Czentes Omega – Årets snyggaste bok

Är du beredd att offra din sista chans för att rädda någon annan?

På Intergalaktiska akademin för elever med särskild problematik får unga tjuvar, mordbrännare och bedragare möjlighet att komma tillbaka till samhället. För att klara sig måste de visa att de har lämnat sitt gamla liv.

Men när fem elever upptäcker ett hot på akademin tvingas de in i en kamp där de inte kan lita på någon. Deras enda alternativ är att använda kunskaper som de gjort allt för att glömma.

Jag ger upp. Det är bara inse att Anna Jakobsson Lund är en sjuhelsikes bra författare som jag gillar, så jag ger upp försöken att analysera böckerna i jakt på brister och fel. Vill du ha en bra dystopi läser du trilogin om Systemet, vill du ha underbar fantasy läser du Equilibrium och vill du ha en fantastisk rymdopera så läser du Czentes Omega. Så enkelt är det uppenbarligen.

Sedan är det klart att smaken är som baken, men det går inte att komma ifrån att Jakobsson Lund lyckas förmedla fantastiska berättelser. Och när hon då skriver en bok som är inom min absoluta favoritgenre, så kan jag inte annat än jubla.

Intergalaktiska akademin. Bara det får magen att pirra av förväntan, för jag är extra svag för just internatskolor. Framförallt internatskolor i rymden. Lägg till intressanta karaktärer där varenda en av dem har en spännande bakgrundshistoria och placera allt på en okänd planet så har du mig som i en liten ask.

De som fångar mig mest är bland annat Leoniode och Bellix, även om alla karaktärer får ta sin plats. Hur Leonide, som är född och uppvuxen på en rymdstation, reagerar när hon har öppen himmel över sig för första gången. Hur Bellix så desperat försöker passa in och vara lojal trots den enorma hemlighet hon bär på. Ändå är det Mika jag minns bäst. En systemperson som inte är skapad i syfte att ha egen vilja, egna tankar eller egna känslor, men som ändå på något sätt vill mest av dem alla.

Precis som i Equilibrium ligger fokus på vänskap, inkluderande och normbrytande. Vid det här laget står det helt klart att Anna Jakobsson Lund är en av de mest nyskapande författarna vi har inom fantastiken och hon gör det så bra. Hon använder fantastiken så som jag tycker alla borde använda den. Till att verkligen skapa något eget. Hon tar det nya och gör det realistiskt istället. Precis så som riktigt bra fantasy och science fiction ska hanteras enligt mig.

Sedan har vi ju omslaget. Snyggaste boken i år, helt klart. Det går ju tyvärr inte att se på bilder, men omslaget är helt fantastiskt med olika texturer och glittrande silverrelief. Fullständigt älskar det! Ni måste gå in i en bokhandel och titta, känna och lukta på boken. Sedan köper ni den.

Och till sist måste jag ju också passa på att hylla universums bästa lärare, fröken Gilljam ( jag ), som huserar på Intergalaktiska akademin. Med ljusbrun päls och rosa band inflätade runt öronen har jag aldrig varit snyggare. Tusen tack för det Anna!

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Andra som skrivit om boken är Oarya, Skriva läsa leva och Litteraturmagazinet.

Skräck, ångest, ( töntiga ) detektiver och en superhjälte – Kommande filmer

Det dyker upp några filmer alldeles snart som jag längtar lite extra efter.

Halloween ( som ju redan kommit ) med comeback av Jamie Lee Curtis är ju ett måste. Inte bara på grund av nostalgiska skäl, utan filmen ser faktiskt riktigt kul ut och för att Jamie ser så jäkla kick ass ut i trailern.

 

Boy erased. Bara trailern är svår att titta på utan att känna ångest, men filmen är nog en måste-se. Om en homosexuell pojke som blir skickad av sina föräldrar till ett terapiläger för att bli botad från sin homosexualitet. Något som tydligen fortfarande är en realitet för tusentals ungdomar i Usa.

Russel Crowe är ingen favorit hos mig, men han känns ändå som ett klockrent val att spela pappan i den här filmen. Nicole Kidman som jag annars gillar, känns inte lika självklar men kan säkert överraska mig.

 

Holmes and Watson. Namnet säger ju allt och här är radarparet i ny tappning. Töntigt skådispar förvisso och filmen ser ju inte helt seriös ut ( minst sagt ), men den verkar faktiskt rätt rolig. Töntigt kan vara kul, om det görs rätt.

 

Aquaman. Jason Momoa, är allt jag säger.

Kärt barn har många titlar men vi nöjer oss med Love, Simon

Simon är homosexuell, men har inte kommit ut. Han är rädd för att hamna i strålkastarljuset och föredrar att spara dramatiken till musikalen som han är med om att sätta upp. Men så råkar skolans dramaking läsa Simons mail och hans hemlighet riskerar att avslöjas. Nu måste han visa för alla vem han är, men hur ska han göra det utan att det blir konflikter med hans vänner, utan att han måste kompromissa med sig själv? Och framför allt, utan att förlora chansen med Blue, den mest bedårande kille han aldrig mött.

Love, Simon är skriven av Becky Albertalli.

Bokens ursprungstitel var Simon vs the Homosapiens Agenda. Den svenska titeln blev istället Bara tre ord. När sedan boken blev film och filmen fick namnet Love, Simon, ändrade man även titeln på nyutgåvorna av boken till Love, Simon. Den första titeln är ju roligare, men den senaste passar faktiskt innehållet bättre och är lättare att komma ihåg.

Hursomhelst, boken är bra. Mer än bra, jag gillade den enormt.

“It feels like we’re the last survivors of a zombie apocalypse. Wonder Woman and a gay dementor. It doesn’t bode well for the survival of the species.” 

För det första gillar jag språket i boken. Även om det ibland kommer farligt nära den där käcka och supersmarta verbaliteten ( ni vet som i Gilmore Girls där de kastar smartheter mellan varandra som pingpong-bollar ) tycker jag författaren begränsar det bra. Istället ramar det in Simons fina personlighet som är så full av glädje, funderingar och känslor på ett perfekt sätt. Språket fungerar också som en avskiljare till den vardagliga världen och mailen mellan Simon och Blue. Där mailen mellan två personer som aldrig mötts och inte känner till varandras riktiga identitet, på något sätt är det mest äkta ändå.

-“The closest thing I’ve ever had to a journal
is probably you.””
 

Boken är också fullproppad med härliga oneliners, twoliners  och ännu mer fina liners. Sådant som man bara vill stryka under och mumla för sig själv eller läsa högt för andra. Ändå blir det inte cheesy, tungt ( ok en viss passage är rätt tung ) eller överslätande. Jag uppskattar också rejält hur boken tar upp vithetsnormen, något man faktiskt ser alldeles för sällan.

Simon vet att han och Blue går i samma skola, men utöver det har han ingen aning om vem Blue är. Det har inte vi läsare heller, och när vi genom boken introduceras för de olika killarna i Simons närhet blir det en gissningslek om vem av dem som är Blue. Även för läsaren. Och här är det enda som störde mig lite, för jag kände ett enormt sug att skumma igenom boken för att få veta vem Blue är. Men det gjorde jag inte eftersom boken även handlar om så mycket annat ( och på grund av alla fina oneliners och twoliners man riskerar att missa ). Och när vi äntligen får reda på vem Blue är har jag redan gissat mig igenom alla möjliga kandidater både en och två gånger, och ändå sitter jag med ett stort flin när jag äntligen får veta.

Ändå handlar det egentligen inte om Blue, utan om att komma ut och hur omgivningen kräver att man kommer ut. Och hur mycket svårare omgivningen kan göra det bara genom att vara så himla förstående. Som om det är något andra måste förstå, eller ens har något med att göra.

“White shouldn’t be the default
any more than straight should be the default.
There shouldn’t even be a default.”

Jag blev uppmärksammad på att @bokdrommar på instagram lyfter vissa problematiska aspekter ( ett inslag om något som ironiskt nog heter Gender Bender day ) och var därför tvungen att fundera över min syn på boken jag nyss läst. Jag funderade och läste om vissa partier, men jag kan inte se samma sak. Jag tolkar det helt enkelt på ett annat sätt, även om jag håller med om att författaren kanske kunde ha varit tydligare med syftet just här. Är du nyfiken så kikar du in på Instagram och läser diskussionen själv.

Så min första reaktion kvarstår. Jag älskar Love, Simon. Möjligen känns de sista sidorna lite onödiga och aningen tillrättalagda, men ändå. Så himla fint allting. ❤

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Carolina läser, Prickiga Paula och Annas Bokblogg.

Eldens arvtagare – Sarah J.Maas

Lönnmördare, folkmord, nycklar till andra dimensioner, slaveri, drakar, grymma fekrigare, brutalitet, demoner, vålnader och hudgångare. Det är bara en del av det vi får i Sarah J.Maas storslagna fantasyserie.

Och mitt i allt har vi Celeana som idag är landets främste lönnmördare och kungens kämpe, men som för tio år sedan var något annat. Vid sin sida har hon kronprins Dorians och prinsessan Nehemeias djupa vänskap och  gardeskapten Chaols kärlek. En av dessa blir brutalt mördad, en visar sig dölja en fruktansvärd hemlighet och den tredje förråder henne. I slutet av Midnattskronen svär Celeana vid en gravsten att hämnas mordet och återta sitt arv. Något som därmed gör henne till det största hotet mot kungen och fiende till de två som fortfarande lever. Vi får också veta vad och vem hon egentligen är. Celeana reser iväg och våra huvudkaraktärer splittras.

Så börjar bok nummer tre och eldens arvtagare ligger på ett hustak och super sedan en vecka tillbaka. Full, smutsig och tom har hon tappat livsgnistan helt och det är så Rowan hittar henne. Fekrigaren Rowan som kommer för att hämta Celeana till fedrottningen Maeves rike. Dit hon måste gå för att få de svar hon behöver för att hämnas det brutala mordet.

Vi får också träffa Manon, en av De Tretton ur Svartnäbbsklanen som är en av tre häxklaner. Häxklanerna ( mer som vampyrer som lever på andra människors ( mest mäns ) ben, blod och märg ) är sedan flera generationer tillbaka förvisade från sitt land och har förlorat förmågan att flyga. Detta blir återigen möjligt när de presenteras för kungens drakar ( eller lindormar egentligen, wyvern på engelska ) som de förväntas tygla och tämja, och därmed bli en livsfarlig flygande armé i det blodiga krig som väntar. Häxorna bär en stolthet i sin grymhet, i att de saknar både hjärta och själ och lever endast för att orsaka smärta och död. Men mötet med drakarna förändrar allt.

Det är verkligen ett storslaget fantasyepos vi får. Drakarna är fenomenala, kvinnorna storslagna och handlingen episk. Berättelsen är brutal emellanåt. Både när vi får reda på Celeanas förflutna bit för bit och i nutid när slavar blir slaktade, brutala mord sker, och när vi introduceras till de grymma häxklanerna. Samtidigt finns humorn där som balans till det grymma, även om det är svårt att värja sig mot den aktuella grymhet som presenteras i form av drakarna. Varje sida som handlar om draken Abraxos får mig att gråta en skvätt. Av stolthet över hur duktig han är, av sorg för hur han blivit behandlad och av glädje för modet Manon ser i honom.

Det som slår mig mest under läsningen är hur Maas framför samhällskritik. Till exempel får vi samkönad kärlek i form av partnerskap. Men i Maas värld är partnerskap det djupaste man kan uppnå. Det står över allt annat, till och med giftermål. Att träffa sin partner är det största som kan hända och därmed ger hon den största känga jag sett till hur vissa stater och länder behandlar homosexualitet. Hon gör partnerskapet till det finaste.

På samma sätt ger hon en känga till preventivmedelsdebatten. Kronprins Dorian behöver av olika skäl en hemlig medicin dagligen. Helaren funderar över hur han ska inta den utan att någon reagerar, tills hon kommer på den självklara lösningen. Preventivmedel. Han får den som sitt dagliga preventivmedel eftersom ingen kommer höja på ögonbrynen över det, speciellt inte med tanke på kronprinsens beryktade leverne.

Det här är inte som förut när jag läst vissa serier, tröttnat, och sedan blivit förtjust för att serien utvecklar sig bättre än jag trodde. Det här utvecklar sig inte bara bra, det blir något helt annat än du trodde. Jag ser inspiration från Brandon Sandersons Mistborn och likheter med Siri Pettersens Korpringarna. Baksidestexten till boken gav mig rysningar trots att jag redan läst boken. Det är alltså inte bara bra, det är magiskt. Episk och storslagen fantasy som är det bästa jag läst på väldigt länge. Jag är överväldigad och förälskad.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Just nu just här, Lenas Godsaker och Bokmysan.

 

Kungens fånge – helt plötsligt sitter jag och läser en berättelse som tagit ny fart och som känns både spännande och oförutsägbar.

Mare Barrow är fånge, maktlös utan sin blixtförmåga, hemsökt av de förödande misstag hon begått. Hon lever på nåder av den förrädiske unge man som hon en gång älskade, Maven Calore. Numera är han kung, och han fortsätter att väva sin döda mors nät för att behålla kontrollen över sitt rike – och över sin fånge. Samtidigt fortsätter Mares gäng av blandblodigaoch röda att organisera sig, träna och expandera.
De förbereder sig för krig. Och Cal, prinsen som befinner sig i exil och har sitt eget romantiska intresse av Mare, är beredd att göra allt för att få henne tillbaka. När blod ställs mot blod, förmåga mot förmåga, finns det kanske inte någon kvar som kan släcka elden – och Norta, så som Mare känner det, riskerar att förtäras…

Kungens fånge är tredje delen i en kvartett skriven av Victoria Aveyard.

Efter halva boken vaknade Victoria Aveyard från sin dvala och gick äntligen all in.

Det var rätt länge sedan jag läste föregående bok så jag kom faktiskt inte ihåg så mycket. Det är många namn i den här serien, många platser och många händelser, så i början kände jag mig lite som Bambi på hal is. Men i ärlighetens namn händer det inte jättemycket, så jag fick komma in i berättelsen i lugn och ro. Mare sitter fången hos Maven och det gör hon rätt länge. De pratar och pratar och pratar. Evangeline beter sig som en rövhatt som vanligt och Cal planerar krig tillsammans med rebellerna. Det kändes som om jag fortfarande satt och läste bok nummer två, mellanboken ni vet. Och jag som trodde det här var den avslutande delen tänkte att det lätt hade räckt med en duologi. Serien känns ungefär 1,5 bok för lång.

Men så långsamt vaknar berättelsen till liv. Det första tecknet är att Aveyard faktiskt lyckas väcka min sympati för Maven. Han är fortfarande totalt galen och ond, men för en gångs skull finns det faktiskt en orsak som gör att det inte är så himla konstigt att Maven är som han är. En bakgrund som gör att jag anar pojken han en gång var och som får utvecklingen att framstå som rätt rimlig. Berättelsen får ett djup den tidigare saknat.

Det andra är att vi får Evangelines perspektiv och helt plötsligt sprakar hela berättelsen av liv. För den som har dåligt minne är Evangeline kvinnan som föddes för att bli drottning. Hela hennes uppväxt har handlat om förberedelse för att en dag gifta sig med Cal och därigenom bli drottning och ge makt åt sitt hus, sin familj. Den chansen blev hon ju snuvad på i och med Mares uppdykande, men fick en ny chans med Maven istället. Evangeline den ondskefulla. Som kontrollerar metall och hittills har glidit igenom hela berättelsen som en iskall och grym stålprinsessa, redo att göra vad som helst för att nå sitt mål. Och vi får ett perspektiv som visar att allt vi trott är fel.

Det tredje som händer är att Aveyard tar en stort kliv ut ur de konventionella ramar som byggt upp berättelsen och kliver ut ur garderoben. Vi får inte bara en samkönad kärlek, utan två. Djup och innerlig kärlek som vänder upp och ner på hela berättelsen.

Och helt plötsligt sitter jag och läser en berättelse som tagit ny fart och som känns både spännande och oförutsägbar. Det är kanske inte helt omöjligt att vi får ett ovanligt slut. Ett slut utan ett happily ever after. Så även om serien är ungefär 1,5 bok för lång blir jag faktiskt glad när det visar sig att det här inte är den avslutande delen, utan den näst sista. Jag vet inte vad som hände med Aveyard men jag är glad att det hände. Just nu känns uppföljaren som en av de mest efterlängtade till min bokhylla.

Boken finns hos Science Fiction BokhandelnAdlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Bokbesatt, Bam tycker och En blogg för bokugglor.

 

Brännmärkt

Jag heter Adeline Theta.

Theta står för rang åtta. Det är rangen jag föddes i, rangen jag lever i och rangen jag kommer dö i.

Efter flera hundra år av översvämningar, orkaner, epidemier och krig tvingas återstoden av mänskligheten att hålla hårt i sina resurser för att inte gå under. Befolkningen är inordnad i ett hierarkiskt system, där bara den som fötts som Alfa kan göra sin röst hörd.
En värld, fyra zoner, tio rang. Detta är Imperiet.

Brännmärkt är skriven av Lizette Edfeldt.

Förlåt, vissa av er kommer bli lite sura nu för jag kommer namedroppa YA-karaktärer i samma takt som jag spillde ut popcorn sist jag var på bio ( jag tappade hela bägaren ). Men YA-läsare brukar ha koll på sin läsning, så jag tror de flesta hänger med i referenserna.

Överallt ser jag den här jämföras med Hungerspelen och det är lite märkligt. Båda är dystopier men där slutar likheterna. Och visserligen gillade jag Hungerspelen ( den är ju en framtida klassiker eftersom den banade väg för en hel genre ) men ska man prata riktigt bra dystopi så hamnar Marie Lus Legend-trilogi alltid först hos mig. Alltid. Dels på grund av typ allt, men mest för att den innehåller min absoluta favoritdystopi-karaktär, Day. Förlåt Levi. Och det som hände när jag började läsa Brännmärkt var att jag fick en stark Legend-känsla. Jag kunde nästan känna Marie Lu flåsa mig i nacken i början av boken och vi får dessutom en karaktär som påminner om Day. Tyvärr får vi inte hans PoV så det stannar vid bara en fläkt av Day, men en väldigt trevlig sådan.

Den vi möter är Adelina Theta som är rang åtta, vilket innebär nästan längst ner i hierarkin. Adelina blir av misstag förväxlad med en Alfa och därmed hamnar hon i centrum av den absoluta makten. Det visar sig att Imperiet döljer mörka hemligheter och den enda ledtråden Adelina har är ett smycke hon fått av sin mor. Adelina får så småningom allierade från oväntat håll, samtidigt som hon måste fortsätta låtsas vara Alfa för att få reda på vad Imperiet egentligen döljer.

Det är alltså en väldigt klassisk dystopi vi får och en strikt mallad värld. Och det kunde ha stannat där, vid en trevlig liten dystopi som inte skiljer sig direkt från mängden. Nu råkar författaren visa sig vara av den normbrytande sorten och därför får vi mer. Det konsekventa användandet av ordet hen, samkönade relationer, och en hjältinna som både gillar att ligga och får mens lyfter hela berättelsen till en ny nivå. Tanken att Katniss skulle få mens mitt i hungerspelen och börja leta mensskydd ute i skogen är liksom skrattretande för amerikanska ya-författare, trots att det är vardag för halva jordens befolkning att få mens. Allt det här är oväntat upplyftande och författaren gör det bra. Hon lyckas få in allt detta helt naturligt i berättelsen utan att det känns påtvingat eller tillgjort, berättelsen flyter på som den ska och manar till sträckläsning. Lite besviken är jag ändå att Adelina trots nonchalansen för kön hamnar mellan två killar enligt den vanliga mallen. Extra plus dock för att triangeln i sig ändå inte följer de vanliga reglerna inom YA.

Jag hade kanske önskat att Adelina var aningen mer rationell ibland. Hon har samma vassa humor som Penryn i Änglafall men är inte lika målinriktad. Något jag gärna hade sett även hos Adelina. Mycket av det som händer beror inte på målmedvetenhet eller kampanda, utan mer på Adelinas plötsliga känsloutbrott. Mer av en slump än ett egentligt mål. Målmedvetenheten verkar dock komma precis i slutet av boken, så jag har stora förhoppningar på henne till nästa bok.

Det jag har lite större problem med är världsbygget och miljön. Grunden känns inte helt solid. Ett världsbygge med små små hål längs vägen som gör att det känns som om jag trampar runt bland äggskal. Skört och inte så stabilt som det borde vara. Vissa saker kommer säkert täppas igen i kommande böcker, men det känns ändå som att författaren tagit till nödlösningar lite här och där istället för att grunda rejält.

Men missförstå mig inte. Jag gillar Adelina som är frigjord, upprorisk och egensinnig. Jag gillar att författaren har ett budskap, speciellt i slutet blir historiens vingslag påtagligt välbekanta. Det är en stark debut och vi får en härlig dystopi som trots klassiskt upplägg lyckas få fram en nyskapande, normbrytande och fräsch berättelse. En dystopi som trotsigt och kaxigt sticker ut ur mängden. Jag är väldigt nyfiken på hur kommande bok kommer utveckla sig. Med en författare som vågar utmana känns serien överraskande oförutsägbar.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Annika Koldenius och Arbetet.