte fastnat nämnvärt efteråt. Bra alltså, men inte fantastisk. Men under läsningen nu börjar jag inse att det här är något alldeles speciellt. Att det här inte är ytterligare en dussinbok inom YA-genren, utan något ganska unikt.

Andra delen i en serie tenderar ju ofta att bli någon slags mellanmjölk. Ett litet stopp på vägen där det egentligen inte händer så mycket. Inte här. Eldmärkt gör precis det en fortsättning ska göra, tar mig framåt med ett driv som ger sträckläsning. Karaktärerna utvecklas, miljön utvidgas och det händer något hela tiden. Vissa delar är så klart förutsägbara ( jaja, boken innehåller en del klichéer ärligt talat, men vi struntar i det nu ), medan andra är helt oväntade. Framförallt får vi mer fantasy. Och här är det mest intressanta. Till skillnad mot många andra böcker inom fantasygenren är det här inte fantasy med viss verklighetsanknytning. Sabaa Tahir ger oss istället verkligheten inbakat i fantasy. Brutal verklighet med krig, offer, massgravar, tortyr och fasa. Det är alltså inget för den känsliga. Den här brutala verkligheten insvept i en unik fantasymiljö ger mig en ganska omtumlande läsupplevelse. Ändå är känslan efter läsningen att jag precis läst en fantasybok och inte en nyhetssändning. Tahir lyckas alltså balansera delarna utmärkt.

Tillsammans med karaktärer som är mångfacetterade, men ändå tillräckligt goda eller onda för att jag ska sympatisera med rätt personer, bygger Tahir upp en helhet som fängslar mig helt. Karaktärerna tillåts vara naiva, själviska, modiga och ibland fega. De väljer ibland rätt men lika ofta fel. Något som visserligen skapar en hel del irritation hos mig ibland när jag blir arg på någon karaktär, men som samtidigt höjer hela läsupplevelsen ett snäpp över många andra i samma genre. Vi får till exempel Helenes POV här och hon irriterar mig enormt genom hela boken, ändå är hon nödvändig för helheten.

Det enda jag har lite problem med är närmiljön. Jag förstår inte alltid hur det ser ut när de tar sig fram genom tunnlar och gränder, och det är lite störande eftersom det är ganska mycket sådant i boken. Men det är ändå en petitess i sammanhanget.

Sabaa Tahir väckte mitt intresse med första boken, men med Eldmärkt har hon fångat mig helt. Jag är grymt imponerad!

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Här kan du läsa vad jag tyckte om Askfödd.

Marias bokhylla

Ibland kommer även livet i vägen

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till