The Mortal Instruments – Jag måste pudla lite.

Jag har kommit till bok nummer fem i serien The Mortal Instruments av Cassandra Clare och har faktiskt omvärderat serien en del. Den har blivit bra! Inte på det sättet att jag längtar efter boken i läspauserna, faktiskt glömmer jag bort den helt så fort jag lägger den åt sidan. Men när jag väl läser så sträckläser jag. Flera hundra sidor på raken, utan problem. Och jag gillar numera karaktärerna. De utvecklas nämligen, väldigt tydligt också. Jag känner inte längre att det är korkade karaktärer jag har att göra med, tvärtom. De har alla mognat, deras personligheter har mejslats ut och deras respektive styrkor och svagheter känns begripliga.

Och de passar alla in i det här fantastiska världsbygget som författaren så skickligt målar upp. Det är verkligen ett världsbygge med extra allt och ändå fungerar det. Allt passar ihop som bitar i ett pussel och Clare lyckas hålla samman alla trådar snyggt. Jag är faktiskt imponerad.

Böckerna går snabbt att läsa och det är inget som fastnar på djupet, men som tillfällig underhållning är det perfekt. Lättillgängligt, snabbläst och oerhört kreativt.

Det här tyckte jag om bok två, Stad av aska.

Annonser

Stjärndamm av Lars Wilderäng

9789176790229_200x_stjarndamm (1)Stjärndamm är sista delen i en trilogi skriven av Lars Wilderäng.

Den civilisation som sakta men säkert byggdes upp igen, 10 år efter Nedsläckningen, är nu krossad. Inga kulor i världen kunde skydda dem mot den fiende som var nära att förinta dem alla. Och som visade sig vara värre än den mest fasansfulla mardröm.

Några av de få överlevande har åter samlats på Carlstens fästning, fångade som råttor och omringade av hotfullt svarta ögon. Det måste finnas ett sätt att stoppa det här hotet, om det så är det sista de gör. Frågan är bara hur de ska ta sig ur sin fångenskap, och om det finns fler överlevare där ute?

Serien började ju med Stjärnklart där allt gick åt helskotta. Världen som vi känner den gick under och vi har fått följa några människor från att mobilerna började krångla tills nu, när Kentaurerna invaderat jorden. Actionfyllt, militäriskt och vansinnigt spännande.

Kentaurerna har spridit sitt stjärndamm och människor förvandlas till zombier eller vampyrliknande varelser och resten dör. Förutom ett fåtal som fortfarande kämpar, och aldrig någonsin har jag sett en grupp vara så fullständigt utsatt. När man tror att nu kan det verkligen inte bli värre skruvar Wilderäng upp hotet några snäpp till och allt ser verkligen hopplöst ut. Jag undrade faktiskt några gånger om det här skulle bli första boken jag läser där alla faktiskt dör. Där hela jorden går under, totalt. Men naturligtvis hade Wilderäng några ess kvar i rockärmen och slutet är ett av de snyggaste jag sett.

Boken hade lätt kunnat gå totalt bärsärk så som Wilderäng smackar på med varelser, men den militäriska tonen i boken gör sitt jobb. Jag har hela tiden en känsla av kontroll, av syfte och en stark känsla av realism trots allt vi möter. Det är liksom inte Hollywood-action vi får, utan vanliga människor som kämpar för sin överlevnad minut för minut.

Gillar man inte science fiction kan man läsa Stjärnklart som en fristående bok, även om jag själv älskar trilogin som helhet. Stjärnklart kan mycket väl vara en av de bästa böcker jag läst. Bäst som i en av de mest engagerande. Fortfarande, två år efter läsningen, är jag påverkad av undergången som presenteras i första boken.

Med Stjärndamm får vi ett riktigt snyggt avslut och en trilogi som håller hela vägen.

Boken finns hos Science fiction bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Bokhyllan, Tentakelmonster och Syrlig.

Stad av aska

stad-av-askaStad av aska är andra delen i serien The Mortal Instruments av Cassandra Clare.

Clary Fray önskar att livet bara kunde återgå till det normala. Men vad är normalt när du är en demondräpande skuggjägare, vars mamma ligger medvetslös i en magipåverkad koma och du plötsligt kan se varulvar, vampyrer och älvor på gatorna?
Clary försöker dra sig undan från skuggvärlden för att kunna hänga mer med Simon (är han kanske mer än en vän?), men Jace tänker inte släppa henne så lätt. Och den enda chansen Clary har att hjälpa sin mamma är om hon söker upp Valentine, den ondskefulle skuggjägaren som mördat hennes morföräldrar – och dessutom är hennes pappa …

Tyvärr har jag inte skrivit om första boken Stad av skuggor så ni får dyka med mig rakt ner i storyn direkt. Jag gillade inte Stad av skuggor nämligen. Tyckte den var alldeles för rörig och så hade jag problem med huvudkaraktären Clary. Varför jag inte gillade henne kom jag inte ihåg när jag började med den här, men minnet friskades upp snabbt.

Jag hade aldrig tänkt läsa den här men hittade boken hos en kompis och i brist på annan läsning just då fick den följa med hem. Och jag är nu fast i serien trots att jag samtidigt har så stora problem med den. Riktigt stora problem. För Clary gör så fruktansvärt korkade saker hela tiden. Inte bara en gång, eller två gånger, eller ens tre gånger. Nej, varje gång det händer något omvälvande eller dramatiskt så gör Clary något ofattbart idiotiskt drag som sabbar det totalt för alla. Och jag blir så jävla trött.

Clary har alltså fått reda på att det finns en skuggvärld dold för vanliga människor. Och naturligtvis är inte Clary en vanlig människa utan en skuggjägare. Demondräpare. Det visar sig nämligen att världen kryllar av demoner, vampyrer, varulvar, besvärjare, féer och annat otrevligt. Och så naturligtvis skuggjägarna, nephilim, som håller ordning på världen och skyddar oss mot alla hemska monster. Clary blev kär i skuggjägaren Jace men fick reda på att de är syskon. Clarys bästa vän Simon är kär i Clary och nu när Jace är off limits provar hon att bli ihop med Simon istället. Det går sådär. Ni fattar, triangeldrama kantat av löjligheter. Och i centrum av allt står Valentine den onda. Clarys och Jaces pappa som är den ondskefullaste av pappor. Och storyn har hittills sett ut ungefär så här. Clary hamnar i trubbel och Jace med familj försöker rädda henne. Clary klantar till allt och Simon hamnar i trubbel eftersom han inte har vett att hålla sig borta. Clary klantar till det ännu mer och Brooklyns överbesvärjare Magnus Bane kommer till the rescue. Typ. För Simon blir det nämligen värre och värre stackarn. Eller inte stackars. Kunde han bara låta bli att stalka Clary hade han sluppit en hel del otrevligheter, som att förvandlas till en råtta till exempel. Eller riskera att bli vampyr.

Och här är grejen som irriterar mig mest. Jag kan ändå inte sluta läsa! För mitt i Clarys idiotier är världsbygget ändå fascinerande i all sin rörighet. Jag hänger inte helt med i vem som är släkt med vem och vem som adopterades bort till vilken familj ( även om det är rätt uppenbart vart det barkar med släktskapen ) och ändå sugs jag in i allt det röriga och kan inte sluta läsa. Dessutom har Cassandra Clare en humor jag gillar. Jag kommer på mig själv med att skratta högt många gånger, vilket väger upp en del av irritationen som samtidigt skaver och kliar.

Så vad tycker jag då? Det vet jag inte ens själv och ändå fick jag med mig del tre och fyra hem från bokhandeln häromdagen …

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Den kallaste flickan i Coldtown.

den-kallaste-flickan-i-coldtownDen kallaste flickan i Coldtown är skriven av Holly Black.

Det är morgon och Tana vaknar upp i ett badkar. Det tar ett tag innan hon minns var hon befinner sig. Det var fest kvällen innan. I vardagsrummet hittar hon de andra festdeltagarna, de är döda och ett fönster står på vid gavel. Svarta sopsäckar är uppsatta för fönstren och i sängen ligger Tanas före detta pojkvän Aidan bunden med silvertejp för munnen. På golvet bredvid ligger en annan kille fastkedjad. Hans hår är svart som bläck och när han tittar upp på Tana ser hon att hans ögon är röda som rubiner.

För att rädda sitt eget och de andras liv måste Tana ta sig in i Coldtown. Där lever monster och människor sida vid sida. Staden är farlig. Den är en bur, ett fängelse för de dömda och alla som vill vara med.

Jag är otroligt positivt överraskad. Jag gillar nämligen det här starkt. Inte så att jag är totalt störtförälskad, men absolut förtjust. Hade Holly Blacks språk varit lite mer speciellt hade det troligen blivit rejäl instalove från min sida, men Blacks språk fyller sin funktion och inte så mycket mer. Berättelsen däremot, den är något alldeles eget.

Jag kan tänka mig att Holly Black har suttit och brainstormat med sina kompisar på puben för att få till den här boken. Jag kan riktigt se framför mig hur de ölat sig igenom vampyrklassikerna och alla myter, för att sedan spinna vidare på det med den ena idéen galnare än den andra. För det här är en vampyrbok som har gått lite bärsärk. På ett bra sätt.

Black har placerat coldtowns i nuet. Städer som fallit offer för vampyrer och omgärdats med murar. Fängelsestäder där de som råkade befinna sig på plats under vampyrutbrottet aldrig kom därifrån. Vampyrer och människor som alla lever i en slags påtvingad symbios. Där finns Suicide square, torget där vampyrer tar livet av sig genom att ställa sig i solen och en ständig folkmassa som väntar på dagens självmordsunderhållning. Evighetsbalen där vampyrer och människor dansar sig igenom nätter fyllda av alkohol och blodsugande, och bloggare som tagit sig till coldtowns i sökandet efter det ultimata blogginlägget.

Allt berättat i rasande fart och galet kreativt.  Tana som är riktigt jäkla kick ass håller spänningen på topp och en härligt mörk humor fyller ut kulissen perfekt. Jag är faktiskt lite besviken på att det här inte är tänkt som en serie. Men det här svaret från Holly Black ger mig åtminstone lite hopp om en fortsättning.

Q: Will there be a sequel to the Coldest Girl in Coldtown?

Coldest Girl in Coldtown was written as a stand-alone. That said, I know what happens next, and maybe someday you will too. Right now, as with Curse Workers, I’m happy with where I left everyone. I’m sure they’ll be fine. Right?

 

Boken finns hos Science fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Carolina läser, Havsdjupens sal och Prickiga Paula.

Legend var inget för mig!

legendLegend är skriven av Richard Matheson.

Robert Neville är den siste mannen på jorden – men han är inte ensam.
En fasansfull farsot har dragit fram och gjort att resten av mänskligheten – män, kvinnor och barn – har muterat och förvandlats till fruktansvärda, nattlevande varelser som törstar efter Roberts blod.

Hopplösheten i Roberts liv är total, ändå förmår han inte göra slut på det. Han lever sitt liv på det enda sätt han kan: på dagarna åker han runt i det ödelagda Los Angeles och letar efter sina vilande fiender för att ta slut på dem, en efter en, med en påle i hjärtat. På natten barrikaderar han sig i sitt hus och ber om att få se ännu en gryning.

Så en dag händer något som stör hans monotoni. Men är det en välsignelse eller en förbannelse?

Jag har läst ganska många recensioner om den här boken och de är övervägande positiva. Väldigt positiva. Så jag rör om lite i grytan eftersom jag inte gillade den alls.

För det första är boken och filmen två helt olika historier. Boken skrev Matheson 1954 och 50 år senare skrev han filmmanuset till filmen I am legend med Will Smith. För mig verkar det som han helt enkelt gjorde om och gjorde rätt.

Och problemet är väl egentligen inte det att hela boken är usel. Men början är det. Den första tredjedelen av boken gjorde mig så förbannad att jag fortsatte vara det resten av boken med. För Robert Neville är nämligen kåt. Hela jävla tiden.

Här har världen gått under och Robert Neville är typ den sista människan kvar ( vad han vet i alla fall ) och det som är jobbigast i hela den här apokalypsen är att inte få ligga. Alla vänner är döda ( -ish ) , hans fru är död, hans barn har dött och han är nattetid omringad av levande döda som inget hellre vill än slita honom i bitar. Och det är skitläskigt och allt, tills han börjar tänka på kvinnorna. Kvinnorna! Och så är det kört. Det börjar rycka i dingdongen och stackars Neville får ta till våld mot sig själv för att inte springa ut till zombievampyrerna i all sin entusiastiska nakna prakt.  Och problemet är att han är så kåt och sugen på att ligga hela tiden. När de levande döda kvinnorna hasar runt utanför hans hus, när han mördar dem på löpande band genom att sticka pålar igenom deras hjärtan och när de ligger i dvala på dagarna. Speciellt då är Neville sugen. Dingdongen rycker så förbannat att han får ta till all sin viljestyrka för att inte våldta de lockande komatösa skelettliknande kvinnovarelserna som ligger där, med tuttar och allt.

Och grejen är att jag fattar vad Matheson är ute efter. Jag fattar att Neville genomgår en slags metamorfos, från känslofylld man till kallt monster. Jag fattar att boken skrevs i en annan tidsålder. Jag förstår allt det där, men det hjälper inte. Matheson förvandlar Mannen till ett djur så styrd av sina ryckande brallor att varenda jäkla man borde känna sig förnärmad av att nedvärderas till den här kåta varelsen som presenteras.

Så när boken faktiskt övergår i något som kanske är bra är jag så förbannad och trött på Neville att jag inte bryr mig längre. Kanske blev Matheson själv så trött på boken att det var därför han gjorde filmen helt annorlunda. Och så mycket bättre. Dagens udda tips är alltså att skippa boken och se filmen istället.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Bokhyllan, Vår bokvärld och La Bibliothéque.

Röta – Del två av Korpringarna

9789132166198_200_rotaRöta är andra delen i serien Korpringarna skriven av Siri Pettersen.

Hon hade lämnat Rime. Han hade kysst henne och hon hade hejdat honom. Utan anledning. Hon var inte rötan. Hade aldrig varit det. Och nu var det för sent.

Hirka den svanslösa är inte längre kvar i Ymslanden, istället är hon fast i en värld som är döende, som saknar Kraften och som ruttnar inifrån. I vår urbana tillvaro är Hirka papperslös och ett fritt villebråd. Hennes enda bundsförvanter är en fruktad människojägare och en likfödd och Hirka slits mellan dem. Samtidigt gnager saknaden i henne, saknaden efter Rime och den värld hon kallar hemma.

Men allt detta bleknar när hon sakta inser vem hon är och vad hon har för betydelse. Källan till rötan har törstat efter frihet i tusen år. En frihet bara Hirka kan ge honom.

 

I ett försök att dra ut på första boken, Odinsbarn, så gjorde jag ju lite annat i slutet. Typ allt annat än läsa. Jag googlade författaren och lyckades därmed spoila fortsättningen för mig själv vilket gav mig lite skrämselhicka. Nutid. Urban fantasy. En subgenre jag normalt inte kommer helt överens med. Men som alltid handlar det ju om ifall boken är bra eller inte och tydligen har jag helt enkelt inte läst rätt bok tidigare, för det här är underbart. Faktiskt ännu mer underbart än den första delen.

Hirka har lämnat Rime i Ymslanden och hamnat i vår nutid. Hon är papperslös i en värld där hon inte kan något av språken som talas och aktualiteten i det hela är naturligtvis slående. Samtidigt är det fortfarande Hirka från Ymslanden vi möter. Hon försvinner inte i realismen utan blir en naturlig observatör av en värld i kaos. Samtidigt är Rime kvar i Ymslanden, oförmögen att förlika sig med tanken på att Hirka är borta för alltid.

Jag var rätt orolig i första halvan av boken måste jag erkänna. Inte för Hirka för hon är lika stark och kapabel som i första boken, men för Rime. Hans besatthet av att hitta Hirka leder honom in på aviga vägar och jag undrade flera gånger om inte författaren gått ett steg för långt. Och just det här är vad jag älskar med Röta, att den är totalt oförutsägbar. Hur författaren har vävt in våra egna myter och legender i Hirkas och Rimes värld. Hur ingenting är självklart och att gråzonen mellan svart och vitt är enorm. Ondskan är inte självklar och vägarna de tvingas gå är ibland oförståeliga. Ändå går de och just därför älskar jag Hirka och Rime ännu mer. De gör det de måste.

Jag tycker också om att båda karaktärerna får vara rejält färgstarka. Att Rime får vara en riktig fantasykrigare/ninja/hjälte och Hirka en smart och orädd kick-ass hjältinna. Båda får lysa utan att stå i någons skugga. Cliffhangern i slutet gör att jag heller inte har en aning om vad som kommer möta Hirka och Rime.

Siri Pettersen levererar magi. Det är briljant och fortfarande bland det bästa jag läst i fantasy. Jag är störtförälskad.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Oarya, Fantastiska berättelser och Eli läser och skriver.

Tack till B. Wahlströms för recensionsexemplar.

Marias bokhylla

Ibland kommer även livet i vägen

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till