Någorlunda frisk så jag orkar med en rant om Pretty Little Liers.

Det har varit två jobbiga veckor med sjuka barn och sedan sjuk själv. En dag hann jag jobba innan jag sedan blev ännu sjukare och därefter haft hostan från helvetet. Men med lite cocillana och bricanyl har jag fått ordning på mig själv och är så sakta på väg att piggna till. Bokrecension får vänta till imorgon, men jag orkar dra en liten rant om tv-serien Pretty Little Liers. Jag har alltså en arbetskollega som rekommenderade den. Bästa serien någonsin, löd omdömet. Eftersom man inte har så himla mycket annat att göra i en sjuksoffa än just titta på tv, fick det alltså bli Pretty Little Liers. Och herregud vilket skit.

Serien börjar med att en av fem tjejkompisar försvinner. Ett år senare får de fyra resterande vännerna sms av A, en person som alla antar är Allison, den försvunna flickan. A vet en himla massa skit om alla och hotar att avslöja de fyra vännerna om de inte gör som A vill. Och så börjar det. Avsnitt efter avsnitt med förvecklingar, hemligheter som kommer till ytan och en vän som av någon anledning verkar vara ute efter hämnd. Allison hittas dock död så då återstår frågan, vem är egentligen A?

Och själva konceptet är ju bra. Det är som gjort för intriger och spänning. Om det hade gjorts snyggt. Men eftersom det är en tonårsserie ( mer tonårsserie än de flesta andra tonårsserier ) så verkar man skippa trovärdigheten helt. Devisen att lättlurade ungdomar går på vilket skit som helst verkar vara det som gäller. För i början kommer meddelandena som sms. Sedan blir det mail, sedan som handskrivna meddelanden i skåpet i skolan. Och även om A verkar kunna vara precis överallt hela tiden, gärna på flera ställen samtidigt, så kan jag köpa det också. A kan ju faktiskt vara flera personer. Men när tjejerna får personliga meddelanden i lyckokakan på kinarestaurangen orkar jag inte mer. Förstår ni, de köper med sig take away och får personliga lappar INBAKADE I LYCKOKAKAN?! Hur skulle det ens gå till? Och det blir värre. A snor pengar av ena tjejen ( pengar som finns i lasagnepaketet i tjejens skafferi i hennes kök ) och för att få tillbaka pengarna måste tjejen göra som A säger. Så vid ett tillfälle när tjejen gjort det hon ska går hon in på en cafétoalett. När hon tvättat händerna och ska torka dem så sitter pengarna FASTNÅLADE I TORKPAPPRET. Vad fan liksom.

Det här är bara första säsongen och det finns typ sex eller sju säsonger till, hur är det ens möjligt? Jag ska skälla ut kollegan på jobbet idag, nån måtta på dålig smak finns det väl ändå.

Jag lägger inte ens in en trailer på serien för jag kan verkligen inte rekommendera det här till någon. 

Annonser

Den försvunne hjälten av Rick Riordan – Snuttefiltsläsning

Den försvunne hjälten av Rick Riordan. Spinoffserie från Percy Jackson.

Jason vaknar upp på en klassresa och vet inte vem han är, var han kommer ifrån eller vad han gör där. Piper hävdar dock att hon är hans flickvän, typ, och Leo verkar vara hans bästa vän. Så varför minns han dem inte?

Mitt i allt dyker det upp några stormandar som gör sitt bästa för att döda Jason, Piper och Leo. Gympaläraren Hedge visar sig vara en satyr och räddar dem, men blir själv tagen av stormandarna. AnnaBeth dyker upp och för dem till halvblodslägret, för naturligtvis är de halvgudar även om Jason känner att han inte hör hemma där. 

Tillsammans måste de ge sig ut på en resa över USA för att befria en tillfångatagen gudinna, hitta den försvunne Percy Jackson, och ta upp kampen mot en av gudarnas farligaste fiender någonsin. 

Med Rick Riordan vet man alltid vad man får. Det här är i mitt tycke den sämsta boken av Riordans serie om Percy Jackson, och även sämst jämfört med nya serien om Magnus Chase. Men det betyder liksom ingenting. Riordan underhåller alltid. Det är ändå action, drakar, spänning och lättläst underhållning som fungerar när inget annat lockar. Sämst betyder ändå bra. Snuttefiltsläsning som jag och Oarya kallar det. Och boken handlar inte om Percy. Han är försvunnen och istället möter vi Jason, Piper och Leo. Tre färska halvgudar som måste rädda världen. Varav den ena lider av minnesförlust och inte vet någonting.

Vi får pusselbitar längs vägen. Dels pusselbitar om vem Jason är och dels om faran som hotar. Och det här är nytt. Som en mysteriedeckare där vi ska försöka lösa gåtorna som kastas åt oss. Tanken är bra men det blir väldigt rörigt. Det brukar visserligen vara ganska rörigt i Riordans böcker men snödrottningar avlöser stormandar som avlöser vargar. Och så två gåtor mitt i alltihop, det blir lite mycket.

Men det gör som sagt ingenting. Trots röran känns allt välbekant och trots att jag googlar gudar och ledtrådar som en tok under läsningen lyckas jag inte spoila handlingen för mig själv. Riordan lyckas faktiskt hålla gåtorna ända till slutet. Och vilket slut vi får! Cliffhanger gone mad, det är allt jag säger. Och jag ljuger inte. Se bara på Riordans dedikation i boken som följer.

 

Tillägg: Efter att jag skrev den här recensionen har jag läst hela serien, och jag pudlar lite. Jag var inte superentusiastisk efter den här boken, men serien som helhet visade sig faktiskt vara Riordans bästa. Enligt mig. 

Härlig läsning alltså. Härlig bok i typisk Riordan-stil även om den inte tillhör favoriten.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Sagan om sagorna, Bokfrossa och Mitt bokliga liv.

 

Ett smakprov ur Drömverk – Fantastikhjälpens kommande bok

Idag använder jag Flukten fra virkelighetens smakebit till skamlös reklam för vårt projekt Fantastikhjälpen. Det är ett projekt där vi ideellt kommer ta fram en barn-/ungdomsbok och låta merparten av vinsten från försäljningen gå till en hjälporganisation. Den som jobbar hårdast är naturligtvis vår författare och grundare till hela projektet, Marcus Olausson. Nedan en bild av honom från bokmässan där han agerade levande reklampelare.

Boken Drömverk handlar om den ensamkommande flickan Nahrina vars hela värld slagits i spillror. Tills hon en dag får en gåva som tar henne med  till världen kallad Avigsidan. Där finns de forna gudarna, otämjda vattenfall, vidunder, jättar och troll. Men där finns också Maran och hennes skuggvittror och de vill ta över allt, ersätta människornas drömmar med rädsla och skräck. För att stoppa dem måste Nahrina använda både list och fantasi. Och svårast av allt – hon måste finna sitt mod och våga lita på andra igen.

Första smakprovet är från Nahrinas hemland. Från den dagen allt går sönder. 

Nahrina förstår inte vad som händer. Plötsligt är allt hon hör ett tjutande ljud som hotar att spränga sönder hennes öron inifrån. Och av någon underlig anledning faller svartbrända fjädrar mot marken runt omkring henne. Hon ligger på mage på marken men minns inte att hon har ramlat. Det gör ont i bröstet och svider på armar och ben. Mamma skriker utan att höras och pressar Aram mot famnen samtidigt som hon böjer knä bredvid pappa, men varken pappa eller Aram rör sig. Det luktar bränt och dammrök sveper fram över dem. Pappa öppnar sakta ögonen, möter Nahrinas blick och ler mot henne, men sluter sedan ögonlocken igen.

Något hårt pressar mot Nahrinas bröst och hon sätter sig upp och ser att det är stenen hon fick av pappa. Den är röd av blod. Som ett hjärta av sten. Hon tar sig för bröstet och ser att det är hennes eget blod, att stenen rivit upp ett sår. Nahrina börjar gråta och ropar på mamma och pappa.

Det fortsätter att tjuta i hennes öron när starka armar lyfter upp Nahrina och bär henne därifrån. Hon håller krampaktigt tag om stenen och skriker medan världen faller sönder. Stenen bultar i takt med hennes hjärta.

Andra smakprovet är från en rast i skolan. Nahrina har kommit som ensamkommande till Sverige och har det inte lätt, varken i skolan eller med mardrömmarna som plågar henne. Den här rasten möter hon en pojke som har med sig en gåva till Nahrina. 

”Ta boken”, säger han. ”Den är din nu.” Sedan tar han på sig ryggsäcken igen och går tillbaka till buskaget, men stannar och vänder sig om. ”Jag heter Hadar förresten! Vi kanske ses igen, på Avigsidan.”

Nahrina kastar en blick mot skolgården där alla barnen nu försvinner in till lektionen. Pojken är borta men boken ligger kvar. Med försiktiga steg går hon fram och plockar upp den. Omslaget är av nött ljusbrunt läder. Där finns en inpräntad bild som föreställer en uppslagen bok där en pojke och en flicka går hand i hand över boken. Nästan som om de går i boken. Flickan har flätor, precis som Nahrina. ”En saga ur Bokvandrarnas Krönikor” står det under bilden. Hon öppnar boken och flämtar till. På första sidan finns en teckning som ser ut precis som hon själv. En flicka med mörka ögon och svarta flätor, hängselbyxor och en jacka med huva. Nahrinas hjärta bultar när hon slår igen boken, bara för att mötas av nästa överraskning. Nu har en rubrik tillkommit på omslaget, ovanför bilden på barnen som vandrar över boken. Med förgylld text står där nu ordet ”Drömverk”.

Vad är det här? tänker Nahrina och sätter sig ner i gräset med boken framför sig.

Hon öppnar den försiktigt igen och tittar på teckningen som liknar henne själv. Porträttet ser inte lika sorgset ut som hennes spegelbild brukar göra. Snarare finurligt. Modigt. Hon vänder blad, men nästa sida är blank. Förvånad bläddrar hon vidare i boken men alla sidor gapar tomma. Då plockar hon upp en pennstump ur fickan och skriver sitt namn på sidan efter porträttet.

NAHRINA

En svag vibration känns från boken och Nahrina backar undan när bokstäver träder fram under hennes namn. Boken skriver något till henne och Nahrina stakar sig fram genom orden.

Hej Nahrina. Nu börjar din berättelse.

 

 

Nu närmast väntar redigering av Drömverk och jakt på sponsorer av bokens tryckning. Om man vill hjälpa till och stötta Fantastikhjälpen får man gärna sprida vårt budskap i sociala medier (använd hashtaggarna #fantastikhjalpen #drömverk eller #bokvandrarna) och kanske rentav gå in som sponsor. Alla belopp och all hjälp är välkomna. Skicka ett mejl till info@fantastikhjalpen.se om du vill hjälpa till eller bara veta mer.

 

Pärlfiskaren – En vacker saga för alla åldrar

Pärlfiskaren är skriven av Karin Erlandsson.

Vi får följa Miranda, den skickligaste pärlfiskaren av dem alla. I varje ny generation utlyser drottningen i riket jakten efter Ögonstenen, den finaste pärlan av alla. Miranda som alltid hittar de vackraste pärlorna i djupen vet att ögonstenen, den mytomspunna och värdefullaste pärlan, kan bli hennes. Om hon vill. Men den som bestämmer sig för att leta efter Ögonstenen drabbas också av en förbannelse som får en att lämna allt. Där det enda som till slut betyder något är att hitta Ögonstenen. Miranda ger sig ut på jakt och med sig har hon ofrivilligt flickan Syrsa. Syrsa som aldrig kan sluta prata och bara är till besvär. Tills det visar sig att Syrsa har en ovanlig förmåga som kan förändra allt i jakten på Ögonstenen. 

Jag fick ett mail från förlaget Schildts & Söderströms gällande pressreleasen för den här boken. Eftersom jag bor på Åland och det är en ganska liten ö, blev jag förtjust när jag insåg att det var en åländsk författare som skrivit boken. I mailet fanns även en länk där jag kunde provläsa första sidorna i boken.

Jag läste de 20 första sidorna och dagen efter gick jag till bokhandeln och köpte boken. Fanns ingen tid att kasta bort i väntan på recensionsexemplar, jag var tvungen att ha den genast. För så bra är den. Pärlfiskaren av Karin Erlandsson.

Jag gillar egentligen inte att jämföra böcker men ibland bara måste man. För Pärlfiskaren utspelar sig i en påhittad värld med samma känsla som Maria Turtschaninoffs vackra bok Maresi: krönikor från röda klostret. Språket känns tidlöst och den omedelbara känslan jag fick var samma som när jag i barnålder fick höra berättelser börja med orden Det var en gång … Ändå är boken märkligt ålderslös. Författaren vann en barnbokstävling med Pärlfiskaren. Den är också skriven med slukaråldern i åtanke men passar i stort sett vilken ålder som helst. Jag skulle kunna säga att jag köpte den till barnen men så är det ju inte. Jag köpte den till mig själv och tyckte väldigt mycket om den.

Lite kritisk är jag till det ganska intetsägande omslaget. Det ger mig ingen känsla av det färgsprakande inre den innehåller. Den värld som består av gnistrande pärlor i olika färger, farliga roshajar i turkosblått hav, glömda legender och övergivna barn. Det finns även en del frågetecken efter läsningen, som så ofta. Vem är egentligen Iberis och varför vill drottningen ha Ögonstenen? Frågetecken jag gärna skulle se besvarade i en uppföljare. För naturligtvis vill jag ha mer av den här väldigt vackra och ganska sorgliga sagan.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Du kan provläsa boken här

 

Sju minuter över midnatt

Sju minuter över midnatt är skriven av Patrick Ness.

Sju minuter över midnatt vaknar trettonårige Conor av att ett monster står utanför hans fönster och ropar hans namn. Men det är inte det monster Conor väntat sig, monstret från hans mardrömmar, mardrömmarna han haft varje natt sedan hans mamma påbörjade sin behandling på sjukhuset. Monstret i trädgården är annorlunda. Det är uråldrigt. Och vilt. Det har tre berättelser att berätta för Conor. Men det vill ha något fruktansvärt och hemskt i utbyte. Det vill ha sanningen.

Vi kan ju börja med omslaget. Det är fint och så och boken känns exklusiv. Omslaget är ett riktigt påkostat sådant och sidorna är tjocka, blanka och exklusiva de också. Men det känns ändå lite som man missar målet. Det är en ungdomsbok, även om det är en väldigt fin och sorglig sådan. Och även om det skulle vara en förälder som väljer boken till sin ungdom så finns det liksom inget alls över boken som säger ungdom. Nu kan ju i och för sig vuxna läsa boken med god behållning de med, men omslaget är så intetsägande och ger inte stor känsla för vad boken faktiskt handlar om. Vilket är synd eftersom jag tror många missar den här fina pärlan.

Det här är alltså en otroligt sorglig bok. Conors mamma har cancer, han är mobbad i skolan, hans pappa bor i Usa och mormor är elak. Conor klamrar sig alltså fast vid det enda han har, hoppet att behandlingen hans mamma får ska göra henne frisk så han slipper bli ensam. Ensammast i hela världen. Ni förstår ju själva, det är stor gråtvarning här. Ändå blir jag inte fullt så berörd som jag hade önskat.

Kanske har det med språket att göra, kanske med berättelsen. Jag vet inte, men jag känner mig bitvis ganska långt borta från berättelsen. Läser den utifrån, där känslorna visserligen kommer fram men hela tiden med viss distans. Eller kanske är det jag som värjer mig mot allt det jobbiga. För det är så himla himla hemskt alltihop. Kanske hade jag önskat en liten gnutta av något fint för Conor. Även om monstret visar sig vara det mest jobbiga men också det mest fina så räcker det inte riktigt. Så jag värjer mig.

Jag har väldigt svårt att föreställa mig hur ett barn eller ungdom skulle uppleva boken. Tar de den till sig eller värjer de sig? Oavsett är det en bok värd sina pengar och värd tiden att läsas. För även om jag läste med viss distans stannade berättelsen kvar länge efteråt. Precis så som det ska vara.

Jag ser också mycket fram emot att se filmen, att höra Liam Neeson som monstret. Och kanske är jag redo att ge mig hän totalt den här gången. I så fall är jag väldigt glad över att jag valde att inte se filmen på bio.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Fiktiviteter, Carolina läser och Biblanbloggen.

Krigarens svärd

Krigarens svärd är första delen i serien om Magnus Chase, skriven av Rick Riordan.

Jag heter Magnus Chase. 

Jag är sexton år gammal.

Det här är berättelsen om hur mitt liv gick utför efter att jag lyckats ha ihjäl mig själv. 

Magnus är hemlös sedan hans mamma dog och bor under broar, tvättar sig på bibliotek och tigger gårdagens rester från restauranger. Det är alltså en lite annorlunda hjälte vi möter, precis som i Percy Jackson. När Magnus dör hamnar han i Valhall eftersom det visar sig att han är son till guden Frej. Allt skulle vara tiptop i Valhall om det inte var för att Ragnarök är på gång. Det enda hoppet är att hitta Sommarsvärdet. Svärdet som en gång tillhörde Frej och som är ödesbestämt att antingen stoppa Ragnarök eller skynda på det. Ett svärd som nu bara lyder Magnus.

Man vet vad man får när man läser Rick Riordan. Det är inte på något sätt litterärt utmanande, utan mer som att göra bomben i en pool av berättarglädje och kreativitet. Man har helt enkelt väldigt roligt i Riordans sällskap. Och trots att boken är i tjockaste laget gör det absolut ingenting. Med korta kapitel som heter saker som Släpp fram ankungarna, annars slår de dig i huvudet och Vi festar på vårrullar innan halshuggningen blir sträckläsningen ett faktum. Jag läste boken i en sittning.

Det känns verkligen som att Riordan släppt loss ordentligt med Magnus Chase. Trots att han är lite äldre än Percy Jackson och boken har en lite mörkare ton, är knasigheterna bättre än någonsin. Vi får träffa pensionärsdvärgen Junior som har en rullator vid namn Gubbfösaren, en bägare som heter BOOM PSSSCH ( för att den exploderar om man inte ber om påfyllning innan bägaren är tom ) och vi får veta hur det känns att äta kebab gjord av ett djur man pratat med både före och efter att man ätit upp den. Oden har även blivit barnsligt förtjust i powerpoint-presentationer och kallar sig numera för livscoach. Kreativiteten är alltså på topp. Nästan. För det finns saker som stör mig och det är faktiskt författaren själv som bäddar för det här.

Rick Riordan försöker alltid ge oss en mångfald av karaktärer som betonar vikten av allas lika värde. Att saker som funktionsnedsättningar, religion, utseende och ursprung, inte har någon betydelse för hur man är som människa eller vad man klarar av. Och han gör det ofta bra men här tycker jag han skjuter sig själv i foten lite.

Den kvinnliga sidekicken heter Sam och är muslim och bär hijab. Bra så. Men Riordan måste nödvändigtvis pracka på henne ett tvångsgifte. Visserligen råkar det vara med en kille hon är kär i, men ändå ett tvångsgifte. I övrigt skildras hon bra och hijaben råkar dessutom vara väldigt behändig då det även är en osynlighetsmantel. Och sedan har vi det här med resten av kvinnorna i boken. Riordan skildrar dvärgarnas värld som ett matriarkat, bara det att den enda kvinnliga dvärgen vi får är ett hembiträde medan männen hantverkar och bygger saker. Ett hembiträde. I ett matriarkat. Och enda anledningen till att jag faktiskt noterade detta var just för att Riordan själv tog upp det.

Den kvinnliga dvärgen är alltså ett hembiträde, valkyriorna är servitriser i Valhall och Freja beskrivs närmast som prostituerad. Och så har vi förstås Sam, som ska giftas bort. Vi får även två kvinnliga frostjättar, fast de har inget att säga till om eftersom det är pappa som bestämmer. Och jag vet att Valkyriorna passade upp på gudarna i Valhall i mytologin, men med tanke på hur bananas Riordan går med allt annat hade han gärna kunnat sätta valkyriorna på strejk för att de tycker Odens regler är mossiga. Till exempel.

Något jag verkligen gillade lite extra är att Annabeth från Percy Jackson hälsar på i boken. Vi får även några andra flirtar med serien och jag är barnsligt förtjust i sådana kopplingar.

Krigarens hjärta alltså. Som att göra bomben i en pool av berättarglädje. Det är bara hoppa i och njuta medan det varar, för tiden går alldeles för fort i det här sällskapet.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Världens bästa bok, I heart fantasy, Marklars books,

Marias bokhylla

Ibland kommer även livet i vägen

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till