Kyla – Therese Henriksson

Tänk dig att strömmen slås ut och kontakten med omvärlden bryts. Tänk dig att det är minus trettio grader ute och det blir bara kallare. Vad händer med ett samhälle när det visar sig vara som skörast? Vad gör du för att klara dig undan kylan?

För Sofia blir situationen verklighet när hon och hennes syskon tvingas lämna Aleå på grund av ett strömavbrott som lamslår samhället. Värst av allt är kylan, som för varje minut som går blir mer och mer påtaglig. I deras morfars stuga i Innaniträsk kan de elda, men utan fungerande mobiler isoleras de från allt som händer utanför.

Kyla är skriven av Therese Henriksson.

För några år sedan läste jag Korpmåne av Therese Henriksson, en bok jag tyckte mycket om, vilket gjorde att Kyla hamnade direkt på läslistan när den kom ut. Och Therese Henriksson gör det ännu bättre den här gången. Jag älskar apokalypser och speciellt den här sorten där det som sker faktiskt inte alls är otänkbart.

Det är nämligen ingen ren apokalyps utan mer ett rejält katastrofscenario då strömmen går i mörkaste norrland mitt under råkall vinter. Det visar sig att hela landet blivit strömlöst, men det vet förstås inte våra huvudkaraktärer. Just ovetskapen om vad som händer är bokens kärna och det som gör boken extra realistisk. För hur gör man egentligen när man sitter där i minusgrader inomhus? Ska man stanna i lägenheten i stan där ingen annan heller vet något och maten sinar i takt med att graderna sjunker inomhus för varje timme som går? Eller ska man ta sig till stugan där tillgång till fiskevatten finns, vedeldad spis samt radio som går på batterier? Och om man väljer att att ta sig till stugan mitt ute i skogen, hur ska man då få information om radion inte funkar? Ska man slösa bensin ( som inte går att tanka eftersom stationerna drivs med el ) på turer fram och tillbaka som kanske ändå visar sig vara lönlösa?

Syskonen ställs inför många svårigheter som alla känns relevanta och realistiska. Jag gillade verkligen Stjärnklart av Lars Wilderäng men den här känns mer äkta och mer nära. Samtidigt finns vardagsproblemen där i bakgrunden. För hur gör man när man är kär i sin brors föredetta bästa vän, men inte vågar prata om det trots att man oroar ihjäl sig över hur Han klarar sig därute?

En riktigt fin bok, som trots att den riktar sig främst till ungdomar ändå passar alla åldrar. Läs den!

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Prickiga Paula och Biblioteksbubbel.

Moxie

Vivian har fått nog. Nog av stan hon bor i, där killar som spelar amerikansk fotboll får göra vad de vill. Nog av skolans sexistiska klädregler, och de eviga trakasserierna i korridorerna. Inspirerad av sin mammas tid som Riot Grrrl på nittiotalet, och fanzinet som Vivian hittar från den tiden, gör hon det första numret av MOXIE – ett fanzine som uppmanar till feministisk aktion. Och snart visar det sig att Vivian är långt ifrån ensam om att ha fått nog. I skolan börjar tjejer – som Vivian inte ens känner – kalla sig för Moxie girls, och snart kan ingen längre blunda för sanningen. Det är dags för revolution.

Jag var superpepp på den här men den nådde inte upp till mina förväntningar tyvärr. Dels för att jag förstås hade för höga förväntningar, men framförallt för att jag absolut inte är målgruppen ( vilket i och för sig inte brukar vara ett hinder ) men jag kände heller inte igen mig i den. Det fanns liksom inget i boken jag kunde relatera till själv.

När jag läste Engelsfors-trilogin kände jag igen allt jag läste, förutom magin då. Alla karaktärer fanns i skolan när jag gick där, alla grupperingar, all sexism och allt utanförskap. Varje karaktär representerade någon jag känt, eller till och med mig själv i vissa fall. I Moxie känner jag inte igen någonting.

Jag tror att det till största delen beror på skillnaden i skolkulturen mellan Usa och Sverige. I Moxie är de största rövhattarna skolans sportkillar. De bästa, de populäraste och de mest lovande talangerna. Vilket gör att de kommer undan med i stort sett vad som helst, även våldtäkt. Och även om det här problemet såklart hittas även i det svenska samhället ( bara googla Bjästa-fallet ), att förneka eller inte vilja se, så är det inte lika tydligt skyddat av religion och talang i vår skolmiljö som i Usa. Där tjänar ju även skolorna på sina sporttalanger. Ju fler talanger de kan producera, desto mer pengar och berömmelse får skolan. Vilket gör att ingen vuxen, ingen lärare och ingen rektor varken vill eller vågar agera på de eventuella problem deras guldkalvar ställer till med.

Det här gör att killarna i Moxie kan göra i stort sett vad som helst, när som helst och framför vilken lärare som helst utan att någon reagerar. Tjejerna är alltså extremt utsatta i boken. Inte bara av eleverna, utan även av de amerikanska påfund skolorna hittar på ( oförberedda inspektioner där man mäter de kvinnliga elevernas kjolar så att de inte är för korta tex ). Och när revolutionen kommer, så kommer den med myrsteg. Verkligen myrsteg. Bara första steget som Vivian tar, att med ett hemmagjort fanzine i smyg peppa tjejerna till att inte ta skit, är revolutionerande. Det känns lite som en snäll Bamse-variant av hur svenska tjejer skulle reagera och agera mot allt det som sker.

Men även om jag inte kan relatera till de exakta händelserna här, tvivlar jag inte på att det ändå är en viktig bok. Framförallt i Usa, men för unga tjejer i stort. Moxie-känslan är viktig. Den där djupare känslan av gemenskap mellan tjejer. Peppen, kraften och tillhörigheten som Moxie uppmanar till är nödvändig för att förändringar ska ske. Så heja Moxie och heja alla de som redan är, vill vara eller kommer att vara Moxie-tjejer.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Romeo and Juliet, Stories from the city och  Röda rummet.

Slutet – Årets bästa bok!

Du är sjutton år gammal. Det är sommar och världen ser ut precis som vanligt. Men du vet vad som är på väg. Om en månad är vi alla borta.
Vad vill du göra den sista tiden? Vem vill du vara med när allt tar slut? Hur känns det att veta exakt vilket klockslag du ska dö? Och vad spelar ett liv mer eller mindre för roll?

Slutet är skriven av Mats Strandberg.

Jag läser väldigt mycket om apokalyps. Böcker som handlar om tiden före, efter och under tiden. Men jag har aldrig läst en bok som faktiskt handlar om slutet. Det har alltid funnits hopp. Ett rymdskepp som tar ut överlevare till rymden, bergsrum som förvarar fröer, konst och historia, en ark som byggs, oljeborrare som ska spränga kometen och ofta någon form av överlevare efter katastrofen. Här finns det inget hopp alls, utan det är verkligen slutet på allt som kommer. Slutet för hela mänskligheten och dess historia. En utradering som suddar bort hela vår existens och samtliga bevis för att vi någonsin funnits. Och det kunde ha blivit nattsvart, men Strandberg lyckas på något sätt göra Slutet till en oerhört vacker och minnesvärd berättelse.

Vi får följa Simon från det att världen får reda på att det är tre månader kvar tills Jorden utplånas av en komet. Simon som är nykär och en minut före beskedet hade hela livet framför sig, har nu ingen framtid alls. Han vet det exakta datumet och den exakta tidpunkten för när allting tar slut. På något sätt fortsätter vardagen samtidigt som allt är förändrat. Och det som kunde ha blivit ett intensivt men vackert avslut tillsammans med vänner och flickvän, visar sig bli något helt annat.

Parallellt med Simons berättelse får vi även Lucindas. Hon ägnar dagarna åt att skriva ner tankar och känslor i appen Tell Us ( briljant namn ). En app som skickar upp all information till en satellit i omloppsbana runt Jorden och det enda hoppet att någon ute i rymden någon gång ska få reda på att människan har existerat.

Vi får kapitel som räknar ner tiden, från tre månader till veckor till dagar och det är mer ångestfyllt än jag kan beskriva. På något sätt hoppas jag ändå att räddningen ska komma, önskar intensivt att livet inte ska ta slut för Simon och Lucinda. Ändå är det egentligen inte handlingen som är det viktiga. Den är fin och bra och spännande, men det är i slutändan känslorna boken väcker som stannar kvar. Tankar och handlingar som Strandberg lyckas pricka in så spot on. Hur vissa förnekar hotet ( kometförnekare, hur kul! ), hur vissa försöker döva rädslan med alkohol och droger eller spel. Men framförallt de små sakerna. Hur Simon inte vill vara hemma eftersom allt umgänge ska vara så innerligt. Att det kanske inte är läge att vara rädd och hålla saker inom sig. Hur man på något sätt ändå måste förneka det för att orka kliva upp nästa morgon. Och samtidigt en lättnad för vissa. En lättnad att slippa lämna människor kvar i sorg om man är den som dör bort, en lättnad att jordens undergång ändå inte var vårat fel och en lättnad att få veta hur allt slutar. Att slippa vara den som lämnar medan allt rullar på och man själv är ensam om att missa allt.

Det är ungefär två veckor sedan jag läste boken och jag tänker på den nästan dagligen i olika sammanhang. När jag ute ser en familj på promenad och en mamma som rättar till mössan på sitt barn, en fru som vill åt ett håll och maken åt ett annat. I sådana ögonblicksskeenden funderar jag spontant på hur gatulivet skulle se ut om vi bara hade veckor kvar? När jag på kvällen ser stjärnorna på himlen funderar jag på hur det skulle kunna kännas om en av dem närmade sig dag för dag. Lyste lite starkare, kom lite närmare, tills allt var upplyst som i dagsljus även på natten.

Men framförallt funderar jag på meningen med mänskligheten. Det har alltid varit så självklart att den finns kvar, i någon form. Att vår historia finns kvar i någon variant. Och tanken att allt bara skulle raderas förändrar allt på något sätt och plötsligt förstår jag tron på en Gud. Behovet av att det på något djupare plan finns en mening. Att vi har någon mening.

Men jag ska inte tråka ut er med mina existentiella funderingar mer. Däremot rekommenderar jag att ni läser boken, alla borde läsa den. Årets bästa bok enligt mig. En av de allra bästa faktiskt. En bok som jag tror kommer ta med Mats Strandberg på en hisnande resa och jag blir inte ett dugg förvånad om vi om något år ser boken som hypad Hollywoodfilm på bio. Jag kommer köpa en biljett direkt.

Slutet finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Enligt O, I hyllan och  Eli läser och skriver.

 

 

Gnistrande pärlor i vackra färger, farliga roshajar i turkosblått hav, glömda legender och övergivna barn.

Miranda som alltid hittar de vackraste pärlorna i djupen vet att ögonstenen, den mytomspunna och värdefullaste pärlan, kan bli hennes. Om hon vill. Men den som bestämmer sig för att leta efter Ögonstenen drabbas också av en förbannelse som får en att lämna allt.

Jag recenserade Pärlfiskaren, skriven av Karin Erlandsson, för ungefär ett år sedan och nu har andra boken i serien kommit, Fågeltämjaren.

I samband med det gjordes omslaget till Pärlfiskaren om och gavs ut i ny kostym. En underbar kostym måste jag säga. För mitt absolut enda klagomål var faktiskt omslaget.

Lite kritisk är jag till det ganska intetsägande omslaget. Det ger mig ingen känsla av det färgsprakande inre den innehåller. Den värld som består av gnistrande pärlor i olika färger, farliga roshajar i turkosblått hav, glömda legender och övergivna barn.

Nu läser jag Pärlfiskaren igen tillsammans med ena barnet och att öppna boken är som att öppna en skattkista. Det nya vackra omslaget gör verkligen innehållet rättvisa, för det här en väldigt fin berättelse. Legenden om ögonstenen har äntligen fått den vackra inramning den förtjänar och jag ser mycket fram emot att läsa Fågeltämjaren alldeles snart.

The space between us

Sommaren börjar ta slut och det är dags att köra igång blogghösten. Vi har hunnit skaffa en till valp, Gizmo,  och alldeles nyligen flyttat. Igen, men den här gången blev det drömhuset så nu stannar vi där vi är. Det har blivit mer filmer än böcker under sommaren, så det blir en hel del filmtips medan jag väntar på att höstens läslusta ska infinna sig.

Vi börjar med The space between us. En film som sågats totalt av Rotten tomatoes vilket ändå inte betyder att filmen inte duger att slötitta på efter en jobbig dag. Lite charm har den trots plotholes större än sd:s förmåga till källkritik.

Filmen handlar om 16-årige Gardner Elliot som är född och uppvuxen på Mars. Hans mamma tillhörde de första astronauterna som åkte till Mars för kolonisering och dog när han föddes. Gardner som bara har mött 14 människor i hela sitt liv, träffar tjejen Tulsa online och drömmen om jorden växer. När han väl lyckas ta sig till jorden visar det sig att han lever på lånad tid, då hans organ inte klarar jordens gravitation. Gardner vill inte dö utan att först träffa sin pappa, så han och Tulsa ger sig ut på en roadtrip i sökandet efter hans far. 

Filmens charm handlar helt och hållet om Gardners brist på social kontakt och därmed hans reaktion och interagerande med människorna på Jorden. Allt han vet har han sett i gamla svartvita filmer där herrar håller upp bildörren för damerna och samtidigt sjunger en trudelutt. Vilket också innebär att filmens charm bygger på total brist på logik eftersom Gardner ju träffat Tulsa online, men samtidigt bara har tillgång till gamla svartvita filmer som de andra kolonisatörerna tagit med sig. Det är ju helt ologiskt att han inte har någon som helst tillgång till moderna filmer, böcker eller typ, vanligt internet, om han nu kan chatta med Tulsa. Och varför kolonisatörer bara skulle ta med sig svartvita filmer är ju också helt utom all rimlighet. Men det bygger ändå upp för några roliga scener och charmiga missförstånd, så jag och barnen hade ändå rätt mysigt trots att filmen dessutom är totalt förutsägbar.

Filmen har ok budget och skådespelarna är inte de sämsta, så varför man inte täppt till plothålet är obegripligt. I huvudrollen ser vi Asa Butterfield som känns igen framförallt från Enders Game och Miss Peregrines hem för besynnerliga barn.

En charmig film, som trots att den når bottendelen i betygsskalan, ändå är rätt mysig att titta på.

De vandrande städerna av Philip Reeve kommer som film.

För några år sedan läste jag boken De vandrande städerna, en salig blandning av postapokalyps och steampunk. En bokserie som borde ha tilltalat mig, men som jag inte alls fastnade för. Jag gillade konceptet, att man i en postapokalyptisk framtid byggt svävande städer, men författarens språk tilltalade inte mig. Jag läste en hel bok och kände absolut ingenting för karaktärerna, så det var liksom ingen mening att fortsätta.

Och nu kommer den alltså som film. Kanske kan det här bli ett av de där sällsynta tillfällena när filmen faktiskt är bättre än boken? Jag vill gärna tro det. Speciellt när Peter Jackson håller i spakarna. Det dröjer ett tag till dock, i december släpps filmen.