Kärt barn har många titlar men vi nöjer oss med Love, Simon

Simon är homosexuell, men har inte kommit ut. Han är rädd för att hamna i strålkastarljuset och föredrar att spara dramatiken till musikalen som han är med om att sätta upp. Men så råkar skolans dramaking läsa Simons mail och hans hemlighet riskerar att avslöjas. Nu måste han visa för alla vem han är, men hur ska han göra det utan att det blir konflikter med hans vänner, utan att han måste kompromissa med sig själv? Och framför allt, utan att förlora chansen med Blue, den mest bedårande kille han aldrig mött.

Love, Simon är skriven av Becky Albertalli.

Bokens ursprungstitel var Simon vs the Homosapiens Agenda. Den svenska titeln blev istället Bara tre ord. När sedan boken blev film och filmen fick namnet Love, Simon, ändrade man även titeln på nyutgåvorna av boken till Love, Simon. Den första titeln är ju roligare, men den senaste passar faktiskt innehållet bättre och är lättare att komma ihåg.

Hursomhelst, boken är bra. Mer än bra, jag gillade den enormt.

“It feels like we’re the last survivors of a zombie apocalypse. Wonder Woman and a gay dementor. It doesn’t bode well for the survival of the species.” 

För det första gillar jag språket i boken. Även om det ibland kommer farligt nära den där käcka och supersmarta verbaliteten ( ni vet som i Gilmore Girls där de kastar smartheter mellan varandra som pingpong-bollar ) tycker jag författaren begränsar det bra. Istället ramar det in Simons fina personlighet som är så full av glädje, funderingar och känslor på ett perfekt sätt. Språket fungerar också som en avskiljare till den vardagliga världen och mailen mellan Simon och Blue. Där mailen mellan två personer som aldrig mötts och inte känner till varandras riktiga identitet, på något sätt är det mest äkta ändå.

-“The closest thing I’ve ever had to a journal
is probably you.””
 

Boken är också fullproppad med härliga oneliners, twoliners  och ännu mer fina liners. Sådant som man bara vill stryka under och mumla för sig själv eller läsa högt för andra. Ändå blir det inte cheesy, tungt ( ok en viss passage är rätt tung ) eller överslätande. Jag uppskattar också rejält hur boken tar upp vithetsnormen, något man faktiskt ser alldeles för sällan.

Simon vet att han och Blue går i samma skola, men utöver det har han ingen aning om vem Blue är. Det har inte vi läsare heller, och när vi genom boken introduceras för de olika killarna i Simons närhet blir det en gissningslek om vem av dem som är Blue. Även för läsaren. Och här är det enda som störde mig lite, för jag kände ett enormt sug att skumma igenom boken för att få veta vem Blue är. Men det gjorde jag inte eftersom boken även handlar om så mycket annat ( och på grund av alla fina oneliners och twoliners man riskerar att missa ). Och när vi äntligen får reda på vem Blue är har jag redan gissat mig igenom alla möjliga kandidater både en och två gånger, och ändå sitter jag med ett stort flin när jag äntligen får veta.

Ändå handlar det egentligen inte om Blue, utan om att komma ut och hur omgivningen kräver att man kommer ut. Och hur mycket svårare omgivningen kan göra det bara genom att vara så himla förstående. Som om det är något andra måste förstå, eller ens har något med att göra.

“White shouldn’t be the default
any more than straight should be the default.
There shouldn’t even be a default.”

Jag blev uppmärksammad på att @bokdrommar på instagram lyfter vissa problematiska aspekter ( ett inslag om något som ironiskt nog heter Gender Bender day ) och var därför tvungen att fundera över min syn på boken jag nyss läst. Jag funderade och läste om vissa partier, men jag kan inte se samma sak. Jag tolkar det helt enkelt på ett annat sätt, även om jag håller med om att författaren kanske kunde ha varit tydligare med syftet just här. Är du nyfiken så kikar du in på Instagram och läser diskussionen själv.

Så min första reaktion kvarstår. Jag älskar Love, Simon. Möjligen känns de sista sidorna lite onödiga och aningen tillrättalagda, men ändå. Så himla fint allting. ❤

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Carolina läser, Prickiga Paula och Annas Bokblogg.

Annonser

Trailer – Love, Simon

Jag håller på med recensionen av boken, men fastnade lite när jag uppmärksammades på en del kommentarer jag inte sett om den. Inte för att det ändrar hur jag ser på boken, men de rörde till det lite angående hur jag ska ta mig an recensionen. Istället får ni trailern till filmen idag och bokrecension imorgon.

Eldens arvtagare – Sarah J.Maas

Lönnmördare, folkmord, nycklar till andra dimensioner, slaveri, drakar, grymma fekrigare, brutalitet, demoner, vålnader och hudgångare. Det är bara en del av det vi får i Sarah J.Maas storslagna fantasyserie.

Och mitt i allt har vi Celeana som idag är landets främste lönnmördare och kungens kämpe, men som för tio år sedan var något annat. Vid sin sida har hon kronprins Dorians och prinsessan Nehemeias djupa vänskap och  gardeskapten Chaols kärlek. En av dessa blir brutalt mördad, en visar sig dölja en fruktansvärd hemlighet och den tredje förråder henne. I slutet av Midnattskronen svär Celeana vid en gravsten att hämnas mordet och återta sitt arv. Något som därmed gör henne till det största hotet mot kungen och fiende till de två som fortfarande lever. Vi får också veta vad och vem hon egentligen är. Celeana reser iväg och våra huvudkaraktärer splittras.

Så börjar bok nummer tre och eldens arvtagare ligger på ett hustak och super sedan en vecka tillbaka. Full, smutsig och tom har hon tappat livsgnistan helt och det är så Rowan hittar henne. Fekrigaren Rowan som kommer för att hämta Celeana till fedrottningen Maeves rike. Dit hon måste gå för att få de svar hon behöver för att hämnas det brutala mordet.

Vi får också träffa Manon, en av De Tretton ur Svartnäbbsklanen som är en av tre häxklaner. Häxklanerna ( mer som vampyrer som lever på andra människors ( mest mäns ) ben, blod och märg ) är sedan flera generationer tillbaka förvisade från sitt land och har förlorat förmågan att flyga. Detta blir återigen möjligt när de presenteras för kungens drakar ( eller lindormar egentligen, wyvern på engelska ) som de förväntas tygla och tämja, och därmed bli en livsfarlig flygande armé i det blodiga krig som väntar. Häxorna bär en stolthet i sin grymhet, i att de saknar både hjärta och själ och lever endast för att orsaka smärta och död. Men mötet med drakarna förändrar allt.

Det är verkligen ett storslaget fantasyepos vi får. Drakarna är fenomenala, kvinnorna storslagna och handlingen episk. Berättelsen är brutal emellanåt. Både när vi får reda på Celeanas förflutna bit för bit och i nutid när slavar blir slaktade, brutala mord sker, och när vi introduceras till de grymma häxklanerna. Samtidigt finns humorn där som balans till det grymma, även om det är svårt att värja sig mot den aktuella grymhet som presenteras i form av drakarna. Varje sida som handlar om draken Abraxos får mig att gråta en skvätt. Av stolthet över hur duktig han är, av sorg för hur han blivit behandlad och av glädje för modet Manon ser i honom.

Det som slår mig mest under läsningen är hur Maas framför samhällskritik. Till exempel får vi samkönad kärlek i form av partnerskap. Men i Maas värld är partnerskap det djupaste man kan uppnå. Det står över allt annat, till och med giftermål. Att träffa sin partner är det största som kan hända och därmed ger hon den största känga jag sett till hur vissa stater och länder behandlar homosexualitet. Hon gör partnerskapet till det finaste.

På samma sätt ger hon en känga till preventivmedelsdebatten. Kronprins Dorian behöver av olika skäl en hemlig medicin dagligen. Helaren funderar över hur han ska inta den utan att någon reagerar, tills hon kommer på den självklara lösningen. Preventivmedel. Han får den som sitt dagliga preventivmedel eftersom ingen kommer höja på ögonbrynen över det, speciellt inte med tanke på kronprinsens beryktade leverne.

Det här är inte som förut när jag läst vissa serier, tröttnat, och sedan blivit förtjust för att serien utvecklar sig bättre än jag trodde. Det här utvecklar sig inte bara bra, det blir något helt annat än du trodde. Jag ser inspiration från Brandon Sandersons Mistborn och likheter med Siri Pettersens Korpringarna. Baksidestexten till boken gav mig rysningar trots att jag redan läst boken. Det är alltså inte bara bra, det är magiskt. Episk och storslagen fantasy som är det bästa jag läst på väldigt länge. Jag är överväldigad och förälskad.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Just nu just här, Lenas Godsaker och Bokmysan.

 

Kungens fånge – helt plötsligt sitter jag och läser en berättelse som tagit ny fart och som känns både spännande och oförutsägbar.

Mare Barrow är fånge, maktlös utan sin blixtförmåga, hemsökt av de förödande misstag hon begått. Hon lever på nåder av den förrädiske unge man som hon en gång älskade, Maven Calore. Numera är han kung, och han fortsätter att väva sin döda mors nät för att behålla kontrollen över sitt rike – och över sin fånge. Samtidigt fortsätter Mares gäng av blandblodigaoch röda att organisera sig, träna och expandera.
De förbereder sig för krig. Och Cal, prinsen som befinner sig i exil och har sitt eget romantiska intresse av Mare, är beredd att göra allt för att få henne tillbaka. När blod ställs mot blod, förmåga mot förmåga, finns det kanske inte någon kvar som kan släcka elden – och Norta, så som Mare känner det, riskerar att förtäras…

Kungens fånge är tredje delen i en kvartett skriven av Victoria Aveyard.

Efter halva boken vaknade Victoria Aveyard från sin dvala och gick äntligen all in.

Det var rätt länge sedan jag läste föregående bok så jag kom faktiskt inte ihåg så mycket. Det är många namn i den här serien, många platser och många händelser, så i början kände jag mig lite som Bambi på hal is. Men i ärlighetens namn händer det inte jättemycket, så jag fick komma in i berättelsen i lugn och ro. Mare sitter fången hos Maven och det gör hon rätt länge. De pratar och pratar och pratar. Evangeline beter sig som en rövhatt som vanligt och Cal planerar krig tillsammans med rebellerna. Det kändes som om jag fortfarande satt och läste bok nummer två, mellanboken ni vet. Och jag som trodde det här var den avslutande delen tänkte att det lätt hade räckt med en duologi. Serien känns ungefär 1,5 bok för lång.

Men så långsamt vaknar berättelsen till liv. Det första tecknet är att Aveyard faktiskt lyckas väcka min sympati för Maven. Han är fortfarande totalt galen och ond, men för en gångs skull finns det faktiskt en orsak som gör att det inte är så himla konstigt att Maven är som han är. En bakgrund som gör att jag anar pojken han en gång var och som får utvecklingen att framstå som rätt rimlig. Berättelsen får ett djup den tidigare saknat.

Det andra är att vi får Evangelines perspektiv och helt plötsligt sprakar hela berättelsen av liv. För den som har dåligt minne är Evangeline kvinnan som föddes för att bli drottning. Hela hennes uppväxt har handlat om förberedelse för att en dag gifta sig med Cal och därigenom bli drottning och ge makt åt sitt hus, sin familj. Den chansen blev hon ju snuvad på i och med Mares uppdykande, men fick en ny chans med Maven istället. Evangeline den ondskefulla. Som kontrollerar metall och hittills har glidit igenom hela berättelsen som en iskall och grym stålprinsessa, redo att göra vad som helst för att nå sitt mål. Och vi får ett perspektiv som visar att allt vi trott är fel.

Det tredje som händer är att Aveyard tar en stort kliv ut ur de konventionella ramar som byggt upp berättelsen och kliver ut ur garderoben. Vi får inte bara en samkönad kärlek, utan två. Djup och innerlig kärlek som vänder upp och ner på hela berättelsen.

Och helt plötsligt sitter jag och läser en berättelse som tagit ny fart och som känns både spännande och oförutsägbar. Det är kanske inte helt omöjligt att vi får ett ovanligt slut. Ett slut utan ett happily ever after. Så även om serien är ungefär 1,5 bok för lång blir jag faktiskt glad när det visar sig att det här inte är den avslutande delen, utan den näst sista. Jag vet inte vad som hände med Aveyard men jag är glad att det hände. Just nu känns uppföljaren som en av de mest efterlängtade till min bokhylla.

Boken finns hos Science Fiction BokhandelnAdlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Bokbesatt, Bam tycker och En blogg för bokugglor.

 

Brännmärkt

Jag heter Adeline Theta.

Theta står för rang åtta. Det är rangen jag föddes i, rangen jag lever i och rangen jag kommer dö i.

Efter flera hundra år av översvämningar, orkaner, epidemier och krig tvingas återstoden av mänskligheten att hålla hårt i sina resurser för att inte gå under. Befolkningen är inordnad i ett hierarkiskt system, där bara den som fötts som Alfa kan göra sin röst hörd.
En värld, fyra zoner, tio rang. Detta är Imperiet.

Brännmärkt är skriven av Lizette Edfeldt.

Förlåt, vissa av er kommer bli lite sura nu för jag kommer namedroppa YA-karaktärer i samma takt som jag spillde ut popcorn sist jag var på bio ( jag tappade hela bägaren ). Men YA-läsare brukar ha koll på sin läsning, så jag tror de flesta hänger med i referenserna.

Överallt ser jag den här jämföras med Hungerspelen och det är lite märkligt. Båda är dystopier men där slutar likheterna. Och visserligen gillade jag Hungerspelen ( den är ju en framtida klassiker eftersom den banade väg för en hel genre ) men ska man prata riktigt bra dystopi så hamnar Marie Lus Legend-trilogi alltid först hos mig. Alltid. Dels på grund av typ allt, men mest för att den innehåller min absoluta favoritdystopi-karaktär, Day. Förlåt Levi. Och det som hände när jag började läsa Brännmärkt var att jag fick en stark Legend-känsla. Jag kunde nästan känna Marie Lu flåsa mig i nacken i början av boken och vi får dessutom en karaktär som påminner om Day. Tyvärr får vi inte hans PoV så det stannar vid bara en fläkt av Day, men en väldigt trevlig sådan.

Den vi möter är Adelina Theta som är rang åtta, vilket innebär nästan längst ner i hierarkin. Adelina blir av misstag förväxlad med en Alfa och därmed hamnar hon i centrum av den absoluta makten. Det visar sig att Imperiet döljer mörka hemligheter och den enda ledtråden Adelina har är ett smycke hon fått av sin mor. Adelina får så småningom allierade från oväntat håll, samtidigt som hon måste fortsätta låtsas vara Alfa för att få reda på vad Imperiet egentligen döljer.

Det är alltså en väldigt klassisk dystopi vi får och en strikt mallad värld. Och det kunde ha stannat där, vid en trevlig liten dystopi som inte skiljer sig direkt från mängden. Nu råkar författaren visa sig vara av den normbrytande sorten och därför får vi mer. Det konsekventa användandet av ordet hen, samkönade relationer, och en hjältinna som både gillar att ligga och får mens lyfter hela berättelsen till en ny nivå. Tanken att Katniss skulle få mens mitt i hungerspelen och börja leta mensskydd ute i skogen är liksom skrattretande för amerikanska ya-författare, trots att det är vardag för halva jordens befolkning att få mens. Allt det här är oväntat upplyftande och författaren gör det bra. Hon lyckas få in allt detta helt naturligt i berättelsen utan att det känns påtvingat eller tillgjort, berättelsen flyter på som den ska och manar till sträckläsning. Lite besviken är jag ändå att Adelina trots nonchalansen för kön hamnar mellan två killar enligt den vanliga mallen. Extra plus dock för att triangeln i sig ändå inte följer de vanliga reglerna inom YA.

Jag hade kanske önskat att Adelina var aningen mer rationell ibland. Hon har samma vassa humor som Penryn i Änglafall men är inte lika målinriktad. Något jag gärna hade sett även hos Adelina. Mycket av det som händer beror inte på målmedvetenhet eller kampanda, utan mer på Adelinas plötsliga känsloutbrott. Mer av en slump än ett egentligt mål. Målmedvetenheten verkar dock komma precis i slutet av boken, så jag har stora förhoppningar på henne till nästa bok.

Det jag har lite större problem med är världsbygget och miljön. Grunden känns inte helt solid. Ett världsbygge med små små hål längs vägen som gör att det känns som om jag trampar runt bland äggskal. Skört och inte så stabilt som det borde vara. Vissa saker kommer säkert täppas igen i kommande böcker, men det känns ändå som att författaren tagit till nödlösningar lite här och där istället för att grunda rejält.

Men missförstå mig inte. Jag gillar Adelina som är frigjord, upprorisk och egensinnig. Jag gillar att författaren har ett budskap, speciellt i slutet blir historiens vingslag påtagligt välbekanta. Det är en stark debut och vi får en härlig dystopi som trots klassiskt upplägg lyckas få fram en nyskapande, normbrytande och fräsch berättelse. En dystopi som trotsigt och kaxigt sticker ut ur mängden. Jag är väldigt nyfiken på hur kommande bok kommer utveckla sig. Med en författare som vågar utmana känns serien överraskande oförutsägbar.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Annika Koldenius och Arbetet.

The 100 – En fullständigt unik serie. Alla kvinnor borde titta!

Jag har länge tänkt skriva ett inlägg om den här serien, men det finns så många orsaker till min hyllning och det kommer bli ett långt inlägg så det har dröjt. Men alla borde få veta vilken fantastisk serie det här faktiskt är, så here we go. Orsakerna till att ALLA borde se serien är de här:

  1. Kvinnorollerna.
  2. Sexualiteten
  3. kön
  4. övergreppen
  5. Samtycket

Jag börjar med nummer fyra, övergreppen. Det finns inga. INGA! Och nu pratar vi alltså om en serie som på många sätt är lika grym som GoT. En värld där krig, tortyr och mord står på dagsordningen. Men inte ett enda övergrepp! I hela serien. Och det finns så många, så många tillfällen för det här. När de landstiger och killarna så uppenbart är hormonstinna aggressiva tuppar som vill leda hela showen. Ingenting. När en av dessa tuppar jagar en flicka ( pga mord ) och fångar henne. Ingenting. När en kvinna tar ledningen. Ingenting. När en kvinna blir tillfångatagen av fienden. Ingenting. Ingen hand på ett bröst, inga könsnamn, inget könshånande, inga övergrepp. Inget.

Vilket leder till nummer tre, kön. Inte en enda gång har kön betydelse. Inte när det gäller krig, inte när det gäller hierarki och inte när det gäller fiendeskap/fångenskap. Inte en enda gång.

Vilket leder till nummer två, sexualitet. Säsong ett börjar normativt ( den framstår även som en vanlig ungdomsserie i början i stil med Flugornas herre, så ha alltså lite tålamod ), men därefter. Not so much. Karaktärerna blir kära, och könet har ingen betydelse. Ingen tycker det är konstigt, ingen hånar, ingen funderar. Det bara är. Man blir kär, man kysser och man ligger om man vill. Könet har ingen betydelse!

Vilket leder till nummer ett. Kvinnorna. Eftersom könet inte har betydelse så är kvinnorna allting. Precis som männen. De är krigare, technördar, läkare, ledare och hämnare. Och massor med andra saker. Och ingen blir hånad. Ingen blir dissad. Ingen blir trakasserad. Aldrig på grund av könet. Det nämns liksom aldrig. Alla har ett namn, alla har en bakgrund. Men könet har aldrig betydelse.

Och till slut kommer vi till nummer fem. Samtycket. Inget sker utan samtycke. Inte en enda smekning. Och vi har ett utmärkt exempel i när Lincoln fångar Octavia ( min favoritkaraktär för övrigt ) . Hon är fångad och fastbunden i en grotta. Inte en endaste antydan till övergrepp sker. När det väl händer ett närmande ( senare, när hon inte är fånge ) så ber han ordlöst, men ändå helt tydligt, om samtycke. Inget närmande sker utan samtycke. Och sker något, med samtycke, så räcker det med en hand på armen för att avbryta. Man behöver inte ens säga nej, ett nej är tillräckligt uppenbart med bara en gest.

För att citera @my_word_is_my_weapon ”The 100 ligger Så Jävla Före Allt annat”. Så jävla före! Och det sjuka är att det tog mig över två säsonger att fatta det här. Det var något som skavde, fast på ett bra sätt. Något som manade mig att se vidare. Något som ville göra sin röst hörd när jag tittade på den här serien och jag fattade inte riktigt vad det var. Och sedan i säsong tre så bara slog det mig. Könsrollerna, kvinnorna, sexualiteten, bristen på övergrepp. Allt. Det finns ingen serie som ens kommer i närheten faktiskt. För The 100 är grym. Den är blodig och grym, men helt utan övergrepp. När har vi sett det senast? Svar, aldrig.

När det gäller GoT till exempel har jag många gånger ifrågasatt kvinnovåldet och fått till svar att det speglar tidsperioden. Det måste vara trovärdigt. Så drakar är trovärdigt men bristen på våldtäkt är det inte? Jag köper inte det och The 100 är beviset för att det inte är nödvändigt. Grymheterna och kriget blir inte det minsta mindre trovärdigt för att man dissar övergreppen. Inte det minsta. Så det går att göra. Om man inte är lat. Eller har fel värderingar.

Exemplen jag har tagit upp, när en kvinna blir jagad eller när en annan är fånge. De har heller inget med kön att göra. Lika många män blir jagade, lika många män tillfångatagna. Jag ville bara belysa tillfällena man hade att krama ett bröst hårt, att könshåna, eller ännu vanligare, att våldta. Så det här är en serie alla kvinnor borde se. För att se hur det kan göras. Hur det kan vara. Och självklart borde alla män också se det här, men det är kvinnor som står på barrikaderna gällande det här och det är tyvärr troligen kvinnor som i slutändan kommer kräva en ändring.

Och det här inlägget blir tyvärr långt, för jag har mer att säga. Jag och Oarya pratade om serien och jag dissade en kärleksscen mellan två av kvinnorna. Men jag har ändrat mig, jag dissar inget. För en grej som tillhör mitt nörderi är att jag blir lite besatt ibland ( jag brukar kalla det nörderi, det låter lite hälsosammare än besatt ). Och jag blev lite besatt av den här. Så jag har tittat på serien, tittat på klipp och slutligen tittat på reactions.

Massiva spoilers! 

Reactions är youtubers som spelar in när de tittar på avsnitt av en serie. Det låter säkert helt märkligt att man tittar på någon som tittar på en serie. Men det är faktiskt ganska befriande. Man får medhåll att det man kände var legit, på något konstigt sätt. Så sånt tittar jag på ibland. Och det finns en homosexuell youtuber ( det finns fler såklart, men jag har valt att titta på hennes ) som följer The 100. Hennes reaktion när det kommer till de samkönade hångel/sexavsnitten är fullständigt hjärtekrossande. Jag ser ju sex och kärlek jag kan relatera till hela tiden. Hon gör det inte. När hon såg ett avsnitt med kärlek mellan två av kvinnorna i serien blir hon helt chockad. När hon fattade att scenen inte bara klipptes av, utan fortsatte med att de vaknade tillsammans på morgonen så är hon ännu mer chockad. För sånt finns inte i amerikanska serier. I någon serie? Och när jag insåg att för henne och andra kvinnor så är de här karaktärerna ikoner, ja då tänker jag fan inte klaga. För jag insåg att jag analyserade scenen. På ett sätt jag inte jag gör med heteroscener. De finns ju hela tiden. Och går oftast förbi omärkt. Så jag tänker låta henne ha hennes scen för sig själv, orörd. Och jag hoppas innerligt att hon och alla andra så småningom får lika många kärleksscener att glädjas åt som vi andra har. The 100 är en bra början.

Och bortsett från allt det här så är The 100 en bra serie. Jag älskar den faktiskt på så många sätt. Dels allt den står för, men också för karaktärerna. Som tyvärr dör som flugor likt GoT, men ändå. Den börjar som en normativ tonårsserie, men den blir så mycket mer. Alla borde titta!

Spoilers! Naturligtvis måste jag( tyvärr ) slänga in en brasklapp gällande övergreppen, För det finns faktiskt ett. En kille som är fånge hos en kvinna med hög ställning. Han var från början en bad guy men blev bra ( återkommande tema, de goda gör ibland onda saker och de onda visar sig vara inte så onda när det verkligen gäller  ) och är nu alltså fängslad. Med handbojor och allt. Han finner fångvakterskan attraktiv och hon kräver att han ligger med henne. Vilket han gör. Dels för att hon är attraktiv ( som jag tolkar det ) men också för att han inte har något val. Ett övergrepp-ish. Ni vet, sådant som inte alltför sällan händer kvinnor. I äktenskap, i förhållanden, i one night stands. Hon ville egentligen inte, men för husfridens skull sade hon ja. Jag hade önskat att de inte tagit med detta, men det gjorde de och nu finns det där. Och förhoppningsvis får det några män att tänka efter lite.

The 100! En serie jag började titta på tre gånger och tyckte var tråkig. En serie jag verkligen gillar idag. Karaktärerna, handlingen, och hur Jävla Före den är.

Och för den som inte har något emot massiva spoilers kommer min favorittrailer här.