Intervju med George R.R. Martin

George R.R. Martin är författare till bokserien A song of Ice and Fire som tv-serien Game of Thrones är baserad på.

Han var hedersgäst i somras under Archipelacon och jag hade en liten förhoppning att kanske få en pratstund med George, men insåg att det nog är rätt kört. Så döm om min förvåning när jag fick ett mail av Jo, George Martins assistent, med en förfrågan om jag vill vara med i liten round table discussion med George dagen efter. Självklart ville jag det! Jag startade hela diskussionen med att ge George ett tvetydigt förslag och därefter lyckades jag göra honom irriterad redan med min första fråga.

 

GeorgeVi var fyra som deltog i samtalet. Det var jag, George och två andra bloggare från olika länder och vi började med att presentera oss själva. Jag talar om att jag bor på Åland och välkomnar George till ön samt erbjuder mig att visa honom runt om han vill:

Just let me know and I will give you a personal ride.” 

Jag vet inte om George var väldigt artig eller inte hörde vad jag på dålig engelska vräkte ur mig, men han hade den goda smaken att låtsas som ingenting.

När presentationerna var avklarade var det alltså dags att starta själva samtalet, och jag började med att referera till en session George haft dagen före där han talade om sina karaktärer som barn. Jag var intresserad av vilket barn som var olydigast? Här blev George märkbart irriterad och svarade kort att han fått den frågan ett hundratal gånger och att svaret är samma varje gång.

— Den roligaste att skriva om är Tyrion och den svåraste är Bran Stark. Svårt eftersom han är ett barn och jag är vuxen.

Jag förstår att George blev irriterad eftersom han fått just den frågan dagen före under sessionen, men tyvärr missförstod han mig. Det jag undrade var vilken av karaktärerna som minst följt hans uppstakade synopsis och istället ville göra helt andra saker än George planerat – något jag fortfarande är nyfiken på. 

När du började skriva på A song of ice and fire, hur detaljerad synopsis hade du?

— Väldigt odetaljerad. Väldigt löst. Jag tänkte att det kanske skulle bli en novell och efter ett tag kände jag att ok, det kanske kan bli en hel roman. Sedan började jag fundera på om det krävdes en trilogi och nu är jag på bok sex, så ja. Min synopsis var inte så bra.

Böckerna och tv-serien skiljer sig ju väldigt mycket åt. Ser du på dessa som två delar av samma berättelse eller som två helt skilda berättelser?

— Två versioner av samma berättelse. Det är två så totalt olika media att det är omöjligt att synkronisera den skrivna berättelsen till samma i tv-version.

Känner du fortfarande att serien är helt och hållet ditt verk eller har det blivit något annat i och med ändringarna i tv-serien?

— Böckerna är mina och jag skriver dem så som jag vill. Tv-serien däremot är ju baserad på böckerna men är också ett verk av produktionsteamet. Det är en blandning av produktionsteamets vilja, skådespelarnas vilja och naturligtvis HBO:s vilja. HBO står ju för pengarna och har väl egentligen vetorätt om de skulle vilja utnyttja den, vilket de sällan gör.

— Men böckerna är fortfarande helt och hållet mina.

Påverkas din syn på karaktärerna alls av tv-seriens ändringar? Jag tänker framförallt på bröllopsnatten mellan Khal Drogo och Daenerys som i din bok är en ganska vacker stund, men som i tv-serien är något helt annat ( våldtäkt, Bokhusets anmärkning ) och som på sätt och vis ger karaktärerna andra personlighetsdrag än du gett dem. Påverkar det på något sätt din syn på deras personligheter och hur du framställer dem i ett senare skede?

— Jag föredrar naturligtvis min skildring eftersom jag skrev det. Gällande just den scenen finns det faktiskt en första pilot som ingen sett och den gjordes på det sättet jag skrev. Men sedan gjorde man en annan version och det var den man valde att visa. Jag hade naturligtvis föredragit den första versionen som var mest lik det jag skrev, jag vet inte varför man inte valde den.

Under sessionen tidigare förklarade du att karaktärerna för dig är helt annorlunda än de i tv-serien eftersom du levt med karaktärerna så länge. Vem av skådespelarna är mest lik den karaktär du själv har i huvudet?

— Peter ( Dinklage ) som spelar Tyrion. Peter är visserligen ganska olik Tyrion utseendemässigt eftersom Peter är mycket stiligare och längre än den Tyrion jag beskriver i boken, men ändå väldigt lik på många andra sätt.

— Maisie ( Williams ) som spelar Arya är också ganska lik den bild jag hade i huvudet.

Ungefär här kommer det fram att vi inte är journalister och Georges attityd förändras märkbart. Från att ha varit artig och ganska korrekt, öppnar han upp sig. Resten av intervjun är George trivsamt avslappnad och skrattar en hel del.

Du gjorde en signering i Estland 2009 och berömmelsen var inte lika stor då som nu, det var ungefär 40 personer på den signeringen medan en signering idag samlar tusentals. Hur upplever du skillnaden?

— Framgången har sitt pris. Pengarna är ju trevligt förstås. Jag kan göra saker idag som jag bara kunde drömma om förut så den delen kan jag inte klaga på. Kändisskapet är däremot inte alltid så roligt. Jag har inte tid att prata med mina läsare längre. Jag skulle gärna prata om karaktärerna och svara på frågor, men det går inte när det är 7000 människor till som står i kö och väntar på sin tur. Det är tråkigt och ibland önskar jag att jag kunde dra tillbaka klockan lite.

Har det påverkat författandet? Är det fortfarande roligt att skriva?

— Det har aldrig varit särskilt roligt, för mig är det ett jobb. Visst är det ett väldigt bra jobb jämfört med många andra jobb. Det är säkert väldigt mycket roligare än att skyffla papper på ett kontor till exempel, men det är ändå ett jobb. Det roliga för mig är när jag är färdig. När jag tittar på vad jag har skrivit och kan säga yes, jag gjorde det. Jag klarade det. Stoltheten över det jag åstadkommit är det som känns bra. När jag är mitt i skrivprocessen känns det fruktansvärt. Att skriva och redigera och redigera igen, det är hemskt. Jag har stunder när jag tvivlar på det jag skriver, när jag river sönder sådant jag skrivit. Skrivprocessen är inte alltid trevlig och jag är säker på att min omgivning inte heller tycker det är trevligt emellanåt. Jag kan nog vara ganska svår att leva med när skrivandet inte går riktigt som jag vill. Men när det är färdigt, är det roligt. Då känns det väldigt bra.

Dina böcker innehåller många krigsscener och det är otroligt svårt att få till bra och känslosamma krigsscener som engagerar. Hur arbetar du fram dina krigsscener?

— Krigsscener är riktigt svårt. I mina ögon är författaren Bernard Cornwell den absolut bästa på krigsscener så jag studerar hans verk. Tricket med krigsscener är att du måste se det från två olika perspektiv. Dels det personliga perspektivet. Den som är mitt i striden, det enda han ser är förvirring. En yxa som kommer mot honom medan han snubblar i leran och personen bredvid blir nedhuggen. Någon annans inälvor rinner ut och det är stunder av total terror. Det är stunder av äckel, rädsla och kaos för den som är i striden. Men sedan måste du också förstå striden som helhet. Du måste fånga generalens perspektiv. Den som sitter på distans högt upp på en kulle och avgör att den vänstra flanken gör si och kavalleriet gör så. Du måste se schackspelet i det hela.

— Här gör ju Hollywood ofta fel. De fångar bara den som är mitt i striden. De sätter två män på häst som rider mot varandra och vrålar allt vad de kan och det är den aspekten man får, vilket gör upplevelsen platt. Sådana misstag vill inte jag göra. Jag vill visa helheten som kan vara det avgörande för utgången, taktiken bakom. Min lösning är därför att använda a multiple point of view.

Vad läser du mer än Bernard Cornwell? Hur mycket läser du?

— Oj, jag läser jättemycket. Jag läser fantasy och science fiction förstås, men jag älskar också spänningsromaner, klassiker och faktaböcker. Jag läser alltid. Jag laddade upp min Kindle innan jag kom hit så jag har under resan. Just nu läser jag om skeppet Lusitanias undergång av Erik Larson. En stor favorit är Roger Zelazny. Alla hans böcker är bra men mästerverket är Lord of lightEn av de bästa science fiction böcker som någonsin skrivits.

Tycker du att den amerikanska marknaden skulle behöva mer översatta böcker? Mer från kinesiska, polska, ryska eller svenska författare till exempel?

— Potentialen finns ju där bara boken är bra. Det är ju nyckeln, att boken är tillräckligt bra. Sedan har nog inte den amerikanska marknaden varit särskilt välkomnande mot utländsk litteratur, science fiction framförallt. Ett problem är nog att amerikaner tenderar att bara prata engelska. Att det är svårt att få böcker bra översatta. På sjuttiotalet när man skulle översätta ryska böcker hittade man ju ingen som var tillräckligt bra på ryska så man fick ta en omväg via tyskan. Översätta från ryska till tyska och sedan från tyska till engelska. Och det blev kanske inte så himla bra.

Till något helt annat. Vad ville du bli som stor när du var barn?

— Jag ville bli astronaut. Eller egentligen rymdmänniska eftersom ordet astronaut inte fanns då. Uppenbarligen blev det inte riktigt så. Så jag bestämde mig för att skriva om det istället.

— Jag skulle vilja leva på en rymdstation som pensionär. Jag trodde det skulle vara enkelt vid det här laget, men man har tråkigt nog inte kommit så långt än att pensionärer kan välja det.

Det finns ju en fantastisk bok ute nu av Andy Weir som heter The Martian som kan bli en bra lärobok för dig om det någon dag blir möjligt.

— Great book, love it.

The Martian är ju egenutgiven, vad tycker du om egenutgivning?

— Den har ju blivit en stor succé och det finns många fler exempel, Wool av Hugh Howey till exempel. Men det finns mycket som inte är bra också. För varje framgångshistoria finns det tusen skräpböcker och utan gatekeepers kan vilket skräp som helst släppas. Läsaren har ingen möjlighet att veta om en bok är läsvärd eller skräp. Egenutgivning öppar ju dörrar för vem som helst som har en dator, men jag är osäker på om det är bra i längden. Redaktörer och lektörer har ett värde och jag tror att ibland behövs gatekeepers.

Här avbryter Jo eftersom våra 25 minuter har gått och vi får ytterligare fem minuter fotosession med George. 

 

Mitt intryck av George R.R. Martin är att han är väldigt ödmjuk och trevlig. Kanske inte riktigt lika förtjust i journalister som han är i sina läsare, men sina läsare verkar han ha en väldig respekt och ödmjukhet för. Jag tackar George R.R. Martin, hans assistent Jo och Archipelacon som fick det här samtalet att hända. 

Intervjun kommer även på engelska inom kort. 

Intervju med författaren till dystopin Tredje principen. Möt Anna Jakobsson Lund.

Anna Jakobsson Lund är högaktuell med sin bok Tredje principen, men hon debuterade redan 2011 med romanen Natt utan ängel. Anna har även medverkat i ett antal antologier som Kärlek i maskinernas tid och Waiting for the machines to fall asleep. 

Vi är många som fastnat för Tredje principen, första delen i en dystopisk trilogi där vi får följa Ava, Levi och Leymah i deras kamp mot Systemet. Aldrig ensamma blir titeln på den efterlängtade uppföljaren som kommer i höst.  

Jag var nyfiken på vad som inspirerar Anna i hennes skrivande och även se om vi kan få någon liten teaser inför uppföljaren. Så jag ställde lite frågor som Anna besvarar här:

141209-AnnaJakobssonLund-web-133Jag vet ju att vi båda gillar Legend-trilogin av Marie Lu. Idén till trilogin fick hon efter att ha sett filmversionen av Les Miserables. Hur fick du idén till din bok Tredje principen och var det självklart redan från början att det skulle bli en trilogi?

Allt började med en scen som jag haft med mig sedan tonåren. En tjej avbryter en misshandel genom att låtsas vara vän med misshandlarna och skrämmer livet ur killen som blir utsatt. Jag hade försökt hitta ett sammanhang till den här scenen länge. Jag visste att det handlade om framtiden, att det fanns en motståndsrörelse och att killen hade rest långt för att få hjälp.

Speciellt mycket mer än så hade jag inte när jag började. Och från början var ingenting självklart. Jag ville bara ha något nytt att skriva, något som verkligen kunde engagera mig. Men när historien vecklade ut sig förstod jag att det skulle kunna bli en ”större” historia och att det då krävdes fler böcker.

Min debutroman, Natt utan ängel, hade få karaktärer, inte så mycket handling och en begränsad miljö. Jag längtade efter att få breda ut mig, och då kändes det rätt att låta historien om Ava, Levi och Leymah få växa till tre böcker.

 

Dina karaktärer har ganska stora problem med sig själva och sina förmågor, något som är ganska ovanligt i den här typen av böcker. Det känns ju lite som en chansning i en genre fylld av hjältar. Funderade du något på hur det skulle tas emot av läsarna, eller var det en självklarhet och i så fall varför?

För mig är problem lika spännande som styrkor, och jag tror att det är så för många läsare. I dystopigenren finns det tyvärr en rätt trist stereotyp av tjejer som har ”problem” i början av boken, som sedan löser sig genom att de blir mer krigiska, och dessutom ofta upptäcker att de är attraktiva för det motsatta könet.

Jag skulle aldrig kunna skriva en karaktär som bygger så mycket muskler på tio dagar att hon inte kan få på sig byxorna, och som blommar ut och ”blir snygg” bara genom att lära sig sätta kajal, som Tris i Divergent.

De problem jag beskriver ska kännas äkta. Jag hoppas att många kan känna igen sig i det som Ava och Levi brottas med. Men det är viktigt för mig att karaktärerna inte bara är sina problem. Ett tema i Tredje principen är att det kan finnas mycket styrka bakom det som vi själva och andra ser som ett problem. En spännande karaktär är stark och svag vid olika tillfällen.

 

Vilken artist (konstnär, musiker etc) skulle du jämföra ditt skrivande med?

Jag blev inspirerad av dokumentären om Laleh (”Jag är inte beredd att dö än”). Hon visar väldigt stor integritet och vet precis vad hon vill med sin musik. Att se någon som går sin egen väg och dessutom är så noga med detaljerna fick mig att känna att så vill jag alltid jobba. Jag älskar ju att vara indieförläggare för att jag själv får bestämma hur mina böcker ska vara. För mig är utmaningen att få dem lika bra som om de gavs ut på ett etablerat förlag, men med den skärpa som de får när jag inte behöver ta hänsyn till förlagens krav. Jag vill balansera kreativitet och noggrannhet. Det är både kul och svårt.

 

Om du kunde bjuda in en av dina karaktärer till Stjärnorna på slottet och sätta ihop en helt egen ensemble. Vilka andra fiktiva eller verkliga personer skulle göra din valda karaktär sällskap och varför?

 Varken Levi eller Ava är supersociala människor. De umgås helst med folk de litar på, och den gruppen är inte speciellt stor. Men Leymah skulle älska att få en chans att prata med människor från vår tid, om livet, vad vi gjorde fel, och vad som skulle kunna göras för att förbättra situationen i Systemet.

De jag väljer som hennes samtalspartners är Winston Churchill, Martin Luther King, Simone Weil och J.K. Rowling. Två politiker som hade olika angreppssätt för att nå sina mål, en filosof och en otroligt fantasifull författare. De skulle kunna sitta i dagar och diskutera!

 

Vilken författare skulle du själv vilja intervjua och vad skulle du fråga?

I vår har jag läst den underbara Jag ger dig solen av Jandy Nelson och jag skulle vilja fråga henne om hennes recept på att skriva en bok som verkligen griper tag i läsarens hjärta och håller kvar, långt efter att läsningen slutat.

 

Ditt eget svar på din fråga?

Jag experimenterar fortfarande med det receptet och har inget svar på exakt hur jag ska göra. Men jag är i alla fall säker på att den viktigaste ingrediensen för mig är karaktärerna. De frågor boken tar upp får gärna vara stora, men de måste ankras i en trovärdig karaktär som läsaren kan relatera till.

I Tredje principen kritiserar jag bedömningssamhället och hur vi har byggt upp ett nytt klassystem som ger folk med utbildning mycket högre status än folk utan. Jag använder Levis karaktär för att få läsaren att tänka på det utan att jag behöver ”predika”. Levi klassas som mindre värd i Systemet på grund av sina svårigheter i skolan, och det växer sedan in i hur han ser på sig själv. Jag hoppas att läsaren ska kunna känna hur orättvist det är, och önska att han ska få sin revansch.

 

Du har tidigare gett ut boken Natt utan ängel som är en relationsroman och nu håller du på med uppföljaren till dystopin Tredje principen. Du har även skrivit en del noveller som varit en blandning av både fantasy och science fiction. Vad har varit svårast respektive roligast att skriva, och varför?

Svårast har helt klart varit uppföljaren till Tredje principen! Jag ville inte skriva en tråkig mellanbok med ”mer av samma” som jag tycker är alldeles för vanligt i trilogier. Men att skriva en historia som både fördjupar det som hände i första boken, har en egen spänning, och lägger ut trådar till den sista boken var verkligen inte lätt.

Jag är jättetacksam för mina tålmodiga testläsare, som har hjälpt mig att se allt som behöver förbättras i texten. Innan boken går i tryck kommer den att ha testlästs av ungefär femton personer i sex omgångar. Och det har behövts. Jag räknar med att jag har kvar kanske tjugo procent av den ursprungliga handlingen. Det har varit en pärs, helt enkelt.

Det roligaste var nog novellen ”Doften av mango”. Historien kom till mig med bara fyra ord: New World City Mombasa. När jag funderade på vad det skulle kunna betyda såg jag en förhörslokal i en källare, med rött gryningsljus som sipprade in genom ett lågt fönster. Ur det växte sedan en historia som hade ett driv och ett språk som förvånade mig. Att skriva kort var jätteroligt, och det har gjort att jag fortsatt med noveller parallellt med romanerna.

 

Snart kommer uppföljaren till Tredje principen och jag ser verkligen fram emot att få träffa alla igen. Vad kan vi förvänta oss för Ava, Leymah och Levi? Finns det någon pytteliten bomb du kan ge oss som teaser?

I Aldrig ensamma kommer Ava och Levi att få utmaningar som de måste möta på varsitt håll, samtidigt som den lilla gruppen knyts hårdare samman. De kommer tillbaka till huvudstaden, och där blir det klart att de inte längre kan lita på någon av sina gamla allierade.

Jag har lovat att läsarna ska slippa kärlekstrianglar, men jag kan avslöja att känslorna kommer att växa mellan karaktärerna, på flera olika sätt. Dessutom kommer en av mina favoritkaraktärer tillbaka, och visar sig vara mycket mer mångbottnad än vad vi tidigare trott.

Foto: Petra Berggren

Annorlunda förlag

tredje-principen NYTT

Författarintervju – Martin Melin

coola-pappor-en-bok-om-man-och-foraldraskap status-12

Martin Melin har ju varit ett återkommande namn i media sedan han vann Robinson för många år sedan. Därefter har han hunnit med två böcker och har nu sin tredje på väg, boken Brott kan ej styrkas som är fortsättningen på polisromanen Status 12. Martin var snäll och tog sig tiden att stilla min nyfikenhet på hans växande författarskap. Mina eventuella kommentarer till svaren ser ni i kursiv stil.

Du har hittills gett ut två böcker, Coola pappor och Status 12. Det är ju två helt olika böcker. På vilket sätt har responsen gällande böckerna skiljt sig åt?

Första boken, Coola pappor, kom till genom att förlaget gillade min pappablogg och frågade om jag skulle klara av att skriva en bok på ämnet. Jag svarade att jag kan försöka och satte mig ner och skrev. Rent tekniskt var jag inte orolig, jag har skrivit sedan jag var tretton år och har tusentals sidor med outgivet material så jag kände mig rätt säker på den biten. Men att få ihop en bok, rent tekniskt, det var något nytt. Men ämnet låg mig nära hjärtat och kunskapen hade jag så det var bara att skriva på.

Det var många som var skeptiska när den först kom ut, en hel del ”orediga” kulturpersonligheter fnyste lite på sociala medier och menade på att det var ett skämt att jag givit ut boken.

Men de som faktiskt läste den gillade den, och sedan spred det där sig och den sålde faktiskt riktigt hyggligt. Betygsmässigt har den fått väldigt höga betyg av läsarna (baserat på internethandlarnas boksidor).

När Status 12 skulle skrivas var jag mer nervös. Jag visste att jag hade en story och ett koncept som var nytt – att beskriva den uniformerade polisens vardag, det hade inte gjorts tidigare. Med 24 års research i ryggen kände jag också att jag skulle greja det.

Men det var svårare än jag trodde att skriva en roman med handling, jag hade ju inte gått någon skrivarkurs så jag visste inte hur man bygger upp en story rent dramaturgiskt, men jag fick bra hjälp av förlaget (FORUM). Både min förläggare och redaktör var fantastiska när vi träffades och bollade idéer och upplägg. De guidade mig verkligen rätt. Jag lärde mig otroligt mycket av att skriva den boken.

Självklart möttes boken av skeptisk, men samtidigt var det med positiv kritik. Den fick faktiskt väldigt bra recensioner fast samtidigt blev jag nedslagen när till exempel en journalist skrev att ”boken är så bra att Melin måste ha fått hjälp”. Lite trist med såna fördomar. Eller som en annan journalist skrev en månad före boken kom ut: ”Melin släpper tydligen också en deckare, men den förväntar vi oss inget av”. Sånt är trist.

Men även Status 12 fick otroligt bra mottagande av läsarna (Betyg 4 av 5 på internethandlarnas boksidor) och på sociala medier är det över 500 som skrivit under hashtagen #status12 att det bland annat är den bästa bok de läst. Jag har också fått över hundra mail från läsare som kräver att jag skall skriva bok två så snabbt som möjligt.

Så man kan väl säga att båda böckerna har mottagits väl av de som läst dom, och med skepticism av dom som inte läst dom.

Du har dessa två böcker bakom dig och har även precis lämnat in det bearbetade manuset på uppföljaren till Status 12. Vilken bok har varit roligast respektive svårast att skriva, och varför?

Bok tre, alltså uppföljaren till Status 12 har det gått segt med. Dels för att den första idén som jag hade inte gillades av min förläggare, det blev för mycket thriller. Och jag håller med honom, låter den iden vila några böcker… Sedan hade jag en annan story som jag skrev på, men efter några möten bestämde vi oss för att ändra även på den, så det blev några omstarter. Men jag förstår förlaget, de vill ha en bok som håller samma klass som Status 12.

Jag hade så mycket att göra under våren, sommaren och hösten att jag faktiskt inte fick riktigt ro att skriva. Jag åkte till och med iväg för att få lugn och ro men kunde ändå inte gå in i det till fullo. Så bokskrivandet sköts fram och hur jag än gjorde så kändes det som att jag slarvskrev, kom på mig själv med att gå tillbaka och läsa om och sedan bara trycka på delete och kasta 20 sidor. Tre dagars jobb bye bye bara.

Status 12 handlar till stor del om myten om den elaka polisen och det oprovocerade polisvåldet. Att du som polis skriver om detta bör ju vara ganska provocerande. Hur har responsen kring det varit hos dina poliskollegor?  

Det är få mail jag blir så glad över som de från just kollegor. De gillar den! Och på Polishögskolan är det tydligen veckor i kö för att få låna den på deras bibliotek. Så poliserna gillar den. Jag tror att de liksom läsarna förstår att delar av boken är fiktion. Jag har ju aldrig sagt att det är verkligheten jag beskriver, däremot så BASERAS den på verkligheten, och de flesta händelser i boken är självupplevda.

I Status 12 börjar den nyutexaminerade polisen Thomas Hallgren som färsking på Norrmalms polisstation. Jag har alltid trott att nyexade poliser blir ganska hårt bemötta, men Thomas råkar inte riktigt ut för det. Är det verkligen så eller har du förskönat verkligheten lite? Och stämmer stolssystemet på morgonmötet?

Jag ville beskriva den osäkerhet som Thomas känner i början, hur han inte riktigt vet vad han ska säga, hur han ska bete sig eller vem han ska lyssna på. Han vill ju vara till lags, samtidigt är han en tänkande människa med egna åsikter och värderingar – och det är just det mötet som jag tycker jag fångat. Hans syn på hur man ska vara som polis kontra den kultur han möts av. Stolssystemet på utsättningarna är tagna från verkligheten, och den händelse som inträffar på hans första utsättning, där han sätter sig fel är hämtat från verkligheten – från mitt första pass.

När kommer din nya bok Brott kan ej styrkas finnas ute i handeln, och vad kan vi förvänta oss av den?

Den kommer i mitten av mars och är en direkt fortsättning på Status 12. Den är inte lika otäck utan mer åt dramahållet, det är mer spel mellan de olika personerna i boken och sånt är alltid spännande. Däremot får läsaren även denna gång följa med i polisbilen på de olika uppdragen, känna hur det är att vara polis, men som sagt, mer relationsdrama den här gången.

Och så får vi svaret på vad Thomas pappa höll på med när han var i livet…

Du är ju både polis, författare, tv-kändis och har även designat barnkläder. Vad av detta är kärnan av Martin Melin?

Jag är först och främst polis. Därefter kommer författare och sedan ”tv-personlighet”. Det är det jag tjänar pengar på och som jag räknar som mina yrken. Allt annat är bara bisysslor som jag gör för att det är kul. Bloggen till exempel, eller fotograferandet.

Du har ju spelat in ett avsnitt av Stjärnorna på slottet. Om du hade fått välja en alldeles egen ensemble till programmet att hänga med några dagar, vilka skulle det vara?

Jag skulle vilja samla några som går att koppla till skrivandet och polisen. Leif GW Person, Jens Lapidus, exfrun Camilla Läckberg, Thomas Bodström och Börge Hellström. Tror det skulle ha kunnat bli intressanta samtal och diskussioner.

( Sjukt kul! För de ovetande så har Leif GW sagt om Läckberg att till och med ett barn skulle kunna skriva hennes böcker. Läckbergs kontring var ICA-reklamen, där just ett barn visar sig vara den riktiga författaren. Humor. Oavsett humorn så håller jag med om att det vore en rejält intressant sammansättning. )

Finns det något du inte gjort än som du gärna skulle vilja prova? Något som fortfarande kliar inombords i väntan att få komma ut?

Jag har fyra idéer till bokmanus som ligger här och bara väntar på att jag ska ta tag i dom – rena deckare allihopa.

Jag har också en tv-idé som jag skulle vilja göra, och det finns produktionsbolag som jobbar med det. Vi får se.

Hur ser du på dig själv? Är du en författare som försörjer dig som polis, eller är du en polis som även författar?

Jag tjänar ungefär lika mycket på båda sysslorna. Så lite beroende på vem jag pratar med, men jag är nog, än så länge, fortfarande en polis som skriver böcker.

Vilken författare skulle du själv velat intervjua och vad hade du frågat?

Michael Connelly – skulle vilja veta dels hur det var att jobba som krimreporter i Los Angeles och dels hur sjutton han gör för att leverera så pass bra böcker, år efter år.

Ditt eget svar på din egen fråga ovan ( om det passar in )?

Haha, vi får ställa den frågan om tio år.

( Jag återkommer…)

Jag har hört från en säker insiderkälla att det här med tandläkare inte är helt lätt för dig. Jag har också hört att tandläkaren vid något tillfälle blev ytterst förvånad när du uppgav ålder på den du bokade besöket för. Utveckla gärna för oss ovetande?

Hahaha! Jo, det stämmer. Jag har ”respekt” för tandläkaren, och gillar inte att gå dit. Typ. Så för femton år sedan , efter att jag inte hade varit på besök hos tandläkaren på fyra,fem år, så ringde jag och bokade en tid. Men jag sa att jag ville komma till den tandläkaren som hade hand om rädda barn. Och mycket riktigt, när jag kom dit möttes jag av en tandläkaren som var väldigt pedagogisk och pratade överdrivet långsamt och försiktigt med mig. Hon började med att visa mig en låtsaskäke och förklarade hur tandläkaren jobbade och varför det kunde kännas obehagligt ibland. Bara den extrastunden kostade 900 kronor…

( Nu fattar ju jag att man inte går till ( barn ) tandläkaren i full uniform, men det är av någon anledning ändå den bilden jag ser framför mig. Källan är en kompis som jobbade på polisen för några år sedan och fick händelsen återberättad av just Martin själv. )

I boken Coola pappor ger du råd om hur man blir just en cool pappa. Hur lätt är det att följa sina egna råd? Är det något du idag kämpar speciellt med, som du i efterhand känner borde ha funnits med i boken?

Det finns massor jag vet idag som jag skulle ha velat haft med i boken. Generellt sätt är jag nöjd över hur jag är som pappa när jag ÄR pappa, det vill säga när jag är i pappa-rollen. Däremot så måste jag hela tiden jobba med mina prioriteringar. Jag kan ibland göra det lätt för mig och välja bort barnen för något annat. DET är något jag idag jobbar mycket med.

Vad händer för dig framöver? Kan vi förvänta oss en fortsättning efter Brott kan ej styrkas eller har du andra planer? ​

Det finns planer på en tredje bok, både jag och förlaget är överens om det. Efter det får vi se. Jag vill i alla fall fortsätta skriva, och har som sagt en tre-fyra intressanta uppslag på manus som jag gärna skulle vilja jobba med. kanske skulle jag ge mig på att skriva en klassisk ”deckare”. Vi får se. Och sedan kommer jag synas en del i tv-rutan under senvintern, och våren.

Det låter som att vi får både se och läsa mer av Martin Melin och det ser jag verkligen fram emot. Tack Martin Melin för att du tog dig tid och lycka till med kommande boken, som naturligtvis kommer recenseras här när det är dags. Vad jag tyckte om Status 12 kan ni läsa här.

Författarintervju – Fredrik Backman

Hamburgare utan dressing eller vegoburgare med allting på?

Jag tar gärna en vegoburgare med allting på. En av sakerna som jag skulle vilja ha på den är en hamburgare.

Din nya bok Britt-Marie var här har precis kommit ut. Kan du berätta lite om den? Varifrån kom inspirationen till den och hur formades karaktärerna?

Jag ”inspireras” inte så värst mycket. Jag stjäl. Hade jag levt ett lite mer spännande liv eller varit en lite mer intressant person eller åtminstone inte hade hatat att resa så mycket som jag gör så hade jag säkert åkt runt i världen och ”inspirerats” utav bara helsike, men eftersom jag egentligen bara vill sitta hemma med mina barn och äta glass och kolla på amerikanska bilar som kör i cirklar så blir jag tvungen att stjäla istället. Så jag gör det, dagligen. Sätt att prata och hela dialoger och kroppsspråk och karaktärsdrag, rubbet. Av folk i kön på Ica och av mina vänner och av folk som dyker upp i bakgrunden av Keeping up with the Kardashians. Stjäl, stjäl, stjäl. Det är min formel.

Hur skulle du själv beskriva dig för den som inte vet?

”Har du hört den om två irländare i en båt? Har du inte HÖRT den om två irländare i en båt!? Sätt dig ner så ska jag hämta mer sprit och berätta den om två irländare i en båt för dig!”

Hur skulle din fru Neda beskriva dig för den som inte vet?

”Herregud.”

Hur ser din skrivarprocess ut och hur ser det ut runtomkring dig när du skriver?

Det är inte det att jag inte vill ha en process. Jag ÖNSKAR att jag hade en process. Men helt ärligt så är min process att jag sätter mig ner och skriver så fort mina barn låter mig göra det. För att jag gillar att skriva. En del människor gillar att spela gitarr eller att odla pelargonier, jag gillar det här. Om jag har en ledig söndagseftermiddag så skriver jag. Om jag inte hade fått betalt för att skriva så hade jag skrivit ändå, men jag hade förmodligen varit helt omöjlig att leva med eftersom jag hade varit tvungen att ägna 8-10 timmar av min dag åt att göra något annat än att skriva innan jag fick sitta ner och skriva. Så…det är min process. Jag har all respekt i världen för de riktigt stora författarna som verkligen gör sin litteratur till konst, och som kan föda den konsten ur smärta och lidande, men jag har varken det tålamodet eller den begåvningen. Jag skulle inte orka sitta vid ett tangentbord om det inte gjorde mig lycklig. Jag förstår att det får mig att låta som en simpel och egoistisk person, men jag tror helt ärligt att det bara är genier som kan vara exceptionellt bra på ett hantverk utan att tycka ett dugg om att utföra det. De flesta av oss är inte genier, så vi får försöka kompensera våra brister så gott vi kan. Jag är en på de allra flesta sätt extremt begränsad skribent, jag vet det, men jag försöker väga upp det genom att verkligen älska det jag gör. Ibland räcker det, ibland inte. Sånt är livet. Vad var den andra frågan? Hur det ser ut runtomkring mig när jag skriver? Det är väldigt, väldigt stökigt. Det är det. Jag är en sjukt stökig person.

Vilken artist ( konstnär, musiker etc ) skulle du jämföra ditt skrivande med?

I introt till Snobben sitter Snobben ovanpå sin hundkoja och skriver på skrivmaskin. Det ser mysigt ut. Det vill jag gärna identifiera mig med.

Har du några tips till dem som kämpar för att komma dit du är idag?

Skriv. Skriv hela tiden och skriv med allt du har och var aldrig, aldrig, aldrig rädd för att någon annan ska tycka att det är dåligt. Det finns ingen skribent i världshistorien som du någonsin har beundrat som inte har blivit sågad tusen gånger. Så lär dig att ta kritik, och kom ihåg att det är någonting du måste lära dig om och om och om igen, eftersom det jävliga är att det blir svårare och svårare ju äldre man blir.

Vilken författare skulle du själv vilja intervjua och vad skulle du fråga?

Astrid Lindgren. Jag skulle vilja veta om hon grät när hon skrev slutet av Bröderna Lejonhjärta.

Om du fick välja en egen ensemble till såpan ”Stjärnorna på slottet” att hänga med några dagar, vilka skulle det vara?

Mina vänner Riad, Junes, Erik och Adam. Vi skulle mest spela Xbox och äta ost. Det skulle nog inte bli så värst bra tv.

Vem skulle du helst vilja ha till granne, Ove eller Britt-Marie?

Båda, men av helt olika anledningar.

Hur ser närmaste året ut för dig? Skriver du på något nytt?

Jag skriver alltid på något nytt. Och något gammalt. I regel åtta-tio olika nya och gamla grejer åt gången. Sen kommer jag till en punkt där jag visar alla idéerna för min fru och min förläggare och min agent, i den ordningen, och sen talar de om för mig vilka åtta-nio grejer som är helt obegripliga och vilken grej som kanske fortfarande går att rädda. Sen går jag hem och jobbar lite mer på den grejen. Men just nu är jag föräldraledig med min dotter. Vilket väl om jag ska vara ärlig bara betyder att jag hänger med min dotter hela dagarna istället för att gå till kontoret och äta choklad och kolla på Vita Huset-repriser hela dagarna.

Hur skulle ett kort blogginlägg se ut från dig själv idag, om du kunde skriva till ditt 10-åriga jag?

”Oroa dig inte. Det kommer ordna sig.”

Hur ser din besticklåda ut?

Den är i ordning. Eftersom jag inte är med terroristerna.

Sista frågan. Kan vi förvänta oss att se dig här på Åland för något signeringsbesök närmaste året?

Ingen aning. Finns det några bra keps- och skrivmaskinsaffärer på Åland?

Tack så väldigt mycket Fredrik Backman för att du tagit dig tid. Vi har välsorterade loppisar och framförallt det här, så jag och alla andra här på fredens öar ser fram emot kommande besök.

 
Britt-Marie var här kan köpas hos Adlibris, Bokus och CDON.

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till