Leva utan skugga – För dig som gillade The Mortal Instruments.

Leva utan skugga är första delen i en serie skriven av Sofie Trinh Johansson.

I en tragisk bilolycka förlorade Aisha inte bara sin tvillingsyster Shirin utan även sin själ. Hon tvingas att möta en ny värld, en värld där de döda inte alltid försvinner och där onda förmågor hotar att ta över. Märkt av sin sargade barndom får hon en sista chans på slottet i Skygge, en internatskola och behandlingshem för ungdomar med särskilda förmågor. Samtidigt som de döda fortsätter att söka upp Aisha är det fler som dör på slottet och hon inser snart att hon kan vara nästa offer. Men det finns en annan själlös i Skygge. Och han har inte tillåtit henne att dö förut.

Det här var en riktigt trevlig överraskning. Jag har aldrig tidigare läst något av författaren även om jag sett hennes böcker lite här och där. Svaret på varför är omslagen. De andas inte direkt fantasy och det gör inte det här heller. Nu råkar jag vara med i flertalet läsgrupper på facebook och där var det en tjej som tipsade om den här. Eftersom vi oftast har ganska liknande smak i böcker så plockade jag upp boken i Storytel och började slöläsa lite. Och vilken tur att jag gjorde det. För det här är faktiskt riktigt bra fantasy.

Vi får möta Aisha. En trasig ung kvinna med ett hemskt förflutet. Efter att ha skickats mellan olika fosterhem under barndomen, det ena värre än det andra, har hon efter tvillingsysterns död fått multipla diagnoser som alla bottnar i hennes vanföreställningar och hallucinationer. Tror hon. Det visar sig att de döda som plågar Aisha, både fysiskt och psykiskt, faktiskt finns på riktigt och inte är ett påhitt av hennes egen hjärna. På slottet i Skygge upptäcker hon en helt ny värld. En värld befolkad av magiker, vampyrer, varulvar och hamnskiftare. En värld som visar sig vara extra farlig för den som förlorat sin själ.

Ni hör ju. Fantasy med extra allt! Det är välskrivet och har ett härligt flyt från första sidan till sista. Ett ständigt driv där den här dolda världen sakta skalas av lager för lager. Varning för sträckläsning alltså. Möjligen hade den kunnat kortas ner något och möjligen hade storyn kunnat förenklas lite, men det är absolut inget som stör.

Det som stör är däremot omslaget. Det är förvisso vackert, men jag tänker att författaren troligen förlorar en hel del potentiella läsare som inte förstår att det här är fantasy. Omslaget för snarare tankarna till historisk romance. Och det är ju väldigt synd eftersom det här är en riktig liten pärla. Speciellt för alla er som gillade The Mortal Instruments. Det här ger väldigt mycket samma känsla fast lite mörkare och mer djup.

Jag är väldigt positivt överraskad och lovar att jag kommer kasta mig över fortsättningen när den kommer. Gillar starkt.

Boken finns hos SF-bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Annonser

Midnattsstjärnan av Marie Lu

Midnattsstjärnan avslutar trilogin Den unga eliten och är skriven av Marie Lu.

Adelina Amouteru har äntligen fått sin hämnd. Hon härskar som Vita Vargen och har vänt ryggen åt sina gamla vänner i Dolksällskapet. Hon regerar med järnhand och drar sig inte för att sprida båda skräck och smärta. Men hon är inte klar än. Samtidigt som hon kämpar mot galenskapen som hotar att sluka henne helt, planerar hon för en erövring av resten av världen. 

När ett nytt hot dyker upp som hotar att förgöra dem alla, även Adelina, tvingas hon att ansluta sig till de fiender som tidigare var hennes vänner. Men kommer de att lyckas innan Adelinas mörker tar över helt?

I förra boken insåg jag ju äntligen att Adelina är superskurken. Att det inte finns något att sympatisera med. Adelina som visserligen blivit utnyttjad och förrådd, men som vid det här laget tagit hämnd tusen gånger om. Som straffar oskyldiga för såväl riktiga som inbillade förorätter. Och jag har ju inte riktigt vetat vad jag tycker eller inte tycker.

Världsbygget är ju bra, en slags vacker fantasyvariant av venetiansk renässans. Elitärerna är intressanta med sina olika förmågor och själva storyn känns ändå solid och spännande. Men med en huvudkaraktär som är så osympatisk som Adelina har det varit svårt att känna engagemang. Helst hade jag ju sett henne bli kastad i någon fängelsehåla redan i första boken, så någon av de andra karaktärerna hade kunnat ta över. För samtliga bikaraktärer är i mitt tycke mer engagerande än Adelina. Och det är väl anledningen till att jag ändå fortsatt läsa böckerna. Allt det andra. Men vad är en bok utan sin huvudkaraktär, egentligen?

Hittills har jag alltså inte varit speciellt imponerad, så det var glädjande att se Marie Lu knyta ihop säcken på ett sätt som totally makes sense.

Jag har ju liksom trott att Marie Lu faktiskt ville skriva en bok om en superskurk som ändå har något gott i sig, men att hon missat målet lite. Jag hade fel, Marie Lu har inte missat någonting. Det här är inte en bok om en människa som bara hamnat lite snett, någon som kan lagas. Det blir inte guld och gröna skogar där alla blir vänner igen. Något jag kan tänka mig gjort en del läsare besvikna. Jag gissar att många sett fram emot ett avslut i stil med Askungen. Där Adelina och Enzo lever lyckliga i alla sina dagar.

Utan att spoila för mycket kan jag säga att det blir inte riktigt så. Jag förstår att vissa blir besvikna, att de förväntat sig något helt annat. Själv känner jag mig helt nöjd. Äntligen kan jag uppskatta den här märkliga vägen Marie Lu valt för sin karaktär. Jag slipper vara irriterad över att ha läst två böcker som hittills bara gjort mig frustrerad, eftersom allt faller på plats med den här sista boken. Jag är nöjd.

Boken finns hos SF-bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är  Lenas godsaker, Bokraden och Bokgläntan.

Eldmärkt av Sabaa Tahir

Eldmärkt är andra delen i en serie skriven av Sabaa Tahir.

Laia och Elias är på flykt genom öknen, på väg mot det ökända fängelset Kauf för att frita Laias bror. Efter sig har de Kommendantens trupper, beordrade att döda eller fånga dem.

Helene är kvar i huvudstaden, för evigt bunden av eden hon svurit till den nye kejsaren. Hon försöker desperat glömma sin kärlek till Elias, eftersom han numera är Imperiets, och därmed även hennes, största fiende.

När Helenes vägar korsas med Elias och Laias, tvingas Helene till ett omöjligt val. Elias, eller Imperiet?

Jag började läsa med minnet att första boken, Askfödd, var helt ok. Att jag gillade den under läsningen men att den inte fastnat nämnvärt efteråt. Bra alltså, men inte fantastisk. Men under läsningen nu börjar jag inse att det här är något alldeles speciellt. Att det här inte är ytterligare en dussinbok inom YA-genren, utan något ganska unikt.

Andra delen i en serie tenderar ju ofta att bli någon slags mellanmjölk. Ett litet stopp på vägen där det egentligen inte händer så mycket. Inte här. Eldmärkt gör precis det en fortsättning ska göra, tar mig framåt med ett driv som ger sträckläsning. Karaktärerna utvecklas, miljön utvidgas och det händer något hela tiden. Vissa delar är så klart förutsägbara ( jaja, boken innehåller en del klichéer ärligt talat, men vi struntar i det nu ), medan andra är helt oväntade. Framförallt får vi mer fantasy. Och här är det mest intressanta. Till skillnad mot många andra böcker inom fantasygenren är det här inte fantasy med viss verklighetsanknytning. Sabaa Tahir ger oss istället verkligheten inbakat i fantasy. Brutal verklighet med krig, offer, massgravar, tortyr och fasa. Det är alltså inget för den känsliga. Den här brutala verkligheten insvept i en unik fantasymiljö ger mig en ganska omtumlande läsupplevelse. Ändå är känslan efter läsningen att jag precis läst en fantasybok och inte en nyhetssändning. Tahir lyckas alltså balansera delarna utmärkt.

Tillsammans med karaktärer som är mångfacetterade, men ändå tillräckligt goda eller onda för att jag ska sympatisera med rätt personer, bygger Tahir upp en helhet som fängslar mig helt. Karaktärerna tillåts vara naiva, själviska, modiga och ibland fega. De väljer ibland rätt men lika ofta fel. Något som visserligen skapar en hel del irritation hos mig ibland när jag blir arg på någon karaktär, men som samtidigt höjer hela läsupplevelsen ett snäpp över många andra i samma genre. Vi får till exempel Helenes POV här och hon irriterar mig enormt genom hela boken, ändå är hon nödvändig för helheten.

Det enda jag har lite problem med är närmiljön. Jag förstår inte alltid hur det ser ut när de tar sig fram genom tunnlar och gränder, och det är lite störande eftersom det är ganska mycket sådant i boken. Men det är ändå en petitess i sammanhanget.

Sabaa Tahir väckte mitt intresse med första boken, men med Eldmärkt har hon fångat mig helt. Jag är grymt imponerad!

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Här kan du läsa vad jag tyckte om Askfödd.

En smakbit ur Den mörkaste delen av skogen.

Helgens smakbit blir från Holly Blacks senaste bok Den mörkaste delen av skogen. Och ja, jag valde så klart stycket på grund av Dr Who referensen. Nu gillar jag Holly Black ännu mer.

Fler smakbitar hittar ni hos Flukten fra virkeligheten.

Hazel hade inte tyckt att det var något konstigt med att hon och hennes bror hade samma låtsaspojkvän.

De var kära i honom för att han var prins, älva och magisk och för att de älskade prinsar, älvor och magi. De älskade honom på samma sätt som de hade älskat odjuret första gången han hade svängt runt med Belle, i hennes gula klänning, över dansgolvet. De älskade honom på samma sätt som de älskat alla femtioelva versioner av Doctor Who, både han med flugan och han med det galna skrattet. De älskade honom på samma sätt som de älskade sångare i band och som de älskade filmstjärnor. Älskade honom med en gemensam kärlek som förde dem närmare varandra.

Och eftersom pojken inte var riktig kunde han inte älska dem tillbaka och skulle heller aldrig bli tvungen att välja mellan dem.

Fast nu hade han vaknat. Det förändrade allt.

Sju minuter över midnatt

Sju minuter över midnatt är skriven av Patrick Ness.

Sju minuter över midnatt vaknar trettonårige Conor av att ett monster står utanför hans fönster och ropar hans namn. Men det är inte det monster Conor väntat sig, monstret från hans mardrömmar, mardrömmarna han haft varje natt sedan hans mamma påbörjade sin behandling på sjukhuset. Monstret i trädgården är annorlunda. Det är uråldrigt. Och vilt. Det har tre berättelser att berätta för Conor. Men det vill ha något fruktansvärt och hemskt i utbyte. Det vill ha sanningen.

Vi kan ju börja med omslaget. Det är fint och så och boken känns exklusiv. Omslaget är ett riktigt påkostat sådant och sidorna är tjocka, blanka och exklusiva de också. Men det känns ändå lite som man missar målet. Det är en ungdomsbok, även om det är en väldigt fin och sorglig sådan. Och även om det skulle vara en förälder som väljer boken till sin ungdom så finns det liksom inget alls över boken som säger ungdom. Nu kan ju i och för sig vuxna läsa boken med god behållning de med, men omslaget är så intetsägande och ger inte stor känsla för vad boken faktiskt handlar om. Vilket är synd eftersom jag tror många missar den här fina pärlan.

Det här är alltså en otroligt sorglig bok. Conors mamma har cancer, han är mobbad i skolan, hans pappa bor i Usa och mormor är elak. Conor klamrar sig alltså fast vid det enda han har, hoppet att behandlingen hans mamma får ska göra henne frisk så han slipper bli ensam. Ensammast i hela världen. Ni förstår ju själva, det är stor gråtvarning här. Ändå blir jag inte fullt så berörd som jag hade önskat.

Kanske har det med språket att göra, kanske med berättelsen. Jag vet inte, men jag känner mig bitvis ganska långt borta från berättelsen. Läser den utifrån, där känslorna visserligen kommer fram men hela tiden med viss distans. Eller kanske är det jag som värjer mig mot allt det jobbiga. För det är så himla himla hemskt alltihop. Kanske hade jag önskat en liten gnutta av något fint för Conor. Även om monstret visar sig vara det mest jobbiga men också det mest fina så räcker det inte riktigt. Så jag värjer mig.

Jag har väldigt svårt att föreställa mig hur ett barn eller ungdom skulle uppleva boken. Tar de den till sig eller värjer de sig? Oavsett är det en bok värd sina pengar och värd tiden att läsas. För även om jag läste med viss distans stannade berättelsen kvar länge efteråt. Precis så som det ska vara.

Jag ser också mycket fram emot att se filmen, att höra Liam Neeson som monstret. Och kanske är jag redo att ge mig hän totalt den här gången. I så fall är jag väldigt glad över att jag valde att inte se filmen på bio.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Fiktiviteter, Carolina läser och Biblanbloggen.

Krigarens svärd

Krigarens svärd är första delen i serien om Magnus Chase, skriven av Rick Riordan.

Jag heter Magnus Chase. 

Jag är sexton år gammal.

Det här är berättelsen om hur mitt liv gick utför efter att jag lyckats ha ihjäl mig själv. 

Magnus är hemlös sedan hans mamma dog och bor under broar, tvättar sig på bibliotek och tigger gårdagens rester från restauranger. Det är alltså en lite annorlunda hjälte vi möter, precis som i Percy Jackson. När Magnus dör hamnar han i Valhall eftersom det visar sig att han är son till guden Frej. Allt skulle vara tiptop i Valhall om det inte var för att Ragnarök är på gång. Det enda hoppet är att hitta Sommarsvärdet. Svärdet som en gång tillhörde Frej och som är ödesbestämt att antingen stoppa Ragnarök eller skynda på det. Ett svärd som nu bara lyder Magnus.

Man vet vad man får när man läser Rick Riordan. Det är inte på något sätt litterärt utmanande, utan mer som att göra bomben i en pool av berättarglädje och kreativitet. Man har helt enkelt väldigt roligt i Riordans sällskap. Och trots att boken är i tjockaste laget gör det absolut ingenting. Med korta kapitel som heter saker som Släpp fram ankungarna, annars slår de dig i huvudet och Vi festar på vårrullar innan halshuggningen blir sträckläsningen ett faktum. Jag läste boken i en sittning.

Det känns verkligen som att Riordan släppt loss ordentligt med Magnus Chase. Trots att han är lite äldre än Percy Jackson och boken har en lite mörkare ton, är knasigheterna bättre än någonsin. Vi får träffa pensionärsdvärgen Junior som har en rullator vid namn Gubbfösaren, en bägare som heter BOOM PSSSCH ( för att den exploderar om man inte ber om påfyllning innan bägaren är tom ) och vi får veta hur det känns att äta kebab gjord av ett djur man pratat med både före och efter att man ätit upp den. Oden har även blivit barnsligt förtjust i powerpoint-presentationer och kallar sig numera för livscoach. Kreativiteten är alltså på topp. Nästan. För det finns saker som stör mig och det är faktiskt författaren själv som bäddar för det här.

Rick Riordan försöker alltid ge oss en mångfald av karaktärer som betonar vikten av allas lika värde. Att saker som funktionsnedsättningar, religion, utseende och ursprung, inte har någon betydelse för hur man är som människa eller vad man klarar av. Och han gör det ofta bra men här tycker jag han skjuter sig själv i foten lite.

Den kvinnliga sidekicken heter Sam och är muslim och bär hijab. Bra så. Men Riordan måste nödvändigtvis pracka på henne ett tvångsgifte. Visserligen råkar det vara med en kille hon är kär i, men ändå ett tvångsgifte. I övrigt skildras hon bra och hijaben råkar dessutom vara väldigt behändig då det även är en osynlighetsmantel. Och sedan har vi det här med resten av kvinnorna i boken. Riordan skildrar dvärgarnas värld som ett matriarkat, bara det att den enda kvinnliga dvärgen vi får är ett hembiträde medan männen hantverkar och bygger saker. Ett hembiträde. I ett matriarkat. Och enda anledningen till att jag faktiskt noterade detta var just för att Riordan själv tog upp det.

Den kvinnliga dvärgen är alltså ett hembiträde, valkyriorna är servitriser i Valhall och Freja beskrivs närmast som prostituerad. Och så har vi förstås Sam, som ska giftas bort. Vi får även två kvinnliga frostjättar, fast de har inget att säga till om eftersom det är pappa som bestämmer. Och jag vet att Valkyriorna passade upp på gudarna i Valhall i mytologin, men med tanke på hur bananas Riordan går med allt annat hade han gärna kunnat sätta valkyriorna på strejk för att de tycker Odens regler är mossiga. Till exempel.

Något jag verkligen gillade lite extra är att Annabeth från Percy Jackson hälsar på i boken. Vi får även några andra flirtar med serien och jag är barnsligt förtjust i sådana kopplingar.

Krigarens hjärta alltså. Som att göra bomben i en pool av berättarglädje. Det är bara hoppa i och njuta medan det varar, för tiden går alldeles för fort i det här sällskapet.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Världens bästa bok, I heart fantasy, Marklars books,

Marias bokhylla

Ibland kommer även livet i vägen

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till