Sälja lägenhet och lite skräck och så där.

Bostadsmarknaden på Åland är ju inte direkt som i Stockholm kan man konstatera. Vi flyttade redan i april och lägenheten kom ut till försäljning i juni. Nu i dagarna har vi skrivit papper och nästa vecka är tillträdet för de nya ägarna, så det har tagit lite tid. Och som alltid är det en hel del att göra i samband med bostadsförsäljning. Rensa, städa, packa. Vi gjorde det mesta när vi flyttade men en del blir ju alltid kvar att göra, så just nu är det sånt jag har i huvudet och då får inte riktigt recensioner plats med allt annat som snurrar. Nu är vi dock färdiga så jag ska bara ta någon dags återhämtning.

Samtidigt läser jag Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren och den är faktiskt sjukt läskig. Första gången någonsin jag varit tvungen att lägga ifrån mig läsningen på grund av läskigt. Vad jag tycker i övrigt har jag inte riktigt bestämt än, men när jag är klar så. Det är framförallt en grej författaren gör i början som stör mig enormt. Kanske så mycket att det påverkar hela min läsupplevelse. Vi får väl se.

Jag tänkte lägga in en läskig bild här så jag googlade på skräckbilder. Gör inte det, det var en jättedum idé. Ni får en söt kattbild istället.

Annonser

Någorlunda frisk så jag orkar med en rant om Pretty Little Liers.

Det har varit två jobbiga veckor med sjuka barn och sedan sjuk själv. En dag hann jag jobba innan jag sedan blev ännu sjukare och därefter haft hostan från helvetet. Men med lite cocillana och bricanyl har jag fått ordning på mig själv och är så sakta på väg att piggna till. Bokrecension får vänta till imorgon, men jag orkar dra en liten rant om tv-serien Pretty Little Liers. Jag har alltså en arbetskollega som rekommenderade den. Bästa serien någonsin, löd omdömet. Eftersom man inte har så himla mycket annat att göra i en sjuksoffa än just titta på tv, fick det alltså bli Pretty Little Liers. Och herregud vilket skit.

Serien börjar med att en av fem tjejkompisar försvinner. Ett år senare får de fyra resterande vännerna sms av A, en person som alla antar är Allison, den försvunna flickan. A vet en himla massa skit om alla och hotar att avslöja de fyra vännerna om de inte gör som A vill. Och så börjar det. Avsnitt efter avsnitt med förvecklingar, hemligheter som kommer till ytan och en vän som av någon anledning verkar vara ute efter hämnd. Allison hittas dock död så då återstår frågan, vem är egentligen A?

Och själva konceptet är ju bra. Det är som gjort för intriger och spänning. Om det hade gjorts snyggt. Men eftersom det är en tonårsserie ( mer tonårsserie än de flesta andra tonårsserier ) så verkar man skippa trovärdigheten helt. Devisen att lättlurade ungdomar går på vilket skit som helst verkar vara det som gäller. För i början kommer meddelandena som sms. Sedan blir det mail, sedan som handskrivna meddelanden i skåpet i skolan. Och även om A verkar kunna vara precis överallt hela tiden, gärna på flera ställen samtidigt, så kan jag köpa det också. A kan ju faktiskt vara flera personer. Men när tjejerna får personliga meddelanden i lyckokakan på kinarestaurangen orkar jag inte mer. Förstår ni, de köper med sig take away och får personliga lappar INBAKADE I LYCKOKAKAN?! Hur skulle det ens gå till? Och det blir värre. A snor pengar av ena tjejen ( pengar som finns i lasagnepaketet i tjejens skafferi i hennes kök ) och för att få tillbaka pengarna måste tjejen göra som A säger. Så vid ett tillfälle när tjejen gjort det hon ska går hon in på en cafétoalett. När hon tvättat händerna och ska torka dem så sitter pengarna FASTNÅLADE I TORKPAPPRET. Vad fan liksom.

Det här är bara första säsongen och det finns typ sex eller sju säsonger till, hur är det ens möjligt? Jag ska skälla ut kollegan på jobbet idag, nån måtta på dålig smak finns det väl ändå.

Jag lägger inte ens in en trailer på serien för jag kan verkligen inte rekommendera det här till någon. 

Jag var sjuk och sedan blev jag frisk och sedan blev jag ännu sjukare.

Såå, status här hemma är just nu på den här nivån.

Vilket suger lite eftersom jag har läst Orkidépojken av Helena Dahlgren och För oss är natten ljus av Christoffer Holst. Holst skrev ju som bekant boken Mitt hjärta går på. En av de mysigaste feelgood-böckerna jag läst faktiskt. En bok som lindar in en i varma stickade sjalar med rykande het choklad och pepparkaksdoft i bakgrunden. Och det är ju alltid lite jobbigt när man känner så, eftersom risken är rätt stor att nästa bok kanske inte helt lever upp till ens förväntningar.

Allt det här vill jag skriva om, men istället tar jag lite mer nässpray och hostmedicin ( med röd triangel på ) och hoppas att imorgon är en bättre dag. Vilket det troligen är, det börjar faktiskt ta sig men än är jag inte riktigt där.

En natt på akuten på grund av en fis på tvären?

Igår var jag för trött efter Sverigeresan för att skriva ( åker ju regelbundet och hälsar på mina föräldrar som båda efter stroke bor på äldreboende ) och inatt satt jag på akuten med äldsta sonen 10 år. Misstänkt blindtarmsinflammation men naturligtvis gick allt det onda över när vi väl kom dit och proverna visade inget, så det var nog en fis på tvären bara.

Ändå tacksam för att det här på Åland bara är att åka in och man blir omhändertagen direkt. Inget nekande, väntande eller omdirigerande till annat ställe ( finns ju bara ett ). Så det började kl 2 inatt, vid 3 åkte vi in och sedan var vi hemma igen kl 5 och idag är vi alla tröttare än tröttast. Att dessutom vakna till en kolsvart himmel piggar ju inte upp en direkt, men imorgon är en ny dag. Friska och krya och förhoppningsvis en sol att se fram emot. Det är vad jag hoppas på.

Högen är inte helt absurd i alla fall.

Eftersom jag är mer restriktiv nuförtiden med recensionsexemplar är högen som ligger på vänt inte helt absurd. Två mastodonter och två tunnisar bör gå hyfsat snabbt att läsa. Sedan har jag fått order av min äldsta son ( 9 år ) att läsa Rum 213 av Ingelin Angerborn också. Sjukt bra enligt sonen.

Mina bilder verkar från och med nu också få med mer eller mindre av Dobby. Bilder med extra allt helt enkelt.

Marias bokhylla

Ibland kommer även livet i vägen

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till