Doctor Who – The Ghost Monument

Det blir några inlägg om Doctor Who tätt inpå varandra nu tyvärr. Det har sänts fyra avsnitt och jag hamnade lite efter, så jag tänkte komma ikapp så jag är i fas med serien och därefter kan ta ett avsnitt i veckan.

Så avsnitt två den här säsongen heter The Ghost monument.

Doktorn och hennes tre följeslagare hamnar på en okänd planet som visar sig vara slutstationen i en tävling. Två deltagare återstår som har lyckats ta sig hit, och med sig fick de Doktorn och hennes följeslagare som nu är strandsatta. Tävlingen tar slut när en ensam vinnare når det som kallas The Ghost monument.

Det visar sig att planeten gömmer dödliga hemligheter och Doktorn, hennes följeslagare och de två tävlingsdeltagarna, kämpar tillsammans för att överleva hela vägen till sig slutet.

En serie är ju bara så bra som sitt senaste avsnitt, så hur var det här då?

Jodie fortsätter imponera på mig. Hon är envis och rolig på ett sätt som känns väldigt mycket Doctor Who. Följeslagarna Graham och Ryan tar mer plats än Yazz, men jag har fortfarande förhoppningar om att hon steppar upp längre fram. Den jag var mest tveksam till från början var Graham. Han som i början kändes som en kränkt sur gubbe visar sig vara en härlig typ. Hans karaktär visar också hur viktigt det är att inte låta sorg ta överhand, utan försöka använda den för att istället hedra den man sörjer. Hans och Ryans förhållande är rätt komplicerat, styvfarfar till Ryan som han ju är. En styvfarfar Ryan inte har accepterat än. Jag ser verkligen fram emot att följa deras relation och tror den kommer utvecklas på ett fantastiskt sätt.

Vi har ju även en ny showrunner den här säsongen vilket innebär att avsnitten faktiskt skiljer sig en aning mot vad vi är vana vid. Jag har vissa åsikter men kommer att lufta dem mer längre fram. Jag nöjer mig med att säga att avsnittet var bra. Bättre än säsongsöppningen, även om jag gillade det också. Och precis som i förra avsnittet grät jag en skvätt. Slutet på det här avsnittet är ett riktigt halleluja-moment för oss Whovians.

IT

Den här såg jag för några veckor sedan och av flera olika orsaker var jag superpepp och hade skyhöga förväntningar. Dels spelar Bill Skarsgård Pennywise och Bill är en av de allra bästa skådespelarna därute just nu, enligt mig. Dessutom delar de upp barndelen och vuxendelen till två filmer. Speciellt det här känns som ett genidrag, så karaktärerna får den tid de behöver och vi slipper sitta och titta på en 4 timmar lång film. IT i bokform är ju som bekant tegelstenarnas tegelsten.

Jag hade alltså skyhöga förväntningar och faktiskt blev jag inte ett dugg besviken. Jag gillade den rejält. Bill skötte sig bra, men framförallt barnskådisarna gör ett fenomenalt jobb. Jag gillar allihop.

Det jag kommer ihåg mest från gamla filmen är känslan av frånvaron av vuxna. Ett ämne som tydligt löper igenom flera av Kings böcker som en röd tråd, och den känslan har man lyckats fånga även här. Trots att alla vuxna faktiskt inte är frånvarande, snarare tvärtom. Eller kanske är det inte så mycket frånvaron av vuxna, lika mycket som vuxna som inte lyssnar eller ser? Resultat blir ju onekligen samma, barn som är hänvisade till varandra på många sätt. Och det är vad jag gillar bäst här. Hur lojala de är mot varandra när det verkligen gäller. Speciellt när Bev, fenomenalt gestaltad av Sophia Lillis, behöver hjälp så ställer de upp utan att tveka. Inga frågor, de bara gör det.

Filmen kanske inte är så skräcklig egentligen, förutom vissa självklara jumpscares, men förstås ändå tillräcklig obehaglig för att hamna i skräckfacket. Även om jag inte hade några problem att se den ensam hemma, så var det nog ändå bra att jag inte såg den på bio.

Nu ser jag väldigt mycket fram emot nästa film. Jag hoppas de lyckas lika bra med castingen som i den här och det ska framförallt bli intressant att se vuxenversionen av Bev. Kanske är jag inte lika superpepp eftersom det alltid varit barnens historia som fängslat mig i berättelsen, men pepp är jag.

The Haunting of Hill House – Netflix

Jag låg sjuk i en släng av pest hela förra veckan och tiden ägnades åt de två bästa sakerna man kan göra när man är riktigt sjuk. Jag spelade massor av Candy crush friends  ( ni har väl inte missat det kommit en ny variant av Candy crush?) och jag bingeade nya Netflixserien The Haunting of Hill House. 

Som ni hör på namnet är det skräck och omdömena har varierat mellan allt från flopp till topp. Serien baserar sig på en bok och har man läst den faller tydligen serien platt i jämförelse. Jag har dock inte gjort det, så det var rätt förutsättningslöst jag började titta. Och jag gillar!

En trasig familj i nutid lever i förnekelse om vad som verkligen hände i Hill House för så många sedan, trots att samtliga familjemedlemmar lider av traumatiska minnen. När en av dem dör i vad som verkar vara självmord kommer allt upp till ytan igen och tvingar dem att konfronteras med det förflutna. Vad var det egentligen som hände i Hill house för så många år sedan, och varför verkar samma sak hända igen?

Härlig hederlig gammal spökskräck för oss som inte är överförtjusta i blod och gore. Samtidigt får vi följa familjemedlemmarna i deras relation till varandra som är färgad av missbruk, lögner och svek. Lite långsam blir den i mitten, när alla under en begravning samlas i en slags uppgörelse i stil med Jonathan Troppers bok Sju jävligt långa dagar. Den sorten där alla är i samma rum och ältar gamla oförätter medan de vankar av och an under ett jäkligt långt dygn. Men bortsett från det gillar jag det här. Mörkt, spännande och jumpscares som inte känns helt klichée. Dessutom dyker det naturligtvis upp överraskande twister i slutet.

Skådespelarna är alla bra och övertygande i sina roller. Det enda misstaget är att de är för lika varandra utseendemässigt, så det tar ett tag att få ordning på vem som är vem.

En av de bättre satsningarna på skräck senaste tiden där jag inte blir besviken halvvägs in i serien. Rekommenderas.

 

The space between us

Sommaren börjar ta slut och det är dags att köra igång blogghösten. Vi har hunnit skaffa en till valp, Gizmo,  och alldeles nyligen flyttat. Igen, men den här gången blev det drömhuset så nu stannar vi där vi är. Det har blivit mer filmer än böcker under sommaren, så det blir en hel del filmtips medan jag väntar på att höstens läslusta ska infinna sig.

Vi börjar med The space between us. En film som sågats totalt av Rotten tomatoes vilket ändå inte betyder att filmen inte duger att slötitta på efter en jobbig dag. Lite charm har den trots plotholes större än sd:s förmåga till källkritik.

Filmen handlar om 16-årige Gardner Elliot som är född och uppvuxen på Mars. Hans mamma tillhörde de första astronauterna som åkte till Mars för kolonisering och dog när han föddes. Gardner som bara har mött 14 människor i hela sitt liv, träffar tjejen Tulsa online och drömmen om jorden växer. När han väl lyckas ta sig till jorden visar det sig att han lever på lånad tid, då hans organ inte klarar jordens gravitation. Gardner vill inte dö utan att först träffa sin pappa, så han och Tulsa ger sig ut på en roadtrip i sökandet efter hans far. 

Filmens charm handlar helt och hållet om Gardners brist på social kontakt och därmed hans reaktion och interagerande med människorna på Jorden. Allt han vet har han sett i gamla svartvita filmer där herrar håller upp bildörren för damerna och samtidigt sjunger en trudelutt. Vilket också innebär att filmens charm bygger på total brist på logik eftersom Gardner ju träffat Tulsa online, men samtidigt bara har tillgång till gamla svartvita filmer som de andra kolonisatörerna tagit med sig. Det är ju helt ologiskt att han inte har någon som helst tillgång till moderna filmer, böcker eller typ, vanligt internet, om han nu kan chatta med Tulsa. Och varför kolonisatörer bara skulle ta med sig svartvita filmer är ju också helt utom all rimlighet. Men det bygger ändå upp för några roliga scener och charmiga missförstånd, så jag och barnen hade ändå rätt mysigt trots att filmen dessutom är totalt förutsägbar.

Filmen har ok budget och skådespelarna är inte de sämsta, så varför man inte täppt till plothålet är obegripligt. I huvudrollen ser vi Asa Butterfield som känns igen framförallt från Enders Game och Miss Peregrines hem för besynnerliga barn.

En charmig film, som trots att den når bottendelen i betygsskalan, ändå är rätt mysig att titta på.

Charmed reboot, nu är den här. Och vad tycker Piper, Paige och Phoebe om det hela?

Så nu finns trailern på rebooten av Charmed ute. Ni vet, serien om systrarna Halliwell som visade sig vara häxor. Jag gillade serien skarpt men var aldrig något superfan, så tanken på en reboot har inte direkt tagit upp min tid. Men nu när den äntligen är här känner jag mig faktiskt löjligt uppspelt och jag håller tummarna för att det går bra så serien får fortsätta. Alla är dock inte lika glada.

This fierce, funny, feminist reboot of the original series centres on three sisters in a college town who discover they are witches. Between vanquishing supernatural demons, tearing down the patriarchy, and maintaining familial bonds, a witch’s work is never done.

Det fanns förhoppningar om att den gamla castingen skulle göra camoes i rebooten, men det verkar inte troligt tyvärr. Holly Marie Combs, som spelade Piper, skickade ut rätt sura tweets där hon tycker att man profiterar på någon annans ( hennes ) hårda jobb. Hon gillar heller inte att serien nu kallar sig för feministisk, eftersom Holly Marie anser att serien har varit detta ända från början. Jag håller till viss del med henne, men tycker ändå det är en rätt tråkig inställning. Framförallt för alla superfans av showen som säkert gärna hade sett cameos av de ursprungliga karaktärerna.

Ännu surare är det mellan Alyssa Milano ( Phoebe ) och Rose McGowan. Alyssa är som bekant programledare för Project Runway: All stars, där även Georgina Chapman deltar som jurymedlem. Georgina Chapman var gift med Harvey Weinstein när hans övergrepp på kvinnor basunerades ut över hela världen. Alyssa var den som då skickade ut tweeten som blev startskottet för hela Metoo-rörelsen.

En av de som trädde fram som ett av Weinsteins offer var Rose McGowan som spelade Paige i Charmed. Rose har av förståeliga skäl starka känslor kring det hela och vägrade acceptera Alyssas vänskap med Georgina Chapman. Frun som enligt Rose rimligen bör ha känt till, och hållit tyst om, sin makes övergrepp på andra kvinnor. Rose kallar Alyssas hela engagemang för Metoo för fake. Så det är väl inte troligt att de två någonsin deltar i samma show igen.

Men som sagt, jag själv är löjligt glad över rebooten och hoppas verkligen Netflix plockar upp den.