Sju minuter över midnatt

Sju minuter över midnatt är skriven av Patrick Ness.

Sju minuter över midnatt vaknar trettonårige Conor av att ett monster står utanför hans fönster och ropar hans namn. Men det är inte det monster Conor väntat sig, monstret från hans mardrömmar, mardrömmarna han haft varje natt sedan hans mamma påbörjade sin behandling på sjukhuset. Monstret i trädgården är annorlunda. Det är uråldrigt. Och vilt. Det har tre berättelser att berätta för Conor. Men det vill ha något fruktansvärt och hemskt i utbyte. Det vill ha sanningen.

Vi kan ju börja med omslaget. Det är fint och så och boken känns exklusiv. Omslaget är ett riktigt påkostat sådant och sidorna är tjocka, blanka och exklusiva de också. Men det känns ändå lite som man missar målet. Det är en ungdomsbok, även om det är en väldigt fin och sorglig sådan. Och även om det skulle vara en förälder som väljer boken till sin ungdom så finns det liksom inget alls över boken som säger ungdom. Nu kan ju i och för sig vuxna läsa boken med god behållning de med, men omslaget är så intetsägande och ger inte stor känsla för vad boken faktiskt handlar om. Vilket är synd eftersom jag tror många missar den här fina pärlan.

Det här är alltså en otroligt sorglig bok. Conors mamma har cancer, han är mobbad i skolan, hans pappa bor i Usa och mormor är elak. Conor klamrar sig alltså fast vid det enda han har, hoppet att behandlingen hans mamma får ska göra henne frisk så han slipper bli ensam. Ensammast i hela världen. Ni förstår ju själva, det är stor gråtvarning här. Ändå blir jag inte fullt så berörd som jag hade önskat.

Kanske har det med språket att göra, kanske med berättelsen. Jag vet inte, men jag känner mig bitvis ganska långt borta från berättelsen. Läser den utifrån, där känslorna visserligen kommer fram men hela tiden med viss distans. Eller kanske är det jag som värjer mig mot allt det jobbiga. För det är så himla himla hemskt alltihop. Kanske hade jag önskat en liten gnutta av något fint för Conor. Även om monstret visar sig vara det mest jobbiga men också det mest fina så räcker det inte riktigt. Så jag värjer mig.

Jag har väldigt svårt att föreställa mig hur ett barn eller ungdom skulle uppleva boken. Tar de den till sig eller värjer de sig? Oavsett är det en bok värd sina pengar och värd tiden att läsas. För även om jag läste med viss distans stannade berättelsen kvar länge efteråt. Precis så som det ska vara.

Jag ser också mycket fram emot att se filmen, att höra Liam Neeson som monstret. Och kanske är jag redo att ge mig hän totalt den här gången. I så fall är jag väldigt glad över att jag valde att inte se filmen på bio.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Fiktiviteter, Carolina läser och Biblanbloggen.

Krigarens svärd

Krigarens svärd är första delen i serien om Magnus Chase, skriven av Rick Riordan.

Jag heter Magnus Chase. 

Jag är sexton år gammal.

Det här är berättelsen om hur mitt liv gick utför efter att jag lyckats ha ihjäl mig själv. 

Magnus är hemlös sedan hans mamma dog och bor under broar, tvättar sig på bibliotek och tigger gårdagens rester från restauranger. Det är alltså en lite annorlunda hjälte vi möter, precis som i Percy Jackson. När Magnus dör hamnar han i Valhall eftersom det visar sig att han är son till guden Frej. Allt skulle vara tiptop i Valhall om det inte var för att Ragnarök är på gång. Det enda hoppet är att hitta Sommarsvärdet. Svärdet som en gång tillhörde Frej och som är ödesbestämt att antingen stoppa Ragnarök eller skynda på det. Ett svärd som nu bara lyder Magnus.

Man vet vad man får när man läser Rick Riordan. Det är inte på något sätt litterärt utmanande, utan mer som att göra bomben i en pool av berättarglädje och kreativitet. Man har helt enkelt väldigt roligt i Riordans sällskap. Och trots att boken är i tjockaste laget gör det absolut ingenting. Med korta kapitel som heter saker som Släpp fram ankungarna, annars slår de dig i huvudet och Vi festar på vårrullar innan halshuggningen blir sträckläsningen ett faktum. Jag läste boken i en sittning.

Det känns verkligen som att Riordan släppt loss ordentligt med Magnus Chase. Trots att han är lite äldre än Percy Jackson och boken har en lite mörkare ton, är knasigheterna bättre än någonsin. Vi får träffa pensionärsdvärgen Junior som har en rullator vid namn Gubbfösaren, en bägare som heter BOOM PSSSCH ( för att den exploderar om man inte ber om påfyllning innan bägaren är tom ) och vi får veta hur det känns att äta kebab gjord av ett djur man pratat med både före och efter att man ätit upp den. Oden har även blivit barnsligt förtjust i powerpoint-presentationer och kallar sig numera för livscoach. Kreativiteten är alltså på topp. Nästan. För det finns saker som stör mig och det är faktiskt författaren själv som bäddar för det här.

Rick Riordan försöker alltid ge oss en mångfald av karaktärer som betonar vikten av allas lika värde. Att saker som funktionsnedsättningar, religion, utseende och ursprung, inte har någon betydelse för hur man är som människa eller vad man klarar av. Och han gör det ofta bra men här tycker jag han skjuter sig själv i foten lite.

Den kvinnliga sidekicken heter Sam och är muslim och bär hijab. Bra så. Men Riordan måste nödvändigtvis pracka på henne ett tvångsgifte. Visserligen råkar det vara med en kille hon är kär i, men ändå ett tvångsgifte. I övrigt skildras hon bra och hijaben råkar dessutom vara väldigt behändig då det även är en osynlighetsmantel. Och sedan har vi det här med resten av kvinnorna i boken. Riordan skildrar dvärgarnas värld som ett matriarkat, bara det att den enda kvinnliga dvärgen vi får är ett hembiträde medan männen hantverkar och bygger saker. Ett hembiträde. I ett matriarkat. Och enda anledningen till att jag faktiskt noterade detta var just för att Riordan själv tog upp det.

Den kvinnliga dvärgen är alltså ett hembiträde, valkyriorna är servitriser i Valhall och Freja beskrivs närmast som prostituerad. Och så har vi förstås Sam, som ska giftas bort. Vi får även två kvinnliga frostjättar, fast de har inget att säga till om eftersom det är pappa som bestämmer. Och jag vet att Valkyriorna passade upp på gudarna i Valhall i mytologin, men med tanke på hur bananas Riordan går med allt annat hade han gärna kunnat sätta valkyriorna på strejk för att de tycker Odens regler är mossiga. Till exempel.

Något jag verkligen gillade lite extra är att Annabeth från Percy Jackson hälsar på i boken. Vi får även några andra flirtar med serien och jag är barnsligt förtjust i sådana kopplingar.

Krigarens hjärta alltså. Som att göra bomben i en pool av berättarglädje. Det är bara hoppa i och njuta medan det varar, för tiden går alldeles för fort i det här sällskapet.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Världens bästa bok, I heart fantasy, Marklars books,

Magisterium – Bronsnyckeln

bronsnyckelnBronsnyckeln är tredje delen i serien Magisterium skriven av Cassandra Clare och Holly Black.

Call är lycklig för första gången på länge. Han har haft ett bra sommarlov, han och pappa är vänner igen och Call ska börja tredje året på Magisterium. Han, Aaron, Tamara och Tumult ser fram emot att få ge sig ut på farliga expeditioner och lära sig mer om kaosmagi. Men de märker snart att allt inte står rätt till. Någon på skolan bär på en hemlighet om mörk magi, och när en elev hittas död förstår de att något måste göras.

Men mördaren låter sig inte fångas så lätt, och vännerna tvingas sätta sina egna liv på spel för att rädda andras. Det blir tydligt för dem att magi varken följer lagar eller regler. I en god trollkarls händer kan den göra underverk, men hos en ond magiker kan den innebära slutet på allt – om ondskan inte stoppas i tid …

Jag är verkligen ledsen över att behöva meddela er det här. Men boken är tyvärr helt meningslös. Den är en ren upprepning av tvåan. Inget nytt under solen alls.

Någon försöker mörda Call och gänget ska försöka hitta mördaren. De kommer på den briljanta idén att försöka hitta en elementarande som kanske kan hjälpa dem. Och för att hitta någon behöver de hjälp av Ben, ni vet ödlan som hjälpte dem i förra boken. Oh, det har vi inte läst förut. Eller just ja, det hade vi ju. Så de irrar runt i grottor med hängande stalaktiter och däremellan äter de vanliga gamla lavarna som smakar gudomligt gott. Och Mäster Rufus hotar emellanåt med att låta dem räkna sand om de inte följer reglerna. Och det här är det vi får. Inget mer. Ö V E R H U V U D T A G E T!

Jag blir faktiskt lite förbannad. Två av de mest kreativa ungdomsförfattarna inom fantasy just nu, och det här är vad de levererar? Och hur kunde deras förlag gå med på att ge ut det här? Jag förstår verkligen inte. Och jag överdriver inte. Vi får ingen ny magi alls. Nada, zero, ingenting. Call och Aaron kör lite kaosmagi, som fortfarande bara består av någon slags svart rök och tomhet. Ok, de lär sig andas under vatten, vilket är avklarat på typ en sida. Mäster Rufus säger att de ska tänka på luft och så gör de det och så funkar det. Jamen det var ju skitspännande.

Så den här boken kändes tyvärr som bortkastad tid. Vilket känns helt obegripligt med tanke på hur lovande den började och hur mycket jag har gillat serien. Och helt plötsligt får vi en bok som inte tillför något alls. Ok, på de tre sista sidorna händer det lite grejer så det blir en cliffhanger till nästa bok. Dessa tre sidor hade med fördel kunnat införas redan i förra boken, så hade vi kunnat skippa den här meningslösa mellanakten.

Med tanke på hur obefintliga mina förväntningar nu är inför nästa bok, så kanske jag ändå blir glatt överraskad nästa gång. Kanske.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Vad jag tyckte om Järnprovet och Kopparhandsken.

Warriors – Ut i det vilda

warriors-ut-i-det-vildaWarriors – Ut i det vilda är skriven av Erin Hunter.

Profetian är mystisk, men klanledaren Blåstjärna litar på budskapet från förfäderna. Hotet mot katterna i Åskklanen växer sig nämligen starkare för varje dag som går.

I generationer har de fyra kattklanerna delat upp skogen enligt lagarna som deras förfäder en gång stiftat. Men tiderna förändras och alla respekterar inte längre kodexen som styr krigarkatternas liv. Samtidigt blir den lömska Skuggklanen alltmer aggressiv och stolta krigare dör i de våldsamma striderna mellan klanerna.

En dag vågar sig den nyfikna huskatten Rost ut i skogen och han dras omedelbart in i kampen. Men klarar en vanlig huskatt det hårda livet bland vildkatterna? Har han styrkan att överleva när han beger sig ut i det vilda?

Erin Hunter är en pseudonym för inte mindre än sex olika författare. Det är författare som slagit sig ihop och skrivit serien Warriors eftersom de alla älskar katter. Det här är inget som direkt märks under läsningen, även om jag faktiskt reagerade på att vissa stycken var lite enklare än resten. Lite mer berättande och lite mer barnsligt skrivet. Det känns alltså som att någon av dessa sex författare inte är riktigt lika bra som de andra, och eftersom jag är nyfiken av mig blir jag naturligtvis intresserad av vem som skrivit vad. Något jag kommer försöka ta reda på till nästa bok.

För jag kommer helt klart läsa fortsättningen. Det här är en underbar bok för slukaråldern 9-12 år, men fungerar utmärkt även högre upp i ålder. Möjligen kan tjockleken vara lite avskräckande för de yngre men omslaget bör locka tillräckligt för att komma över det hindret. Vilket jag hoppas, för den är väl värd att läsas.

Uppenbarligen handlar boken om katter. Om huskatten Rost som känner hur det vilda börjar dra i honom. Han börjar drömma om jakt och smygande och förstår inte vad som händer med honom. Tills Rost en dag möter en vildkatt som berättar att ett veterinärbesök kommer göra slut på det vilda i honom. Ta bort hans jaktinstinkter och istället göra honom till en tjock och slö huskatt för alltid. Rost får erbjudandet att  istället ansluta sig till krigarkatterna och ett helt nytt liv börjar.

Rost slår sig samman med Åskklanen och får lära sig hur man blir en krigare. Han får också lära sig om vänskap, rivalitet och ondska.

En fantastiskt bra barnbok med spänning som håller hela vägen.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Mest Lenas Godsaker, Tickmicks Bokblogg och Prickiga Paula.

Tack till Bokfabriken för recensionsexemplar.

Blodskifte av Eva Holmquist.

blodskifteBlodskifte är skriven av Eva Holmquist.

Noras mamma ligger för döden. Förblindad av sorg går Nora rakt ut i vägen, precis när Robin kommer cyklande, och de kolliderar våldsamt. Blödande hamnar de på marken och deras blod blandas.

Senare dyker Robin oväntat upp vid hennes mammas dödsbädd och Nora dras in i en främmande värld. Robin visar henne ett parallellt Jönköping som bebos av varelser hon inte hade kunnat drömma om. Själv är hon också förändrad, i hennes blod finns nu kraften att skifta hamn. Men denna nya värld är på väg att utplånas om inte hon och hennes nya vänner agerar snabbt.

Författaren är duktig på att dra in läsaren snabbt. Utan överdrivet tempo händer det ändå saker direkt och jag fastnar ganska omgående för karaktärerna. Jag gillar Nora framförallt. Trots att hon hamnar i en okänd värld och dessutom blir kattskiftare, hindrar inte förvirringen eller sorgen henne från att hjälpa till att kämpa mot det okända hot som dyker upp. Hon är kapabel och smart utan att framstå som en supermänniska. Bara en vanlig tjej med lite extra mycket skinn på näsan.

Däremot känner jag mig splittrad när det gäller Robin. Trots att man så småningom förstår att det ligger annat bakom hans märkliga sätt, känns han ofta ändå för mesig. För feg och ibland till och med lite korkad. Tur då att han har Nora som inte tvekar när det gäller, som peppar hans mod och får honom att ändra prioriteringar.

Jag blir dock inte helt klok på om det här är en fristående bok eller första delen i en serie. Jag hittar ingen information om kommande delar, men det är frågor som förblir obesvarade och trådar som lämnas hängande så jag hoppas på en fortsättning.

Ett roligt och genomtänkt världsbygge med intressanta karaktärer ger hela berättelsen en mysig känsla. Trots att det ändå händer en del grymheter är den genomgående känslan jag får just mysig och charmigÄven om den inte fångar mig riktigt lika mycket som Attentaten i Gallus gjorde gillar jag det här. En bra och spännande bok för lite yngre ungdomar.

Boken finns hos Adlibris och Bokus.

Tack till Ordspira förlag för recensionsexemplar.

Eliten – Katniss tröttnade nog på balen och gick hem istället.

eliten-the-selection-2Eliten är andra boken i serien The selection skriven av Kiera Cass.

Av de trettiofem deltagarna i Urvalet återstår nu bara sex, Eliten. Endast en kan stå som segrare, och mycket står på spel. Den som lyckas vinna prins Maxons hjärta får förutom sin drömprins ett liv i överflöd i det kungliga palatset. Men America är inte helt säker på sina känslor. När hon är med Maxon känns det så pirrigt, så bra, så rätt. Men varje gång hon ser Aspen kommer minnen av deras kärlek tillbaka. Samtidigt blir rebellattackerna mot slottet mer och mer brutala. Kommer de beröva America på alla utsikter till ett lyckligt slut?

Katniss går på bal. Så beskrev jag första boken i den här serien och jag gillade den rejält trots att romance egentligen inte är min grej. Eller det är ju egentligen romance-dystopi, vilket är en rätt ovanlig mix som funkade oväntat bra tyckte jag. I den här delen, inte lika bra tyvärr.

America som i första boken ändå var rätt självständig och smart, blir helt plötsligt en velande och trulig tonåring som mest irrar runt och är svartsjuk åt alla håll och kanter. Hon är kär/inte kär i Maxon och velar hit och dit. Hon stöter honom ifrån sig samtidigt som hon är kär/ inte kär i Aspen och velar hit och dit även med honom. Samtidigt blir hon svartsjuk på att Maxon börjar ägna sin tid åt andra tjejer än henne, trots att hon själv beter sig helt irrationellt mest hela tiden och kuckilurar med Aspen mellan varven.

Samtidigt blir rebellerna mer påstridiga. Det sker attacker mot slottet var och varannan dag, folk dör som flugor och hotet trappas upp. Medan America mest funderar över vem av killarna hon ska välja/ inte välja. Oh the agony liksom. Och det här är ju naturligtvis problemet. Att balansen mellan romance och dystopi är totalt ojämn. Världsbygget är fortfarande minimalt medan Americas velande hit och dit tar största delen av boken. Och det hade väl varit ok om America varit en någorlunda sansad person. Men trots att hon tillhör den lägre klassen i en diktatur framstår hon som den mest bortskämda och aningslösa av dem alla. Jag gillar till och med hennes värsta antagonist mer än jag gillar America. Hon har i alla fall ett mål, något som America än så länge verkar sakna totalt.

Serien har alltså än så länge inte utvecklats så som jag hade hoppats. Tvärtom har författaren förstärkt alla de dåliga delarna och lyckats få en hel bok att bli nästan meningslös. Nästan, för någonstans hoppas jag ändå på någon slags positiv karaktärsutveckling för America. Jag hoppas få mer världsbygge och mer substans. Vi får väl se, jag lär läsa nästa bok också. Kanske.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Prickiga Paula och Mitt liv som Miimz.

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till