Livstjuvarna

Vem känner sig egentligen redo för döden när man är sexton år gammal? Inte Mariell i alla fall.

När Mariell dör i en bussolycka tillsammans med resten av sitt basketlag kan hon inte skaka av sig känslan av att det inte var meningen. Vilse i dödsriket bestämmer hon sig för att försöka ta reda på vad som egentligen hände.

Driven av viljan att ta sig tillbaka till de levandes värld ger sig Mariell ut på en hisnande och farlig resa igenom ett dödsrike där ingenting är vad det utger sig för att vara, och där folk sällan säger hela sanningen förrän det är för sent. Är Mariell verkligen redo att offra evigheten för en livstid?

Livstjuvarna är första delen i en trilogi skriven av Linda Andersson.

Jag tror att det här är författarens debutbok men är inte helt säker. Nackdelen med att heta något vanligt är ju att information om ens person kan vara lite svår att hitta. Men oavsett debut eller inte så är det en välskriven bok i en unik miljö. Dödsriket. Något vi alla kanske funderat på någon gång. Om det finns och hur det i så fall är där. Vad du än tänkt är jag rätt säker på att du inte kommit fram till något lika kreativt som Linda Andersson.

Mariell hamnar alltså i dödsriket tillsammans med hela sitt basketlag och det låter ju rätt makabert och mörkt. Men faktiskt är det rätt trevligt till att börja med. Bortsett från vetskapen att man är död för dem där hemma förstås. Men i dödsriket är det lätt att glömma saker då tankarna inte riktigt fungerar som de ska där. Tills Mariell får reda på att det faktiskt går att ta sig tillbaka. Visserligen kräver det ett mänskligt offer, men ibland måste man ju tänka på sig själv i första hand. Eller?

Jag gillar det här. Miljön är kreativ och spännande och karaktärerna känns genuina. Framförallt Mariell är en stark karaktär som gör tydligt avtryck med sin egensinnighet och bitska humor. Boken har överlag en sarkastisk humor rakt igenom, samtidigt som de moraliska och sorgmodiga frågorna också tar en självklar plats. För Mariell fattar inte alltid ( typ aldrig ) beslut som jag förstår eller tycker är rätt, ändå följer jag villigt med henne hela vägen genom det märkliga dödsriket medan hon letar efter en väg tillbaka till de levande. Berättelsen tar lite onödiga kringelikrokvägar ibland med upprepningar som inte behövs, samtidigt som det emellanåt ändå är lite otydligt vad som händer. Som helhet är det ändå en välskriven och rapp berättelse med fängslande karaktärer.

Boken har jämförts både med Alice i Underlandet och Den gudomliga komedin och kanske naggar den lite i kanterna på båda dessa berättelser. Det är inte lätt att skapa unika berättelser idag när det känns som det mesta redan har berättats. Ändå har det lyckats här och jag återvänder gärna till dödsriket för att följa Mariell vidare i hennes kamp för överlevnad.

Boken finns hos Adlibris och Bokus.

Andra som skrivit om boken är Marias bokhylla, Håkans hylla och Maria Wälsäter.

Annonser

Skärvor av en brusten värld

Den söndertrasade världen Lyraak är blott en skärva av vad den en gång var. Sliten itu för trettio mansåldrar sedan svävar dess kontinenter i luften likt flytande öar över ett hav av ingenting. Och än är det inte över. Den blinde pojken Daewar, hans plikttrogna syster Adea, den tungsinta krigardottern Olem och den svårbegriplige opportunisten Spelemannen måste välja. Och valen i en värld där misstro och hunger är markens enda gödsel är aldrig självklara. Inte heller deras konsekvenser.

Skärvor av en brusten värld är första delen i trilogin Sönderfallets symfoni, skriven av Mattias Kuldkepp.

Det var tyvärr alldeles för länge sedan jag läste den här, vilket gör att recensionen kommer bli betydligt kortare och ytligare än den förtjänar. För det här är bra, riktigt bra.

Vi får en värld som bokstavligt talat är brusten. Skärvor av den tidigare världen flyter runt med ett ingenting emellan. Skärvor av landmassa som flyter ovanför andra skärvor och ger skärvan under evigt mörker. Med fyra huvudpersoner och en profetia i den här brustna världen tror man ändå på något sätt att man vet ungefär hur det ska gå. Tankarna flyger fram under läsningen. Är det hon som är den utvalda? Nej, det måste vara han som är den utvalde. Eller vänta, finns det ens en utvald? Och det visar sig att vi inte vet någonting alls.

Kuldkepp bygger skickligt upp våra förväntningar och gissningar, för att därefter gira iväg åt ett helt annat håll vilket gör berättelsen totalt oförutsägbar. Lägg till ett världsbygge i världsklass och ett språk som verkligen har det där lilla extra, så tar Kuldkepp en välförtjänt plats i det absoluta toppskiktet bland våra svenska fantasyförfattare.

Boken blir lite långsam i mitten och hade tjänat på att vara aningen kortare, men det är en petitess i sammanhanget. För det finns nog inte en rad i boken som inte är bra, det är mer så att allt kanske inte behövs. Jag är heller inte superförtjust i omslaget. Jag tycker inte riktigt det förmedlar det färgsprakande världsbygget och den nästan poetiska berättartonen vi får.

Jag älskar dock innehållet och det finns nog en favoritkaraktär till alla. Min är Spelemannen som med sin humoristiska ton förstärker det mörka och sorgliga vi också får. En fantastisk bok som jag verkligen varmt kan rekommendera!

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Oarya, Svensk fantasy och Lagom lycklig.

Omslagsrelease – Blynätter

Den 26 augusti släpper Anna Jakobsson Lund sin nya bok, Blynätter!

Jag har inte läst manuset men enligt författaren är det ”sågverksfantasy som utspelar sig i ett alternativt Norrland, under ett alternativt tidigt 1900-tal, med träpatroner, nykterhetsivrare, och magi”.  Megastort wow på det!

Elsa Madigan är bara ett lyckat uppdrag ifrån att avancera i rövarbandet. Men en papperslapp med några bleknade ord får henne att riskera allt.

Finn Gailis sägs vara den starkaste reliktämjaren i sju socknar. Han hoppas att det ryktet ska skydda honom. Att ingen ska förstå hur skör hans kraft egentligen blivit.

Jeroen Albring är folkdomare, svuren att stå på sanningens sida. Men för tio år sedan dömde han en oskyldig. Snart kommer det att få konsekvenser.

Under blynatten korsas folkdomares och rövares vägar. Mötet sätter igång en kedja av händelser som hotar att slå sönder världen.

 

Absorb av Camilla Linde

Jag minns exakt hur det kändes första gången jag tog över ett föremåls egenskaper. Mamma skrek åt mig att lägga ner kökskniven. Att den var farlig. Jag kommer ihåg rädslan i hennes blick när hon grep mig om handleden. Smärtan när hon skar sig på min kropp. Det var då jag förstod vad jag var. En vetskap som följt mig genom livet. Som gjort att jag alltid hållit avstånd till andra människor. Så när Hetta så ivrigt ville att jag skulle gå med i hans gäng var jag lockad. Men först måste jag göra honom en tjänst. Något omöjligt. Stoppa Titan. De tror att jag är rädd. De förstår inte. Den enda jag är livrädd för är mig själv.

Absorb är en novell skriven av Camilla Linde.

Finns den fulländade novellen? På sätt och vis ja, men egentligen inte eftersom man ändå önskar att den skulle vara en hel bok. Precis så är Absorb. Fulländad, men egentligen inte eftersom jag önskar att det fanns flera hundra sidor till att läsa. Ändå är den ett helt universum med sina få sidor.

Jag älskar det här, verkligen älskar det! Vi får hela superhjältekonceptet fast tvärtom. Antihjälten personifierad kan man säga. På några få sidor lyckas Linde ge oss ett helt eget universum med antihjältar, världsbygge, gripande handling och karaktärsdjup. Vi får en hel roman i en novell med både bakgrund och utveckling till det som sker. Och hur mycket jag än älskar allt Camilla Linde skrivit tidigare, kan jag inte låta bli att önska att hon fortsätter på det här spåret. Det här är helt klart hennes bästa verk någonsin enligt mig och jag hoppas verkligen vi får se mer av den här sorten framöver. Jag kan be på mina bara knän om det behövs!

En lysande novell som jag kommer läsa igen. Och igen och igen och igen.

Novellen finns som e-bok och ljudbok hos Adlibris, Bokus och streamingtjänsterna.

Jag läste den som e-bok hos Storytel. 

Avengers Endgame ( inga spoilers ).

Det går inte att skriva så himla mycket om Endgame utan att spoila, så jag nöjer mig väl mest med att konstatera att den var bra. Jäkligt bra.

För några månader sedan hade jag noll koll på Marvelfilmerna och visst bara vagt vilka alla dessa superhjältar var. Sedan såg jag Black Panther och blev hooked. Därefter har jag sett alla Marvelfilmer, ända tillbaka till Ironman 1. Med Infinity War hade Marvel mig fast i ett järngrepp och jag har ägnat många timmar till att läsa teorier och nagelfara trailers i jakt på ledtrådar till vad som ska hända i Endgame. Vissa teorier mer osannolika än andra.

Huruvida dessa teorier visade sig stämma eller inte låter jag vara osagt, men applåder till Marvel som verkligen lyckats hypa upp filmen ordentligt. Endgame levererade med bravur och jag har nog inte grinat så mycket på bio sedan jag såg Titanic för 20 år sedan.

Mitt enda klagomål gäller väl egentligen Thanos själv. Som skurk känns han lite för platt. Hans anledning till att dusta halva universum har ändå en viss logik, så det är trist att själva karaktären ändå inte känns helt trovärdig. Detta trots att Thanos spelas av Josh Brolin som jag bara älskar. Hans insats i Men in black 3 var helt fantastisk och hans skurkroll i Deadpool 2 fenomenal. Men det kan ju inte misslyckas helt med Brolin, och även om Thanos inte helt övertygar mig så gör alla andra det och det räcker bra.

Endgame är alltså en fullträff så har du inte sett den rekommenderar jag att du bokar biljett nu. Och glöm inte att ta med gråtpapper, mycket gråtpapper.

Nu i efterhand känns det rätt tomt. Vad händer nu liksom? Oarya har inte heller svar på det, men skriver bra om nördåret 2019 och livet efteråt.

PS. Du behöver inte vänta på en post-credit scene för det kommer ingen. Det finns visserligen en yttepytteliten vinkelivink om någonting, men den är så liten att du mest troligt lär missa den ändå. Gå hem direkt när filmen är slut och googla den istället är mitt råd.

När gudar dör – Marcus Olausson

Du är inte ond, Elderim. Glöm aldrig det. Vad de än påstår.

Elderim sägs vara utvald att kämpa mot den grymme guden Naemin, men varför är det då så svårt att lära sig magierna? Profetiorna är tvetydiga och Elderim fylls av tvivel. Vem är det egentligen som har valt ut honom? Och till vad?

Följ Elderim på en storslagen resa genom en skoningslös värld där gudarna dragit sig undan. En värld där onda människor kan bära spår av godhet och hjältar begå avskyvärda brott. Vistas bland svärande tjuvar, galna magiker och skrävlande svärdsmästare. Möt villrådiga gudar, motsträvig magi och fasansfulla vidunder.

Välkommen till Serahema.

Jag är med i rätt många läsgrupper på Facebook och i en av dem ställdes förra året frågan vilken fantasy man just då tyckte var bäst? Mitt svar var inte Mistborn av Sanderson, eller Kungadråparen av Rothfuss, utan serien om Serahema av Marcus Olausson. Jag hade precis läst bok tre i serien och var golvad.

Så hur glad jag än var å författarens vägnar när han signade nytt förlagsavtal och nyutgåva av serien planerades, så grumlades glädjen lite av förseningen som oundvikligen skulle drabba bok fyra. Men när jag såg det nya omslaget och den fantastiska titeln blev jag golvad igen och dök glatt ner i världen från början ytterligare en gång. Och berättelsen om Serahema börjar som en snuttefilt.

Det är den välbekanta sagan om hjältens resa. Den utvalde som genom sitt resande stöter på både fiender och vänner, samtidigt som han försöker lära sig om sina egna krafter, tyda profetior och slåss mot ondskefulla varelser. Det känns liksom rätt mysigt alltihop i början. Men det som börjar med trivsam Hobbitkänsla utvecklas så småningom till något mer liknande Game of Thrones. Fler trådar vecklas ut, nya karaktärer ansluter och vår hjälte blir allt mörkare. Det är episkt, det är spännande och det är oförutsägbart. Om jag ska ge ett uns av kritik är det att startsträckan är aningen lång. Men när det väl rör på sig är det full fart framåt och det är bara hålla andan och åka med. Mitt omdöme från tidigare gäller alltså fortfarande.

Så här skrev jag efter att ha läst bok tre i serien:

Alla karaktärer får mer än de bett om och tvingas till val som inte är självklara. Val som suddar ut gränsen mellan gott och ont.

Jag är oerhört imponerad av den här fantastiska utvecklingen i serien. Inte bara vad gäller språket, utan hela uppbyggnaden av världsbygget och de oväntade förvecklingar som sker. Olausson har skapat många trådar att knyta ihop och jag tvivlar inte en sekund på att han kommer lyckas få ihop det fenomenalt bra.

Sade jag att jag är oerhört imponerad?

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Endast E-böcker och Tentakelmonster.

 

Törnrosor – Stephen och Owen King

Över en natt faller världens kvinnor i en märklig sömn. Pandemin sprider sig i takt med att tidszonerna släcks. Om de väcks blir kvinnorna livsfarliga. Och medan de sover befinner de sig på en helt annan plats.I en småstad i Appalacherna kämpar sheriff Lila Norcross för att hålla sig vaken medan männens ociviliserade sidor tar över allt mer. I jakten på botemedel utspelas en kamp på liv och död.

Törnrosor är skriven av Stephen King och Owen King.

Jag har läst en hel del omdömen och recensioner om boken och det enda som är glasklart är att läsarna är totalt oeniga. Framförallt män har svårt med den här boken av förståeliga skäl, för det är ingen vacker bild som målas upp. Medan kvinnorna sover ( och vävs in i kokonger ) härjar männen fritt. De våldtar sovande kvinnor, bränner upp dem, super och slåss sinsemellan. Och här blir ju de manliga läsarna lite kränkta och gillar inte att de framställs så endimensionellt. Men för den som är van Kingläsare är det här inget ovanligt. Männen är sällan speciellt trevliga i hans böcker, även om de goda brukar vara något fler än i Törnrosor. Hade det här varit en vanlig Kingbok så hade nog inte läsarna reagerat, men eftersom kvinnorna sover och därmed är totalt skyddslösa och utsatta, blir männens härjande så mycket tydligare. För tydligt kanske.

Att Stephen King är en man med åsikter är ingen hemlighet. Han twittrar aktivt och har lyckats bli blockad av självaste Donald Trump. Med Törnrosor tar han klivet ur garderoben och kommer ut som feminist. Att boken är skriven med en agenda är uppenbart och det är här det faktiskt blir lite jobbigt. Hur mycket jag än beundrar avsikten bakom berättelsen, så blir agendan alldeles för tydlig för att det ska kännas helt behagligt. Far och son King för oss med strikt hand genom denna feministiska uppenbarelsebok och berättelsen snårar sig fram mellan pekpinnar och vägskyltar. De pekar emellanåt med hela handen att där, titta där hur hemskt det faktiskt är. Och även om jag inte tycker de har fel så blir det lite jobbigt när de pekar med hela handen.

Berättelsen hade alltså tjänat på att vara mer subtil, lite mer tveksam i sin framfart. Dessutom så märks det tydligt att Stephen inte skrivit Törnrosor på egen hand. Samhället Dooling kunde ha tagit plats i vilken Kingbok som helst och karaktärerna kunde lika gärna ha kommit från Derry eller Jerusalems lot, men språket är inte typiskt Kingskt. För det mesta flyter det på bra, men emellanåt fastnar jag helt i märkliga meningsuppbyggnader jag inte förstår och skämt som faller platt. Det händer ett par gånger att jag måste läsa om en mening flera gånger för att förstå vad som faktiskt menas. Som om någon försöker sig på samma snåriga miljöskildringar eller underfundiga humor som Stephen King är sådan mästare i, men inte riktigt lyckas. Så jag utgår från att det är Owen King som visserligen är en bra författare, men inte riktigt når ända fram.

Nu låter det som jag inte gillar det här alls, men faktum är att jag slukade boken. Den är kanske inte så bra som den hade kunnat vara, men den är ändå bättre än mycket annat. Jag rekommenderar den alltså varmt.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.