Bortom Portalen 2 – Helveteshundar, örtmagi, tentakler och science fiction

Bortom Portalen 2 är en novellantologi utgiven av Fantastikportalen. Det var ganska självklart att jag skulle gilla den här. Och jag brukar jämföra antologierna med godispåsar, lite smått och blandat där det mesta smakar rätt gott. Men om Bortom Portalen var en blandad godispåse så är det här mer som belgisk choklad. Ni vet, den allra finaste chokladen.

I hallen kläs barnen på för en ny dag. Frukosten är uppäten och Jannike vinkar hej då till sin familj. Går in, städar undan lite och börjar göra i ordning sig själv för dagen. En helt vanlig morgon. Tills världen blir skev. 

Familjegrejen av Camilla Olsson lyckas med konststycket att vara hela berättelsen. Vi får inte bara början eller slutet eller en skymt av den. Via de ögonblicksbilder som författaren ger oss vecklar hela berättelsen ut sig som ett paraply. Novellen är exakt de antal ord den behöver vara för att vi ska få allt, utan att egentligen berätta någonting rakt ut. Familjegrejen är en lysande novell. Så oerhört obehaglig i sin förrädiska enkelhet.

Härlig tvättäkta science fiction möter Agatha Christie i Eva Holmquists novell Attentat mot Kreomen. Säkerhetspådraget är enormt under det viktiga mötet där ett handelsavtal med utomjordiska varelser ska undertecknas. Ändå lyckas ett mord inträffa. Mordet riskerar att sabotera hela avtalet och det faller på Dani, som tillhör säkerhetspersonalen, att lösa det och förhindra att ytterligare mord sker.

Militäriska hemliga expertiment och vampyrer ( -ish ) med hämndbegär bjuder Gabriella P. Kjeilen oss på i Levande död. En actionfylld novell om något som ändå inte känns helt omöjligt.

Jazztimmen av Lupina och Didrik Ojala är en framtidsdystopi som lyckas kännas både futuristisk och historisk på samma gång. Med en känsla av återgång till andra världskriget möter vi istället en framtid där Irva lever i ett toppstyrt samhälle. Där egna åsikter kan vara en dödsdom, tills den dag Irva vågar ta klivet och utforska det som finns gömt bakom ytan. En kort novell som lyckas berätta en hel roman på bara ett par sidor. Väldigt skickligt gjort.

Oskar Källners Dödens ängel och Christian Gripenviks Den andres val har lustigt nog liknande budskap om religion vs vetenskap i sina berättelser, fast tvärtom. Från olika synvinklar kanske man kan säga. Var för sig blir kanske budskapet lite väl påtagligt, men tillsammans kompletterar de varandras noveller till högre höjder.

Helveteshundar och diskbänksrealism i mörka norrländska skogar bjuder KG Johansson oss på i Porten, medan Jenny Greens Krafttider tar oss till trolska dungar där stanken från häxbränningarna hänger kvar och vi nästan kan skymta älvorna dansa i gryningen. En novell som balanserar mellan magi och realism med mörkt familjedrama omgivet av gammal folktro. Jenny Green var en av vinnarna i Fantastikportalens novelltävling och det är lätt att förstå varför. Språket är närmast poetiskt vackert och väver in den svarta berättelsen i en doft av örtmagi och svensk folktro.

Anna Jakobsson Lund lyser lika klart som alltid. Fantasy-dystopi mellan kobbar och skär passar ju mig som handen i handsken, med tanke på att jag bor just bland kobbar och skär här på Åland. I en framtid där andra dimensioner och dess varelser hittat hit, möter vi Sonia som en dag stöter på en varelse som inte liknar något hon mött förut.  Revan är hjärtskärande i sin sorglighet. Där valet för en som förlorat det viktigaste i livet är självklart.

Det finns liksom inget som bara smakar gott här, allt är utsökt. Men naturligtvis finns det några som sticker ut lite extra, det gör det alltid. Och jag blev glatt överraskad när min absoluta favorit visade sig vara något helt oväntat. Nämligen tentakelfrossa.

The Hang man står nere i Hornstulls tunnelbana och synar myllret av människor som befinner sig där, fångade i underjorden utan att veta om det. Hans publik och blivande undersåtar som alldeles strax ska få njuta av The Hang Mans första föreställning i sin plan att förslava mänskligheten. 

The Hang Man av Hans Olsson är helt oemotståndlig. Den är morbid och blodig med en subtil humor som gör att jag sitter och skrattmyser mig igenom hela novellen. Det är ett fullständigt splatter av kladdighet, men eftersom humorn är helt spot on blir det snarare mysläsning än obehag. Vi får sånt frosseri i tentakler att det närmast kan beskrivas som tentakelporr. Utomordentligt underhållande tentakelporr.

Bortom Portalen 2 är som en skattkista med sin sprakande kavalkad av mörker, science fiction, filosofi och tentakler. En enastående antologi som ger ytterligare dimension till ordet magisk.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Tusen sidor ( kan vara roligt att notera hur våra åsikter skiljer sig åt om novellerna ).

Annonser

De vandrande städerna av Philip Reeve kommer som film.

För några år sedan läste jag boken De vandrande städerna, en salig blandning av postapokalyps och steampunk. En bokserie som borde ha tilltalat mig, men som jag inte alls fastnade för. Jag gillade konceptet, att man i en postapokalyptisk framtid byggt svävande städer, men författarens språk tilltalade inte mig. Jag läste en hel bok och kände absolut ingenting för karaktärerna, så det var liksom ingen mening att fortsätta.

Och nu kommer den alltså som film. Kanske kan det här bli ett av de där sällsynta tillfällena när filmen faktiskt är bättre än boken? Jag vill gärna tro det. Speciellt när Peter Jackson håller i spakarna. Det dröjer ett tag till dock, i december släpps filmen.

 

Efter floden av P.C. Jersild

Efter floden är en postapokalyptisk science fiction-roman från 1982. Boken utspelar sig på en plats som en gång i tiden kallades Sverige. Ett globalt atomkrig har utplånat civilisationen och en liten människospillra hankar sig fram i Stockholms skärgård, där sanden har smält till glas. Edwin »Fittmun« försörjer sig som älskare åt sjökaptener och överges en dag på en ö bebodd av åldrade straffångar…

Det var ett tag sedan jag läste den här och hemskheterna hela boken igenom fick mig till slut att stänga av. Jag lade hela känsloupplevelsen åt sidan och läste raskt igenom texten bara för att komma till slutet.

För boken är hemsk. Edwin Fittmun är ungefär 30 år, han vet inte riktigt själv, men i andras ögon är han en liten pojke. Det finns inte så många unga kvar. Det finns överhuvudtaget inte många människor alls kvar,  mest åldrade män. Dels på grund av kärnvapenkrig och efterföljande översvämningar som har förändrat Sverige till oigenkännlighet och gjort landet ogästvänligt och kargt. Människor har dött av svält och sjukdomar. Resten gör sitt bästa för att ta död på varandra.

Kvinnor finns det knappt några kvar. Vi får inte veta direkt varför men får antydningar att de helt enkelt våldtagits och slagits ihjäl allt eftersom. Vilket gör Edwins ungdom eftertraktad. Baksidan anger att han är älskare åt äldre män, men sexslav är mer korrekt eftersom hans reflexmässiga agerande vid kvällsdags är att sätta sig på knä vid sängen och gapa stort. Förberedd och lydig.

När han blir strandsatt på Gotland verkar det ljusna, men icke. Hemskheterna fortsätter och det blir bara värre och värre. Nattsvart rakt igenom. Och det här är jobbigt. Vi får liksom inte ens en tillstymmelse till människor som försöker bygga ett nytt samhälle. Överlevnaden går ut på att stjäla, slå ihjäl och våldta det som går att våldta. Männen har mördat och skändat sig igenom apokalypsen och kommer fortsätta göra det tills ingen finns kvar.

Hoppet om människan, och framförallt om mannen saknas alltså helt. Männen har ingen godhet, ingen eftertanke eller mänsklighet i sig, De består av våld, själviskhet, kroppsliga behov och ingenting mer. Jag förstår ärligt talat inte hur en enda man kan läsa den här och gilla det han läser. Till skillnad mot The Road där männen också står för våld och skändande finns åtminstone en förebild i fadern som är beredd att ge sitt liv för att rädda sin son. En lysande fackla i all misär. Här finns ingen sådan. Inget ljus, inget hopp. Bara mörker, våld och misär.

Jag vill ha åtminstone en tillstymmelse till hopp, så den här läggs åt sidan och kommer aldrig mer att öppnas.

Boken finns ( kanske så småningom ) hos Adlibris och Bokus.

Mina topp 10 att läsa i vår

Det var längesedan jag deltog i en topp tio-lista, men dagens lista passade bra in eftersom jag redan tänkt skriva ett liknande inlägg. Dagens lista är alltså Books On My Spring TBR

Warcross. För att den är skriven av Marie Lu.

Ett hov av taggar och rosor av Sarah J.Maas. För att jag just nu älskar Throne of Glass och därmed måste läsa även den här. Även om jag hört att den inte är fullt lika bra.

Den gula tapeten av Charlotte Perkins Gilman. För att jag har hört att den är superläskig och obehaglig och allt annat man vill att skräck ska vara.

Pandemi av Maths Claesson. Det här dock del tre och jag har inte läst någon i serien, så jag får börja med första, Linux.

Häxyngel av Margaret Atwood. För att det är Margaret Atwood.

Gemina och Obsidio av Amie Kaufman och Jay Cristoff. Om bara böckerna kommer någon gång. Beställda till min bokhandel för två veckor sedan.

Children of Blood and Bone av Tomi Adeyemi. Av självklara skäl.

Varelserna av Magnus Nordin. Det här är femte delen och jag måste ju ha hela serien, så jag kommer skaffa den här och del 6 som också är på väg.

Passagen av Simon Stålenhag. Jag har sett bilder från den här och de är verkligen fantastiska, så jag måste äga och läsa den själv.

Queen of Shadows av Sarah J.Maas. För att det är drakar, häxor, fekrigare och tusen andra orsaker.

Sedan kommer det flera böcker från mindre svenska fantastikförlag i vår som jag så klart kommer läsa. Men då det inte direkt finns kataloger med utgivningsdatum kommer de inte med på listan den här gången.

The 100 säsong 4 och trailers för säsong 5 ( fortfarande bästa serien )

Luften gick ur serien lite i säsong 3 när man gjorde det stora misstaget att döda två av de mest älskade karaktärerna. Den ena döden ledde till och med till bojkott av serien från vissa håll och serien tappade en del tittare när säsong 4 startade. Jag kommer göra ett eget inlägg om det här så småningom för det innehåller dels massiva spoilers, men det är även en viktig punkt att ta upp tycker jag. Ni som vet ni vet, ni som inte vet får helt enkelt ta och titta själva eller vänta lite till mitt nästa inlägg i det hela.

I alla fall, säsong 4 då? Jodå, den levererar. Intrigen blir ännu mer komplex när de möter det största hotet hittills. När man liksom inte trodde det kunde bli värre så vrider de upp nivån, inte bara ett snäpp utan ett helt varv. Ändå upplever jag säsong 4 som lite plottrig. Det händer mycket ( lite för mycket på olika håll ), vi får ytterligare chockerande dödsfall ( vid ett tillfälle skrek jag rakt ut ) och säsongen avslutas med den största cliffhanger jag någonsin varit med om tror jag.

Vi får även en av de grymmaste kvinnliga karaktärer jag sett. Så jävla bad ass att jag skulle falla på knä och tillbe henne om hon fanns på riktigt. Nu kryllar ju serien av grymma kvinnor och män eftersom serien saknar könsuppdelning. Könet har som sagt ingen betydelse för vad man kan eller är eller gör. Den som är stark är stark liksom. The 100 är fortfarande ledande i den meningen. Däremot är det fortfarande en övervägande vit serie, något jag hoppas de fortsätter jobba på.

Jag tyckte ju att serien blev lite plottrig, lite för många utvecklingar och plottar, så det gläder mig att man i säsong 5 verkar gå tillbaka till basics. Det enkla och nödvändiga. Att överleva.

Ni får två trailers att välja på. Den första är en kort teaser för säsong 5, utan direkta spoilers. Den andra under är också en trailer för kommande säsong, men innehåller en slags sammanfattning av säsongerna hittills. Där finns en hel del spoilers, men inte i detalj. Varning dock för våldsamma scener ( och jag menar verkligen våldsamma eftersom serien är brutal emellanåt ).

Jag rekommenderar alltså fortfarande The 100 starkt ( jättestarkt ) till er som inte sett den.

 

 

Midnattskronan – Äntligen brakar det loss

Jag var ju inte superförtjust i första boken Glastronen så den här låg inte direkt högt på min läslista. Men så blev jag typ övertalad till att ge serien en chans till, så det gjorde jag. Och vilken överraskning som väntade.

Celeana vann tävlingarna i förra boken och är nu kungens lönnmördare. Enda anledningen till att jag visste att hon var världens främste lönnmördare var ju för att författaren berättade det. Inte för att jag på något sätt fick uppleva det själv. Istället fick vi lite ( mycket ) romance, vackra klänningar och smaskiga tårtbakelser, varvat med berättande i efterhand om hur Celeana vunnit ditten och datten. Så hon vann till slut hela tävlingen och är nu kungens kämpe. En tjänst han tvingar henne till med diverse hot om att döda prinsessan Nehemia som Celeana är god vän med. Och äntligen händer det grejer.

Celeana ska mörda upprorsmakare åt kungen och det gör hon. Fast inte de personer det är meningen att hon ska mörda. Chaol och Celeana kommer närmare varandra, samtidigt som hon och prinsessan Nehemia försöker lista ut hur kungen fått den enorma makt han har. Hur han lyckats utplåna magin och varför folk pratar om vingslag, mörker och någonting som närmar sig. Vad är vålnaden i det kungliga biblioteket och var kommer den ifrån? Vi blir introducerade för det grymma fefolket, för häxklanerna när vi möter Baba Gulben med sina järntänder och järnklor och för hemska varelser från andra dimensioner. Och när Celeana upptäcker att allt hon trodde på är en lögn går något sönder och vi får äntligen möta hennes mörkaste jag. Och när jag säger mörkt menar jag mörkt. Brutalt, blodigt och nattsvart. Vi får till slut också veta vem Celeana faktiskt är.

Det känns lite som att första boken var en bedräglig maskering för att invagga oss i tron att det här är en medioker dystopi möter romance. Oh nej, inte alls. Maas startar bok nummer två med Celeana som levererar ett avhugget huvud till kungen. Och därefter går det bara uppför. Det som utvecklar sig i sakta mak visar sig vara storslagen fantasy.

Jag kommer att göra jämförelser med två av de största fantasyförfattarna i min nästa recension för Eldens Arvtagare, för vi har inte riktigt kommit dit än i den här delen. Maas har nämligen ingen brådska. Det är först i andra halvan av Midnattskronan som det brakar loss och i nästa bok går hon äntligen all in i fantasyvärlden.

Och jag kan inte låta bli att nämna det igen, trots att jag redan rantat om det i tidigare inlägg. Men översättningen! Förutom att vi får ord som oomkullrunkelig ( i kick ass fantasy! )  så upptäcker jag nu att översättaren har bytt namn på huvudstaden. I Glastronen heter den Rämnafäste och här har den plötsligt bytt namn till Klyfteborg. Obegripligt. Men läser du inte på engelska så låt inte det hindra dig, berättelsen är ändå värd det.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Tusen sidor, Bokraden och Bam tycker.

Tusen sidor

We´re all stories in the end

Fear Not The Dark

En blogg om skräckfilmer och skräcklitteratur

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till