Lost in Space – Netflix

Så jag började titta på den här igår och har bara sett ett avsnitt, vilket egentligen är för lite för att tycka någonting alls. Men jag tänker tycka till lite ändå.

Serien handlar om familjen Robinson som ska bli kolonister på en annan planet, men resan dit går inte riktigt som planerat och de blir strandsatta på en okänd planet. Naturligtvis börjar saker gå åt helskotta direkt och de får börja med att kämpa för sina liv.

Varning för spoiler från första avsnittet.

De kraschlandar alltså på en okänd planet, och råkar hamna på en isglaciär. Omedelbart efter att de lyckats ta sig ut sjunker rymdskeppet ner under isen i vatten. Och ungefär här går trovärdigheten åt fanders. För ett av barnen ska ta sig in i rymdskeppet för att hämta lite grejer och det går jättebra, tills vattnet helt plötsligt fryser till is och hon blir fångad i isen. Hela sjön fryser alltså till under de sekunder det tar för henne att försöka ta sig några meter upp. Under tiden sitter resten av familjen bredvid sjön i sina rymddräkter,  utan hjälm, mössa eller någonting och ingen fryser det minsta lilla. Så vill du se en någorlunda trovärdig science fiction-serie så är det här inget för dig.

Däremot är det rätt snyggt ändå, så jag kommer hålla ut lite till. Snyggt foto, snygg teknik, snygg alien och en spännande cliffhanger lockar mig ändå tillräckligt för att se nästa avsnitt också. Och det är ju ändå hyggligt att man får veta premisserna för serien redan efter bara några minuter, så har man ett litet hum om vad man kan förvänta sig.

 

Annonser

De vandrande städerna av Philip Reeve kommer som film.

För några år sedan läste jag boken De vandrande städerna, en salig blandning av postapokalyps och steampunk. En bokserie som borde ha tilltalat mig, men som jag inte alls fastnade för. Jag gillade konceptet, att man i en postapokalyptisk framtid byggt svävande städer, men författarens språk tilltalade inte mig. Jag läste en hel bok och kände absolut ingenting för karaktärerna, så det var liksom ingen mening att fortsätta.

Och nu kommer den alltså som film. Kanske kan det här bli ett av de där sällsynta tillfällena när filmen faktiskt är bättre än boken? Jag vill gärna tro det. Speciellt när Peter Jackson håller i spakarna. Det dröjer ett tag till dock, i december släpps filmen.

 

The Cloverfield Paradox

En av de läskigaste filmer jag vet är Event Horizon ( att Sam Neill är med gör förvisso sitt till ). Den har ganska många år på nacken, men är fortfarande den enda skräckfilmen som faktiskt fått mig att drömma mardrömmar. Vilket var lite lustigt, för även om jag tyckte den var rätt läskig medan jag tittade reagerade jag ändå inte nämnvärt. Så mardrömmar i veckor efteråt var helt otippat och inget jag råkat ut för varken före eller efter. Jag har sett den igen för bara något år sedan och det är en film som faktiskt håller rätt bra än.

Så när The Cloverfield Paradox jämförts med Event Horizon var jag ju tvungen att titta. Men nä, så roligt blev det inte.

Jorden lider av energibrist och man har byggt en rymdstation som ska lösa problemet. Exakt hur tänker jag inte gå in på ( pga komplicerat rymdgrejs ) men risken är att man samtidigt råkar öppna upp för andra dimensioner/parallella världar samtidigt. Och det är naturligtvis precis vad som händer när de efter flera år i rymden äntligen lyckas få igång Största Bästa Jättestrålen. Naturligtvis är det ingen som förstår vad som händer i början, men när jorden helt plötsligt inte finns där den alltid funnits och en okänd kvinna hittas intrasslad i ett kabelskåp ( bokstavligen intrasslad med kablar igenom hela kroppen ) börjar sanningen gå upp för medlemmarna. Parallella världar har krockat och släppt in diverse grejer i varandras universum.

Och på något sätt har man lyckats göra filmen så långtråkig att allt det här blir en snarkfest. Jag tittade kanske 45 minuter för att sedan helt plötsligt upptäcka att jag satt och spelade spel på mobilen istället. Jag hade alltså slutat titta utan att ens märka det och tittade upp igen lagom till slutet. Vilket var tur, för slutet är faktiskt sjukt roligt. Det är nog inte meningen att det ska vara roligt, men jag skrattade hejdlöst de sista tio sekunderna av filmen.

Så summan av kardemumman var att det ändå var värt det. Mitt råd? Titta på filmen, spela lite på mobilen eller läs en bok samtidigt och förläng livet med ett gott skratt på slutet.

Salvation – De har 186 dagar på sig att rädda jorden

Det finns vissa ord som jag går igång starkt på. Orden asteroid, planet killer och apokalyps är några av dessa, så när jag såg trailern för nya serien, Salvation, var jag ju tvungen att titta direkt. Och den är inte helt usel, men inte fantastisk heller.

Studenten Liam Cole upptäcker en asteriod som enligt hans beräkningar kommer nå jorden om 186 dagar. En asteriod av storleken planet killer. Når den jorden tar den alltså kål på hela planeten och det går ju inte för sig. Liam tar kontakt med den excentriske forskaren och billionären Darius Tanz, mannen som äger Tanz Industries, för hjälp. Med lite hjälp inifrån Pentagon är alltså timern på nedräkning. De ska försöka styra bort asteroiden så den missar jorden. Samtidigt bygger Darius på en rymdark, ifall plan A skulle gå åt helskotta. En ark med plats för 160 människor som ska se till att mänskligheten kan överleva någon annanstans, på Mars till exempel.

Och det låter ju bra och allt det där, men njaa. Jag är inte såld. Lite såld, men inte helt.

Ett stort plus är att serien är gjord med aningens humor. Något som är totalt nödvändigt eftersom det mesta som händer är helt osannolikt. Darius ( som utseendemässigt dessutom påminner starkt om Robert Downey Jr ) är seriens egen Iron man ( fast utan dräkten ). Ni vet, Tony Stark, som äger Stark Industries och kan bygga nästan vad som helst med hjälp av sina miljarders miljarder dollar. Här får vi Tanz Industries som alltså ska bygga massa saker. Bråk i Pentagon om vad som ska och inte ska göras, ett okänt hot utöver asteroiden och en klumpig men supersmart student. Och resultatet är ok.

Hade den gjorts med mer humor hade serien helt klart fungerat bättre. En serie som har en så osannolik händelseutveckling kan inte ta sig själv på för stort allvar. Speciellt inte när man stoppat in en Tony Stark-kopia. Det blir lite löjeväckande utan självdistansen som humorn hade tillfört. Det funkar dock tillräckligt bra för att bingea igenom serien om du inte har något bättre för dig, men så fort du stänger av glömmer du bort den. Helt ok underhållning en ledig dag alltså, men inget som får en att ligga sömnlös av spänning.

Ghost Wars – Ny skräckserie på Netflix

Så vi började titta på Ghost Wars i helgen. Eller jag började titta själv, men insåg efter bara ett avsnitt att jag måste ha sällskap till serien. För den är faktiskt rejält läskig. Vi pratar spökläskig för en gångs skull, vilket jag gillar. Jag tycker alltför många skräckserier och filmer nu handlar om tortyr, gore och mänsklig ondska, så det är trevligt att få ordentlig spökskräck kryddat med gammal hederlig besatthet och exorcism.

I centrum står Roman som alltid kunnat se spöken och därmed är något av en outcast i staden. Han ses som udda och konstig och är en utböling trots att han växt upp där. Men så blir det en jordbävning som visar sig vara orsakad av ett projekt som pågår i i staden. Jordbävningen släpper lös något annat än de spöken Roman är van vid. Illasinnade sådana och även andra människor börjar plågas av dem. En okänd kraft beseglar samtidigt staden så ingen kan ta sig in eller ut, samtidigt som skräcken i staden växer. Kanske är den utstötte Roman deras räddning från ondskan.

Jag har sett fyra avsnitt hittills och jag gillar den. Serien är rätt spretig i början så jag har inte riktigt fått grepp om den än, men den verkar lovande. Rejäl ( som i skitläskig ) spökskräck med lite dramakänsla och en touch av Stephen King skulle jag säga. I ett avsnitt får vi ett barn som är läskigare än Damien, just sayin. De som känner sina gamla skräckklassiker förstår. Inget för den känsliga alltså.

 

Uppdatering: Jag tar tillbaka.

Tusen sidor

We´re all stories in the end

Fear Not The Dark

En blogg om skräckfilmer och skräcklitteratur

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till