The Rain

Den här var ju väldigt spännande att ta sig an. En Netflix Originalserie som utspelar sig i Danmark. Och jag är faktiskt imponerad, för den är riktigt bra. Fem avsnitt hann jag titta på igår och sedan var jag tvungen att slita mig på grund av måste jobba idag. Annars hade jag lätt bingeat hela säsongen ( bara åtta avsnitt dock ) direkt.

Det hela börjar alltså i Danmark där våra huvudkaraktärer, Simone och Rasmus, måste fly undan regnet som plötsligt blivit dödligt farligt. Simone och Rasmus pappa ser till att familjen kommer i säkerhet i en bunker. Själv försvinner han för att reda upp det han ställt till med, för man får tidigt reda på att viruset i regnet på något sätt är pappans fel. En olycka gör att Rasmus och Simone blir ensamma och de stannar sex år i bunkern för att vänta på sin pappa. Till slut tvingas de inse att han inte kommer, och de ger sig iväg för att försöka hitta honom. Under resan träffar de Martin, Lea, Beatrice, Jean och Patrick och tillsammans kämpar de för att överleva.

Mycket bra! Spännande story och intressanta karaktärer där vissa har oerhört tragiska bakgrundshistorier som vi får reda på allteftersom. Skådespelarna är riktigt bra, framförallt Jessica Dinnage som spelar Lea. Makalöst bra skådespeleri från hennes sida, speciellt i avsnitt fem som är fullkomligt hjärtskärande. Även Sonny Lindberg som spelar Jean imponerar stort.

Något som däremot stör mig enormt är att våra två huvudkaraktärer, Rasmus och Simone, gör så otroligt korkade saker. De fuckar upp allt precis hela tiden, eftersom de av någon anledning vägrar lyssna på andra som uppenbarligen har mer information och erfarenhet. Det här är normalt en sådan sak som gör att jag slutar titta. Jag orkar inte med dumheter liksom. Men storyn är tillräckligt spännande för att jag ska fortsätta, trots att jag sitter och svär som en borstbindare emellanåt. Och övriga karaktärer är tillräckligt kompetenta för att det inte ska bli en total soppa av allting.

Men som helhet är jag helt nöjd. Gillar du apokalyps så rekommenderar jag den. Många tillfällen i serien tar också upp frågan vad som är rätt eller fel i hemska situationer. En apokalyps vänder uppenbarligen vår moraliska kompass upp och ner, och det som kan verka så självklart är inte alltid det rätta.

Ser fram emot att se resterande avsnitt ikväll och förhoppningsvis kommer det en säsong till snart.

Äntligen finns säsong 2 på Netflix! 3%

Det har varit lite tunt med inlägg senaste veckan men jag har haft fullt upp. En deadline att hålla, släkt på besök hela helgen och valpfunderingar ( ja det blir en liten Gizmo här hemma om ungefär en månad ).

Nu är dock ordningen återställd och jag börjar med att peppa för den här pärlan, igen.

3%

 

Har ni inte tagit er i kragen och tittat på Netflix dystopiska serie 3% än, så föreslår jag att ni sätter igång nu. För äntligen har säsong 2 kommit! För er som inte sett serien och inte minns mitt hyllningsinlägg om första säsongen, in och kika här. Ni andra kan bänka er och börja njuta av säsong 2.

 

The Rain – Skandinavisk postapokalyps på Netflix

Hur bra ser inte den här serien ut att vara då? En apokalyps som utspelar sig i Norden om jag förstått det hela rätt. Språket verkar vara främst danska, men trailern är med engelsk berättarröst, så kanske det blir olika för olika länder. Till Netflix kommer den i alla fall och den verkar riktigt intressant. Datum 4/5-2018

Som så ofta är filmatiseringen baserad på en bok, i det här fallet The Rain av Virginia Bergin. En postapokalyptisk YA-trilogi ( med en twist tydligen ) där tv-serien verkar ha en del ändringar redan från början. Ser dock ytterst lovande ut.

They don’t believe it at first. Crowded in Zach’s kitchen, Ruby and the rest of the partygoers laugh at Zach’s parents’ frenzied push to get them all inside as it starts to drizzle. But then the radio comes on with the warning, ”It’s in the rain! It’s fatal, it’s contagious, and there’s no cure.”

Two weeks later, Ruby is alone. Anyone who’s been touched by rain or washed their hands with tap water is dead. The only drinkable water is quickly running out. Ruby’s only chance for survival is a treacherous hike across the country to find her father-if he’s even still alive.

Lost in Space – Netflix

Så jag började titta på den här igår och har bara sett ett avsnitt, vilket egentligen är för lite för att tycka någonting alls. Men jag tänker tycka till lite ändå.

Serien handlar om familjen Robinson som ska bli kolonister på en annan planet, men resan dit går inte riktigt som planerat och de blir strandsatta på en okänd planet. Naturligtvis börjar saker gå åt helskotta direkt och de får börja med att kämpa för sina liv.

Varning för spoiler från första avsnittet.

De kraschlandar alltså på en okänd planet, och råkar hamna på en isglaciär. Omedelbart efter att de lyckats ta sig ut sjunker rymdskeppet ner under isen i vatten. Och ungefär här går trovärdigheten åt fanders. För ett av barnen ska ta sig in i rymdskeppet för att hämta lite grejer och det går jättebra, tills vattnet helt plötsligt fryser till is och hon blir fångad i isen. Hela sjön fryser alltså till under de sekunder det tar för henne att försöka ta sig några meter upp. Under tiden sitter resten av familjen bredvid sjön i sina rymddräkter,  utan hjälm, mössa eller någonting och ingen fryser det minsta lilla. Så vill du se en någorlunda trovärdig science fiction-serie så är det här inget för dig.

Däremot är det rätt snyggt ändå, så jag kommer hålla ut lite till. Snyggt foto, snygg teknik, snygg alien och en spännande cliffhanger lockar mig ändå tillräckligt för att se nästa avsnitt också. Och det är ju ändå hyggligt att man får veta premisserna för serien redan efter bara några minuter, så har man ett litet hum om vad man kan förvänta sig.

 

De vandrande städerna av Philip Reeve kommer som film.

För några år sedan läste jag boken De vandrande städerna, en salig blandning av postapokalyps och steampunk. En bokserie som borde ha tilltalat mig, men som jag inte alls fastnade för. Jag gillade konceptet, att man i en postapokalyptisk framtid byggt svävande städer, men författarens språk tilltalade inte mig. Jag läste en hel bok och kände absolut ingenting för karaktärerna, så det var liksom ingen mening att fortsätta.

Och nu kommer den alltså som film. Kanske kan det här bli ett av de där sällsynta tillfällena när filmen faktiskt är bättre än boken? Jag vill gärna tro det. Speciellt när Peter Jackson håller i spakarna. Det dröjer ett tag till dock, i december släpps filmen.

 

The Cloverfield Paradox

En av de läskigaste filmer jag vet är Event Horizon ( att Sam Neill är med gör förvisso sitt till ). Den har ganska många år på nacken, men är fortfarande den enda skräckfilmen som faktiskt fått mig att drömma mardrömmar. Vilket var lite lustigt, för även om jag tyckte den var rätt läskig medan jag tittade reagerade jag ändå inte nämnvärt. Så mardrömmar i veckor efteråt var helt otippat och inget jag råkat ut för varken före eller efter. Jag har sett den igen för bara något år sedan och det är en film som faktiskt håller rätt bra än.

Så när The Cloverfield Paradox jämförts med Event Horizon var jag ju tvungen att titta. Men nä, så roligt blev det inte.

Jorden lider av energibrist och man har byggt en rymdstation som ska lösa problemet. Exakt hur tänker jag inte gå in på ( pga komplicerat rymdgrejs ) men risken är att man samtidigt råkar öppna upp för andra dimensioner/parallella världar samtidigt. Och det är naturligtvis precis vad som händer när de efter flera år i rymden äntligen lyckas få igång Största Bästa Jättestrålen. Naturligtvis är det ingen som förstår vad som händer i början, men när jorden helt plötsligt inte finns där den alltid funnits och en okänd kvinna hittas intrasslad i ett kabelskåp ( bokstavligen intrasslad med kablar igenom hela kroppen ) börjar sanningen gå upp för medlemmarna. Parallella världar har krockat och släppt in diverse grejer i varandras universum.

Och på något sätt har man lyckats göra filmen så långtråkig att allt det här blir en snarkfest. Jag tittade kanske 45 minuter för att sedan helt plötsligt upptäcka att jag satt och spelade spel på mobilen istället. Jag hade alltså slutat titta utan att ens märka det och tittade upp igen lagom till slutet. Vilket var tur, för slutet är faktiskt sjukt roligt. Det är nog inte meningen att det ska vara roligt, men jag skrattade hejdlöst de sista tio sekunderna av filmen.

Så summan av kardemumman var att det ändå var värt det. Mitt råd? Titta på filmen, spela lite på mobilen eller läs en bok samtidigt och förläng livet med ett gott skratt på slutet.