Cthulhu och Tidsmaskinen – Nyöversättningar av skräckliga klassiker

Det här blir ett litet fy på mig-inlägg. Jag har nämligen inte läst en enda av det jag ska tipsa om idag, så uppmaningen att läsa något av detta gäller mig lika mycket som er.

Jag läser gärna klassiker ibland och gärna någorlunda nya översättningar. Det är oerhört jobbigt att läsa ett ålderdomligt språk översatt på äldre svenska. Mycket kringelikrok och uttryck som inte längre används. En översättning är ju aldrig en exakt översättning av den faktiska texten, utan en tolkning av den. Och tolkningen kommer se olika ut för olika översättare och skifta mellan olika tidsperioder. En bra översättare lyckas ändå få in ursprungskänslan, även om tolkningen är mer tidsenlig språkmässigt.

Och det här har Fafner Förlag alltså gjort. Översatt och gett ut två författares verk så vi kan få några kända klassiker i nytt utförande. Det handlar om skräckförfattaren H.P.Lovecraft och science fiction-författaren H.G.Wells.

Det enda jag egentligen känner till om Lovecraft är att han gav liv åt Cthulhu och att Wells skrev Världarnas krig ( som filmatiserats med Tom Cruise i huvudrollen ). Den senare orsakade stort rabalder då den sändes som radiodramatisering och en del lyssnare inte förstod att det var en pågående pjäs. Man trodde alltså att jorden faktiskt hade anfallits på riktigt och kaos bröt ut. Hur stort kaos låter jag vara osagt, men det är ändå rolig kuriosa så här i efterhand.

Tidsmaskinen av H.G.Wells har jag hemma, oläst som sagt. Som en liten skämskudde i bokhyllan. En liten och nätt bok som säkert går fort att läsa, så alldeles snart ska jag ta tag i den. Finns att köpa som faktisk bok, eller streama som ljudbok och e-bok.

Och hos de tre streamingtjänsterna hittar ni även kring 20 skräcknoveller av H.P.Lovecraft både som ljudbok och e-bok. Alldeles snart ska jag sätta tänderna i dem också. Prova ni med!

Bilden är från Storytel.

 

Annonser

Steampunk, zombies, Lovecraft, apokalyps, science fiction, flygande hästar, urban fantasy och jordgubbsjakt. Det är dags för Oskar Källner-vecka!

Kommande vecka kommer ägnas helt åt författaren Oskar Källner och Fafner Förlag.

Jag känner inte  Oskar Källner personligen. Vi har haft lite kontakt i samband med utskick av recensionsexemplar men inget utöver det, så det här är inget samarbete varken med Oskar Källner, Fafner Förlag eller de streamingtjänster som kommer nämnas framöver. Jag är bara så grymt imponerad över det han gör. Dels naturligtvis hans författarskap. Oskar Källner är en av mina absoluta favoritförfattare inom svensk science fiction och fantasy. Men också för att han just nu satsar på sitt förlag och genom det andra författare inom fantasy och science fiction. Det är ju min egen dröm, att starta förlag och få fram nya spännande författare inom fantastiken i Sverige. Tyvärr ligger den drömmen fortfarande långt borta, så jag passar istället på att hylla Fafner Förlag som faktiskt gör det. Utöver allt detta har han också gett ut ett antal nyöversättningar av utländska klassiker.

Det kommer alltså bli en vecka med mini-recensioner, samt inlägg och tips om sådant jag själv inte hunnit läsa än. Bilden nedanför är från Storytel och visar bara ett axplock av allt det Fafner Förlag kan erbjuda via streamingtjänsterna ( även Nextory och Bookbeat ).

Ni kan ju börja med att läsa om mitt första möte  ( tror jag ) med Oskar Källners noveller här.

 

Norra Latin

Norra Latin är skriven av Sara Bergmark Elfgren.

Tamar drömmer om att bli skådespelare. Clea är uppvuxen på teatern och filminspelningar. En regnig augustidag börjar de teaterprogrammet på Norra Latin i Stockholm. De går i samma klass, men lever olika liv. Tamar har lämnat både familj och vänner och flyttat till en ny stad. Clea har bott i Stockholm hela sitt liv och har en självklar position på skolan.

Men den anrika byggnaden döljer många hemligheter. En tragedi som sägs ha inträffat i aulan när skolan var pojkläroverk, har förvandlats till en vandringssägen. Vad är sanning och vad är myt? Och vad väntar i skuggorna på Norra Latin?

Jag trodde det skulle bli lätt att skriva om den här boken. Att det skulle bli en hyllning rakt igenom, men så blev det inte. Den är bra. Jag gillar den på alla sätt och vis och det är också den första bok jag faktiskt slutat läsa ett tag för att den blev för läskig. Och ändå har den inte fastnat riktigt. Istället hamnade jag i ett slags halvupplevelse där jag mest skummade mig igenom sidorna bara för att få veta vad som hände.

Jag har funderat på vad som gjorde att jag inte fastnade och kommit fram till att det inte har något med själva berättelsen att göra. För jag kommer inte på något jag inte gillade. Tamars och Cleas berättarröster är tydliga och sympatiska. Det läskiga är ett par gånger riktigt läskigt trots den ofrivilliga distansen till berättelsen. Speciellt ett moment i boken där en av dem råkar ut för det där vi alla någon gång tänkt. Sociala medier används skickligt och trovärdigt som tidsmarkörer utan att alltför tydligt pekas ut vilket gör att boken kommer hålla länge utan att kännas daterad. Sexismen bakom kulisserna i kulturlivet som skildras blir också högaktuellt mitt i #metoo-uppropet som just nu pågår.

Allt det här gillar jag och berättelsen vi får är spännande och tankeväckande på så många sätt att jag borde ha fastnat. Men det gjorde jag inte och jag skyller det på förordet i boken. Innan berättelsen börjar talar nämligen författaren om för mig att allt jag strax kommer att läsa är hittepå. Hon talar också om i detalj varför det är hittepå. Vad som finns och inte finns på riktigt. Och det här är ju ett märkligt drag kan jag tycka. Vem kom på idén att sätta den här informationen före berättelsen? Och det är klart jag fattar att böckerna jag läser är påhittade, men hela läsupplevelsen går ofta ändå ut på illusionen att det kanske ändå har hänt. Någon gång, någonstans. Speciellt när det gäller skräck, vilket det här ju ändå till stor del är. Den illusionen stack författaren hål på innan jag ens närmat mig den. Och eftersom författaren tydligt och klart har berättat att illusionen är omöjlig så tror jag inte på det jag läser. Hela läsupplevelsen blev skev innan jag ens hunnit börja och det förstörde allt.

Men Norra Latin är bra. Så mycket får jag med mig trots den spruckna läsupplevelsen. Jag rekommenderar den starkt ändå, men skippa för guds skull förordet och gå raka vägen till berättelsen istället. Så blir det nog bättre för dig än det var för mig.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Bokkoll, Bims blogg och Bina´s books.

Sälja lägenhet och lite skräck och så där.

Bostadsmarknaden på Åland är ju inte direkt som i Stockholm kan man konstatera. Vi flyttade redan i april och lägenheten kom ut till försäljning i juni. Nu i dagarna har vi skrivit papper och nästa vecka är tillträdet för de nya ägarna, så det har tagit lite tid. Och som alltid är det en hel del att göra i samband med bostadsförsäljning. Rensa, städa, packa. Vi gjorde det mesta när vi flyttade men en del blir ju alltid kvar att göra, så just nu är det sånt jag har i huvudet och då får inte riktigt recensioner plats med allt annat som snurrar. Nu är vi dock färdiga så jag ska bara ta någon dags återhämtning.

Samtidigt läser jag Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren och den är faktiskt sjukt läskig. Första gången någonsin jag varit tvungen att lägga ifrån mig läsningen på grund av läskigt. Vad jag tycker i övrigt har jag inte riktigt bestämt än, men när jag är klar så. Det är framförallt en grej författaren gör i början som stör mig enormt. Kanske så mycket att det påverkar hela min läsupplevelse. Vi får väl se.

Jag tänkte lägga in en läskig bild här så jag googlade på skräckbilder. Gör inte det, det var en jättedum idé. Ni får en söt kattbild istället.

Orkidépojken – En märklig läsupplevelse

Orkidépojken är skriven av Helena Dahlgren.

När bästisarna Hanna och Zeb tar studenten är det meningen att LIVET ska börja. Det är nu de ska lämna urtrista förorten Tyresö och bege sig ut i världen. London väntar. Men först en sista hemmasommar som går åt till att jobba på kyrkogården, festa på stans gayklubbar, ströglo på den gamla tv-serien Twin Peaks och läsa Orkidépojkens märkliga blogg. Så länge någon kan minnas har det viskats om en närvaro ute i Tyresös skogar. Varken Hanna eller Zeb har lagt någon särskild vikt vid det. Förrän de plötsligt blir tvungna För konstiga saker sker: först försvinner en hund, och därefter en före detta skolkamrat. Lina, ortens drottning. Hon som alla vill känna men ingen känner, inte på riktigt.
Sen går det mesta åt helvete.

Det är väldigt svårt att skriva om en bok som så många andra redan recenserat. För vissa saker är ju uppenbara och att bara upprepa det andra redan sagt känns inte helt inspirerat. Men några saker måste ju nämnas. Twin Peaks till exempel. Som berättaren Hanna ständigt återkommer till. Berättelsen har även samma vemodiga men ändå ödesdigra stämning som tv-serien, hela boken igenom. De många populärkulturella referenserna som agerar tidspelare och så tydligt ger oss känslan av tiden vi befinner oss i.

Men framförallt fick jag en speciell läsupplevelse, så den här texten kommer inte handla om varför jag tycker du borde läsa den ( vilket jag såklart tycker att du ska göra ), utan om varför jag själv blev så tagen. Hanna och Zeb och Lina är nämligen alla jag. De vandrar samma vägar som jag själv gjorde en gång i tiden, genom Tyresö centrum på väg till bussarna för att leta mig ut i den stora världen, via Gullmarsplan. Söndagsklubben på Båten som var vårt andningshål från resten av veckans ständiga tafsande. Söndagarna då ingen av oss behövde ljuga om vad vi var för att vara fredade.

Jag läser alltså om mig själv på sätt och vis och det är en märklig upplevelse. Fast med mer djup och mer svårmod. För så eftertänksam var jag aldrig. Inte som Hanna som försöker berätta sin och andras historia för mig. Och hon gör det så bra.  Fundersamt på vad som är passande att berätta och i vilken ordning saker och ting hände. Hannas argumenterande med sig själv. Var det så det var? Var det istället inte så här? Eller berättar jag i fel ordning nu? Jag älskar hur hon rättar sig själv när vi tysta läsare agerar motspelare i diskussionen hon för med sig själv. Helena Dahlgrens språk tilltalar mig enormt och trots att boken är kort får ändå berättelsen all den tid den behöver.

Sedan har vi naturligtvis monstret. Och även om boken inte är skräcklig på det direkta sättet, blir allt fruktansvärt obehagligt i takt med att monstret närmar sig. Vilket gör att jag ändå vill placera Orkidépojken i genren skräck, eftersom det är den känslan som blir kvar när boken tagit slut.

Orkidépojken då? Jodå, han finns där. Och för den uppmärksamme finns han även på riktigt. Med kommentarer och allt. Även monster kan vara verkliga, vilket väl egentligen är kärnan till allt. Att så många vet det. Jag också.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Vargnatts bokhylla, Bokbesatt och Oarya.

Dark Matter – En ganska usel bok som jag ändå rekommenderar starkt för scifi-läsaren.

Dark Matter är skriven av Blake Crouch.

Är du nöjd med livet? Det är bland det sista Jason hör innan han slås medvetslös. När han vaknar är han fastspänd vid en bår och omringad av främlingar i skyddsdräkter. En man han aldrig har sett tidigare ler mot honom och säger ”Välkommen tillbaka”. Men Jason känner inte igen sitt liv. Han har hamnat i en värld där hans fru inte är hans fru och hans son aldrig blivit född. Jason själv är inte en vanlig lärare utan ett uppmärksammat geni som har åstadkommit något revolutionerande. Något som borde vara omöjligt.

Är det hans gamla liv som är falskt, eller det nya? Jason ger sig ut på en resa för att hitta tillbaka till sin familj. En resa som tvingar honom att konfrontera de mörkaste sidorna av sig själv, samtidigt som han kämpar mot en skrämmande, till synes oslagbar fiende.

Så många gånger jag funderade på att ge upp boken. För den är faktiskt inte speciellt bra. Ändå kommer jag avsluta hela ranten med en uppmaning att läsa den, hur märkligt det än kan låta.

Vi kan ju börja med språket. Boken är skriven i jag-form, något jag vanligen gillar. En stor risk när man skriver så är dock att man fastnar i jag-fällan. Där varje mening tenderar att börja med jag såg, jag gick, jag gjorde och så vidare. Och den här författaren fastnar inte bara i träsket, han vadar och plaskar i det hej vilt. Det blir alltså oerhört tröttsamt att läsa mening efter mening som börjar med ordet jag. Oerhört tröttsamt.

Sedan har vi då själva berättelsen och protagonisten. Jason som hamnat i en värld han inte känner igen. Jason som är hur smart som helst och som kunde ha blivit en framstående vetenskapsman, vaknar upp på det här nya stället och beter sig som en nyfödd idiot. Han gör den ena dumma saken efter den andra medan man själv sitter och suckar av irritation och, så småningom, även av uttråkning. För läsaren förstår ganska omgående vad som hänt, medan ljuset inte går upp för Jason förrän i andra halvan av boken. Ett grepp jag är ganska undrande till. Är det meningen att det ska vara så? Inte helt omöjligt eftersom författaren faktiskt kommer att överraska oss och kanske använder det förutsägbara för att förstärka det som komma skall. Å andra sidan är risken rätt hög att läsaren ruttnar helt på boken och slutar läsa.

Och det var så nära att jag slutade läsa. Speciellt när författaren ska förklara vad som hänt för oss. Något han väljer att göra i en lång ( JÄTTELÅNG ) tirad av vetenskapligt rappakalja. Rad efter rad som sedan blir sida efter sida med en torr vetenskaplig förklaring som bara experter inom området kan förstå. Som tur var slutade jag inte läsa utan bläddrade bara förbi eländet. Som tur var!

För efter allt det här eländet bjuder författaren nämligen på en av de största överraskningarna jag stött på. En supermegatwist som jag varken såg komma eller ens förstod i början. Och helt plötsligt satt jag där med en bok jag inte gillade men som jag ändå måste rekommendera starkt. Gillar du science fiction bör du alltså läsa den här. Trots att två tredjedelar av boken inte ger så mycket mer än suckar av irritation. Den sista tredjedelen var faktiskt värt allt det där.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Fear Not The Dark

En blogg om skräckfilmer och skräcklitteratur

Marias bokhylla

Ibland kommer även livet i vägen

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till