Staden – Camilla Sten

Det har gått sextio år sedan hela befolkningen i den lilla gruvstaden Silvertjärn försvann. Niohundra människor spårlöst borta. Ingen vet hur det gick till. Var det en olycka, ett massjälvmord eller spelade stadens fanatiska väckelserörelse en roll i försvinnandet?

Alice är en ung dokumentärfilmare som vuxit upp med sin mormors berättelser om Silvertjärn. Nu vill hon en gång för alla ta reda på sanningen. Hon och hennes team ska tillbringa fem dagar i den isolerade och övergivna staden och samla in material till filmen. Men så fort de anländer börjar de höra underliga ljud och se oförklarliga saker. Snart måste de fråga sig om det förflutna verkligen är förflutet, eller om staden kommer att sluka dem också.

Staden är skriven av Camilla Sten.

Den här boken var helt okänd för mig när jag snubblade över den i Storytel. Visst har jag hört talas om Camilla Sten och hennes mysrysliga böcker för slukaråldern, men de har av någon anledning aldrig hamnat i min läslista. Jag är dock glad att Staden ramlade ner i mitt knä.

Den beskrivs som en psykologisk thriller, men det här är rätt skräckligt faktiskt. Mer än bara en thriller. Den påminner på många sätt om Christian Johanssons bok Skönheten som jag tyckte mycket om. En skräckroman med deckarkänsla, där vi får några pusselbitar i taget till mysteriet med Silvertjärns försvunna befolkning. I början stör det mig lite att skeendet är ganska vagt beskrivet. Händelserna är ofta subtila och som läsare förstår man inte alltid  om något faktiskt hände eller inte. När jag efter ett tag inser att berättaren kanske inte är helt pålitlig blir det subtila självklart.

Inte bara är Alice en opålitlig berättare, hon är även ganska osympatisk visar det sig. Kombinationen gör att jag inte alls litar på vad som händer vilket faktiskt förstärker det skräckliga. Även om jag irriterar mig enormt på berättaren Alice, engagerar hon tillräckligt för att jag ska vilja veta bakgrunden till varför hon beter sig som hon gör.

Berättare är dels Alice i nutid och hennes mormor i dåtid. Vi får följa vad som händer idag och vad som hände då, något som ger extra själ till hela berättelsen. Speciellt de relationer vi får följa både i nutid och dåtid. Och även om jag inte är helt förtjust i slutet så gillar jag resan dit. Den övergivna staden med sina trasiga dörrar och fönster som kuliss fungerar ypperligt och några moment i boken är riktigt otrevliga. På ett härligt sätt.

Slutet känns aningen för tillrättalagt och osannolikt för att jag ska köpa det helt, men vägen dit är som sagt värt hela besväret. Rekommenderas varmt, gärna en mörk och blåsig kväll med regnet smattrande mot fönstren.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Läsa & Lyssna och Kapprakt.

Annonser

Törnrosor – Stephen och Owen King

Över en natt faller världens kvinnor i en märklig sömn. Pandemin sprider sig i takt med att tidszonerna släcks. Om de väcks blir kvinnorna livsfarliga. Och medan de sover befinner de sig på en helt annan plats.I en småstad i Appalacherna kämpar sheriff Lila Norcross för att hålla sig vaken medan männens ociviliserade sidor tar över allt mer. I jakten på botemedel utspelas en kamp på liv och död.

Törnrosor är skriven av Stephen King och Owen King.

Jag har läst en hel del omdömen och recensioner om boken och det enda som är glasklart är att läsarna är totalt oeniga. Framförallt män har svårt med den här boken av förståeliga skäl, för det är ingen vacker bild som målas upp. Medan kvinnorna sover ( och vävs in i kokonger ) härjar männen fritt. De våldtar sovande kvinnor, bränner upp dem, super och slåss sinsemellan. Och här blir ju de manliga läsarna lite kränkta och gillar inte att de framställs så endimensionellt. Men för den som är van Kingläsare är det här inget ovanligt. Männen är sällan speciellt trevliga i hans böcker, även om de goda brukar vara något fler än i Törnrosor. Hade det här varit en vanlig Kingbok så hade nog inte läsarna reagerat, men eftersom kvinnorna sover och därmed är totalt skyddslösa och utsatta, blir männens härjande så mycket tydligare. För tydligt kanske.

Att Stephen King är en man med åsikter är ingen hemlighet. Han twittrar aktivt och har lyckats bli blockad av självaste Donald Trump. Med Törnrosor tar han klivet ur garderoben och kommer ut som feminist. Att boken är skriven med en agenda är uppenbart och det är här det faktiskt blir lite jobbigt. Hur mycket jag än beundrar avsikten bakom berättelsen, så blir agendan alldeles för tydlig för att det ska kännas helt behagligt. Far och son King för oss med strikt hand genom denna feministiska uppenbarelsebok och berättelsen snårar sig fram mellan pekpinnar och vägskyltar. De pekar emellanåt med hela handen att där, titta där hur hemskt det faktiskt är. Och även om jag inte tycker de har fel så blir det lite jobbigt när de pekar med hela handen.

Berättelsen hade alltså tjänat på att vara mer subtil, lite mer tveksam i sin framfart. Dessutom så märks det tydligt att Stephen inte skrivit Törnrosor på egen hand. Samhället Dooling kunde ha tagit plats i vilken Kingbok som helst och karaktärerna kunde lika gärna ha kommit från Derry eller Jerusalems lot, men språket är inte typiskt Kingskt. För det mesta flyter det på bra, men emellanåt fastnar jag helt i märkliga meningsuppbyggnader jag inte förstår och skämt som faller platt. Det händer ett par gånger att jag måste läsa om en mening flera gånger för att förstå vad som faktiskt menas. Som om någon försöker sig på samma snåriga miljöskildringar eller underfundiga humor som Stephen King är sådan mästare i, men inte riktigt lyckas. Så jag utgår från att det är Owen King som visserligen är en bra författare, men inte riktigt når ända fram.

Nu låter det som jag inte gillar det här alls, men faktum är att jag slukade boken. Den är kanske inte så bra som den hade kunnat vara, men den är ändå bättre än mycket annat. Jag rekommenderar den alltså varmt.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

 

 

 

I still see you

Vid Veronicas köksbord sitter hennes pappa varje morgon och läser tidningen, grannen klipper gräsmattan och en dam går punktligt över gatan varje dag med sin rullator när Veronica cyklar till skolan. Allt är precis som vanligt. Tills de suddas ut och försvinner.

Precis som Veronicas pappa så dog grannen och damen och tusentals andra, i samband med Händelsen 10 år tidigare. En katastrof där ingen riktigt vet vad som hände, men en Händelse som lämnade världen befolkad av spöken. Remnants, eller rems som de kallas, finns överallt. Gör helt vanliga saker någon minut tills de suddas ut och försvinner, och därefter börjar de om från början i en oändlig loop mitt bland de levande. Loopen kan inte ändras, spökena är samma och eviga och de kan inte göra oss illa. Tills Veronica ser en helt ny rem en dag, en rem som verkar vilja henne illa.

Konceptet är fantastiskt och början av filmen är så lovande, att jag verkligen inte fattar hur man kan misslyckas så kapitalt med något som skulle kunna vara så bra. Jag fattar verkligen inte. Var castingpersonalen full? Hade de stafettinspelning med en ny regissör varje kvart, där den efterföljande regissören helt enkelt fick gissa vad den före gjort? Allvarligt talat alltså.

I början av filmen var jag totalt uppspelt, jäklar vad bra det verkade vara. Sedan hände något. Filmen är omväxlande jättebra, helt ok och totalt usel däremellan. Avsnitt som är så klyshiga och ostiga att det är skämskudde fram. Det är verkligen som om helt olika regissörer tagit en kvart var och gjort lite hur de vill med just sin del.

Och sedan har vi skådisarna. Ena huvudrollen spelas av Richard Harmon. I sin roll som Murphy i The 100 är han en stor favorit hos mig, men här är han helt enkelt för gammal med sina 27 år. Ofta känns det också som om han själv är lika trött på filmen som jag är.

Sedan har vi Bella Thorne som spelar Veronica. Hon hade säkert varit helt ok om det inte var för hennes läppar. Och jag vill verkligen poängtera att jag hatar när man shamear utseenden och det är heller inte min mening här. Men att en person som har fyllt sina läppar till bredden av vad som är möjligt ska spela deprimerad tonåring funkar inte. De ger henne ett konstant uttryck som ser likadant ut oavsett vad som händer. Som att hon hela tiden är på väg att ta en sexig selfie med halvöppna svullna läppar. Dessutom verkar hon faktiskt ha fysiskt svårt att prata med dem vilket gör att mitt fokus är på helt fel ställe under stora delar av filmen. Vilket är synd, för jag tror faktiskt att hon är en bra skådespelare egentligen.

Och utöver allt detta ovan så är filmen totalt förutsägbar när det handlar om vem skurken är ( ja det finns en skurk också ). Total besvikelse alltså.

Skräck, ångest, ( töntiga ) detektiver och en superhjälte – Kommande filmer

Det dyker upp några filmer alldeles snart som jag längtar lite extra efter.

Halloween ( som ju redan kommit ) med comeback av Jamie Lee Curtis är ju ett måste. Inte bara på grund av nostalgiska skäl, utan filmen ser faktiskt riktigt kul ut och för att Jamie ser så jäkla kick ass ut i trailern.

 

Boy erased. Bara trailern är svår att titta på utan att känna ångest, men filmen är nog en måste-se. Om en homosexuell pojke som blir skickad av sina föräldrar till ett terapiläger för att bli botad från sin homosexualitet. Något som tydligen fortfarande är en realitet för tusentals ungdomar i Usa.

Russel Crowe är ingen favorit hos mig, men han känns ändå som ett klockrent val att spela pappan i den här filmen. Nicole Kidman som jag annars gillar, känns inte lika självklar men kan säkert överraska mig.

 

Holmes and Watson. Namnet säger ju allt och här är radarparet i ny tappning. Töntigt skådispar förvisso och filmen ser ju inte helt seriös ut ( minst sagt ), men den verkar faktiskt rätt rolig. Töntigt kan vara kul, om det görs rätt.

 

Aquaman. Jason Momoa, är allt jag säger.

IT

Den här såg jag för några veckor sedan och av flera olika orsaker var jag superpepp och hade skyhöga förväntningar. Dels spelar Bill Skarsgård Pennywise och Bill är en av de allra bästa skådespelarna därute just nu, enligt mig. Dessutom delar de upp barndelen och vuxendelen till två filmer. Speciellt det här känns som ett genidrag, så karaktärerna får den tid de behöver och vi slipper sitta och titta på en 4 timmar lång film. IT i bokform är ju som bekant tegelstenarnas tegelsten.

Jag hade alltså skyhöga förväntningar och faktiskt blev jag inte ett dugg besviken. Jag gillade den rejält. Bill skötte sig bra, men framförallt barnskådisarna gör ett fenomenalt jobb. Jag gillar allihop.

Det jag kommer ihåg mest från gamla filmen är känslan av frånvaron av vuxna. Ett ämne som tydligt löper igenom flera av Kings böcker som en röd tråd, och den känslan har man lyckats fånga även här. Trots att alla vuxna faktiskt inte är frånvarande, snarare tvärtom. Eller kanske är det inte så mycket frånvaron av vuxna, lika mycket som vuxna som inte lyssnar eller ser? Resultat blir ju onekligen samma, barn som är hänvisade till varandra på många sätt. Och det är vad jag gillar bäst här. Hur lojala de är mot varandra när det verkligen gäller. Speciellt när Bev, fenomenalt gestaltad av Sophia Lillis, behöver hjälp så ställer de upp utan att tveka. Inga frågor, de bara gör det.

Filmen kanske inte är så skräcklig egentligen, förutom vissa självklara jumpscares, men förstås ändå tillräcklig obehaglig för att hamna i skräckfacket. Även om jag inte hade några problem att se den ensam hemma, så var det nog ändå bra att jag inte såg den på bio.

Nu ser jag väldigt mycket fram emot nästa film. Jag hoppas de lyckas lika bra med castingen som i den här och det ska framförallt bli intressant att se vuxenversionen av Bev. Kanske är jag inte lika superpepp eftersom det alltid varit barnens historia som fängslat mig i berättelsen, men pepp är jag.

The Haunting of Hill House – Netflix

Jag låg sjuk i en släng av pest hela förra veckan och tiden ägnades åt de två bästa sakerna man kan göra när man är riktigt sjuk. Jag spelade massor av Candy crush friends  ( ni har väl inte missat det kommit en ny variant av Candy crush?) och jag bingeade nya Netflixserien The Haunting of Hill House. 

Som ni hör på namnet är det skräck och omdömena har varierat mellan allt från flopp till topp. Serien baserar sig på en bok och har man läst den faller tydligen serien platt i jämförelse. Jag har dock inte gjort det, så det var rätt förutsättningslöst jag började titta. Och jag gillar!

En trasig familj i nutid lever i förnekelse om vad som verkligen hände i Hill House för så många sedan, trots att samtliga familjemedlemmar lider av traumatiska minnen. När en av dem dör i vad som verkar vara självmord kommer allt upp till ytan igen och tvingar dem att konfronteras med det förflutna. Vad var det egentligen som hände i Hill house för så många år sedan, och varför verkar samma sak hända igen?

Härlig hederlig gammal spökskräck för oss som inte är överförtjusta i blod och gore. Samtidigt får vi följa familjemedlemmarna i deras relation till varandra som är färgad av missbruk, lögner och svek. Lite långsam blir den i mitten, när alla under en begravning samlas i en slags uppgörelse i stil med Jonathan Troppers bok Sju jävligt långa dagar. Den sorten där alla är i samma rum och ältar gamla oförätter medan de vankar av och an under ett jäkligt långt dygn. Men bortsett från det gillar jag det här. Mörkt, spännande och jumpscares som inte känns helt klichée. Dessutom dyker det naturligtvis upp överraskande twister i slutet.

Skådespelarna är alla bra och övertygande i sina roller. Det enda misstaget är att de är för lika varandra utseendemässigt, så det tar ett tag att få ordning på vem som är vem.

En av de bättre satsningarna på skräck senaste tiden där jag inte blir besviken halvvägs in i serien. Rekommenderas.

 

Saken som åt Danny Smith

Korsfästa katter, våldsamma självmord och märkliga mardrömmar. Något fasansfullt är på väg att ske i den småländska idyllen Högsby.

Novellens berättarjag tar oss tillbaka till sin barndom och året när allt förändrades. Vi får höra om bästa vännen Danny och hur något nästlade sig in i deras liv och tog över allt det som var bra.

Det har gått några år sedan jag skrev om Johan Ring, och då var det i samband med hans romandebut Fyra minuter som jag hyllade högt. Varför jag har väntat så länge med att läsa novellerna kan jag inte svara på, men jag är väldigt glad att jag äntligen gjorde det. För det här är en absolut tiopoängare. Full pott alltså.

Och jag vet att det är tjatigt när varenda skräckförfattare ska jämföras med antingen Stephen King eller vår svenska John Ajvide Lindqvist, men ibland bara måste man. För det är väldigt mycket King över det här, på riktigt.

Saken som åt Danny Smith ( titeln! )  har samma känsla som Stand by me ( bokens titel var Höstgärning och novellen hette där The body ) och IT gav mig när jag läste dem för många år sedan. Eviga somrar, äventyr längs ett järnvägsspår och frånvarande vuxna medan allt gick åt helskotta. Precis så. Den där lilla kärnan av sorg, vänskap och förlorad barndom som så ofta lagt grunden till Kings berättelser. Den finns här så starkt rakt igenom hela novellen. Tillsammans med det otäcka, den där förnimmelsen av att någonting är skevt, blir det mästerligt.

Jag älskar verkligen den här novellen och hoppas innerligt att Johan Ring så småningom ger oss fler böcker. Gör han det kommer han bli en av de stora, jag är fortfarande helt övertygad om det. Tills dess ska jag fortsätta njuta av de noveller som finns.

Saken som åt Danny Smith finns hos streamingtjänsterna som ljudbok och e-novell, samt hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om novellen är Bokföring enligt Monika, Läsa och Lyssna samt Bok & Film.