The 100 – En fullständigt unik serie. Alla kvinnor borde titta!

Jag har länge tänkt skriva ett inlägg om den här serien, men det finns så många orsaker till min hyllning och det kommer bli ett långt inlägg så det har dröjt. Men alla borde få veta vilken fantastisk serie det här faktiskt är, så here we go. Orsakerna till att ALLA borde se serien är de här:

  1. Kvinnorollerna.
  2. Sexualiteten
  3. kön
  4. övergreppen
  5. Samtycket

Jag börjar med nummer fyra, övergreppen. Det finns inga. INGA! Och nu pratar vi alltså om en serie som på många sätt är lika grym som GoT. En värld där krig, tortyr och mord står på dagsordningen. Men inte ett enda övergrepp! I hela serien. Och det finns så många, så många tillfällen för det här. När de landstiger och killarna så uppenbart är hormonstinna aggressiva tuppar som vill leda hela showen. Ingenting. När en av dessa tuppar jagar en flicka ( pga mord ) och fångar henne. Ingenting. När en kvinna tar ledningen. Ingenting. När en kvinna blir tillfångatagen av fienden. Ingenting. Ingen hand på ett bröst, inga könsnamn, inget könshånande, inga övergrepp. Inte ett enda i hela serien!

Vilket leder till nummer tre, kön. Inte en enda gång har kön betydelse. Inte när det gäller krig, inte när det gäller hierarki och inte när det gäller fiendeskap/fångenskap. Inte en enda gång i hela serien.

Vilket leder till nummer två, sexualitet. Säsong ett börjar normativt, men därefter. Not so much. Karaktärerna blir kära, och könet har ingen betydelse. Ingen! Ingen tycker det är konstigt, ingen hånar, ingen funderar. Det bara är. Man blir kär, man kysser och man ligger om man vill. Med den man är kär i. Könet har ingen betydelse!

Vilket leder till nummer ett. Kvinnorna. Eftersom könet inte har betydelse så är kvinnorna allting. Precis som männen. De är krigare, technördar, läkare, ledare och hämnare. Och massor med andra saker. Och ingen blir hånad. Ingen blir dissad. Ingen blir trakasserad. Aldrig på grund av könet, för könet har ingen betydelse. Det nämns liksom aldrig. Alla har ett namn, alla har en bakgrund. Men könet har aldrig någonsin betydelse.

Och till slut kommer vi till nummer fem. Samtycket. Inte en enda kyss sker utan samtycke. Inte en enda smekning. Och vi har ett utmärkt exempel i när Lincoln fångar Octavia ( min favoritkaraktär för övrigt ) . Hon är fångad och fastbunden i en grotta. Inte en endaste antydan till övergrepp sker. När det väl händer ett närmande ( senare, när hon inte är fånge ) så ber han ordlöst, men ändå helt tydligt, om samtycke. INGET närmande sker utan samtycke. I hela serien! Och sker något, med samtycke, så räcker det med en hand på armen för att avbryta. ALLT sker med samtycke och ALLT avbryts med en enkel gest.

Fattar ni? För att citera @my_word_is_my_weapon ”The 100 ligger Så Jävla Före Allt annat”. Så jävla före! Och det sjuka är att det tog mig över två säsonger att fatta det här. Det var något som skavde, fast på ett bra sätt. Något som manade mig att se vidare. Något som ville göra sin röst hörd när jag tittade på den här serien och jag fattade inte riktigt vad det var. Och sedan i säsong tre så bara slog det mig. Könsrollerna, kvinnorna, sexualiteten, bristen på övergrepp. Allt! Det finns ingen serie som ens kommer i närheten faktiskt. För The 100 är grym. Den är blodig och grym som fan, men helt utan övergrepp. När har vi sett det senast? Svar, aldrig!

När det gäller GoT till exempel har jag många gånger ifrågasatt kvinnovåldet och fått till svar att det speglar tidsperioden. Det måste vara trovärdigt. Så drakar är trovärdigt men bristen på våldtäkt är det inte? Jag köper inte det och The 100 är beviset för att det inte är nödvändigt. Grymheterna och kriget blir inte det minsta mindre trovärdigt för att man dissar övergreppen. Inte det minsta. Så det går att göra. Om man inte är lat. Eller har fel värderingar.

Exemplen jag har tagit upp, när en kvinna blir jagad eller när en annan är fånge. De har heller inget med kön att göra. Lika många män blir jagade, lika många män tillfångatagna. Jag ville bara belysa tillfällena man hade att krama ett bröst hårt, att könshåna, eller ännu vanligare, att våldta. Så det här är en serie alla kvinnor borde se. För att se hur det kan göras. Hur det kan vara. Och självklart borde alla män också se det här, men det är kvinnor som står på barrikaderna gällande det här och det är tyvärr troligen kvinnor som i slutändan kommer kräva en ändring.

Och det här inlägget blir tyvärr långt, för jag har mer att säga. Jag och Oarya pratade om serien och jag dissade en kärleksscen mellan två av kvinnorna. Men jag har ändrat mig, jag dissar inget. För en grej som tillhör mitt nörderi är att jag blir lite besatt ibland. Och jag blev lite besatt av den här. Så jag har tittat på serien, tittat på klipp och slutligen tittat på reactions.

Reactions är youtubers som spelar in när de tittar på avsnitt av en serie. Det låter säkert helt märkligt att man tittar på någon som tittar på en serie. Men det är faktiskt ganska befriande. Man får medhåll att det man kände var legit, på något konstigt sätt. Så sånt tittar jag på ibland. Och det finns en homosexuell youtuber ( det finns fler såklart, men jag har valt att titta på hennes ) som följer The 100. Hennes reaktion när det kommer till de samkönade hångel/sexavsnitten är fullständigt hjärtekrossande. Jag ser ju sex och kärlek jag kan relatera till hela tiden. Hon gör det inte. När hon såg ett avsnitt med kärlek mellan två av kvinnorna i serien grät hon. När hon fattade att scenen inte bara klipptes av, utan fortsatte med att de vaknade tillsammans på morgonen så grät hon ännu mer. För sånt finns inte i amerikanska serier. I någon serie? Och när jag insåg att för henne och andra kvinnor så är de här karaktärerna ikoner, ja då tänker jag fan inte klaga. För jag insåg att jag analyserade scenen. På ett sätt jag inte jag gör med heteroscener. De finns ju hela tiden. Och går oftast förbi omärkt. Så jag tänker låta henne ha hennes scen för sig själv, orörd. Och jag hoppas innerligt att hon och alla andra får lika många kärleksscener att glädjas åt som vi andra har. The 100 är en bra början.

Och bortsett från allt det här så är The 100 en bra serie. Jag älskar den faktiskt på så många sätt. Dels allt den står för, men också för karaktärerna. Som tyvärr dör som flugor likt GoT, men ändå. Den börjar som en tonårsserie, men den blir så otroligt mycket mer. Alla borde titta!

Spoilers! Naturligtvis måste jag( tyvärr ) slänga in en brasklapp gällande övergreppen, För det finns faktiskt ett. En kille som är fånge hos en kvinna med hög ställning. Han var från början en bad guy men blev bra ( återkommande tema, de goda gör ibland onda saker och de onda visar sig vara inte så onda när det verkligen gäller  ) och är nu alltså fängslad. Med handbojor och allt. Han finner fångvakterskan attraktiv och hon kräver att han ligger med henne. Vilket han gör. Dels för att hon är attraktiv men också för att han inte har något val. Ett övergrepp-ish. Ni vet, sådant som inte alltför sällan händer kvinnor. I äktenskap, i förhållanden, i one night stands. Hon ville egentligen inte, men för husfridens skull sade hon ja. Jag hade önskat att de inte tagit med detta, men det gjorde de och nu finns det där. Och förhoppningsvis får det några män att tänka efter lite.

The 100! En serie jag började titta på tre gånger och tyckte var tråkig. En serie jag verkligen gillar idag. Karaktärerna, handlingen, och hur Jävla Före den är.

Och för den som inte har något emot massiva spoilers kommer min favorittrailer här. 

Annonser

Sonen – Vad är poängen egentligen?

Sonen är fjärde och avslutande boken i en serie av Lois Lowry.

Vi kastas tillbaka till den klaustrofobiska miljö där vi befann oss i Den utvalde, en på ytan perfekt värld. Vi möter en ny huvudperson, 14-åriga Claire, som har tilldelats rollen som barnaföderska men nu degraderats till att arbeta med fiskodling eftersom hennes första ”produkt” (en son) föddes
med kejsarsnitt.

Claire kan inte glömma sitt barn och börjar ifrågasätta samhället hon lever i. Hon lyckas stjäla sig till stunder med sitt barn i hemlighet tills han en dag försvinner. Tillintetgjord av sorg inser Claire att hon inte kan stanna i samhället längre och ger sig av i en desperat kamp att försöka hitta sitt barn. 

Och nu blir det varning för spoilers eftersom det är näst intill omöjligt att skriva om en avslutande bok utan att spoila de tidigare.

Ok, i första boken hittade vi huvudpersonen Jonas i samma dystopiska samhälle som Claire nu växer upp i. Ett samhälle där invånarna tar ett känslobedövande piller om dagen. Jonas lyckas rädda ett barn och flyr samhället. I andra boken träffade vi Kira. En flicka som lever i en annan del av samma värld som Jonas, men i ett samhälle där hat och ilska styr. Kira flyr tillsammans med pojken Matt och hamnar i samhället Jonas hjälpt till att bygga upp. Ett välkomnande kärleksfullt samhälle där alla är glada. Tills ondskan kommer i bok tre och människorna börjar bli giriga. För att få saker byter de bort delar av sig själv, empati till exempel, och samhället börjar återigen bli hatiskt. Av någon anledning är även skogen ond och Matt måste till slut slåss mot skogen för att rädda Kira. Och i den här sista boken kommer så småningom Claire också till det här samhället, där Jonas och hennes son finns. Men ondskan har återigen hittat hit och riskerar att rasera allt Jonas byggt upp.

Snyggt och prydligt kan man tycka. Icke alls. Jag har läst böckerna en i taget och liksom inte förstått vad författaren vill säga, men allt har pekat mot ett större sammanhang så jag har lydigt läst vidare. Och nu är det slut och det finns inget sammanhang. Inget. Det finns ingen poäng alls! 

Det är som när man ser ett deckarmysterium i en film där största ledtråden är ena halvan av ett foto och bara man hittar den andra halvan så har man lösningen. Och sedan slutar filmen med att någon slarvat bort den andra halvan och typ, ja det var det gott folk. Sorry, men ni får ingen lösning.  Lägg till några dussin lösa trådar som bara fortsätter hänga så fattar ni. Det finns inget sammanhang alls, bara tusen frågor som inte får något svar. Det är inte en pusselbit som saknas, det är halva jäkla pusslet. Och kvar sitter jag och undrar vad poängen med det hela var.

Slösa inte bort tiden som jag gjorde, läs något annat istället.

Boken finns hos Science Fiction BokhandelnAdlibris, Bokus och CDON.

 

Darc Ages: Uppvaknandet

Darc Ages: Uppvaknandet, är första delen i en serie skriven av A.R.Yngve

David Archibald blir uppväckt ur en frusen sömn. Han befinner sig 900 år in i framtiden, i en värld ärrad av katastrofer och krig. Civilisationen har dragit sig tillbaka till befästa stadsstater, där feodalherrarna och deras riddare härskar. David finner sitt öde: att rubba denna medeltida framtid i sina grundvalar och starta en ny renässans. Han blir den osannolike hjälten kallad DARC.

Darc har alltså blivit nedfrusen i en kryotank under vår tid. Meningen var att han skulle väckas efter kanske 50 år eller så, men av olika orsaker går det 900 år innan någon hittar honom. Darc vaknar upp till en postapokalyptiskt, dystopisk värld där samhället gått både bakåt och framåt i utvecklingen.

Den nya medeltiden Darc vaknar upp i visar sig vara uppbyggd på rester av historien, där man sammanfogat de delar man hittat till både teknik och religion. Som ett pussel, fast man har satt ihop pusslet lite fel. Någonstans längs vägen har man missförstått de historiska lämningarna, vilket gjort att bland annat gamla popikoner har tolkats som gudar. Darc vaknar till exempel upp året 940 Aw Monro, enligt den nya tideräkningen …

Det här var riktigt underhållande läsning och boken tog slut alldeles för fort. Bara tanken är ju galet rolig, en framtid som på sätt och vis blivit helt fel på grund av att någon tolkat våra lämningar alldeles galet. Det får en att fundera lite över hur världen faktiskt ser ut, vad vi lägger vår tid och energi på. Och vid närmare eftertanke kanske den här felaktiga tolkningen ändå inte är helt konstig. Men det är underhållning det handlar om i slutändan. Läsglädje. Viss mån av eftertanke ja, men mest ägnade jag mig åt att sträckläsa och fnissa mig igenom läsningen. För den är konstig den här världen vi får. Blandningen av teknik som för oss inte finns ännu och samtidigt ett levnadssätt som för tankarna till medeltiden.

Kanske blir det lite mycket strider, men som ändå känns nödvändiga för att vi ska förstå skillnaden mellan den här nya framtiden och Darcs egen tid. Och kanske blir det lite väl heteronormativt och könsstereotypt där männen har makten och är de som strider, medan kvinnorna hålls i bakgrunden som smycken eller manipulerande intrigmakerskor. Och kanske är Darc inte alldeles sympatisk. Men det gör liksom inte så himla mycket. Jag gillar ändå Darc. Han anpassar sig till sitt nya öde och gör det bästa han kan av det. Ibland blinkar det även till av ickeheteronormativt och det kan vara värt en hel del. Ännu mer eftersom författaren själv lovat bot och bättring gällande detta i bok fyra.

Så summan av kardemumman är ändå att det här är riktigt underhållande. Kreativt, fartfyllt och aningen skruvat. Och alldeles för kort.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Vargnatts bokhylla, Agnes Bokblogg och Catahya.

Första hösten: Blå gryning

Första hösten: Blå gryning är skriven av E.P Uggla.

När skördarna förstördes oroade sig alla för vintern. Så naivt. De flesta skulle inte överleva hösten.

Stockholm. De nya blommorna spränger igenom ännu en trottoar och Livsmedelsverket kallar till krismöte. Vad gör man när de blå blommorna inte kan sorteras ut från skördarna? När gräset har försvunnit och kornas mjölk är ljusblå?

Ändå är det inte vad de borde fokusera på. Hösten är här och Lisen är forskaren som först ser förändringen. Inte som hon skulle önska under ett mikroskop. Hon ser den i sig själv.

Jag gillar apokalypser. Jag blir därför extra glad när jag hittar apokalyps som faktiskt är riktigt bra. Som den här. Själva berättelsen känner vi igen. Femtonåriga Charly som befinner sig i Malmö försöker desperat ta sig hem till storasyster Lisen i Stockholm. Omständigheterna gör att de blir fler som slår följe och vi får följa gruppen på sin färd. Samtidigt kämpar Lisen för att ta reda på vad hotet egentligen består av. Att de små blå blommorna är orsak till apokalypsen står klart, men varför och hur?

Första hösten: blå gryning är en stark debut. Välskriven med en stark story och intressanta karaktärer. Bokens styrka är dock det vetenskapliga. Dels får vi något helt nytt och det märks även att författaren kan sin sak. Om författaren jobbar som forskare eller bara gjort sin research väldigt bra vet jag inte. Oavsett känns det verkligen som ett troligt scenario och vi får allt förklarat på ett sätt som ändå känns någorlunda begripligt för oss okunniga.

Det här är första boken i en serie och vissa saker får av naturliga skäl större plats på bekostnad av annat. Det är ett starkt driv från första sidan till sista. Vi får en solid bakgrund till katastrofen varvat med hemskheter och action. Det som får stå tillbaka lite här är karaktärerna. Vi får visserligen ganska klara grunder till varför de är och beter sig på ett visst sätt, men vi får inte lära känna dem på djupet. Framförallt Charly känns så driven och stark redan från början att jag trots hens unga ålder ändå aldrig tvivlar på att hen kommer klara det. Vilket på ett sätt är bra, men lite mer ångest i läsningen hade inte heller varit fel. Stort ( megastort ) plus dock till en huvudkaraktär som förefaller vara icke-binär. Ledsen om jag spoilade lite nu, men hur ska man hitta böcker med karaktärer som avviker från cisnormen om ingen talar om var de finns?

Bra läsning alltså. En komplex, spännande och trovärdig apokalyps som lyser starkt. Väldigt bra gjort och jag ser mycket fram emot nästa bok i serien.

 

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Håkans Bokhylla, Oarya och Fear not the dark.

Tack till författaren för recensionsexemplar.

Fafner förlag släpper 10 fantastiknoveller som ljudböcker!

Oskar Källner är ju en av mina stora favoriter inom svensk sf och det mesta har han gett ut med eget förlag. Nu öppnar hans Fafner förlag upp även för andra författare inom fantastiken.

10 noveller släpps som ljudböcker hos bland annat Storytel, Nextory och Bookbeat de kommande veckorna. Ett litet kliv för den oinsatte, men ett jättekliv för fantastiken i Sverige.

Läs mer om Oskar Källners planer hos Boktugg och Tentakelmonster. Har du ett manus som bara väntar på att bli läst så kikar du istället in på Fafner förlag. 

 

Obs, det här är inte ett samarbete av något slag. Bara jag som tycker det är sjukt kul att det kommer ett nytt fantastikförlag. 

Eldmärkt av Sabaa Tahir

Eldmärkt är andra delen i en serie skriven av Sabaa Tahir.

Laia och Elias är på flykt genom öknen, på väg mot det ökända fängelset Kauf för att frita Laias bror. Efter sig har de Kommendantens trupper, beordrade att döda eller fånga dem.

Helene är kvar i huvudstaden, för evigt bunden av eden hon svurit till den nye kejsaren. Hon försöker desperat glömma sin kärlek till Elias, eftersom han numera är Imperiets, och därmed även hennes, största fiende.

När Helenes vägar korsas med Elias och Laias, tvingas Helene till ett omöjligt val. Elias, eller Imperiet?

Jag började läsa med minnet att första boken, Askfödd, var helt ok. Att jag gillade den under läsningen men att den inte fastnat nämnvärt efteråt. Bra alltså, men inte fantastisk. Men under läsningen nu börjar jag inse att det här är något alldeles speciellt. Att det här inte är ytterligare en dussinbok inom YA-genren, utan något ganska unikt.

Andra delen i en serie tenderar ju ofta att bli någon slags mellanmjölk. Ett litet stopp på vägen där det egentligen inte händer så mycket. Inte här. Eldmärkt gör precis det en fortsättning ska göra, tar mig framåt med ett driv som ger sträckläsning. Karaktärerna utvecklas, miljön utvidgas och det händer något hela tiden. Vissa delar är så klart förutsägbara ( jaja, boken innehåller en del klichéer ärligt talat, men vi struntar i det nu ), medan andra är helt oväntade. Framförallt får vi mer fantasy. Och här är det mest intressanta. Till skillnad mot många andra böcker inom fantasygenren är det här inte fantasy med viss verklighetsanknytning. Sabaa Tahir ger oss istället verkligheten inbakat i fantasy. Brutal verklighet med krig, offer, massgravar, tortyr och fasa. Det är alltså inget för den känsliga. Den här brutala verkligheten insvept i en unik fantasymiljö ger mig en ganska omtumlande läsupplevelse. Ändå är känslan efter läsningen att jag precis läst en fantasybok och inte en nyhetssändning. Tahir lyckas alltså balansera delarna utmärkt.

Tillsammans med karaktärer som är mångfacetterade, men ändå tillräckligt goda eller onda för att jag ska sympatisera med rätt personer, bygger Tahir upp en helhet som fängslar mig helt. Karaktärerna tillåts vara naiva, själviska, modiga och ibland fega. De väljer ibland rätt men lika ofta fel. Något som visserligen skapar en hel del irritation hos mig ibland när jag blir arg på någon karaktär, men som samtidigt höjer hela läsupplevelsen ett snäpp över många andra i samma genre. Vi får till exempel Helenes POV här och hon irriterar mig enormt genom hela boken, ändå är hon nödvändig för helheten.

Det enda jag har lite problem med är närmiljön. Jag förstår inte alltid hur det ser ut när de tar sig fram genom tunnlar och gränder, och det är lite störande eftersom det är ganska mycket sådant i boken. Men det är ändå en petitess i sammanhanget.

Sabaa Tahir väckte mitt intresse med första boken, men med Eldmärkt har hon fångat mig helt. Jag är grymt imponerad!

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Här kan du läsa vad jag tyckte om Askfödd.

Marias bokhylla

Ibland kommer även livet i vägen

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till