Slutet – Årets bästa bok!

Du är sjutton år gammal. Det är sommar och världen ser ut precis som vanligt. Men du vet vad som är på väg. Om en månad är vi alla borta.
Vad vill du göra den sista tiden? Vem vill du vara med när allt tar slut? Hur känns det att veta exakt vilket klockslag du ska dö? Och vad spelar ett liv mer eller mindre för roll?

Slutet är skriven av Mats Strandberg.

Jag läser väldigt mycket om apokalyps. Böcker som handlar om tiden före, efter och under tiden. Men jag har aldrig läst en bok som faktiskt handlar om slutet. Det har alltid funnits hopp. Ett rymdskepp som tar ut överlevare till rymden, bergsrum som förvarar fröer, konst och historia, en ark som byggs, oljeborrare som ska spränga kometen och ofta någon form av överlevare efter katastrofen. Här finns det inget hopp alls, utan det är verkligen slutet på allt som kommer. Slutet för hela mänskligheten och dess historia. En utradering som suddar bort hela vår existens och samtliga bevis för att vi någonsin funnits. Och det kunde ha blivit nattsvart, men Strandberg lyckas på något sätt göra Slutet till en oerhört vacker och minnesvärd berättelse.

Vi får följa Simon från det att världen får reda på att det är tre månader kvar tills Jorden utplånas av en komet. Simon som är nykär och en minut före beskedet hade hela livet framför sig, har nu ingen framtid alls. Han vet det exakta datumet och den exakta tidpunkten för när allting tar slut. På något sätt fortsätter vardagen samtidigt som allt är förändrat. Och det som kunde ha blivit ett intensivt men vackert avslut tillsammans med vänner och flickvän, visar sig bli något helt annat.

Parallellt med Simons berättelse får vi även Lucindas. Hon ägnar dagarna åt att skriva ner tankar och känslor i appen Tell Us ( briljant namn ). En app som skickar upp all information till en satellit i omloppsbana runt Jorden och det enda hoppet att någon ute i rymden någon gång ska få reda på att människan har existerat.

Vi får kapitel som räknar ner tiden, från tre månader till veckor till dagar och det är mer ångestfyllt än jag kan beskriva. På något sätt hoppas jag ändå att räddningen ska komma, önskar intensivt att livet inte ska ta slut för Simon och Lucinda. Ändå är det egentligen inte handlingen som är det viktiga. Den är fin och bra och spännande, men det är i slutändan känslorna boken väcker som stannar kvar. Tankar och handlingar som Strandberg lyckas pricka in så spot on. Hur vissa förnekar hotet ( kometförnekare, hur kul! ), hur vissa försöker döva rädslan med alkohol och droger eller spel. Men framförallt de små sakerna. Hur Simon inte vill vara hemma eftersom allt umgänge ska vara så innerligt. Att det kanske inte är läge att vara rädd och hålla saker inom sig. Hur man på något sätt ändå måste förneka det för att orka kliva upp nästa morgon. Och samtidigt en lättnad för vissa. En lättnad att slippa lämna människor kvar i sorg om man är den som dör bort, en lättnad att jordens undergång ändå inte var vårat fel och en lättnad att få veta hur allt slutar. Att slippa vara den som lämnar medan allt rullar på och man själv är ensam om att missa allt.

Det är ungefär två veckor sedan jag läste boken och jag tänker på den nästan dagligen i olika sammanhang. När jag ute ser en familj på promenad och en mamma som rättar till mössan på sitt barn, en fru som vill åt ett håll och maken åt ett annat. I sådana ögonblicksskeenden funderar jag spontant på hur gatulivet skulle se ut om vi bara hade veckor kvar? När jag på kvällen ser stjärnorna på himlen funderar jag på hur det skulle kunna kännas om en av dem närmade sig dag för dag. Lyste lite starkare, kom lite närmare, tills allt var upplyst som i dagsljus även på natten.

Men framförallt funderar jag på meningen med mänskligheten. Det har alltid varit så självklart att den finns kvar, i någon form. Att vår historia finns kvar i någon variant. Och tanken att allt bara skulle raderas förändrar allt på något sätt och plötsligt förstår jag tron på en Gud. Behovet av att det på något djupare plan finns en mening. Att vi har någon mening.

Men jag ska inte tråka ut er med mina existentiella funderingar mer. Däremot rekommenderar jag att ni läser boken, alla borde läsa den. Årets bästa bok enligt mig. En av de allra bästa faktiskt. En bok som jag tror kommer ta med Mats Strandberg på en hisnande resa och jag blir inte ett dugg förvånad om vi om något år ser boken som hypad Hollywoodfilm på bio. Jag kommer köpa en biljett direkt.

Slutet finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Enligt O, I hyllan och  Eli läser och skriver.

 

 

Annonser

Gnistrande pärlor i vackra färger, farliga roshajar i turkosblått hav, glömda legender och övergivna barn.

Miranda som alltid hittar de vackraste pärlorna i djupen vet att ögonstenen, den mytomspunna och värdefullaste pärlan, kan bli hennes. Om hon vill. Men den som bestämmer sig för att leta efter Ögonstenen drabbas också av en förbannelse som får en att lämna allt.

Jag recenserade Pärlfiskaren, skriven av Karin Erlandsson, för ungefär ett år sedan och nu har andra boken i serien kommit, Fågeltämjaren.

I samband med det gjordes omslaget till Pärlfiskaren om och gavs ut i ny kostym. En underbar kostym måste jag säga. För mitt absolut enda klagomål var faktiskt omslaget.

Lite kritisk är jag till det ganska intetsägande omslaget. Det ger mig ingen känsla av det färgsprakande inre den innehåller. Den värld som består av gnistrande pärlor i olika färger, farliga roshajar i turkosblått hav, glömda legender och övergivna barn.

Nu läser jag Pärlfiskaren igen tillsammans med ena barnet och att öppna boken är som att öppna en skattkista. Det nya vackra omslaget gör verkligen innehållet rättvisa, för det här en väldigt fin berättelse. Legenden om ögonstenen har äntligen fått den vackra inramning den förtjänar och jag ser mycket fram emot att läsa Fågeltämjaren alldeles snart.

The space between us

Sommaren börjar ta slut och det är dags att köra igång blogghösten. Vi har hunnit skaffa en till valp, Gizmo,  och alldeles nyligen flyttat. Igen, men den här gången blev det drömhuset så nu stannar vi där vi är. Det har blivit mer filmer än böcker under sommaren, så det blir en hel del filmtips medan jag väntar på att höstens läslusta ska infinna sig.

Vi börjar med The space between us. En film som sågats totalt av Rotten tomatoes vilket ändå inte betyder att filmen inte duger att slötitta på efter en jobbig dag. Lite charm har den trots plotholes större än sd:s förmåga till källkritik.

Filmen handlar om 16-årige Gardner Elliot som är född och uppvuxen på Mars. Hans mamma tillhörde de första astronauterna som åkte till Mars för kolonisering och dog när han föddes. Gardner som bara har mött 14 människor i hela sitt liv, träffar tjejen Tulsa online och drömmen om jorden växer. När han väl lyckas ta sig till jorden visar det sig att han lever på lånad tid, då hans organ inte klarar jordens gravitation. Gardner vill inte dö utan att först träffa sin pappa, så han och Tulsa ger sig ut på en roadtrip i sökandet efter hans far. 

Filmens charm handlar helt och hållet om Gardners brist på social kontakt och därmed hans reaktion och interagerande med människorna på Jorden. Allt han vet har han sett i gamla svartvita filmer där herrar håller upp bildörren för damerna och samtidigt sjunger en trudelutt. Vilket också innebär att filmens charm bygger på total brist på logik eftersom Gardner ju träffat Tulsa online, men samtidigt bara har tillgång till gamla svartvita filmer som de andra kolonisatörerna tagit med sig. Det är ju helt ologiskt att han inte har någon som helst tillgång till moderna filmer, böcker eller typ, vanligt internet, om han nu kan chatta med Tulsa. Och varför kolonisatörer bara skulle ta med sig svartvita filmer är ju också helt utom all rimlighet. Men det bygger ändå upp för några roliga scener och charmiga missförstånd, så jag och barnen hade ändå rätt mysigt trots att filmen dessutom är totalt förutsägbar.

Filmen har ok budget och skådespelarna är inte de sämsta, så varför man inte täppt till plothålet är obegripligt. I huvudrollen ser vi Asa Butterfield som känns igen framförallt från Enders Game och Miss Peregrines hem för besynnerliga barn.

En charmig film, som trots att den når bottendelen i betygsskalan, ändå är rätt mysig att titta på.

Trailer – Love, Simon

Jag håller på med recensionen av boken, men fastnade lite när jag uppmärksammades på en del kommentarer jag inte sett om den. Inte för att det ändrar hur jag ser på boken, men de rörde till det lite angående hur jag ska ta mig an recensionen. Istället får ni trailern till filmen idag och bokrecension imorgon.

De vandrande städerna av Philip Reeve kommer som film.

För några år sedan läste jag boken De vandrande städerna, en salig blandning av postapokalyps och steampunk. En bokserie som borde ha tilltalat mig, men som jag inte alls fastnade för. Jag gillade konceptet, att man i en postapokalyptisk framtid byggt svävande städer, men författarens språk tilltalade inte mig. Jag läste en hel bok och kände absolut ingenting för karaktärerna, så det var liksom ingen mening att fortsätta.

Och nu kommer den alltså som film. Kanske kan det här bli ett av de där sällsynta tillfällena när filmen faktiskt är bättre än boken? Jag vill gärna tro det. Speciellt när Peter Jackson håller i spakarna. Det dröjer ett tag till dock, i december släpps filmen.

 

När 10-åringen får välja bok blir det rysligt.

Mina barn läser ganska sporadiskt. Hittar de något bra blir det sträckläsning och sedan kan det gå lång tid utan någon bok alls. De läser alltså inte för läsandets skull, utan det måste vara rejält bra för att de frivilligt ska sätta sig med en bok hemma.

Den bok som varit allra populärast hos 10-åringen här hemma är Ingelin Angerborns serie med tre fristående delar. De slukades rakt igenom, alla tre på raken. Sonen älskade alla tre böckerna och håller tummarna för att det kommer fler.

Rum 213Varför händer det så konstiga saker i rum 213? Rummet som Meja, Bea och Elvira delar på kollot. Varför försvinner deras saker på nätterna? Och vem är den vitklädda flickan som bara Bea kan se?

 

Sal 305Jag har nog alltid vetat att det som hände förra sommaren verkligen hände.
Men jag trodde att det var en engångshändelse.
Nu vet jag att det inte var det.
Och nu vet jag att det kommer att hända igen.

Vem är det som tar Elviras hand just när hon håller på att somna? Och vem var det egentligen hon såg i sjukhussängen bredvid hennes? Elvira vet inte. Hon vet bara att hon cyklade omkull och att det nu händer saker som hon inte kan förklara. Och att Dåris, det gamla övergivna hospitalet som hon ser från sitt rum på sjukhuset, får henne att rysa. Är det bara hjärnskakningen som spökar eller finns det någon sanning i de hemska historierna som berättas om Dåris.

 

Fyr 137 Innan vi gick kastade jag en sista blick på fyren. Dörren var stängd och avsatsen tom och jag hade just börjat dra en lättad suck, när andan liksom fastnade i halsen.
– Titta! flämtade jag.
I det ögonblicket hade jag kunnat svära på att jag såg något skymta förbi i det översta fönstret. Ett blekt litet ansikte som liksom spanade ut genom rutan med stora, mörka ögon.

Vem äger dagboken som Elvira, Meja och Bea hittar borta vid Svartudden? Vem är det som har ristat in sitt namn i fyrens grund? Och vem är det egentligen Elvira ser i fyrens fönster? Är det bara inbillning, eller finns det någon sanning i spökhistorierna som berättas om fyren?