Norra Latin

Norra Latin är skriven av Sara Bergmark Elfgren.

Tamar drömmer om att bli skådespelare. Clea är uppvuxen på teatern och filminspelningar. En regnig augustidag börjar de teaterprogrammet på Norra Latin i Stockholm. De går i samma klass, men lever olika liv. Tamar har lämnat både familj och vänner och flyttat till en ny stad. Clea har bott i Stockholm hela sitt liv och har en självklar position på skolan.

Men den anrika byggnaden döljer många hemligheter. En tragedi som sägs ha inträffat i aulan när skolan var pojkläroverk, har förvandlats till en vandringssägen. Vad är sanning och vad är myt? Och vad väntar i skuggorna på Norra Latin?

Jag trodde det skulle bli lätt att skriva om den här boken. Att det skulle bli en hyllning rakt igenom, men så blev det inte. Den är bra. Jag gillar den på alla sätt och vis och det är också den första bok jag faktiskt slutat läsa ett tag för att den blev för läskig. Och ändå har den inte fastnat riktigt. Istället hamnade jag i ett slags halvupplevelse där jag mest skummade mig igenom sidorna bara för att få veta vad som hände.

Jag har funderat på vad som gjorde att jag inte fastnade och kommit fram till att det inte har något med själva berättelsen att göra. För jag kommer inte på något jag inte gillade. Tamars och Cleas berättarröster är tydliga och sympatiska. Det läskiga är ett par gånger riktigt läskigt trots den ofrivilliga distansen till berättelsen. Speciellt ett moment i boken där en av dem råkar ut för det där vi alla någon gång tänkt. Sociala medier används skickligt och trovärdigt som tidsmarkörer utan att alltför tydligt pekas ut vilket gör att boken kommer hålla länge utan att kännas daterad. Sexismen bakom kulisserna i kulturlivet som skildras blir också högaktuellt mitt i #metoo-uppropet som just nu pågår.

Allt det här gillar jag och berättelsen vi får är spännande och tankeväckande på så många sätt att jag borde ha fastnat. Men det gjorde jag inte och jag skyller det på förordet i boken. Innan berättelsen börjar talar nämligen författaren om för mig att allt jag strax kommer att läsa är hittepå. Hon talar också om i detalj varför det är hittepå. Vad som finns och inte finns på riktigt. Och det här är ju ett märkligt drag kan jag tycka. Vem kom på idén att sätta den här informationen före berättelsen? Och det är klart jag fattar att böckerna jag läser är påhittade, men hela läsupplevelsen går ofta ändå ut på illusionen att det kanske ändå har hänt. Någon gång, någonstans. Speciellt när det gäller skräck, vilket det här ju ändå till stor del är. Den illusionen stack författaren hål på innan jag ens närmat mig den. Och eftersom författaren tydligt och klart har berättat att illusionen är omöjlig så tror jag inte på det jag läser. Hela läsupplevelsen blev skev innan jag ens hunnit börja och det förstörde allt.

Men Norra Latin är bra. Så mycket får jag med mig trots den spruckna läsupplevelsen. Jag rekommenderar den starkt ändå, men skippa för guds skull förordet och gå raka vägen till berättelsen istället. Så blir det nog bättre för dig än det var för mig.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Bokkoll, Bims blogg och Bina´s books.

Annonser

Sälja lägenhet och lite skräck och så där.

Bostadsmarknaden på Åland är ju inte direkt som i Stockholm kan man konstatera. Vi flyttade redan i april och lägenheten kom ut till försäljning i juni. Nu i dagarna har vi skrivit papper och nästa vecka är tillträdet för de nya ägarna, så det har tagit lite tid. Och som alltid är det en hel del att göra i samband med bostadsförsäljning. Rensa, städa, packa. Vi gjorde det mesta när vi flyttade men en del blir ju alltid kvar att göra, så just nu är det sånt jag har i huvudet och då får inte riktigt recensioner plats med allt annat som snurrar. Nu är vi dock färdiga så jag ska bara ta någon dags återhämtning.

Samtidigt läser jag Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren och den är faktiskt sjukt läskig. Första gången någonsin jag varit tvungen att lägga ifrån mig läsningen på grund av läskigt. Vad jag tycker i övrigt har jag inte riktigt bestämt än, men när jag är klar så. Det är framförallt en grej författaren gör i början som stör mig enormt. Kanske så mycket att det påverkar hela min läsupplevelse. Vi får väl se.

Jag tänkte lägga in en läskig bild här så jag googlade på skräckbilder. Gör inte det, det var en jättedum idé. Ni får en söt kattbild istället.

Orkidépojken – En märklig läsupplevelse

Orkidépojken är skriven av Helena Dahlgren.

När bästisarna Hanna och Zeb tar studenten är det meningen att LIVET ska börja. Det är nu de ska lämna urtrista förorten Tyresö och bege sig ut i världen. London väntar. Men först en sista hemmasommar som går åt till att jobba på kyrkogården, festa på stans gayklubbar, ströglo på den gamla tv-serien Twin Peaks och läsa Orkidépojkens märkliga blogg. Så länge någon kan minnas har det viskats om en närvaro ute i Tyresös skogar. Varken Hanna eller Zeb har lagt någon särskild vikt vid det. Förrän de plötsligt blir tvungna För konstiga saker sker: först försvinner en hund, och därefter en före detta skolkamrat. Lina, ortens drottning. Hon som alla vill känna men ingen känner, inte på riktigt.
Sen går det mesta åt helvete.

Det är väldigt svårt att skriva om en bok som så många andra redan recenserat. För vissa saker är ju uppenbara och att bara upprepa det andra redan sagt känns inte helt inspirerat. Men några saker måste ju nämnas. Twin Peaks till exempel. Som berättaren Hanna ständigt återkommer till. Berättelsen har även samma vemodiga men ändå ödesdigra stämning som tv-serien, hela boken igenom. De många populärkulturella referenserna som agerar tidspelare och så tydligt ger oss känslan av tiden vi befinner oss i.

Men framförallt fick jag en speciell läsupplevelse, så den här texten kommer inte handla om varför jag tycker du borde läsa den ( vilket jag såklart tycker att du ska göra ), utan om varför jag själv blev så tagen. Hanna och Zeb och Lina är nämligen alla jag. De vandrar samma vägar som jag själv gjorde en gång i tiden, genom Tyresö centrum på väg till bussarna för att leta mig ut i den stora världen, via Gullmarsplan. Söndagsklubben på Båten som var vårt andningshål från resten av veckans ständiga tafsande. Söndagarna då ingen av oss behövde ljuga om vad vi var för att vara fredade.

Jag läser alltså om mig själv på sätt och vis och det är en märklig upplevelse. Fast med mer djup och mer svårmod. För så eftertänksam var jag aldrig. Inte som Hanna som försöker berätta sin och andras historia för mig. Och hon gör det så bra.  Fundersamt på vad som är passande att berätta och i vilken ordning saker och ting hände. Hannas argumenterande med sig själv. Var det så det var? Var det istället inte så här? Eller berättar jag i fel ordning nu? Jag älskar hur hon rättar sig själv när vi tysta läsare agerar motspelare i diskussionen hon för med sig själv. Helena Dahlgrens språk tilltalar mig enormt och trots att boken är kort får ändå berättelsen all den tid den behöver.

Sedan har vi naturligtvis monstret. Och även om boken inte är skräcklig på det direkta sättet, blir allt fruktansvärt obehagligt i takt med att monstret närmar sig. Vilket gör att jag ändå vill placera Orkidépojken i genren skräck, eftersom det är den känslan som blir kvar när boken tagit slut.

Orkidépojken då? Jodå, han finns där. Och för den uppmärksamme finns han även på riktigt. Med kommentarer och allt. Även monster kan vara verkliga, vilket väl egentligen är kärnan till allt. Att så många vet det. Jag också.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Vargnatts bokhylla, Bokbesatt och Oarya.

Dark Matter – En ganska usel bok som jag ändå rekommenderar starkt för scifi-läsaren.

Dark Matter är skriven av Blake Crouch.

Är du nöjd med livet? Det är bland det sista Jason hör innan han slås medvetslös. När han vaknar är han fastspänd vid en bår och omringad av främlingar i skyddsdräkter. En man han aldrig har sett tidigare ler mot honom och säger ”Välkommen tillbaka”. Men Jason känner inte igen sitt liv. Han har hamnat i en värld där hans fru inte är hans fru och hans son aldrig blivit född. Jason själv är inte en vanlig lärare utan ett uppmärksammat geni som har åstadkommit något revolutionerande. Något som borde vara omöjligt.

Är det hans gamla liv som är falskt, eller det nya? Jason ger sig ut på en resa för att hitta tillbaka till sin familj. En resa som tvingar honom att konfrontera de mörkaste sidorna av sig själv, samtidigt som han kämpar mot en skrämmande, till synes oslagbar fiende.

Så många gånger jag funderade på att ge upp boken. För den är faktiskt inte speciellt bra. Ändå kommer jag avsluta hela ranten med en uppmaning att läsa den, hur märkligt det än kan låta.

Vi kan ju börja med språket. Boken är skriven i jag-form, något jag vanligen gillar. En stor risk när man skriver så är dock att man fastnar i jag-fällan. Där varje mening tenderar att börja med jag såg, jag gick, jag gjorde och så vidare. Och den här författaren fastnar inte bara i träsket, han vadar och plaskar i det hej vilt. Det blir alltså oerhört tröttsamt att läsa mening efter mening som börjar med ordet jag. Oerhört tröttsamt.

Sedan har vi då själva berättelsen och protagonisten. Jason som hamnat i en värld han inte känner igen. Jason som är hur smart som helst och som kunde ha blivit en framstående vetenskapsman, vaknar upp på det här nya stället och beter sig som en nyfödd idiot. Han gör den ena dumma saken efter den andra medan man själv sitter och suckar av irritation och, så småningom, även av uttråkning. För läsaren förstår ganska omgående vad som hänt, medan ljuset inte går upp för Jason förrän i andra halvan av boken. Ett grepp jag är ganska undrande till. Är det meningen att det ska vara så? Inte helt omöjligt eftersom författaren faktiskt kommer att överraska oss och kanske använder det förutsägbara för att förstärka det som komma skall. Å andra sidan är risken rätt hög att läsaren ruttnar helt på boken och slutar läsa.

Och det var så nära att jag slutade läsa. Speciellt när författaren ska förklara vad som hänt för oss. Något han väljer att göra i en lång ( JÄTTELÅNG ) tirad av vetenskapligt rappakalja. Rad efter rad som sedan blir sida efter sida med en torr vetenskaplig förklaring som bara experter inom området kan förstå. Som tur var slutade jag inte läsa utan bläddrade bara förbi eländet. Som tur var!

För efter allt det här eländet bjuder författaren nämligen på en av de största överraskningarna jag stött på. En supermegatwist som jag varken såg komma eller ens förstod i början. Och helt plötsligt satt jag där med en bok jag inte gillade men som jag ändå måste rekommendera starkt. Gillar du science fiction bör du alltså läsa den här. Trots att två tredjedelar av boken inte ger så mycket mer än suckar av irritation. Den sista tredjedelen var faktiskt värt allt det där.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Sju minuter över midnatt

Sju minuter över midnatt är skriven av Patrick Ness.

Sju minuter över midnatt vaknar trettonårige Conor av att ett monster står utanför hans fönster och ropar hans namn. Men det är inte det monster Conor väntat sig, monstret från hans mardrömmar, mardrömmarna han haft varje natt sedan hans mamma påbörjade sin behandling på sjukhuset. Monstret i trädgården är annorlunda. Det är uråldrigt. Och vilt. Det har tre berättelser att berätta för Conor. Men det vill ha något fruktansvärt och hemskt i utbyte. Det vill ha sanningen.

Vi kan ju börja med omslaget. Det är fint och så och boken känns exklusiv. Omslaget är ett riktigt påkostat sådant och sidorna är tjocka, blanka och exklusiva de också. Men det känns ändå lite som man missar målet. Det är en ungdomsbok, även om det är en väldigt fin och sorglig sådan. Och även om det skulle vara en förälder som väljer boken till sin ungdom så finns det liksom inget alls över boken som säger ungdom. Nu kan ju i och för sig vuxna läsa boken med god behållning de med, men omslaget är så intetsägande och ger inte stor känsla för vad boken faktiskt handlar om. Vilket är synd eftersom jag tror många missar den här fina pärlan.

Det här är alltså en otroligt sorglig bok. Conors mamma har cancer, han är mobbad i skolan, hans pappa bor i Usa och mormor är elak. Conor klamrar sig alltså fast vid det enda han har, hoppet att behandlingen hans mamma får ska göra henne frisk så han slipper bli ensam. Ensammast i hela världen. Ni förstår ju själva, det är stor gråtvarning här. Ändå blir jag inte fullt så berörd som jag hade önskat.

Kanske har det med språket att göra, kanske med berättelsen. Jag vet inte, men jag känner mig bitvis ganska långt borta från berättelsen. Läser den utifrån, där känslorna visserligen kommer fram men hela tiden med viss distans. Eller kanske är det jag som värjer mig mot allt det jobbiga. För det är så himla himla hemskt alltihop. Kanske hade jag önskat en liten gnutta av något fint för Conor. Även om monstret visar sig vara det mest jobbiga men också det mest fina så räcker det inte riktigt. Så jag värjer mig.

Jag har väldigt svårt att föreställa mig hur ett barn eller ungdom skulle uppleva boken. Tar de den till sig eller värjer de sig? Oavsett är det en bok värd sina pengar och värd tiden att läsas. För även om jag läste med viss distans stannade berättelsen kvar länge efteråt. Precis så som det ska vara.

Jag ser också mycket fram emot att se filmen, att höra Liam Neeson som monstret. Och kanske är jag redo att ge mig hän totalt den här gången. I så fall är jag väldigt glad över att jag valde att inte se filmen på bio.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Fiktiviteter, Carolina läser och Biblanbloggen.

Yuko

yukoYuko är skriven av Jenny Milewski.

Malin flyr bruksorten för Linköping och studier på ekonomlinjen. När kontraktet på ett eget studentrum landar i brevlådan kan det nya livet börja. Men snart upptäcker Malin att allt inte är som det ska i studentkorridoren på Ryds Allé 23.

Vad hände egentligen med den japanska utbytesstudenten som bodde i hennes rum och varför står hennes saker kvar i källarförrådet? Och varifrån kommer de märkliga hårtussarna i badkarsavloppet?

Jag gillar ju skräck och framförallt asiatisk skräck. Några av favoritfilmerna är The grudge ( fast faktiskt den amerikanska versionen med Sarah Michelle Geller ), The ring, One missed call och Shutter, för att nämna några. Det är något så fruktansvärt läskigt med dessa långhåriga spöken som dyker upp i garderober, i tak och under täcket i asiatiska filmer. En stor del av detta är naturligtvis den krypande känslan av skräck filmerna förmedlar. Inga blodbad och inget splatter. Bara krypande skräck. Tillsammans med det ofta assymetriska och ryckande rörelsemönster dessa spöken rör sig på blir känslan ruskigt läskig.

Här får vi en liknande berättelse och samma känsla fast i bokform. I ett studentrum i Linköping.

När Malin börjar råka ut för kusliga saker blir jag nervös på riktigt. Känslan förmedlas direkt in i mitt mörkrädda jag och fastnar där under hela läsningen. En subtil rädsla som gör att jag känner mig iakttagen, att det kanske finns något under sängen, i taket eller bakom en i spegelbilden. Och jag är oerhört tacksam över att vi inte längre har badkar.

Författaren lyckas alltså bra med skräckdelen. Den känns genuin och bakgrunden känns också väl researchad. Det jag har lite problem med är själva huvudkaraktären Malin. Hon känns inte särskilt sympatisk vilket gör att jag oftare blir irriterad på henne än tycker synd om henne, och det är kanske inte riktigt den känslan jag vill ha när hon råkar ut för hemska saker. Jag gillar däremot att Malins känsla av utanförskap får ganska mycket utrymme. Det ständiga påpekandet utifrån om hennes ursprung, hennes introverta personlighet och känslan av att aldrig riktigt känna sig bekväm i sociala sammanhang.

Men mest gillar jag skräcken. Subtilt och trevande till en början, som under läsningen byggs upp och avslutas med ett rejält kaboom. För slutet är helt fantastiskt. Slutet är så vackert berättat och samtidigt så sorgligt att jag får ont i magen.

Boken finns hos Science Fiction BokhandelnAdlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Cute but bookish, Bokstugan, Booksessed och Fantastix.

Marias bokhylla

Ibland kommer även livet i vägen

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till