Doctor Who – Arachnids in the UK

Jag är snäll idag så jag skippade spindelbilderna. För vi får massor av spindlar i det här avsnittet. Gigantiska, håriga saker med massor av ben som krälar runt i Sheffield.

Mr Big från Sex and the City gästspelar som evil hotellmagnat. En Trumpkopia som bryr sig mer om alla pengar han kan tjäna, än det faktum att han orsakat massiv genmutation hos spindlarna i Sheffield. Kul att se Mr Big i en helt annan roll än jag är van vid, men samtidigt gör han en ganska lam skurk tyvärr. Och ännu mer tyvärr blir det, för avsnittet suger faktiskt. Det här är bland det sämsta jag sett i Doctor Who och jag blir mer och mer frustrerad över Chibnalls oförmåga att ge oss en riktigt komplex story.

Avsnitten hittills har varit bra, men de är långt ifrån så fantastiska som de kunde/borde ha varit med Jodie Whittakers fantastiska tolkning av Doktorn. Det här är dock ett totalt bottennapp som börjar bra och spännande, men slutar i gigantiska plotholes och en simpel lösning som inte alls känns likt Doktorn. Spoilers efter trailern. 

Doktorn och följeslagarna är alltså tillbaka i dagens Sheffield och upptäcker där att spindlarna muterat till gigantiska bestar. De hittar orsaken ( och nästet )  i ett nybyggt hotell som visar sig vara byggt över en dumpningsstation för farligt avfall. Elake hotellmagnaten vägrar hjälpa till men Doktorn kommer till slut på att vibrationer lockar till sig spindlarna. Den naturliga lösningen blir att låta Ryan spela sin rapmusik ( ! ) över hotellet och locka in spindlarna i ett skyddsrum. Och här är det väl meningen att de helt enkelt ska låta spindlarna svälta ihjäl eller kvävas till döds, vilket som nu kommer först. Så långt ifrån Doktorn man kan komma i all sin grymhet.

Vad som hände med resten av spindlarna i staden får vi inte veta. De verkar helt enkelt bortglömda eller så hoppades kanske Chibnall att ingen skulle märka att han tokslarvade med lösningen. Riktigt uselt avsnitt och jag blir mer och mer besviken på Chibnall som showrunner.

Annonser

I still see you

Vid Veronicas köksbord sitter hennes pappa varje morgon och läser tidningen, grannen klipper gräsmattan och en dam går punktligt över gatan varje dag med sin rullator när Veronica cyklar till skolan. Allt är precis som vanligt. Tills de suddas ut och försvinner.

Precis som Veronicas pappa så dog grannen och damen och tusentals andra, i samband med Händelsen 10 år tidigare. En katastrof där ingen riktigt vet vad som hände, men en Händelse som lämnade världen befolkad av spöken. Remnants, eller rems som de kallas, finns överallt. Gör helt vanliga saker någon minut tills de suddas ut och försvinner, och därefter börjar de om från början i en oändlig loop mitt bland de levande. Loopen kan inte ändras, spökena är samma och eviga och de kan inte göra oss illa. Tills Veronica ser en helt ny rem en dag, en rem som verkar vilja henne illa.

Konceptet är fantastiskt och början av filmen är så lovande, att jag verkligen inte fattar hur man kan misslyckas så kapitalt med något som skulle kunna vara så bra. Jag fattar verkligen inte. Var castingpersonalen full? Hade de stafettinspelning med en ny regissör varje kvart, där den efterföljande regissören helt enkelt fick gissa vad den före gjort? Allvarligt talat alltså.

I början av filmen var jag totalt uppspelt, jäklar vad bra det verkade vara. Sedan hände något. Filmen är omväxlande jättebra, helt ok och totalt usel däremellan. Avsnitt som är så klyshiga och ostiga att det är skämskudde fram. Det är verkligen som om helt olika regissörer tagit en kvart var och gjort lite hur de vill med just sin del.

Och sedan har vi skådisarna. Ena huvudrollen spelas av Richard Harmon. I sin roll som Murphy i The 100 är han en stor favorit hos mig, men här är han helt enkelt för gammal med sina 27 år. Ofta känns det också som om han själv är lika trött på filmen som jag är.

Sedan har vi Bella Thorne som spelar Veronica. Hon hade säkert varit helt ok om det inte var för hennes läppar. Och jag vill verkligen poängtera att jag hatar när man shamear utseenden och det är heller inte min mening här. Men att en person som har fyllt sina läppar till bredden av vad som är möjligt ska spela deprimerad tonåring funkar inte. De ger henne ett konstant uttryck som ser likadant ut oavsett vad som händer. Som att hon hela tiden är på väg att ta en sexig selfie med halvöppna svullna läppar. Dessutom verkar hon faktiskt ha fysiskt svårt att prata med dem vilket gör att mitt fokus är på helt fel ställe under stora delar av filmen. Vilket är synd, för jag tror faktiskt att hon är en bra skådespelare egentligen.

Och utöver allt detta ovan så är filmen totalt förutsägbar när det handlar om vem skurken är ( ja det finns en skurk också ). Total besvikelse alltså.

Doctor Who – Rosa ( Parks )

Jag vill varna för att inlägget kommer att innehålla spoilers efter första trailern. Allt efter den trailern är alltså spoilers, men fram till dess är det bara läsa vidare ( och se trailern förstås ).

I avsnitt 3 hamnar alltså Doktorn och hennes tre följeslagare i 50-talets Alabama. Närmare bestämt dagen innan Rosa Parks bestämmer sig för att inte lämna sin sittplats på bussen till en vit man. Det visar sig att någon är ute efter att ändra historien och självklart måste Doktorn se till att det inte händer.

Det är episoder som det här som gör att Doctor Who är en så fantastisk serie. Avsnitt som verkligen betyder något, som lär våra barn om vår historia och vad som är viktigt. Jag är visserligen glad att inte alla avsnitt är så. Jag gillar okända planeter, cybermen och interstellära hot. Men däremellan ploppar det upp sådana här avsnitt som ger ett extra djup till hela serien.

Avsnittet lyfter dessutom följeslagarna Graham och Ryan. Ryan som är en helt vanlig tonåring från nutiden råkar oväntat ut för dåtidens öppna rasism. En chockerande händelse som borde påverka även den mest hårdhudade tittare. Graham står för säsongens första gapskratt när han i en pressad situation ska försöka förklara för en polis vad de egentligen gör där. Sjukt rolig scen! Utöver det stod han även för en stor del av tårarna jag fällde i slutet. Jag återkommer till det längre ner, men Graham som karaktär är verkligen sympatisk, mångfacetterad och viktig för serien. Jag gillar honom och Ryan starkt. Tyvärr står Yazz fortfarande i bakgrunden, även om hon har ett fint moment i avsnittet också.

Ett av de bästa avsnitten i Doctor Who överhuvudtaget. I topp tillsammans med avsnittet om Vincent van Gogh i säsong 5, där en bruten van Gogh får se ( bokstavligt ) hur hans konst har påverkat världen. Oerhört fint avsnitt. Så jag gillade det här även om jag faktiskt är besviken på själva skurken. Skurken känns så futtig på något sätt. Mer om det också längre ner.

Rosa Parks, en kvinna som förändrade världen. Och, som det visar sig, även universum.

 

Spoilerdags!

Ok, så någon försöker hindra Rosa Parks från att åka med bussen och ytligt sett så är det ju en väldigt bra story. Men jag önskar den hade mer djup. Alltså själva orsaken till att skurken vill ändra historien. Det är ändå Doctor Who vi tittar på och där är skurkarna något utöver det vanliga. Eller bör vara i alla fall. För i det här fallet är skurken inget annat än en tråkig gammal rasist. Det finns ingen spännande agenda dold under ytan, ingen utomjordisk robot/alien eller levande staty som ligger bakom, utan ”bara” en idiotisk rasist. En tidsresande sådan förvisso, men ändå. Doctor Who brukar inte vara så tydlig, ska inte vara så tydlig eller enkel. Så stor besvikelse där.

Däremot är jag grymt imponerad av slutet. Ett slut där Doktorns och följeslagarnas uppgift är att inte göra något alls. De som ska kämpa när andra råkar illa ut, när andra råkar ut för orättvisor, måste bara sitta där och låta Rosa Parks bli utsatt och arresterad. Och det är verkligen fullkomligt hjärtskärande. Speciellt Graham visar så tydligt hur ont det gör att vara delaktig i det här, att vara en av dem som tvingar Rosa till att agera och därmed bli utsatt.

Många Who-fans har också klagat på musiken i slutet. Det hör liksom inte till serien att lägga in moderna popdängor som förstärkare. Men här passar det utmärkt enligt mig. Speciellt som låten tydligen är den officiella låten för Black Lives Matter-rörelsen. Så passande och känslostarkt att tårarna rullade fritt här hemma. Ni får slutet av mig här och jag tycker absolut man ska titta även om man inte följer Doctor Who.

Skräck, ångest, ( töntiga ) detektiver och en superhjälte – Kommande filmer

Det dyker upp några filmer alldeles snart som jag längtar lite extra efter.

Halloween ( som ju redan kommit ) med comeback av Jamie Lee Curtis är ju ett måste. Inte bara på grund av nostalgiska skäl, utan filmen ser faktiskt riktigt kul ut och för att Jamie ser så jäkla kick ass ut i trailern.

 

Boy erased. Bara trailern är svår att titta på utan att känna ångest, men filmen är nog en måste-se. Om en homosexuell pojke som blir skickad av sina föräldrar till ett terapiläger för att bli botad från sin homosexualitet. Något som tydligen fortfarande är en realitet för tusentals ungdomar i Usa.

Russel Crowe är ingen favorit hos mig, men han känns ändå som ett klockrent val att spela pappan i den här filmen. Nicole Kidman som jag annars gillar, känns inte lika självklar men kan säkert överraska mig.

 

Holmes and Watson. Namnet säger ju allt och här är radarparet i ny tappning. Töntigt skådispar förvisso och filmen ser ju inte helt seriös ut ( minst sagt ), men den verkar faktiskt rätt rolig. Töntigt kan vara kul, om det görs rätt.

 

Aquaman. Jason Momoa, är allt jag säger.

Doctor Who – The Ghost Monument

Det blir några inlägg om Doctor Who tätt inpå varandra nu tyvärr. Det har sänts fyra avsnitt och jag hamnade lite efter, så jag tänkte komma ikapp så jag är i fas med serien och därefter kan ta ett avsnitt i veckan.

Så avsnitt två den här säsongen heter The Ghost monument.

Doktorn och hennes tre följeslagare hamnar på en okänd planet som visar sig vara slutstationen i en tävling. Två deltagare återstår som har lyckats ta sig hit, och med sig fick de Doktorn och hennes följeslagare som nu är strandsatta. Tävlingen tar slut när en ensam vinnare når det som kallas The Ghost monument.

Det visar sig att planeten gömmer dödliga hemligheter och Doktorn, hennes följeslagare och de två tävlingsdeltagarna, kämpar tillsammans för att överleva hela vägen till sig slutet.

En serie är ju bara så bra som sitt senaste avsnitt, så hur var det här då?

Jodie fortsätter imponera på mig. Hon är envis och rolig på ett sätt som känns väldigt mycket Doctor Who. Följeslagarna Graham och Ryan tar mer plats än Yazz, men jag har fortfarande förhoppningar om att hon steppar upp längre fram. Den jag var mest tveksam till från början var Graham. Han som i början kändes som en kränkt sur gubbe visar sig vara en härlig typ. Hans karaktär visar också hur viktigt det är att inte låta sorg ta överhand, utan försöka använda den för att istället hedra den man sörjer. Hans och Ryans förhållande är rätt komplicerat, styvfarfar till Ryan som han ju är. En styvfarfar Ryan inte har accepterat än. Jag ser verkligen fram emot att följa deras relation och tror den kommer utvecklas på ett fantastiskt sätt.

Vi har ju även en ny showrunner den här säsongen vilket innebär att avsnitten faktiskt skiljer sig en aning mot vad vi är vana vid. Jag har vissa åsikter men kommer att lufta dem mer längre fram. Jag nöjer mig med att säga att avsnittet var bra. Bättre än säsongsöppningen, även om jag gillade det också. Och precis som i förra avsnittet grät jag en skvätt. Slutet på det här avsnittet är ett riktigt halleluja-moment för oss Whovians.

IT

Den här såg jag för några veckor sedan och av flera olika orsaker var jag superpepp och hade skyhöga förväntningar. Dels spelar Bill Skarsgård Pennywise och Bill är en av de allra bästa skådespelarna därute just nu, enligt mig. Dessutom delar de upp barndelen och vuxendelen till två filmer. Speciellt det här känns som ett genidrag, så karaktärerna får den tid de behöver och vi slipper sitta och titta på en 4 timmar lång film. IT i bokform är ju som bekant tegelstenarnas tegelsten.

Jag hade alltså skyhöga förväntningar och faktiskt blev jag inte ett dugg besviken. Jag gillade den rejält. Bill skötte sig bra, men framförallt barnskådisarna gör ett fenomenalt jobb. Jag gillar allihop.

Det jag kommer ihåg mest från gamla filmen är känslan av frånvaron av vuxna. Ett ämne som tydligt löper igenom flera av Kings böcker som en röd tråd, och den känslan har man lyckats fånga även här. Trots att alla vuxna faktiskt inte är frånvarande, snarare tvärtom. Eller kanske är det inte så mycket frånvaron av vuxna, lika mycket som vuxna som inte lyssnar eller ser? Resultat blir ju onekligen samma, barn som är hänvisade till varandra på många sätt. Och det är vad jag gillar bäst här. Hur lojala de är mot varandra när det verkligen gäller. Speciellt när Bev, fenomenalt gestaltad av Sophia Lillis, behöver hjälp så ställer de upp utan att tveka. Inga frågor, de bara gör det.

Filmen kanske inte är så skräcklig egentligen, förutom vissa självklara jumpscares, men förstås ändå tillräcklig obehaglig för att hamna i skräckfacket. Även om jag inte hade några problem att se den ensam hemma, så var det nog ändå bra att jag inte såg den på bio.

Nu ser jag väldigt mycket fram emot nästa film. Jag hoppas de lyckas lika bra med castingen som i den här och det ska framförallt bli intressant att se vuxenversionen av Bev. Kanske är jag inte lika superpepp eftersom det alltid varit barnens historia som fängslat mig i berättelsen, men pepp är jag.