Sju minuter över midnatt

Sju minuter över midnatt är skriven av Patrick Ness.

Sju minuter över midnatt vaknar trettonårige Conor av att ett monster står utanför hans fönster och ropar hans namn. Men det är inte det monster Conor väntat sig, monstret från hans mardrömmar, mardrömmarna han haft varje natt sedan hans mamma påbörjade sin behandling på sjukhuset. Monstret i trädgården är annorlunda. Det är uråldrigt. Och vilt. Det har tre berättelser att berätta för Conor. Men det vill ha något fruktansvärt och hemskt i utbyte. Det vill ha sanningen.

Vi kan ju börja med omslaget. Det är fint och så och boken känns exklusiv. Omslaget är ett riktigt påkostat sådant och sidorna är tjocka, blanka och exklusiva de också. Men det känns ändå lite som man missar målet. Det är en ungdomsbok, även om det är en väldigt fin och sorglig sådan. Och även om det skulle vara en förälder som väljer boken till sin ungdom så finns det liksom inget alls över boken som säger ungdom. Nu kan ju i och för sig vuxna läsa boken med god behållning de med, men omslaget är så intetsägande och ger inte stor känsla för vad boken faktiskt handlar om. Vilket är synd eftersom jag tror många missar den här fina pärlan.

Det här är alltså en otroligt sorglig bok. Conors mamma har cancer, han är mobbad i skolan, hans pappa bor i Usa och mormor är elak. Conor klamrar sig alltså fast vid det enda han har, hoppet att behandlingen hans mamma får ska göra henne frisk så han slipper bli ensam. Ensammast i hela världen. Ni förstår ju själva, det är stor gråtvarning här. Ändå blir jag inte fullt så berörd som jag hade önskat.

Kanske har det med språket att göra, kanske med berättelsen. Jag vet inte, men jag känner mig bitvis ganska långt borta från berättelsen. Läser den utifrån, där känslorna visserligen kommer fram men hela tiden med viss distans. Eller kanske är det jag som värjer mig mot allt det jobbiga. För det är så himla himla hemskt alltihop. Kanske hade jag önskat en liten gnutta av något fint för Conor. Även om monstret visar sig vara det mest jobbiga men också det mest fina så räcker det inte riktigt. Så jag värjer mig.

Jag har väldigt svårt att föreställa mig hur ett barn eller ungdom skulle uppleva boken. Tar de den till sig eller värjer de sig? Oavsett är det en bok värd sina pengar och värd tiden att läsas. För även om jag läste med viss distans stannade berättelsen kvar länge efteråt. Precis så som det ska vara.

Jag ser också mycket fram emot att se filmen, att höra Liam Neeson som monstret. Och kanske är jag redo att ge mig hän totalt den här gången. I så fall är jag väldigt glad över att jag valde att inte se filmen på bio.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Fiktiviteter, Carolina läser och Biblanbloggen.

Krigarens svärd

Krigarens svärd är första delen i serien om Magnus Chase, skriven av Rick Riordan.

Jag heter Magnus Chase. 

Jag är sexton år gammal.

Det här är berättelsen om hur mitt liv gick utför efter att jag lyckats ha ihjäl mig själv. 

Magnus är hemlös sedan hans mamma dog och bor under broar, tvättar sig på bibliotek och tigger gårdagens rester från restauranger. Det är alltså en lite annorlunda hjälte vi möter, precis som i Percy Jackson. När Magnus dör hamnar han i Valhall eftersom det visar sig att han är son till guden Frej. Allt skulle vara tiptop i Valhall om det inte var för att Ragnarök är på gång. Det enda hoppet är att hitta Sommarsvärdet. Svärdet som en gång tillhörde Frej och som är ödesbestämt att antingen stoppa Ragnarök eller skynda på det. Ett svärd som nu bara lyder Magnus.

Man vet vad man får när man läser Rick Riordan. Det är inte på något sätt litterärt utmanande, utan mer som att göra bomben i en pool av berättarglädje och kreativitet. Man har helt enkelt väldigt roligt i Riordans sällskap. Och trots att boken är i tjockaste laget gör det absolut ingenting. Med korta kapitel som heter saker som Släpp fram ankungarna, annars slår de dig i huvudet och Vi festar på vårrullar innan halshuggningen blir sträckläsningen ett faktum. Jag läste boken i en sittning.

Det känns verkligen som att Riordan släppt loss ordentligt med Magnus Chase. Trots att han är lite äldre än Percy Jackson och boken har en lite mörkare ton, är knasigheterna bättre än någonsin. Vi får träffa pensionärsdvärgen Junior som har en rullator vid namn Gubbfösaren, en bägare som heter BOOM PSSSCH ( för att den exploderar om man inte ber om påfyllning innan bägaren är tom ) och vi får veta hur det känns att äta kebab gjord av ett djur man pratat med både före och efter att man ätit upp den. Oden har även blivit barnsligt förtjust i powerpoint-presentationer och kallar sig numera för livscoach. Kreativiteten är alltså på topp. Nästan. För det finns saker som stör mig och det är faktiskt författaren själv som bäddar för det här.

Rick Riordan försöker alltid ge oss en mångfald av karaktärer som betonar vikten av allas lika värde. Att saker som funktionsnedsättningar, religion, utseende och ursprung, inte har någon betydelse för hur man är som människa eller vad man klarar av. Och han gör det ofta bra men här tycker jag han skjuter sig själv i foten lite.

Den kvinnliga sidekicken heter Sam och är muslim och bär hijab. Bra så. Men Riordan måste nödvändigtvis pracka på henne ett tvångsgifte. Visserligen råkar det vara med en kille hon är kär i, men ändå ett tvångsgifte. I övrigt skildras hon bra och hijaben råkar dessutom vara väldigt behändig då det även är en osynlighetsmantel. Och sedan har vi det här med resten av kvinnorna i boken. Riordan skildrar dvärgarnas värld som ett matriarkat, bara det att den enda kvinnliga dvärgen vi får är ett hembiträde medan männen hantverkar och bygger saker. Ett hembiträde. I ett matriarkat. Och enda anledningen till att jag faktiskt noterade detta var just för att Riordan själv tog upp det.

Den kvinnliga dvärgen är alltså ett hembiträde, valkyriorna är servitriser i Valhall och Freja beskrivs närmast som prostituerad. Och så har vi förstås Sam, som ska giftas bort. Vi får även två kvinnliga frostjättar, fast de har inget att säga till om eftersom det är pappa som bestämmer. Och jag vet att Valkyriorna passade upp på gudarna i Valhall i mytologin, men med tanke på hur bananas Riordan går med allt annat hade han gärna kunnat sätta valkyriorna på strejk för att de tycker Odens regler är mossiga. Till exempel.

Något jag verkligen gillade lite extra är att Annabeth från Percy Jackson hälsar på i boken. Vi får även några andra flirtar med serien och jag är barnsligt förtjust i sådana kopplingar.

Krigarens hjärta alltså. Som att göra bomben i en pool av berättarglädje. Det är bara hoppa i och njuta medan det varar, för tiden går alldeles för fort i det här sällskapet.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Världens bästa bok, I heart fantasy, Marklars books,

The Mortal Instruments – Jag måste pudla lite.

Jag har kommit till bok nummer fem i serien The Mortal Instruments av Cassandra Clare och har faktiskt omvärderat serien en del. Den har blivit bra! Inte på det sättet att jag längtar efter boken i läspauserna, faktiskt glömmer jag bort den helt så fort jag lägger den åt sidan. Men när jag väl läser så sträckläser jag. Flera hundra sidor på raken, utan problem. Och jag gillar numera karaktärerna. De utvecklas nämligen, väldigt tydligt också. Jag känner inte längre att det är korkade karaktärer jag har att göra med, tvärtom. De har alla mognat, deras personligheter har mejslats ut och deras respektive styrkor och svagheter känns begripliga.

Och de passar alla in i det här fantastiska världsbygget som författaren så skickligt målar upp. Det är verkligen ett världsbygge med extra allt och ändå fungerar det. Allt passar ihop som bitar i ett pussel och Clare lyckas hålla samman alla trådar snyggt. Jag är faktiskt imponerad.

Böckerna går snabbt att läsa och det är inget som fastnar på djupet, men som tillfällig underhållning är det perfekt. Lättillgängligt, snabbläst och oerhört kreativt.

Det här tyckte jag om bok två, Stad av aska.

Nytt brev från Cosmos

Jag har ännu inte hunnit med veckans Gender Bender och reser iväg idag, men jag tipsar om något som är minst lika bra. Nytt brev från Club Cosmos smockat med fina noveller att läsa. Två av mina favoritförfattare har bidragit så Cosmos får bli mitt resesällskap på båten idag tänkte jag.

Du kan läsa dem i ePub-format eller PDF och du hittar novellerna här.

skrotletarrobot_web

Magisterium – Bronsnyckeln

bronsnyckelnBronsnyckeln är tredje delen i serien Magisterium skriven av Cassandra Clare och Holly Black.

Call är lycklig för första gången på länge. Han har haft ett bra sommarlov, han och pappa är vänner igen och Call ska börja tredje året på Magisterium. Han, Aaron, Tamara och Tumult ser fram emot att få ge sig ut på farliga expeditioner och lära sig mer om kaosmagi. Men de märker snart att allt inte står rätt till. Någon på skolan bär på en hemlighet om mörk magi, och när en elev hittas död förstår de att något måste göras.

Men mördaren låter sig inte fångas så lätt, och vännerna tvingas sätta sina egna liv på spel för att rädda andras. Det blir tydligt för dem att magi varken följer lagar eller regler. I en god trollkarls händer kan den göra underverk, men hos en ond magiker kan den innebära slutet på allt – om ondskan inte stoppas i tid …

Jag är verkligen ledsen över att behöva meddela er det här. Men boken är tyvärr helt meningslös. Den är en ren upprepning av tvåan. Inget nytt under solen alls.

Någon försöker mörda Call och gänget ska försöka hitta mördaren. De kommer på den briljanta idén att försöka hitta en elementarande som kanske kan hjälpa dem. Och för att hitta någon behöver de hjälp av Ben, ni vet ödlan som hjälpte dem i förra boken. Oh, det har vi inte läst förut. Eller just ja, det hade vi ju. Så de irrar runt i grottor med hängande stalaktiter och däremellan äter de vanliga gamla lavarna som smakar gudomligt gott. Och Mäster Rufus hotar emellanåt med att låta dem räkna sand om de inte följer reglerna. Och det här är det vi får. Inget mer. Ö V E R H U V U D T A G E T!

Jag blir faktiskt lite förbannad. Två av de mest kreativa ungdomsförfattarna inom fantasy just nu, och det här är vad de levererar? Och hur kunde deras förlag gå med på att ge ut det här? Jag förstår verkligen inte. Och jag överdriver inte. Vi får ingen ny magi alls. Nada, zero, ingenting. Call och Aaron kör lite kaosmagi, som fortfarande bara består av någon slags svart rök och tomhet. Ok, de lär sig andas under vatten, vilket är avklarat på typ en sida. Mäster Rufus säger att de ska tänka på luft och så gör de det och så funkar det. Jamen det var ju skitspännande.

Så den här boken kändes tyvärr som bortkastad tid. Vilket känns helt obegripligt med tanke på hur lovande den började och hur mycket jag har gillat serien. Och helt plötsligt får vi en bok som inte tillför något alls. Ok, på de tre sista sidorna händer det lite grejer så det blir en cliffhanger till nästa bok. Dessa tre sidor hade med fördel kunnat införas redan i förra boken, så hade vi kunnat skippa den här meningslösa mellanakten.

Med tanke på hur obefintliga mina förväntningar nu är inför nästa bok, så kanske jag ändå blir glatt överraskad nästa gång. Kanske.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Vad jag tyckte om Järnprovet och Kopparhandsken.

Dödens märken av Veronica Roth

dodens-markenDödens märken är första delen av två, skriven av Veronica Roth.

I en galax styrd av flödet, har varje människa en gåva. 

Det är en värld full av våld och hämndlystnad. En värld där alla som föds utvecklar en flödesgåva – en unik förmåga avsedd att forma framtiden. De flesta har nytta av sina förmågor, men Cyra och Akos har gåvor som samtidigt gör det lättare för andra att kontrollera dem.

Nu kastas Akos in i i Cyras värld. Till en början tycks klyftan mellan dem oöverstiglig, men snart inser de motvilligt att de är tvungna att samarbeta för att överleva. Dessutom har de en gemensam fiende …

Författaren har ju tidigare skrivit Divergent-trilogin och jag verkligen älskade Divergent. De två andra delarna hade jag kanske kunnat vara utan, men Divergent är fortfarande en stor favorit inom dystopin. Så det var med höga förväntningar jag längtade efter den här. Sedan började omdömena trilla in och de var väldigt blandade. Dessutom kom ju anklagelser om rasism och annat in i bilden, något som sänkte mina förväntningar rejält. Jag har redan skrivit om hela soppan här, så nu tänker jag bara skriva vad jag faktiskt tyckte om själva storyn, inget annat.

Eftersom mina förväntningar var ganska låga när jag började läsa blev jag glatt överraskad. Ok, det är ingen ny Divergent, inte ens i närheten, men ändå en bok som fängslade mig.

Platsen är en planet i en galax där Flödet ringlar sig som färggrant norrsken runt stjärnor och planeter. Ett flöde som både skrämmer och dyrkas och anses vara orsak till de speciella flödesgåvor alla når vid puberteten. Vissa har skrivit att science fiction-delen är irrelevant. Att handlingen hade kunnat utspela sig i vilket vanligt samhälle som helst, men jag håller inte med. Flödet har sin plats i boken och planeterna vi möter är alla så annorlunda att det faktiskt gör skillnad.

Jag gillar alltså världsbygget och framförallt tycker jag om hur Roth använder superkrafter så annorlunda. Att Cyras ”gåva” orsakar henne själv så mycket smärta att livet blir nästan outhärdligt. Det ger Cyra mer karaktär och personlighet än man normalt får i liknande böcker. Det ger mer än yta och skapar också en slags förståelse för dem som på riktigt lever med smärta varje dag. Även om det naturligtvis i det här fallet är fiction och inte en faktabok, vilket gör det till något helt annat än verkligheten och passar in i världen Roth ger oss.

Det som gör att jag inte fastnar helt är Akos och eftersom halva boken är ur Akos perspektiv blir det naturligtvis ett problem. Jag kommer honom inte nära, känner inte att han som karaktär är varken tydlig eller fängslande. Och det har förmodligen med berättarperspektivet att göra. Vi får Cyra i förstahandsperspektiv medan Akos berättar ur ett tredjehandsperspektiv. Roth har berättat att syftet med de olika perspektiven var att visa deras olika personligheter tydligare. Att Cyra som är mer hetsig är nu och direkt, medan Akos som är mer tillbakadragen är distanserad även i berättandet. Tanken är bra, men det fungerar inte riktigt.

Men det finns mycket jag tycker om. Jag gillar att Roth har svängt på könsrollerna, att Cyra är den muskulösa och hetsiga krigaren medan Akos är mjuk och försiktig med växter som sitt stora intresse. Jag gillar att vi får samkönad kärlek utan problematisering ( om än i ganska liten dos ) och jag gillar frånvaron av instalove och kärlekstriangel. Och eftersom jag inte ser någon rasism i det hela, utan tvärtom ett mångkulturellt samhälle där fördomar ställs mot sin spets gillar jag det med.

Dödens märken är en bok som börjar lite trevande men fångar mig rejält mot slutet, så jag ser verkligen fram emot fortsättningen.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Bam tycker, Bokparadiset och Mitt bokintresse.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Mitt Bokliga Liv

En kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till