Europa Pandemus – Peter Westberg

En fredagsnatt i maj slocknar plötsligt all kommunikation mellan Spanien och omvärlden efter rapporter om en serie attacker som verkar kopplade till varandra. I Spanien vaknar folket upp till en levande mardröm när det visar sig att en livsfarlig smitta, som gör folk aggressiva och okontrollerbara, börjat spridas som en löpeld.

När nyheter om katastrofen når ut gör grannländerna vad de kan för att försöka hindra smittan från att spridas över gränserna, men hur kontrollerar man horder av flyende människor? Vad händer när samhället kollapsar? Vad är människor villiga att göra för att rädda sig själva?

Europa Pandemus är skriven av Peter Westberg.

Jag skriver det direkt så får vi det avklarat. The Walking Dead som till viss del utspelar sig i Sverige. Det är huvudkänslan och det betyder att vi känner igen handlingen till stor del. Kanske inte det mest nyskapande med andra ord. Men är det nödvändigtvis dåligt? Självklart inte. Jag gillar nämligen det här. Berättelsen växlar mellan dåtid och nutid och även om tidsskillnaden bara är ett par månader så är det olika världar vi möter och just det här gillar jag starkt. Vi får vara med från allra första början när apokalypsen startar och vi får även se resultatet. När allt har gått helt åt helvete.

En referens till Walking dead betyder naturligtvis en hel del slafs. Det är mycket blod, köttslamsor och benknotor, men det passar in och därmed är det helt ok för mig. Det viktigaste är nämligen inte köttslamsorna, utan våra protagonisters väg ut ur helvetet. Om det nu finns en sådan.

Våra huvudkaraktärer startar från olika platser, vid olika tidpunkter. Dels får vi följa Marta som är på pilgrimsvandring längs Caminon när undergången startar, och dels möter vi Georg som befinner sig i Stockholm när helvetet redan är ett faktum. Och just Marta älskar jag lite extra mycket. En medelålders kvinna som visar sig vara totalt kick ass! Ändå är hon bara en helt vanlig kvinna. Utan superkrafter och utan hjälteambitioner så gör hon helt enkelt vad som måste göras, fortsätter framåt. Just det här är vad jag saknar så ofta i litteraturen. En kvinna som trots att hon kickar ass ändå är just bara en helt vanlig kvinna. Hon är vår mamma, syster, granne, kollega eller kassörska. Och hon leder oss rakt igenom helvetet utan att blinka, helt enkelt för att hon måste.

Så med Marta som ledstjärna ringlar sig berättelsen vidare, genom död, köttslamsor och hopp. Och när slutet kommer så önskar jag på sätt och vis att det här är slutet. För jag läste att det är en fortsättning på gång och på något sätt beklagar jag det. För även om jag väldigt gärna läser en fortsättning så älskar jag ändå slutet. Ett ovanligt slut som ger oss både förfäran och hopp och öppet för tolkning.

En härlig apokalyps att njuta av i sommarvärmen. Jag gillar. Dessutom får vi äntligen svaret på varför man inte använder benämningen zombies i zombieberättelser. Bara en sådan sak …

Boken finns på Science Fiction Bokhandeln, Adlibris och Bokus.

Andra som skrivit om boken är Tusen sidor och Kungsblomma.

 

 

Annonser

Aurora Rising – Jay Kristoff och Amie Kaufman

Squad 312

A cocky diplomat with a black belt in sarcasm
A sociopath scientist with a fondness for shooting her bunkmates
A smart-ass tech whiz with the galaxy’s biggest chip on his shoulder
An alien warrior with anger-management issues
A tomboy pilot who’s totally not into Ty, in case you were wondering

And Ty’s squad isn’t even his biggest problem–that’d be Aurora Jie-Lin O’Malley, the girl he’s just rescued from interdimensional space. Trapped in cryo-sleep for two centuries, Auri is a girl out of time and out of her depth. But she could be the catalyst that starts a war millions of years in the making, and Tyler’s squad of losers, discipline cases, and misfits might just be the last hope for the entire galaxy.

NOBODY PANIC.

Tyler är akademins Golden boy, den som är högst rankad och därmed får välja sitt team först vid uttagningarna. Tyvärr är han upptagen med ett räddningsuppdrag vid tidpunkten för uttagningarna och får därmed nöja sig med dem som blev över. Vilket kan gå hur som helst när det visar sig att Squad 312 hamnar i ett uppdrag som kan förinta, eller rädda, hela universum.

Så. Jag läste klart den här för någon vecka sedan och jag har funderat och funderat på vad jag egentligen tycker. För jag vill verkligen gilla det här. Jag inser också att det faktiskt är bra. Och ändå sitter jag här över en vecka senare och är fortfarande rätt besviken. Lite arg också om sanningen ska fram.

Boken börjar otroligt spännande när Ty råkar stöta på ett övergivet rymdskepp med en enda överlevande. Ombord finns Aurora O´Malley som legat i dvala över 200 år. När hon vaknar visar det sig att någon ansträngt sig väldigt mycket för att ändra galaxens historia. Samma någon försöker nu sudda ut alla spår av Auroras existens och de enda som står mellan henne och fienden är Squad 312.

Handlingen är spännande och komplex, karaktärerna är alla sympatiska och/eller intressanta och varje sida har ett driv som manar på läsningen. Så långt är allt bra. För trots att jag gillar karaktärerna var för sig så känns sammansättningen ändå så gjord. Vi har liksom sett det hundra gånger tidigare. Och det är väl här jag känner mig lite lurad av författarna. Squad 312 beskrivs av författarna som något verkligen speciellt. Något nytt, galet och totalt oväntat. Normbrytande. Och det vi får är fem superheta och väldigt heteronormativa huvudkaraktärer, den ( obligatoriske ) sarkastiske bögen som inslängd sidekick och den svarta tjejen som gruppens osociala outsider och superhjärna.  Lägg till ett litet funktionshinder ( som egentligen inte är något direkt hinder ) hos bögen så har vi täckt upp för de funktionsvarierade också. Och roligare än så blir det liksom inte.

Författarna har gjort det de ”måste”, inte mer än så. Karaktärskreativt är det alltså inte mer spännande än Sex and the city är 20 år senare. Och det hade varit ok ( trist men ok ) om författarna inte hade hypat karaktärerna som så oerhört speciella. Om jag själv inte haft de här höga förväntningarna på just Kristoff och Kaufman efter Illuminae. För jag fattar ju att en del av problemet ligger hos mig själv och mina förväntningar. Jag förväntade mig en kreativitetsexplosion. Men det får vi alltså inte här.

Med det sagt finns det mycket bra här också. Boken flirtar konstant med annan populärkultur och i mångt och mycket känns det som en enda stor hyllning till science fiction- och fantasygenren. LOTR nämns flertalet gånger, vi får en rymdalv som är en tydlig mix av Legolas och the Wraith från SG Atlantis och det finns till och med en mashup med Twilight här. Ja, du läste rätt. Twilight. Och eftersom Aurora kommer från vår nutid ( så gott som ) finns även tydliga referenser till vår samtid med skämt om Boaty McBoatface bland annat. Väldigt roligt.

Six of crows i rymden är en beskrivning jag sett från många och det är inte helt fel. Även om  jag själv tycker att karaktärerna i både Six of crows och Anna Jakobsson Lunds bok Czentes Omega är väldigt mycket mer intressanta än de vi möter här.

Så för att sammanfatta det här väldigt långa och röriga inlägget kan jag säga att Aurora Rising är en bra rymdopera. Men jag känner mig i slutändan ändå lurad. Som om jag blivit lovad en hel avsmakningsmeny och till slut ändå sitter där med en vanlig fredagstaco i handen.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Oarya, Starcrossedbookblog och All about romance.

Sleeping Giants

Över 50 refuseringar fick Sylvain Neuvel på sitt manus innan han bestämde sig för att ge ut boken själv. En bra recension senare snappade ett förlag upp boken och resten är historia som man säger.

Deadwood, South Daktota. Den lilla flickan Rose cyklar i kvarteren nära sitt hem när marken plötsligt försvinner under henne. Hon vaknar upp på botten av en djup grop. Väggarna runt henne glöder av mystiska inristningar. Räddningspersonalen som kikar ner i hålet möts av en chockerande syn: en liten flicka i en gigantisk hand av metall.

Sjutton år senare är mysteriet med det bisarra metallföremålet ännu inte löst. Forskarnas teorier och militärens undersökningar har inte kunnat förklara det märkliga. Men vissa slutar aldrig att söka efter svar.

Rose är nu en välutbildad fysiker och leder ett topphemligt team som försöker lösa gåtan med handen. De övervakas och intervjuas under arbetet av en anonym förhörsledare. Men samtidigt som forskningsteamet successivt närmar sig sanningen hopar sig frågorna: Ska handen användas för fredliga syften eller är det ett massförstörelsevapen? Finns det fler delar? Och vilka var egentligen här före oss?

Jag kan börja med att säga att jag verkligen gillade Sovande jättar. Jag kommer nämligen klanka ner på vissa saker men vill inte att någon får fel uppfattning, så jag tyckte väldigt mycket om den här. Men, det finns några men.

Det största problemet är formatet. Precis som The Illuminae files är den här skriven i form av filer. Audiofiler, artiklar och transkriberade intervjuer med de olika aktörerna. Till skillnad mot Illuminae som framförde formatet oklanderligt finns det vissa problem här. Det är helt enkelt inte lika skickligt gjort. Karaktärerna känns lite platta och det tar rätt lång tid innan deras personligheter blir tydliga. Dialogerna känns också lite märkliga ibland, konstgjorda på sätt och vis. Allt det här stör en del i början och jag känner mig inte helt bekväm med läsningen. Men när handlingen väl kommer igång glömmer jag allt det där, för det här är så spännande. Trots massor av technördighet som jag inte begriper och politiska dribblingar som gör mig alldeles virrig, eller kanske tack vare det, så suger handlingen in mig och jag måste läsa bara ett kapitel till.

Vi är alltså på jorden och allt är rätt normalt förutom att man hittat delar som uppenbarligen är utomjordiska. Delarna verkar tillhöra en slags robot och boken handlar om sökandet efter övriga delar, försöken att förstå hur roboten fungerar och varför den finns här. Huvudkaraktärerna är de som ska agera piloter när roboten väl är sammansatt, forskaren som driver projektet samt en karaktär jag kommer kalla person X. Person X är den anonyme intervjuaren och spindeln i nätet. En totalt anonym karaktär som varken tillhör regeringen eller någon känd organisation ( vad vi vet ), men som ändå har massor av inflytande, pengar och kontakter. Den som drar i trådarna och styr projektet dit hen vill. Och det är person X som verkligen är bokens behållning.

Jag har läst en hel del recensioner men ingenstans nämns humorn i trilogin. Person X bidrar nämligen med en så torr och subtil humor att jag konstant sitter och småflinar för mig själv. Kanske är den så torr och subtil att vissa inte ens märker den, men för mig blir det bokens kärna. Lika mycket som jag vill veta hemligheten med roboten vill jag veta vem X är. Vad är hens agenda och vem är person X egentligen?

Så jag läser boken och drivs stadigt framåt av ett ganska långsamt men ändå konstant driv. Tills jag kommer till slutet som avslutas med en mega-cliffhanger! Ett rejält jäkla kaboom av det slag som får en att plocka upp fortsättningen omedelbart. Vilket jag gjorde. Och än så länge är den minst lika bra, ännu bättre än Sovande jättar.

Jag läser böckerna på svenska, men jag tror att den ger en bättre upplevelse på engelska. Även om översättaren gjort ett fantastiskt jobb, så känns det som att framförallt humorn  blir ännu mer spot on på originalspråket.

Rekommenderas starkt.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som recenserat boken är Böcker och bärs ( Youtube ), Bam tycker och Litteraturmagazinet.

Pågående novelltävlingar!

För den som skriver är noveller ett bra sätt att komma igång på, mest på grund av sitt korta format. Det ger också bra övning i att redigera och träna upp dramaturgin ordentligt, för det är inte alldeles lätt att få fram en hel berättelse på bara några sidor.

Så jag letade upp några pågående novelltävlingar och hittade dessa. Det finns säkert fler för den som är nyfiken.

Novellix är förlaget som publicerar just noveller. I vackra utgåvor som mer än väl fyller ytterligare funktion som inredningssmycken, kan du hitta allt från klassiker till nyutgivna pärlor. Du hittar all information här.

 

Svensk Sci Fi är ett nystartat förlag som jag inte hört talas om innan. Deras novelltävling låter dock smaskens för oss som gillar genren. Temat är Malmö 2048! Hur kittlande låter inte det? All information hittar du här.

 

Seraf förlag söker noveller till en kommande antologi på temat paranormal romance. De vill ha bidrag fyllda av varma, heta känslor kryddade med övernaturliga element och toppade med lyckliga slut. Hur fint låter inte det? Du hittar all information du behöver här.

Doctor Who – Arachnids in the UK

Jag är snäll idag så jag skippade spindelbilderna. För vi får massor av spindlar i det här avsnittet. Gigantiska, håriga saker med massor av ben som krälar runt i Sheffield.

Mr Big från Sex and the City gästspelar som evil hotellmagnat. En Trumpkopia som bryr sig mer om alla pengar han kan tjäna, än det faktum att han orsakat massiv genmutation hos spindlarna i Sheffield. Kul att se Mr Big i en helt annan roll än jag är van vid, men samtidigt gör han en ganska lam skurk tyvärr. Och ännu mer tyvärr blir det, för avsnittet suger faktiskt. Det här är bland det sämsta jag sett i Doctor Who och jag blir mer och mer frustrerad över Chibnalls oförmåga att ge oss en riktigt komplex story.

Avsnitten hittills har varit bra, men de är långt ifrån så fantastiska som de kunde/borde ha varit med Jodie Whittakers fantastiska tolkning av Doktorn. Det här är dock ett totalt bottennapp som börjar bra och spännande, men slutar i gigantiska plotholes och en simpel lösning som inte alls känns likt Doktorn. Spoilers efter trailern. 

Doktorn och följeslagarna är alltså tillbaka i dagens Sheffield och upptäcker där att spindlarna muterat till gigantiska bestar. De hittar orsaken ( och nästet )  i ett nybyggt hotell som visar sig vara byggt över en dumpningsstation för farligt avfall. Elake hotellmagnaten vägrar hjälpa till men Doktorn kommer till slut på att vibrationer lockar till sig spindlarna. Den naturliga lösningen blir att låta Ryan spela sin rapmusik ( ! ) över hotellet och locka in spindlarna i ett skyddsrum. Och här är det väl meningen att de helt enkelt ska låta spindlarna svälta ihjäl eller kvävas till döds, vilket som nu kommer först. Så långt ifrån Doktorn man kan komma i all sin grymhet.

Vad som hände med resten av spindlarna i staden får vi inte veta. De verkar helt enkelt bortglömda eller så hoppades kanske Chibnall att ingen skulle märka att han tokslarvade med lösningen. Riktigt uselt avsnitt och jag blir mer och mer besviken på Chibnall som showrunner.

Makten

På ytan är allt som vanligt. En nigeriansk dotter som slöar i familjens pool. En barnhemsflicka, vars religiösa föräldrar döljer sin sanna natur. En amerikansk lokalpolitiker. En okammad Londontjej med trasslig bakgrund. Men något är annorlunda. Något som får deras liv att smälta samman med förödande resultat. En mäktig, märklig kraft slår rot i världen och ger tonårsflickor monumental fysisk styrka. En styrka som kan skapa fruktansvärd smärta och död. En liten justering av verkligheten, och en hel värld sätts i gungning.

Makten är skriven av Naomi Alderman.

På engelska heter boken The Power, vilket är en bättre titel även om Makten fungerar bra. För det handlar dels om krafter, men mest om makt och dess fördelning.

I en snar framtid upptäcker man att alla unga flickor har utvecklat en härva vid nyckelbenet. En härva som alstrar elektricitet och ger flickor kraft. Det visar sig också att de unga flickorna i sin tur kan ge kraften till äldre kvinnor där härvan legat latent innan den utvecklats helt hos nästa generation.

Det här är ingen bok om superhjältar eller superkrafter. Det är en bok om vad som händer när makten förskjuts. När de i underläge blir de starkare.  För vad händer när en ung flicka som utnyttjas sexuellt av sin fosterfar helt plötsligt har styrkan att hämnas? När en källare full  med traffickingoffer kan slå sig fria och ta tillbaka makten? Eller när en helt vanlig ung flicka kan gå ut vilken tid som helst på dygnet utan att behöva oroa sig för våldtäktsmän eller övergrepp?

Vad händer när makten förskjuts och det blir männen som ska hålla sig borta från mörka gångvägar eller tänka på hur de agerar så de inte provocerar i onödan? Eller när man i vissa delar av världen börjar skapa lagar som gäller enbart män och regler kring deras kläder och rörelsefrihet?

Förutom att Makten är en välskriven bok, där personliga berättelser varvas med vetenskap kring fenomenet, så är det framförallt känslan den framkallar hos mig som stannar kvar. För ett par gånger under läsningen så känner jag, verkligen känner, skillnaden i att tillhöra det svagare könet jämfört med om vi inte var det. Det slår ner som en bomb djupt inom mig hur det skulle kännas att kunna röra sig helt fritt utan rädsla. Och jag blir medveten om hur djupt den sitter, den där rädslan. Så djupt att det mer är en instinktiv känsla, än uttalad rädsla. För jag har sällan känt mig uttalat rädd. Ändå hade jag alltid nycklarna i handen på väg hem i mörkret, gick lite fortare om jag hörde steg bakom mig och lättnaden när stegen antingen försvann eller det visade sig vara en kvinna som gick bakom. Och när jag läser om den här kraften, den här styrkan hos kvinnorna som gör att de kan gå fritt vart de vill utan nycklar i handen, och utan att bry sig om stegen bakom, blir jag så medveten om maktfördelningen idag och hur det skulle kännas utan den.

På sätt och vis förstår jag också de många oförstående män som idag inte alls begriper den här rädslan. För precis som med männen idag så är kvinnorna i boken oftast vanliga kvinnor, trots sitt fysiska övertag. Kvinnor som inte skadar andra även om de skulle kunna. Ändå är männen i boken rädda, eftersom de inte vet om stegen bakom tillhör en av dessa vanliga kvinnor eller inte. Det enda de vet är att om kvinnan bakom vill skada dem, så kan hon. Och det räcker för att hålla nycklarna lite hårdare, rätta till greppet så den vassaste sticker ut mest.

Och det var så nära att den här boken blev en av de bästa jag läst, men tyvärr höll den inte hela vägen. Dels eftersom utvecklingen som så småningom sker i boken känns märklig. Men mest eftersom inramningen av berättelsen inte tilltalar mig. Den slutar som den började och eftersom jag hade glömt bort hur den började blev slutet ett verkligt antiklimax. Ändå en riktigt stark bok som jag på alla sätt rekommenderar.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Och dagarna går, Ms Hisingen och Just nu, just här. 

I still see you

Vid Veronicas köksbord sitter hennes pappa varje morgon och läser tidningen, grannen klipper gräsmattan och en dam går punktligt över gatan varje dag med sin rullator när Veronica cyklar till skolan. Allt är precis som vanligt. Tills de suddas ut och försvinner.

Precis som Veronicas pappa så dog grannen och damen och tusentals andra, i samband med Händelsen 10 år tidigare. En katastrof där ingen riktigt vet vad som hände, men en Händelse som lämnade världen befolkad av spöken. Remnants, eller rems som de kallas, finns överallt. Gör helt vanliga saker någon minut tills de suddas ut och försvinner, och därefter börjar de om från början i en oändlig loop mitt bland de levande. Loopen kan inte ändras, spökena är samma och eviga och de kan inte göra oss illa. Tills Veronica ser en helt ny rem en dag, en rem som verkar vilja henne illa.

Konceptet är fantastiskt och början av filmen är så lovande, att jag verkligen inte fattar hur man kan misslyckas så kapitalt med något som skulle kunna vara så bra. Jag fattar verkligen inte. Var castingpersonalen full? Hade de stafettinspelning med en ny regissör varje kvart, där den efterföljande regissören helt enkelt fick gissa vad den före gjort? Allvarligt talat alltså.

I början av filmen var jag totalt uppspelt, jäklar vad bra det verkade vara. Sedan hände något. Filmen är omväxlande jättebra, helt ok och totalt usel däremellan. Avsnitt som är så klyshiga och ostiga att det är skämskudde fram. Det är verkligen som om helt olika regissörer tagit en kvart var och gjort lite hur de vill med just sin del.

Och sedan har vi skådisarna. Ena huvudrollen spelas av Richard Harmon. I sin roll som Murphy i The 100 är han en stor favorit hos mig, men här är han helt enkelt för gammal med sina 27 år. Ofta känns det också som om han själv är lika trött på filmen som jag är.

Sedan har vi Bella Thorne som spelar Veronica. Hon hade säkert varit helt ok om det inte var för hennes läppar. Och jag vill verkligen poängtera att jag hatar när man shamear utseenden och det är heller inte min mening här. Men att en person som har fyllt sina läppar till bredden av vad som är möjligt ska spela deprimerad tonåring funkar inte. De ger henne ett konstant uttryck som ser likadant ut oavsett vad som händer. Som att hon hela tiden är på väg att ta en sexig selfie med halvöppna svullna läppar. Dessutom verkar hon faktiskt ha fysiskt svårt att prata med dem vilket gör att mitt fokus är på helt fel ställe under stora delar av filmen. Vilket är synd, för jag tror faktiskt att hon är en bra skådespelare egentligen.

Och utöver allt detta ovan så är filmen totalt förutsägbar när det handlar om vem skurken är ( ja det finns en skurk också ). Total besvikelse alltså.