Dark Matter – En ganska usel bok som jag ändå rekommenderar starkt för scifi-läsaren.

Dark Matter är skriven av Blake Crouch.

Är du nöjd med livet? Det är bland det sista Jason hör innan han slås medvetslös. När han vaknar är han fastspänd vid en bår och omringad av främlingar i skyddsdräkter. En man han aldrig har sett tidigare ler mot honom och säger ”Välkommen tillbaka”. Men Jason känner inte igen sitt liv. Han har hamnat i en värld där hans fru inte är hans fru och hans son aldrig blivit född. Jason själv är inte en vanlig lärare utan ett uppmärksammat geni som har åstadkommit något revolutionerande. Något som borde vara omöjligt.

Är det hans gamla liv som är falskt, eller det nya? Jason ger sig ut på en resa för att hitta tillbaka till sin familj. En resa som tvingar honom att konfrontera de mörkaste sidorna av sig själv, samtidigt som han kämpar mot en skrämmande, till synes oslagbar fiende.

Så många gånger jag funderade på att ge upp boken. För den är faktiskt inte speciellt bra. Ändå kommer jag avsluta hela ranten med en uppmaning att läsa den, hur märkligt det än kan låta.

Vi kan ju börja med språket. Boken är skriven i jag-form, något jag vanligen gillar. En stor risk när man skriver så är dock att man fastnar i jag-fällan. Där varje mening tenderar att börja med jag såg, jag gick, jag gjorde och så vidare. Och den här författaren fastnar inte bara i träsket, han vadar och plaskar i det hej vilt. Det blir alltså oerhört tröttsamt att läsa mening efter mening som börjar med ordet jag. Oerhört tröttsamt.

Sedan har vi då själva berättelsen och protagonisten. Jason som hamnat i en värld han inte känner igen. Jason som är hur smart som helst och som kunde ha blivit en framstående vetenskapsman, vaknar upp på det här nya stället och beter sig som en nyfödd idiot. Han gör den ena dumma saken efter den andra medan man själv sitter och suckar av irritation och, så småningom, även av uttråkning. För läsaren förstår ganska omgående vad som hänt, medan ljuset inte går upp för Jason förrän i andra halvan av boken. Ett grepp jag är ganska undrande till. Är det meningen att det ska vara så? Inte helt omöjligt eftersom författaren faktiskt kommer att överraska oss och kanske använder det förutsägbara för att förstärka det som komma skall. Å andra sidan är risken rätt hög att läsaren ruttnar helt på boken och slutar läsa.

Och det var så nära att jag slutade läsa. Speciellt när författaren ska förklara vad som hänt för oss. Något han väljer att göra i en lång ( JÄTTELÅNG ) tirad av vetenskapligt mumbo jumbo. Rad efter rad som sedan blir sida efter sida med en torr vetenskaplig förklaring som bara experter inom området kan förstå. Som tur var slutade jag inte läsa utan bläddrade bara förbi eländet. Som tur var!

För efter allt det här eländet bjuder författaren nämligen på en av de största överraskningarna jag stött på. En supermegatwist som jag varken såg komma eller ens förstod i början. Och helt plötsligt satt jag där med en bok jag inte gillade men som jag ändå måste rekommendera starkt. Gillar du science fiction bör du alltså läsa den här. Trots att två tredjedelar av boken inte ger så mycket mer än suckar av irritation. Den sista tredjedelen var faktiskt värt allt det där.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Annonser

Sju minuter över midnatt

Sju minuter över midnatt är skriven av Patrick Ness.

Sju minuter över midnatt vaknar trettonårige Conor av att ett monster står utanför hans fönster och ropar hans namn. Men det är inte det monster Conor väntat sig, monstret från hans mardrömmar, mardrömmarna han haft varje natt sedan hans mamma påbörjade sin behandling på sjukhuset. Monstret i trädgården är annorlunda. Det är uråldrigt. Och vilt. Det har tre berättelser att berätta för Conor. Men det vill ha något fruktansvärt och hemskt i utbyte. Det vill ha sanningen.

Vi kan ju börja med omslaget. Det är fint och så och boken känns exklusiv. Omslaget är ett riktigt påkostat sådant och sidorna är tjocka, blanka och exklusiva de också. Men det känns ändå lite som man missar målet. Det är en ungdomsbok, även om det är en väldigt fin och sorglig sådan. Och även om det skulle vara en förälder som väljer boken till sin ungdom så finns det liksom inget alls över boken som säger ungdom. Nu kan ju i och för sig vuxna läsa boken med god behållning de med, men omslaget är så intetsägande och ger inte stor känsla för vad boken faktiskt handlar om. Vilket är synd eftersom jag tror många missar den här fina pärlan.

Det här är alltså en otroligt sorglig bok. Conors mamma har cancer, han är mobbad i skolan, hans pappa bor i Usa och mormor är elak. Conor klamrar sig alltså fast vid det enda han har, hoppet att behandlingen hans mamma får ska göra henne frisk så han slipper bli ensam. Ensammast i hela världen. Ni förstår ju själva, det är stor gråtvarning här. Ändå blir jag inte fullt så berörd som jag hade önskat.

Kanske har det med språket att göra, kanske med berättelsen. Jag vet inte, men jag känner mig bitvis ganska långt borta från berättelsen. Läser den utifrån, där känslorna visserligen kommer fram men hela tiden med viss distans. Eller kanske är det jag som värjer mig mot allt det jobbiga. För det är så himla himla hemskt alltihop. Kanske hade jag önskat en liten gnutta av något fint för Conor. Även om monstret visar sig vara det mest jobbiga men också det mest fina så räcker det inte riktigt. Så jag värjer mig.

Jag har väldigt svårt att föreställa mig hur ett barn eller ungdom skulle uppleva boken. Tar de den till sig eller värjer de sig? Oavsett är det en bok värd sina pengar och värd tiden att läsas. För även om jag läste med viss distans stannade berättelsen kvar länge efteråt. Precis så som det ska vara.

Jag ser också mycket fram emot att se filmen, att höra Liam Neeson som monstret. Och kanske är jag redo att ge mig hän totalt den här gången. I så fall är jag väldigt glad över att jag valde att inte se filmen på bio.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Fiktiviteter, Carolina läser och Biblanbloggen.

Yuko

yukoYuko är skriven av Jenny Milewski.

Malin flyr bruksorten för Linköping och studier på ekonomlinjen. När kontraktet på ett eget studentrum landar i brevlådan kan det nya livet börja. Men snart upptäcker Malin att allt inte är som det ska i studentkorridoren på Ryds Allé 23.

Vad hände egentligen med den japanska utbytesstudenten som bodde i hennes rum och varför står hennes saker kvar i källarförrådet? Och varifrån kommer de märkliga hårtussarna i badkarsavloppet?

Jag gillar ju skräck och framförallt asiatisk skräck. Några av favoritfilmerna är The grudge ( fast faktiskt den amerikanska versionen med Sarah Michelle Geller ), The ring, One missed call och Shutter, för att nämna några. Det är något så fruktansvärt läskigt med dessa långhåriga spöken som dyker upp i garderober, i tak och under täcket i asiatiska filmer. En stor del av detta är naturligtvis den krypande känslan av skräck filmerna förmedlar. Inga blodbad och inget splatter. Bara krypande skräck. Tillsammans med det ofta assymetriska och ryckande rörelsemönster dessa spöken rör sig på blir känslan ruskigt läskig.

Här får vi en liknande berättelse och samma känsla fast i bokform. I ett studentrum i Linköping.

När Malin börjar råka ut för kusliga saker blir jag nervös på riktigt. Känslan förmedlas direkt in i mitt mörkrädda jag och fastnar där under hela läsningen. En subtil rädsla som gör att jag känner mig iakttagen, att det kanske finns något under sängen, i taket eller bakom en i spegelbilden. Och jag är oerhört tacksam över att vi inte längre har badkar.

Författaren lyckas alltså bra med skräckdelen. Den känns genuin och bakgrunden känns också väl researchad. Det jag har lite problem med är själva huvudkaraktären Malin. Hon känns inte särskilt sympatisk vilket gör att jag oftare blir irriterad på henne än tycker synd om henne, och det är kanske inte riktigt den känslan jag vill ha när hon råkar ut för hemska saker. Jag gillar däremot att Malins känsla av utanförskap får ganska mycket utrymme. Det ständiga påpekandet utifrån om hennes ursprung, hennes introverta personlighet och känslan av att aldrig riktigt känna sig bekväm i sociala sammanhang.

Men mest gillar jag skräcken. Subtilt och trevande till en början, som under läsningen byggs upp och avslutas med ett rejält kaboom. För slutet är helt fantastiskt. Slutet är så vackert berättat och samtidigt så sorgligt att jag får ont i magen.

Boken finns hos Science Fiction BokhandelnAdlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Cute but bookish, Bokstugan, Booksessed och Fantastix.

Santa Clarita Diet – Härligt sjuk tv-serie

Mycket tv-tittande den här veckan som sagt. Jag har gått över från Scream till Santa Clarita Diet. En helt sjuk serie ( HELT sjuk ) som även visade sig vara galet rolig.

rs-santa-clarita-diet-02-0db921f3-9b0c-405c-8cd6-59cdb789d18f

Sheila och Joel lever ett helt vanligt familjeliv med sin dotter tills Sheila en dag börjar kräkas. Och som hon kräks. Helt sjuka mängder vilket Joel upptäcker när han hittar Sheila till synes död i ett nedsölat badrum. Sheila vaknar dock till liv efter kräkfesten och mår bättre än någonsin. Hon visar sig även ha blivit en slags odöd och vill nu bara äta människokött. Det här borde ju leda till åtminstone skilsmässa kan man tycka, men icke. Joel är en hyvens kille och vill inget hellre än att ställa upp för sin fru. Även om det innebär att de måste börja döda människor för att frun ska vara nöjd.

Ni hör ju, helt galet. Och underbart roligt. Dels naturligtvis för att serien faktiskt är rolig. Förvecklingarna är sanslösa och gjorda med bra humor, men mest beror nog min förtjusning på kemin mellan Sheila och Joel. Sheila spelas av Drew Barrymoore vars naturliga tillstånd verkar vara charmen definierad. Motspelaren heter Timothy Olyphant och är om möjligt ännu charmigare. De här två tillsammans är en ren knockout som golvar mig helt.

Det här är inget för den äckelmagade eftersom det förekommer en del eh … äckel. Men klarar magen det, tycker jag absolut man ska ge serien en chans även om inälvor inte är ens grej. Serien är så mycket mer och galet charmig. Och sjuk. Men charmig.

Jag tokgillar.

Scream series- En plågsam mardröm som var svår att släppa

Vi har sportlov den här veckan, vilket innebär sovmorgnar för mig och därmed tv-tittande till långt in på natten. Jag har ju sett att skräckfilmen Scream nu finns som serie, men hur spännande kan det bli tänkte jag. Alla vet ju hur det går. Men jag gav det en chans.

ghostfacetvseries

Första avsnittet var förvånansvärt bra. En ungdomsserie förvisso, men jag gillade hur de tagit konceptet och uppdaterat det. Istället för läskiga samtal ( de förekommer också förvisso ) så börjar det med en tjej som är hemma själv. Hon går runt på uteplatsen och ska precis ta ett dopp i poolen när hon får en film föreställande henne själv medan hon går runt där ute. Någon filmar alltså och livestreamar direkt till hennes mobil. Riktigt creepy. Så jag fortsatte titta och naturligtvis gick det bara utför efter det. Redan vid avsnitt fem har serien spårat ur fullständigt och megahål i storyn genomsyrar hela serien.

Morden verkar ha sitt ursprung i något som inträffade i Lakewood för 20 år sedan. Då uppstod ett svartsjukedrama och en pojke sägs ha mördat massor av ungdomar på grund av sin kärlek till en flicka. Eftersom 20 år verkar gå tillbaka ända till stenåldern i den här serien så vet ingen riktigt vad som hände, vilka som dog eller vem den okända flickan var. Ett fullständigt mysterium för hela staden …

Och i nutid då. Mördaren vet exakt vad alla gör, hela tiden. Vad de skriver, vem de pratar med och var de är. Mördaren leker också en slags kurragömmalek med Emma och hennes vänner, medan polisen letar efter och arresterar falska mördare på löpande band. Nu har vi mördaren utropar polisen glatt. Flera gånger. Medan den riktiga mördaren skickar ungdomarna hit och dit. Och de följer efter som kycklingar. Till en nedlagd bowlinghall till exempel. Väl där rusar sedan alla åt olika håll och springer runt ensamma i mörkret medan mördaren lyckas vara på typ alla ställen samtidigt. Hen slår ner folk som bowlingkäglor och mördar brutalt på löpande band. Flyttar kroppar och torkar undan blod utan minsta problem på fem sekunder. Ingen lyckas ens få in minsta träff när mördaren väl dyker upp.

Man gör även stor affär av det här att alla är misstänkta. När alla är jagade av mördaren lyckas alltid någon av ungdomarna försvinna en stund, för att sedan dyka upp direkt när mördaren försvunnit. Ungefär som när pappa alltid går för att köpa tidningen på julafton. Bara det att här inträffar det hela tiden. Någon tog en skogspromenad mitt under slakten, en annan körde runt planlöst i sin bil och en tredje svimmade och vaknade lägligt nog när allt var färdigt.

Slutade jag titta? Nej, det gjorde jag så klart inte. Delvis för att skådisarna faktiskt inte är helt usla. Jag fastnade speciellt för Bex Taylor-Claus som spelar Audrey, den bisexuella tjejen som är lite utanför och nördig. Även Carlson Young som spelar den populära bitchen Brooke fastnar jag för. Inte för deras exceptionella skådespelarinsatser ( även om de som sagt inte suger ) utan för att de har en särskild karisma och ganska intressanta roller ändå. Jag var dessutom alldeles för insyltad i allas hemligheter ( för alla har såklart sådana i bästa Twin Peaks-stil ) och slashandet, så jag kunde inte sluta.

I slutet av säsong ett får vi reda på vem mördaren är ( inte direkt otippat vid det laget ) och då uppstår genast megahålens megahål. För mördaren har naturligtvis vid ett tillfälle själv blivit attackerad, vilket gör att Noah ( skräckfilmsexperten som hela tiden talar om vem som står näst på tur enligt alla horror-regler ) i början av säsong två har en teori att det finns en medhjälpare. En mördare till! Vilket alla, precis alla, tycker är aslöjligt. Även polisen.

Vilket blev ett för stort hål även för mig. Så det räckte med säsong ett och den var trots alla löjliga misstag tillräckligt underhållande för att jag inte ska känna att jag slösat bort tid i onödan. Säsong två överlåter jag dock till andra. Nu får det räcka.

 

Alfa och Omega av Oskar Källner.

alfa-och-omegaAlfa och Omega är en antologi skriven av Oskar Källner.

Sju noveller som kryssar mellan science fiction och skräck, som vandrar genom parallella världar till universums slut och bortom.

Det kan inte ha undgått någon att Oskar Källner blivit en av mina absoluta favoritförfattare, så varje gång han släpper en ny bok känns det som rena rama julafton för mig. Alfa och Omega gör mig inte besviken.

Några av novellerna har jag redan läst medan andra var helt nya bekantskaper. Och även om jag verkligen uppskattade de tidigare novellerna, Jormungand och Memento Mori, så är det några av de nya novellerna som tar andan ur mig.

Tills tiden skiljer oss åt handlar om Sofia vars man Teo dör i cancer. Sofia bygger en kryobädd där hon tänker sova sig in i framtiden, till en tid där det finns botemedel mot cancer. Sedan ännu längre in i framtiden till tidsmaskinernas tid så hon kan åka tillbaka och bota Teo. Som övervakare har hon skapat en ny Teo, en avbild av hennes döda man.

Men tiden går och tidsmaskinernas era kommer inte. Ibland blir hon väckt av Teo vid dramatiska händelser men mest sover hon. Årtusende efter årtusende passerar, medan Sofia och Teo sida vid sida drömmer om olika saker. Hon om att rädda sin sedan länge döde make, och den skapade Teo om att Sofia ska upptäcka honom istället för att längta efter sin sedan länge döde make. En otroligt sorglig berättelse om hur vi kan glömma livet i vår längtan och besatthet efter något annat.

Raka motsatsen är novellen Stockholms drottning. En sprudlande berättelse om ett dystopiskt Stockholm där varelser från sagornas värld sedan länge tagit över. En novell som fullkomligt exploderar i kreativitet och berättarglädje.

Beth och drakynglingen Pug lever sitt liv i ett farligt Stockholm som kryllar av nedgångna nissar, farligt vackra alver och hemska troll. Ett Stockholm där minotauren Bacchios i färgglad tuppkam, ring i mulen och med glittrande ljusslingor kring sina horn, glider omkring på gatorna med sitt motorcykelgäng som deras hänsynslösa gängledare. Men det finns gator som är värre än de i centrala stan. Utanför tullarna har ondskan spridit ut sig och mörkret regerar. Ett uppdrag går snett för Beth och Pug och som straff får de en omöjlig uppgift: att ta sig utanför tullarna och stjäla ett paket. Något som ganska säkert innebär en plågsam död.

Om Tills tiden skiljer oss åt är en finstämd och ganska avskalad melodi med enkla toner, är istället Stockholms drottning årets musikfestival med sprakande diskokulor och kaskader av glittrande konfetti.

Märkligt nog är min stora favorit ändå Gamma. Märkligt eftersom den handlar om saker jag inte har någon kunskap om. Ändå är det denna som berör mig mest. Gamma som är en slags fortsättning på Tills tiden skiljer oss åt.

Årmiljarder efter årmiljarder har gått och människan är sedan länge borta och universum har slocknat. Kvar finns Gamma i ett Kollektiv som i eoner svärmat runt ett svart hål. En dag bryter Kollektivet samman och Gamma beger sig med vännen Kthelk’tha ut i det stora mörkret där ingenting finns kvar. Fast det visar sig att någonting ändå finns, något som förändrar allt.

Det som förvånar mig mest när jag läser Alfa och Omega, är förmågan att som författare kasta sig mellan sådana ytterligheter och ändå lyckas få det så himla himla bra. Hur han kan berätta om kvantpartiklar och Hawkingstrålning från svarta hål, och ändå få mig lika engagerad och berörd som när han skriver om drakdrottningar och elaka nissar i trasiga kläder.

Källner bjuder oss återigen på en hisnande resa med fantastiska berättelser. Mestadels om livet, universum och allting. Men också om järnsyrsor, elaka byråkrater och återvändande astronauter. Läsglädje helt enkelt.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Literature connoisseur och Barrikaden.

Tack till Fafner förlag för recensionsexemplar.

 

Marias bokhylla

Ibland kommer även livet i vägen

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till