Översättningar som skaver

Medan 2017 till stor del handlade om svensk sf och fantasy, har 2018 börjat med någon slags cravings efter rejäl hederlig amerikansk YA. Jag har sedan en tid tillbaka boken Hord av Ann Aguirre liggande vid läsfåtöljen.

Sista delen i zombiedystopin om Spadertvå. Ni vet trilogin där Deuce blir Spadertvå, Fade har döpts om till Tålig och staden Salvation heter Räddning. Och det tar emot. Inte på grund av boken för där känns det som jag vet ungefär vad jag kommer få, men översättningen! Alla dessa ändringar av egennamn som jag inte förstår och som stör mig så enormt. Så den har fått vänta.

Sedan tänkte jag att jag skulle ge Sarah J.Maas en chans till. Jag var ju inte superförtjust i Glastronen, men det här med en kvinnlig kick ass-lönnmördare känns ändå lockande så jag började läsa uppföljaren Midnattskronan ( omslaget! ) häromdagen. Och inser att det är samma översättare som till Hord och likadana ändringar av egennamn. Chaol Westfall blir Chaol Västfall och serien utspelas bland annat i Klockehamn och Klyfteborg. Jag förstår att man översätter vissa saker, som Lönnmördarborgen. Där namnet har en exakt betydelse uppkallat efter något specifikt. Men att Bellhaven blir Klockehamn och efternamnet Westfall blir Västfall låter bara konstigt. Det känns också väldigt gammaldags.

Så vi får se om jag tar mig igenom dem. Tills vidare blir det en paus och jag kör på svenskt igen däremellan med Emil Hasketts bok Dit du inte får gå.

 

Annonser

Kungens fånge – helt plötsligt sitter jag och läser en berättelse som tagit ny fart och som känns både spännande och oförutsägbar.

Mare Barrow är fånge, maktlös utan sin blixtförmåga, hemsökt av de förödande misstag hon begått. Hon lever på nåder av den förrädiske unge man som hon en gång älskade, Maven Calore. Numera är han kung, och han fortsätter att väva sin döda mors nät för att behålla kontrollen över sitt rike – och över sin fånge. Samtidigt fortsätter Mares gäng av blandblodigaoch röda att organisera sig, träna och expandera.
De förbereder sig för krig. Och Cal, prinsen som befinner sig i exil och har sitt eget romantiska intresse av Mare, är beredd att göra allt för att få henne tillbaka. När blod ställs mot blod, förmåga mot förmåga, finns det kanske inte någon kvar som kan släcka elden – och Norta, så som Mare känner det, riskerar att förtäras…

Kungens fånge är tredje delen i en kvartett skriven av Victoria Aveyard.

Efter halva boken vaknade Victoria Aveyard från sin dvala och gick äntligen all in.

Det var rätt länge sedan jag läste föregående bok så jag kom faktiskt inte ihåg så mycket. Det är många namn i den här serien, många platser och många händelser, så i början kände jag mig lite som Bambi på hal is. Men i ärlighetens namn händer det inte jättemycket, så jag fick komma in i berättelsen i lugn och ro. Mare sitter fången hos Maven och det gör hon rätt länge. De pratar och pratar och pratar. Evangeline beter sig som en rövhatt som vanligt och Cal planerar krig tillsammans med rebellerna. Det kändes som om jag fortfarande satt och läste bok nummer två, mellanboken ni vet. Och jag som trodde det här var den avslutande delen tänkte att det lätt hade räckt med en duologi. Serien känns ungefär 1,5 bok för lång.

Men så långsamt vaknar berättelsen till liv. Det första tecknet är att Aveyard faktiskt lyckas väcka min sympati för Maven. Han är fortfarande totalt galen och ond, men för en gångs skull finns det faktiskt en orsak som gör att det inte är så himla konstigt att Maven är som han är. En bakgrund som gör att jag anar pojken han en gång var och som får utvecklingen att framstå som rätt rimlig. Berättelsen får ett djup den tidigare saknat.

Det andra är att vi får Evangelines perspektiv och helt plötsligt sprakar hela berättelsen av liv. För den som har dåligt minne är Evangeline kvinnan som föddes för att bli drottning. Hela hennes uppväxt har handlat om förberedelse för att en dag gifta sig med Cal och därigenom bli drottning och ge makt åt sitt hus, sin familj. Den chansen blev hon ju snuvad på i och med Mares uppdykande, men fick en ny chans med Maven istället. Evangeline den ondskefulla. Som kontrollerar metall och hittills har glidit igenom hela berättelsen som en iskall och grym stålprinsessa, redo att göra vad som helst för att nå sitt mål. Och vi får ett perspektiv som visar att allt vi trott är fel.

Det tredje som händer är att Aveyard tar en stort kliv ut ur de konventionella ramar som byggt upp berättelsen och kliver ut ur garderoben. Vi får inte bara en samkönad kärlek, utan två. Djup och innerlig kärlek som vänder upp och ner på hela berättelsen.

Och helt plötsligt sitter jag och läser en berättelse som tagit ny fart och som känns både spännande och oförutsägbar. Det är kanske inte helt omöjligt att vi får ett ovanligt slut. Ett slut utan ett happily ever after. Så även om serien är ungefär 1,5 bok för lång blir jag faktiskt glad när det visar sig att det här inte är den avslutande delen, utan den näst sista. Jag vet inte vad som hände med Aveyard men jag är glad att det hände. Just nu känns uppföljaren som en av de mest efterlängtade till min bokhylla.

Boken finns hos Science Fiction BokhandelnAdlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Bokbesatt, Bam tycker och En blogg för bokugglor.

 

Fandom av Anna Day

Uppkomsten till boken är en väldigt märklig solskenshistoria.

Anna Day skrev boken Galgdansen som handlar om en framtida dystopisk värld där människor har blivit genmanipulerade och kirurgiskt förbättrade. För att bli längre, vackrare, starkare och snabbare. Dessa förbättrade människor, gemmarna, insåg rätt snabbt att de var bättre än övriga befolkningen, imparna.  Gemmarna tog därför kontroll över herraväldet och imparna blev deras slavar.

I den misslyckade jakten på en agent skickade Anna Day så småningom in manuset till förlaget Chicken House som hade en manustävling. Vinnaren skulle inte bara vinna pengar, utan även bli utgiven. Anna Day vann inte tävlingen och förberedde sig för att låta manuset Galgdansen sova vidare i en byrålåda. Några veckor senare kontaktade förlaget henne med en idé att skriva en ny bok. En idé som uppkommit i en annan tävling förlaget hade. Angela Mccann hade där föreslagit att låta några hängivna fans trilla rakt in i sin favoritbok och försöka överleva där. Förlaget trodde att Days bok Galgdansen skulle vara den perfekta miljön och frågade om hon var intresserad av att skriva en ny bok baserad på Mccanns idé. Day skrev de tre första kapitlena och en synopsis som antogs av Chicken house och de skrev kontrakt på en bok med Anna Day. Innan boken ens var utgiven hade den sålts till över 12 länder!

Anna Day är alltså visserligen författare till miljön, medan idén var någon annans.

Och där har ni Fandom. Violet och hennes vänner skriver fanfiction och håller på med cosplay, och under en fandomträff på Comic Con händer det ofattbara – de transporteras till sin favoritbok Galgdansen på riktigt. Fem minuter senare har de orsakat hjältinnans död. Det blir upp till Violet att ta hennes plats, spela huvudrollen, förälska sig i hjälten och ta sig levande tillbaka till sin värld.

Violet och hennes vänner ( samt lillebror Nate ) som kan både bok och film utantill, vet alltså precis vad som ska hända. Men trots att världen de hamnat i verkar följa manuset till viss del så utvecklar sig historien samtidigt åt andra håll. Och eftersom de alla är hängivna dystopin som genre blir det också en hel del referenser och skämt om riktiga verk. För oss som kan våra dystopier är det här riktigt underhållande.

Konceptet är fantastiskt. Så fantastiskt att jag inte bryr om de brister boken ändå har. Det blir en hel del berättande i början eftersom vi läsare måste förstå världen de hamnar i. Vi får alltså återberättat Galgdansen vad gäller både handling, karaktärer och de skådespelare som är i filmen Galgdansen. Men det gör absolut ingenting när det är så himla kul att läsa något nytt. För vem har inte någon gång drömt om att hamna mitt i sin favoritfilm eller älsklingsbok? Men är hjälten verkligen så charmig som vi tyckte när vi läste boken? Är hjältinnan egentligen inte ganska ego som bryr sig mer om kärlek än om världen hon lever i? Om det dessutom visar sig att någon av dina vänner vill ändra på slutet så du måste kämpa för ditt liv, vad gör du då?

Jag trodde boken var en stand alone men slutet visade att så inte är fallet. För hur du än tror att den kommer sluta så har du förmodligen fel. Och även om jag inte blev fängslad på det där uppslukande sättet, älskar jag konceptet så mycket att jag ändå köper det rakt av. Det kommer alltså en uppföljare och vilken tur att det gör det! Det var nämligen en njutning att läsa den här boken. Att hamna i en bok som är i en annan bok. Fandom är en frisk fläkt på YA-himlen, så jag hoppas Day skriver väldigt fort. Jag vill ha fortsättningen, helst igår.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Kulturbloggen har också skrivit om boken.

 

Steampunk, zombies, Lovecraft, apokalyps, science fiction, flygande hästar, urban fantasy och jordgubbsjakt. Det är dags för Oskar Källner-vecka!

Kommande vecka kommer ägnas helt åt författaren Oskar Källner och Fafner Förlag.

Jag känner inte  Oskar Källner personligen. Vi har haft lite kontakt i samband med utskick av recensionsexemplar men inget utöver det, så det här är inget samarbete varken med Oskar Källner, Fafner Förlag eller de streamingtjänster som kommer nämnas framöver. Jag är bara så grymt imponerad över det han gör. Dels naturligtvis hans författarskap. Oskar Källner är en av mina absoluta favoritförfattare inom svensk science fiction och fantasy. Men också för att han just nu satsar på sitt förlag och genom det andra författare inom fantasy och science fiction. Det är ju min egen dröm, att starta förlag och få fram nya spännande författare inom fantastiken i Sverige. Tyvärr ligger den drömmen fortfarande långt borta, så jag passar istället på att hylla Fafner Förlag som faktiskt gör det. Utöver allt detta har han också gett ut ett antal nyöversättningar av utländska klassiker.

Det kommer alltså bli en vecka med mini-recensioner, samt inlägg och tips om sådant jag själv inte hunnit läsa än. Bilden nedanför är från Storytel och visar bara ett axplock av allt det Fafner Förlag kan erbjuda via streamingtjänsterna ( även Nextory och Bookbeat ).

Ni kan ju börja med att läsa om mitt första möte  ( tror jag ) med Oskar Källners noveller här.

 

Brännmärkt

Jag heter Adeline Theta.

Theta står för rang åtta. Det är rangen jag föddes i, rangen jag lever i och rangen jag kommer dö i.

Efter flera hundra år av översvämningar, orkaner, epidemier och krig tvingas återstoden av mänskligheten att hålla hårt i sina resurser för att inte gå under. Befolkningen är inordnad i ett hierarkiskt system, där bara den som fötts som Alfa kan göra sin röst hörd.
En värld, fyra zoner, tio rang. Detta är Imperiet.

Brännmärkt är skriven av Lizette Edfeldt.

Förlåt, vissa av er kommer bli lite sura nu för jag kommer namedroppa YA-karaktärer i samma takt som jag spillde ut popcorn sist jag var på bio ( jag tappade hela bägaren ). Men YA-läsare brukar ha koll på sin läsning, så jag tror de flesta hänger med i referenserna.

Överallt ser jag den här jämföras med Hungerspelen och det är lite märkligt. Båda är dystopier men där slutar likheterna. Och visserligen gillade jag Hungerspelen ( den är ju en framtida klassiker eftersom den banade väg för en hel genre ) men ska man prata riktigt bra dystopi så hamnar Marie Lus Legend-trilogi alltid först hos mig. Alltid. Dels på grund av typ allt, men mest för att den innehåller min absoluta favoritdystopi-karaktär, Day. Förlåt Levi. Och det som hände när jag började läsa Brännmärkt var att jag fick en stark Legend-känsla. Jag kunde nästan känna Marie Lu flåsa mig i nacken i början av boken och vi får dessutom en karaktär som påminner om Day. Tyvärr får vi inte hans PoV så det stannar vid bara en fläkt av Day, men en väldigt trevlig sådan.

Den vi möter är Adelina Theta som är rang åtta, vilket innebär nästan längst ner i hierarkin. Adelina blir av misstag förväxlad med en Alfa och därmed hamnar hon i centrum av den absoluta makten. Det visar sig att Imperiet döljer mörka hemligheter och den enda ledtråden Adelina har är ett smycke hon fått av sin mor. Adelina får så småningom allierade från oväntat håll, samtidigt som hon måste fortsätta låtsas vara Alfa för att få reda på vad Imperiet egentligen döljer.

Det är alltså en väldigt klassisk dystopi vi får och en strikt mallad värld. Och det kunde ha stannat där, vid en trevlig liten dystopi som inte skiljer sig direkt från mängden. Nu råkar författaren visa sig vara av den normbrytande sorten och därför får vi mer. Det konsekventa användandet av ordet hen, samkönade relationer, och en hjältinna som både gillar att ligga och får mens lyfter hela berättelsen till en ny nivå. Tanken att Katniss skulle få mens mitt i hungerspelen och börja leta mensskydd ute i skogen är liksom skrattretande för amerikanska ya-författare, trots att det är vardag för halva jordens befolkning att få mens. Allt det här är oväntat upplyftande och författaren gör det bra. Hon lyckas få in allt detta helt naturligt i berättelsen utan att det känns påtvingat eller tillgjort, berättelsen flyter på som den ska och manar till sträckläsning. Lite besviken är jag ändå att Adelina trots nonchalansen för kön hamnar mellan två killar enligt den vanliga mallen. Extra plus dock för att triangeln i sig ändå inte följer de vanliga reglerna inom YA.

Jag hade kanske önskat att Adelina var aningen mer rationell ibland. Hon har samma vassa humor som Penryn i Änglafall men är inte lika målinriktad. Något jag gärna hade sett även hos Adelina. Mycket av det som händer beror inte på målmedvetenhet eller kampanda, utan mer på Adelinas plötsliga känsloutbrott. Mer av en slump än ett egentligt mål. Målmedvetenheten verkar dock komma precis i slutet av boken, så jag har stora förhoppningar på henne till nästa bok.

Det jag har lite större problem med är världsbygget och miljön. Grunden känns inte helt solid. Ett världsbygge med små små hål längs vägen som gör att det känns som om jag trampar runt bland äggskal. Skört och inte så stabilt som det borde vara. Vissa saker kommer säkert täppas igen i kommande böcker, men det känns ändå som att författaren tagit till nödlösningar lite här och där istället för att grunda rejält.

Men missförstå mig inte. Jag gillar Adelina som är frigjord, upprorisk och egensinnig. Jag gillar att författaren har ett budskap, speciellt i slutet blir historiens vingslag påtagligt välbekanta. Det är en stark debut och vi får en härlig dystopi som trots klassiskt upplägg lyckas få fram en nyskapande, normbrytande och fräsch berättelse. En dystopi som trotsigt och kaxigt sticker ut ur mängden. Jag är väldigt nyfiken på hur kommande bok kommer utveckla sig. Med en författare som vågar utmana känns serien överraskande oförutsägbar.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Annika Koldenius och Arbetet.

The 100 – En fullständigt unik serie. Alla kvinnor borde titta!

Jag har länge tänkt skriva ett inlägg om den här serien, men det finns så många orsaker till min hyllning och det kommer bli ett långt inlägg så det har dröjt. Men alla borde få veta vilken fantastisk serie det här faktiskt är, så here we go. Orsakerna till att ALLA borde se serien är de här:

  1. Kvinnorollerna.
  2. Sexualiteten
  3. kön
  4. övergreppen
  5. Samtycket

Jag börjar med nummer fyra, övergreppen. Det finns inga. INGA! Och nu pratar vi alltså om en serie som på många sätt är lika grym som GoT. En värld där krig, tortyr och mord står på dagsordningen. Men inte ett enda övergrepp! I hela serien. Och det finns så många, så många tillfällen för det här. När de landstiger och killarna så uppenbart är hormonstinna aggressiva tuppar som vill leda hela showen. Ingenting. När en av dessa tuppar jagar en flicka ( pga mord ) och fångar henne. Ingenting. När en kvinna tar ledningen. Ingenting. När en kvinna blir tillfångatagen av fienden. Ingenting. Ingen hand på ett bröst, inga könsnamn, inget könshånande, inga övergrepp. Inget.

Vilket leder till nummer tre, kön. Inte en enda gång har kön betydelse. Inte när det gäller krig, inte när det gäller hierarki och inte när det gäller fiendeskap/fångenskap. Inte en enda gång.

Vilket leder till nummer två, sexualitet. Säsong ett börjar normativt ( den framstår även som en vanlig ungdomsserie i början i stil med Flugornas herre, så ha alltså lite tålamod ), men därefter. Not so much. Karaktärerna blir kära, och könet har ingen betydelse. Ingen tycker det är konstigt, ingen hånar, ingen funderar. Det bara är. Man blir kär, man kysser och man ligger om man vill. Könet har ingen betydelse!

Vilket leder till nummer ett. Kvinnorna. Eftersom könet inte har betydelse så är kvinnorna allting. Precis som männen. De är krigare, technördar, läkare, ledare och hämnare. Och massor med andra saker. Och ingen blir hånad. Ingen blir dissad. Ingen blir trakasserad. Aldrig på grund av könet. Det nämns liksom aldrig. Alla har ett namn, alla har en bakgrund. Men könet har aldrig betydelse.

Och till slut kommer vi till nummer fem. Samtycket. Inget sker utan samtycke. Inte en enda smekning. Och vi har ett utmärkt exempel i när Lincoln fångar Octavia ( min favoritkaraktär för övrigt ) . Hon är fångad och fastbunden i en grotta. Inte en endaste antydan till övergrepp sker. När det väl händer ett närmande ( senare, när hon inte är fånge ) så ber han ordlöst, men ändå helt tydligt, om samtycke. Inget närmande sker utan samtycke. Och sker något, med samtycke, så räcker det med en hand på armen för att avbryta. Man behöver inte ens säga nej, ett nej är tillräckligt uppenbart med bara en gest.

För att citera @my_word_is_my_weapon ”The 100 ligger Så Jävla Före Allt annat”. Så jävla före! Och det sjuka är att det tog mig över två säsonger att fatta det här. Det var något som skavde, fast på ett bra sätt. Något som manade mig att se vidare. Något som ville göra sin röst hörd när jag tittade på den här serien och jag fattade inte riktigt vad det var. Och sedan i säsong tre så bara slog det mig. Könsrollerna, kvinnorna, sexualiteten, bristen på övergrepp. Allt. Det finns ingen serie som ens kommer i närheten faktiskt. För The 100 är grym. Den är blodig och grym, men helt utan övergrepp. När har vi sett det senast? Svar, aldrig.

När det gäller GoT till exempel har jag många gånger ifrågasatt kvinnovåldet och fått till svar att det speglar tidsperioden. Det måste vara trovärdigt. Så drakar är trovärdigt men bristen på våldtäkt är det inte? Jag köper inte det och The 100 är beviset för att det inte är nödvändigt. Grymheterna och kriget blir inte det minsta mindre trovärdigt för att man dissar övergreppen. Inte det minsta. Så det går att göra. Om man inte är lat. Eller har fel värderingar.

Exemplen jag har tagit upp, när en kvinna blir jagad eller när en annan är fånge. De har heller inget med kön att göra. Lika många män blir jagade, lika många män tillfångatagna. Jag ville bara belysa tillfällena man hade att krama ett bröst hårt, att könshåna, eller ännu vanligare, att våldta. Så det här är en serie alla kvinnor borde se. För att se hur det kan göras. Hur det kan vara. Och självklart borde alla män också se det här, men det är kvinnor som står på barrikaderna gällande det här och det är tyvärr troligen kvinnor som i slutändan kommer kräva en ändring.

Och det här inlägget blir tyvärr långt, för jag har mer att säga. Jag och Oarya pratade om serien och jag dissade en kärleksscen mellan två av kvinnorna. Men jag har ändrat mig, jag dissar inget. För en grej som tillhör mitt nörderi är att jag blir lite besatt ibland ( jag brukar kalla det nörderi, det låter lite hälsosammare än besatt ). Och jag blev lite besatt av den här. Så jag har tittat på serien, tittat på klipp och slutligen tittat på reactions.

Massiva spoilers! 

Reactions är youtubers som spelar in när de tittar på avsnitt av en serie. Det låter säkert helt märkligt att man tittar på någon som tittar på en serie. Men det är faktiskt ganska befriande. Man får medhåll att det man kände var legit, på något konstigt sätt. Så sånt tittar jag på ibland. Och det finns en homosexuell youtuber ( det finns fler såklart, men jag har valt att titta på hennes ) som följer The 100. Hennes reaktion när det kommer till de samkönade hångel/sexavsnitten är fullständigt hjärtekrossande. Jag ser ju sex och kärlek jag kan relatera till hela tiden. Hon gör det inte. När hon såg ett avsnitt med kärlek mellan två av kvinnorna i serien blir hon helt chockad. När hon fattade att scenen inte bara klipptes av, utan fortsatte med att de vaknade tillsammans på morgonen så är hon ännu mer chockad. För sånt finns inte i amerikanska serier. I någon serie? Och när jag insåg att för henne och andra kvinnor så är de här karaktärerna ikoner, ja då tänker jag fan inte klaga. För jag insåg att jag analyserade scenen. På ett sätt jag inte jag gör med heteroscener. De finns ju hela tiden. Och går oftast förbi omärkt. Så jag tänker låta henne ha hennes scen för sig själv, orörd. Och jag hoppas innerligt att hon och alla andra så småningom får lika många kärleksscener att glädjas åt som vi andra har. The 100 är en bra början.

Och bortsett från allt det här så är The 100 en bra serie. Jag älskar den faktiskt på så många sätt. Dels allt den står för, men också för karaktärerna. Som tyvärr dör som flugor likt GoT, men ändå. Den börjar som en normativ tonårsserie, men den blir så mycket mer. Alla borde titta!

Spoilers! Naturligtvis måste jag( tyvärr ) slänga in en brasklapp gällande övergreppen, För det finns faktiskt ett. En kille som är fånge hos en kvinna med hög ställning. Han var från början en bad guy men blev bra ( återkommande tema, de goda gör ibland onda saker och de onda visar sig vara inte så onda när det verkligen gäller  ) och är nu alltså fängslad. Med handbojor och allt. Han finner fångvakterskan attraktiv och hon kräver att han ligger med henne. Vilket han gör. Dels för att hon är attraktiv ( som jag tolkar det ) men också för att han inte har något val. Ett övergrepp-ish. Ni vet, sådant som inte alltför sällan händer kvinnor. I äktenskap, i förhållanden, i one night stands. Hon ville egentligen inte, men för husfridens skull sade hon ja. Jag hade önskat att de inte tagit med detta, men det gjorde de och nu finns det där. Och förhoppningsvis får det några män att tänka efter lite.

The 100! En serie jag började titta på tre gånger och tyckte var tråkig. En serie jag verkligen gillar idag. Karaktärerna, handlingen, och hur Jävla Före den är.

Och för den som inte har något emot massiva spoilers kommer min favorittrailer här. 

Fear Not The Dark

En blogg om skräckfilmer och skräcklitteratur

Marias bokhylla

Ibland kommer även livet i vägen

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till