En världssuccé byter kön i dagens Gender Bender Day!

Jag blev lite sen med veckans Gender Bender, tur då att andra är mer på hugget. Midnatts ord har ett sjukt roligt inlägg där hon bytt kön på karaktärer i en svensk bestseller.

När jag letade efter inspiration till veckans Gender Bender vände jag mig den här gången till min egen bokhylla. Vilken bok det är hittar ni längst ner i inlägget.

Kvinnan var kraftig och mörk och påminde något om en neandertalare. Hennes mörka, dubbelknäppta kostym stramade över de breda axlarna, benen var korta och kraftfulla, och hon utstrålade auktoritet.

Polischef Jaqueline rörde sig som en argsint oxe, med de breda axlarna bakåt och hakan djupt sänkt mot bröstet.

 

Innan Roberta hann vända sig om för att se vad det var hörde hon en mansröst klinga bakom sig.

Roberta vände sig om och såg en ung man närma sig. Stegen var långa och lediga … och det fanns en påtaglig säkerhet i rörelserna. Han var klädd i knälång, gräddfärgad irländsk tröja och tajta svarta byxor, han såg bra ut och var i trettioårsåldern. Det tjocka mörkröda håret hängde löst ner över axlarna och ramade in det varma ansiktet. Till skillnad från de utmärglade blonda killarna som prydde väggarna på studentrummen på Harvard var det här en man som besatt en genuin, okonstlad skönhet, och han utstrålade ett påfallande gott självförtroende.

”Jag kommer från DCPJ:s avdelning för kryptologi.” Orden rundade sig generöst kring hans svaga franska brytning. Roberta fattade hans mjuka hand och kände sig för ett ögonblick fasthållen av den starka blicken. Ögonen var olivgröna och blicken var klar.

Jag är inte imponerad. Tvärtom är jag chockad. Dels över skillnaden i antalet män och kvinnor ( den är enorm ), dels över hur olika de beskrivs, men framförallt över att den enda som benämns som mörk jämförs med neandertalare. Vad fan? Författaren åker ut ur min bokhylla.


 

the_gender_bender

 

 

Författaren är Dan Brown och boken är Da Vinci-koden.

Dödens märken av Veronica Roth

dodens-markenDödens märken är första delen av två, skriven av Veronica Roth.

I en galax styrd av flödet, har varje människa en gåva. 

Det är en värld full av våld och hämndlystnad. En värld där alla som föds utvecklar en flödesgåva – en unik förmåga avsedd att forma framtiden. De flesta har nytta av sina förmågor, men Cyra och Akos har gåvor som samtidigt gör det lättare för andra att kontrollera dem.

Nu kastas Akos in i i Cyras värld. Till en början tycks klyftan mellan dem oöverstiglig, men snart inser de motvilligt att de är tvungna att samarbeta för att överleva. Dessutom har de en gemensam fiende …

Författaren har ju tidigare skrivit Divergent-trilogin och jag verkligen älskade Divergent. De två andra delarna hade jag kanske kunnat vara utan, men Divergent är fortfarande en stor favorit inom dystopin. Så det var med höga förväntningar jag längtade efter den här. Sedan började omdömena trilla in och de var väldigt blandade. Dessutom kom ju anklagelser om rasism och annat in i bilden, något som sänkte mina förväntningar rejält. Jag har redan skrivit om hela soppan här, så nu tänker jag bara skriva vad jag faktiskt tyckte om själva storyn, inget annat.

Eftersom mina förväntningar var ganska låga när jag började läsa blev jag glatt överraskad. Ok, det är ingen ny Divergent, inte ens i närheten, men ändå en bok som fängslade mig.

Platsen är en planet i en galax där Flödet ringlar sig som färggrant norrsken runt stjärnor och planeter. Ett flöde som både skrämmer och dyrkas och anses vara orsak till de speciella flödesgåvor alla når vid puberteten. Vissa har skrivit att science fiction-delen är irrelevant. Att handlingen hade kunnat utspela sig i vilket vanligt samhälle som helst, men jag håller inte med. Flödet har sin plats i boken och planeterna vi möter är alla så annorlunda att det faktiskt gör skillnad.

Jag gillar alltså världsbygget och framförallt tycker jag om hur Roth använder superkrafter så annorlunda. Att Cyras ”gåva” orsakar henne själv så mycket smärta att livet blir nästan outhärdligt. Det ger Cyra mer karaktär och personlighet än man normalt får i liknande böcker. Det ger mer än yta och skapar också en slags förståelse för dem som på riktigt lever med smärta varje dag. Även om det naturligtvis i det här fallet är fiction och inte en faktabok, vilket gör det till något helt annat än verkligheten och passar in i världen Roth ger oss.

Det som gör att jag inte fastnar helt är Akos och eftersom halva boken är ur Akos perspektiv blir det naturligtvis ett problem. Jag kommer honom inte nära, känner inte att han som karaktär är varken tydlig eller fängslande. Och det har förmodligen med berättarperspektivet att göra. Vi får Cyra i förstahandsperspektiv medan Akos berättar ur ett tredjehandsperspektiv. Roth har berättat att syftet med de olika perspektiven var att visa deras olika personligheter tydligare. Att Cyra som är mer hetsig är nu och direkt, medan Akos som är mer tillbakadragen är distanserad även i berättandet. Tanken är bra, men det fungerar inte riktigt.

Men det finns mycket jag tycker om. Jag gillar att Roth har svängt på könsrollerna, att Cyra är den muskulösa och hetsiga krigaren medan Akos är mjuk och försiktig med växter som sitt stora intresse. Jag gillar att vi får samkönad kärlek utan problematisering ( om än i ganska liten dos ) och jag gillar frånvaron av instalove och kärlekstriangel. Och eftersom jag inte ser någon rasism i det hela, utan tvärtom ett mångkulturellt samhälle där fördomar ställs mot sin spets gillar jag det med.

Dödens märken är en bok som börjar lite trevande men fångar mig rejält mot slutet, så jag ser verkligen fram emot fortsättningen.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Bam tycker, Bokparadiset och Mitt bokintresse.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Tusende våningen

tusende-vaningenTusende våningen är skriven av Katharine McGee.

Från tusende våningen är fallet högt. Manhattan, år 2118.

Ett tusen våningar högt torn skuggar hela Brooklyn. I det finns allt man kan önska sig för den som har råd. Och det har Avery, vars familj bor på tusende våningen. Hon har allt, utom det hon egentligen vill ha. Nästan lika högt upp bor hennes bästa vän Leda. För att dölja sina egna hemligheter börjar hon ta reda på andras, genom att anlita hackaren Watt. Långt ner i huset bor Rylin, som kämpar för att försörja sig och sin lillasyster, efter att deras mor dött. Och Eris, som tvingas flytta från toppen till botten, när hennes familjs hemlighet avslöjas.

På Goodreads haglar jämförelserna med Gossip Girl och Pretty little liars. Den ena har jag sett, den andra inte. Men troligen har de rätt. För det här är en smaskig relationshistoria som cirklar kring några unga och deras kärleks/drog/vänskapsproblem. Intriger i mängder med lögner, otrohet och svek. Alltihop inbakat i en futuristisk inramning. Och jag är faktiskt helt såld.

Boken börjar med en ung kvinnas fall från tusende våningen. Vi får inte veta vem som faller och hela boken är en tillbakablick i händelserna som ledde till fallet. Vi får heller inte veta om hon hoppat, ramlat eller blivit knuffad, även om intrigerna så småningom pekar mot det senare. Bokens kärna är relationerna, de olika klasstillhörigheterna och intrigerna som uppstår. Och även om jag med spänning ( och skämskudde ibland ) följer deras mellanhavanden och allt som händer, är det inramningen som är grädden på moset för mig. Science fiction-delen.

Även om boken hade kunnat utspela sig i vilken skola eller stad som helst, är det miljön som verkligen gör det hela extra intressant. Ett torn på tusen våningar i ett framtida Usa. Ett torn så stort att det är byggt ovanpå Central Park och där man istället byggt om hela parken i tornet. Ett torn där de nedre våningarna är så stora att man får ta tåg mellan de olika kvarteren. Där de övre våningarna är omgivna av faktiska gator med planterade träd och gatubelysning. Där några av våningarna består av nattklubbar, enorma shoppingcenter och skolor.

Vi får följa ett flertal karaktärer, något jag trodde skulle bli rörigt när jag märkte hur många det faktiskt är. Men mängden karaktärer är inget problem. Alla har tydliga röster som sticker ut klart och tydligt. De bor i olika delar av tornet där ens boende visar klasstillhörigheten. Ju lägre ner, desto lägre klass. Extra tydligt blir det med alla futuristiska gadgets som omger karaktärerna. Där de rika tar svävare eller helikopter till sina våningar om de varit ute, där man använder kontaktlinser för ständig uppkoppling. Något som ibland blir tragikomiskt. Till exempel när en familj sitter tillsammans men alla stirrar de rakt ut i luften, helt inne i sina egna chattar eller filmer som utspelar sig inför deras ögon medan de mumlar lite ibland för att ge kommandon till sina linser. Eller en karaktär som gett instruktioner till sitt kylskåp om maxmängden kalorier som får förbrukas per dag. Där kylskåpet vägrar att släppa ifrån sig mer mat eller dryck om den inte får bevis på att ägaren har en gäst, genom att gästen lägger handen på kylskåpet så den kan läsa av handavtrycket. Boken är fullkomligt genomströsslad med alla de här futuristiska små sakerna, och jag är förtjust. Stort + på att vi även får samkönad kärlek som inte problematiseras.

Allt är skildrat med ett tilltalande språk och ett driv som manar till sträckläsning. Tusende våningen är uppfriskande och underhållande läsning från första till sista sidan. Till min glädje slutar boken med en liten cliffhanger och det visar sig vara första delen i en serie.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är C.R.M. Nilsson, Midnattsord och Hobbybibliotekarien.

Warriors – Ut i det vilda

warriors-ut-i-det-vildaWarriors – Ut i det vilda är skriven av Erin Hunter.

Profetian är mystisk, men klanledaren Blåstjärna litar på budskapet från förfäderna. Hotet mot katterna i Åskklanen växer sig nämligen starkare för varje dag som går.

I generationer har de fyra kattklanerna delat upp skogen enligt lagarna som deras förfäder en gång stiftat. Men tiderna förändras och alla respekterar inte längre kodexen som styr krigarkatternas liv. Samtidigt blir den lömska Skuggklanen alltmer aggressiv och stolta krigare dör i de våldsamma striderna mellan klanerna.

En dag vågar sig den nyfikna huskatten Rost ut i skogen och han dras omedelbart in i kampen. Men klarar en vanlig huskatt det hårda livet bland vildkatterna? Har han styrkan att överleva när han beger sig ut i det vilda?

Erin Hunter är en pseudonym för inte mindre än sex olika författare. Det är författare som slagit sig ihop och skrivit serien Warriors eftersom de alla älskar katter. Det här är inget som direkt märks under läsningen, även om jag faktiskt reagerade på att vissa stycken var lite enklare än resten. Lite mer berättande och lite mer barnsligt skrivet. Det känns alltså som att någon av dessa sex författare inte är riktigt lika bra som de andra, och eftersom jag är nyfiken av mig blir jag naturligtvis intresserad av vem som skrivit vad. Något jag kommer försöka ta reda på till nästa bok.

För jag kommer helt klart läsa fortsättningen. Det här är en underbar bok för slukaråldern 9-12 år, men fungerar utmärkt även högre upp i ålder. Möjligen kan tjockleken vara lite avskräckande för de yngre men omslaget bör locka tillräckligt för att komma över det hindret. Vilket jag hoppas, för den är väl värd att läsas.

Uppenbarligen handlar boken om katter. Om huskatten Rost som känner hur det vilda börjar dra i honom. Han börjar drömma om jakt och smygande och förstår inte vad som händer med honom. Tills Rost en dag möter en vildkatt som berättar att ett veterinärbesök kommer göra slut på det vilda i honom. Ta bort hans jaktinstinkter och istället göra honom till en tjock och slö huskatt för alltid. Rost får erbjudandet att  istället ansluta sig till krigarkatterna och ett helt nytt liv börjar.

Rost slår sig samman med Åskklanen och får lära sig hur man blir en krigare. Han får också lära sig om vänskap, rivalitet och ondska.

En fantastiskt bra barnbok med spänning som håller hela vägen.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Mest Lenas Godsaker, Tickmicks Bokblogg och Prickiga Paula.

Tack till Bokfabriken för recensionsexemplar.

Gender Bender Day- Idag byter karaktärerna kön igen.

Jag har bytt kön på några karaktärer igen. Det är helt klart lättare att hitta material till det här i deckare än i andra genrer, även om chiclit visade sig vara en ganska bra källa också.

Vilka böcker det är står längst ner i inlägget.

Bok 1 

”Nya byxor?” frågade Gunnar, ointresserad av Rogers svar.

Hans ögon gled ogillande över Rogers trollsländemönstrade skapelse från Dressman. Gunnar tyckte uppenbarligen att Rogers kläder var oprofessionellt glättiga.

Roger hade på sig färgglada skortor, mönstrade byxor, ballerinaskor och en hallonrosa kappa. Gunnar hade enfärgade basplagg från Next. Och gorillor på fötterna.

Folk sade att Roger hade en väldigt utpräglad manlig stil. Han blev glad och överraskad av det, eftersom den mest berodde på på nödvändighet. Jeans och androgyna kläder passade inte bra på hans manliga figur med stor byst och kurviga höfter.

Bok 2

Saga Bauer var en och nittiotvå lång och vägde nittioåtta kilo. Hon hade axlar som en proffstungviktare och väldiga händer, tätt bevuxna med blond ragg. Hon hade också blont bakåtstruket hår och missnöjda klarblå ögon.

Kollberg brukade fullständiga signalementet med att säga att hon hade ett ansiktsuttryck som en mopedförare.

Bok 3

Hon noterar att Gunborgs senaste fynd är en affisch med reklam för SAS: en ung lagom exotisk man i minimala speedos står och dricker en fruktdrink med sugrör. Gunborg blev så provocerad av förbudet mot almanackor med utvikningskillar att de flesta trodde att hon skulle säga upp sig. Istället har hon i många år ägnat sig åt en tyst och envis protest. Den första varje månad byter hon väggdekoration. Ingen har sagt att det är förbjudet med reklam för flygbolag, bilder på isprinsar med benen brett isär, yogainstruktioner eller underklädesreklam från Dressman. Jonna minns en plansch på kortdistanslöparen Christer Garpenborg och en vågad litografi av konstnären Vera Nilsson som föreställde en rödhårig man som satt och skrevade i ett par fluffiga mamelucker.

Den här var ganska rolig och samtidigt tragisk eftersom jag råkat ut för det på två arbetsplatser. Inte att någon protesterat på just det här sättet, men att man förbjudit männen att sätta upp utvikningsbilder på kvinnor i tex fikarum och/eller toaletterna. Och det är ju helt sjukt. Att så många män haft ett sådant behov av nakna kvinnor att de satt upp bilder på sina arbetsplatser. Att behovet varit så stort att det inte räckt att påpeka saken, utan att man faktiskt har varit tvungen att uttryckligen förbjuda det. Under mycket protester kan tilläggas.

Nu var det här ganska många år sedan så jag gissar att bilderna förpassats in i de privata mobilerna. Som tur är.

the_gender_bender

Bok 1 är från boken Det är inte jag, det är du av Mhairi McFarlane. 

Bok 2 är Mannen från balkongen av Sjöwall&Wahlöö där jag bytt ut Gunvald Larsson mot Saga Bauer. 

Bok 3 är Hypnotisören av Kepler. 

Vi måste prata om anklagelserna mot Veronica Roth och hennes senaste bok, Dödens märken.

veronicaroth

Diskussionerna har svallat på Goodreads gällande Veronica Roths nya bok Dödens märken. Det är så infekterat att vissa har valt att inte recensera den alls och andra som gjort det blivit påhoppade å det grövsta. Boken är anklagad för att vara rasistisk och Veronica Roth för att nedvärdera de som lider av kroniska smärtsjukdomar. En stor del av diskussionen handlar om dem som gett boken bra betyg eftersom de nu anklagas för att vara köpta.

I Usa fungerar tydligen det här med bloggare och recensioner lite annorlunda mot hur vi gör här i lilla Norden. Förlag betalar där stora bloggare för att recensera deras böcker, med kontrakt om sekretess fram till release osv. Man säger att det inte spelar någon roll om recensionen sedan blir en hyllning eller sågning och bloggare hävdar att de ändå är helt opartiska. Men det känns lite väl utopiskt. För naturligtvis torde förlagen hellre fortsätta betala dem som ständigt hyllar, och att få betalt för några rader om en bok kan nog kännas lockande oavsett vad man faktiskt tyckte om boken. Så jag kan absolut förstå känslan av köpta recensioner.

Hur som helst, i skottlinjen just nu hamnar alltså alla de lite större bloggare/recensenter som hyllar Dödens märken eftersom boken av många anklagats för att vara rasistisk. Och tycker man inte det är man köpt, så anklagelserna haglar just nu på Goodreads bland annat. Och mitt i allt det här står naturligtvis Veronica Roth som har både anklagare och försvarare. Så hur ligger det till med boken egentligen?

Jag inser att jag kommer uttala mig om något jag inte har tolkningsföreträde ( hädanefter nämnt som tf ) i. Många av de som uttalat sig har dock överhuvudtaget inte ens läst boken ( pga bojkott ) utan går endast på vad andra sagt, eftersom de med tf enligt vissa alltid har rätt.  Eftersom jag ser något helt annat kommer jag ändå uttala mig, tf eller ej. Jag har åtminstone läst boken.

De som anklagar boken för att vara rasistisk säger att den handlar om det här.

Folket från Thuvhe är milda och vithyade med rakt hår. Ständigt rädda att bli invaderade av det grymma folket från Shotet. Fiendefolket som är mörkhyat med krulligt hår, aggressivt och ägnar sig åt barbariska saker som att skära in märken i sina armar som tecken på hur många de mördat.

Deras språk är hårt med avhuggna vokaler, medan folket på Thuvhe har ett vackert sjungande språk. De beskrivs också som nomader utan ett eget hem. Den ledande familjen i Shotet är grym och sadistisk ( farmodern mördade alla sina syskon för makten ), medan den ledande familjen i Thuvhe är kärleksfull och lojal.

Det här är vad jag läser.

Jag ska försöka att inte göra det alltför rörigt.

Akos ( ett av barnen i den ledande familjen från Thuvhe ) är vit, fridsam och har svårt för våld. Cyra ( lillasyster i den ledande familjen från Shotet ) är mellanbrun och används av sin bror som torterare ( ibland även mördare ) på grund av sin ”gåva”, att kunna åsamka andra smärta genom sin beröring. Hon sägs ha fler märken än någon annan på sin arm. Dessa två är de enda, samt Akos storebror, som har en uttalad hudfärg. Akos storebror Eijeh är ljusbrun med tjockt lockigt hår, alltså inte vit.

Cyras storebror Ryzek ( som är en grym tyrann ) är så blek, att han ser ut som döden själv. Hon fortsätter jämföra dem och tänker att de är så olika syskon kan vara. Vilket inte är något ovanligt i Shotet där färgerna är så blandade, men att de ändå är mer olika än de flesta syskon. Jag tolkar det som att hon syftar främst på hudfärgen och att Ryzek är vit.

Om vi ändå bortser från hur jag tolkar hudfärgerna, utöver de uttalade, så visar det sig att Akos pratar Shotetiska flytande. Det nedärvda språket som kommer med blodet. Akos verkar alltså härstamma från Shotet. Samma folk som Cyra.

Det visar sig även att bilden vi får av Shotet i början ( som är Thuvhes uppfattning ) inte alls stämmer. Märkena som tatueras in visar förlust oavsett hur vissa shoteter sedan använder dem, enligt Cyra. Att de är krigare beror enligt shoteterna själva på att de blev invaderade av Thuvhes folk. Att Thuvhes folk vid invasionen kidnappade många av shoteternas barn som sedan vuxit upp ovetandes om sitt ursprung i Thuvhe. I shoteternas ögon är det alltså Thuvhe som är barbarerna. Shotet var tvungna att försvara sig mot Thuvhe och därför blev de krigare. Språken känns som finska vs svenska. Shotet är dessutom mer utvecklat med inslag av modern teknik i sin vardag. Något Thuvhe helt saknar.

Och om vi då återgår till Akos som verkar härstamma från Shotet, som möjligen skulle kunna vara barnbarn till ett av dessa kidnappade barn, så är han alltså vit. Dessa kidnappningar verkar heller inte vara något folket i Thuvhe känner till. Om det nu var så att det handlade om två folk med helt uppdelade hudfärger, borde dessa kidnappningar vara rätt uppenbara. För mig verkar det som att folkslagen alltså är väldigt lika. Samma blandning av hudfärg, hårfärg och ögonfärg. Två mångkulturella samhällen.

Jag ser inget rasistiskt i boken trots att jag letat.

Veronica Roth diskriminerar personer med nedsättningsfunktion?

Cyras flödesgåva är smärta. Smärta för henne själv och smärta för den som blir berörd av henne. Kronisk smärta som gör livet till ett helvete för Cyra. Och det är naturligtvis ingen gåva i Cyras ögon, utan en förbannelse. 

Det här är svårt för folk är arga av olika orsaker. Vissa tolkar boken som att hon menar att kronisk smärta är en gåva. Andra tolkar en intervju hon gett på samma sätt. Kontentan är att hon skulle tycka att folk med kronisk smärta är utvalda, att de fått en gåva. Huruvida hon faktiskt tycker så, vet jag inte. Men det är svårt med intervjuer. Svaren kan komma ut annorlunda mot hur man tänkt och jag tycker heller inte att Roth säger det folk tror att hon menar. Men jag känner inte henne, så vad hon faktiskt tycker vet jag inte. Intervjun kan ni själva läsa här.

Boken är dock science fiction så hur tillståndet beskrivs i boken känns däremot irrelevant. Cyra upplever det heller inte som gåva, tvärtom är  den förlamande och förstör hennes liv. Dag ut och dag in, hela tiden.

Så det var vad jag tyckte, utan tf. Skriv gärna själva om ni tycker något, vare sig ni håller med eller inte.

 

Vad jag tycker om själva boken kommer i ett eget inlägg nästa vecka. 

 

Mitt Bokliga Liv

En kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till