Och vinnaren är …

Vi har en vinnare i utlottningen av Ordbrodösen, årets garanterat hetaste debut. Vinnaren heter Carola Forslund och deltog via fb. Stort grattis! 

Jag kommer meddela vinnaren även på Facebook och förhoppningsvis får vi kontakt där så hon kan få sin bok. Det var totalt 78 deltagare vilket är rekord, stort tack alla som varit med. Jag hoppas vi ses snart igen i nya spännande utlottningar.

winner-explosion-2

Stort tack även till Rabén & Sjögren som gjorde utlottningen möjlig. 

Hur blir det om vi byter kön på karaktärerna? Jag har testat.

I en grupp på Facebook var det nyligen en som delade med sig av ett intressant skrivtips: testa att byta kön på dina karaktärer. Ett sådant test kan ju ge utdelning på olika sätt. Man kanske blir uppmärksammad på att man använder väldigt stereotypa karaktärer, att man generellt beskriver kvinnor och män olika eller man kanske bara upptäcker nya sidor hos sina karaktärer.

Jag blev själv nyfiken så jag tog fram några böcker och bytte kön i ett par stycken.

Ni kommer få läsa några utdrag ur två svenska bestsellers där jag bytt kön och ibland karaktär. Vilka böcker det är skriver jag allra längst ner i inlägget, ifall man vill roa sig med att gissa vilka böcker det är.

Bok 1 – delar ur kapitel 3 och 4

Olof Karlsson känner hur det pirrar i låren efter löpningen när han drar ner de fuktiga kalsongerna och sparkar iväg dem mot stolen.

Ett krafsande ljud får honom att vända sig mot fönstret. Trädgården på baksidan är så mörk att allt som syns är det avspeglade sovrummet. Det ser ut som en teaterscen, en tevestudio.

Han har själv gjort entré och står mitt i det flödande strålkastarljuset. Men jag glömde klä på mig, tänker han med ett snett leende. Han står kvar några sekunder och betraktar sin nakna kropp. Den är dramatiskt ljussatt och i avspeglingen ser han smalare ut än han är på riktigt.

Olof stirrar på fönstret, närmar sig försiktigt, försöker se igenom speglingarna, drar åt sig det marinblå överkastet, skyler sig och ryser till.

Han smakar på glassen. Den är mycket mjukare och  snart alldeles perfekt. En stark smak av choklad sprider sig i munnen.

Han suckar till när det varma vattnet sköljer över huvudet och nacken och omsluter hela kroppen. Det dånar i öronen och axlarna sjunker ner och musklerna mjuknar. Han tvålar in sig, dröjer med handen mellan benen och känner att håret redan har börjat växa ut sedan förra vaxningen.

Han tänker plötsligt på vad han tyckte sig se i sovrummets fönster precis när han drog åt sig överkastet och skylde sin kropp.

Olof hör publikens jubel från teven när han lämnar badrummet. Kimonons tunna sidentyg klistrar sig mot den fuktiga huden.

Hans hår blöter igenom kimonons rygg. Topparna är så våta att droppar rinner innanför tyget, ner mellan hans skinkor.

Bok 2 – delar ur kapitel 1 och 2

Hon hade innerligt avskytt möhippor alltifrån den gång hon i tjugoårsåldern övertalats att delta i en. Den spårade ur totalt, efterlämnade grav ruelse och fadd smak.

Och i den vevan fick hon höra talas om ett ännu värre arrangemang, som fördjupade hennes aversion mot denna typ av omdömeslösa jippon.

En intet ont anande stackare från Gästrikland hade snappats upp bara ett par dagar före bröllopet. De omtänksamma kidnapparna såg till att hon bräddfylldes med brännvin och placerade henne sedan i en av andraklasskupéerna på tåget i Gävle försedd med giltig biljett. Avsikten var att hon skulle stiga i Söderhamn där hemtransport beställts.

Problemet var bara att offret somnade innan tåget ens hunnit ut ur Gävle. Tågvärden ville inte störa den lätt snarkande kvinnan utan avvaktade med att kolla färdhandlingen. Följden blev att den nersupne sov vidare och inte vaknade förrän i Sundsvall. Där tvingades hon övernatta på en parkbänk och anlände hem först nästa kväll. I bedrövligt skick möttes hon av en veritabel avhyvling från den man hon skulle äkta arton timmar senare. Möhippor som flippade ur så totalt var både pinsamma och förnedrande.

Men mot förmodan började det riktigt bra.

Efter ett tag började Peggy komma i rätt stämning, och sedan dröjde det inte länge förrän hon reviderade sin tidigare uppfattning. Väl skötta var dessa arrangemang synnerligen trivsamma. Vad var det för fel med att få umgås med sina bästa vänner en av de sista dagarna som fri kvinna? Och det fortsatte i samma stil.

Mer mat. Fler drinkar. Stegrad bullernivå. Skratt. Tjejiga historier. Öppenhjärtiga avslöjanden. Sexuella anspelningar.

– Tack för det här tjejer, sluddrade Peggy och höjde glaset. Ni ska veta att jag uppskattar den här dan. En av dom bästa i mitt liv. Skål, allihop!

 

Hon noterade att svågern kysste sin fru på ena kinden och hörde honom säga att han skulle smita ifrån några minuter för att pudra näsan.

– Jag är strax tillbaka, kvittrade han och trippade ut från takterrassen.

I herrummet hade han betraktat sig i spegeln, koketterat och hälsat på sig själv.

– Men se god dag, herr Hilmersson.

Sedan millimeterjusterade han frisyren, rättade till kavajen över axlarna och bättrade på håret som inte behövde bättras på.

Bok 1 – delar av kapitel 19

Gunvald Larsson kör långsamt genom Karolinska institutets väldiga campus, närmar sig Retzius väg 5, svänger in på den ödsliga parkeringsplatsen och stannar framför det tomma huset.

Trots att han är trött och helt okammad, har otvättat hår och bylsiga kläder skulle nog de flesta som såg honom säga att han är den vackraste människa de sett.

 

Dörren är öppen och den smale rättsmedicinaren sitter vid sitt städade skrivbord och läser tidningen med latexhandskar på händerna. Han har en vit polotröja under läkarrocken och pilotglasögonen blänker till när han tittar upp.

– Du är trött, Gunvald, säger han vänligt.

– Lite.

– Vacker förstås.

– Nej.

Det här är ju rätt tydligt. Det är sällan vi läser om män som ensamma hemma går runt nakna och äter glass medan fukt rinner ner längs kroppen in mellan skinkorna. Allt beskrivet med en tydlig sensuell ton.

Det är heller inte ofta vi läser om urspårade möhippor, där man på ett typiskt tjejigt brölande sätt super varandra under bordet och slocknar på parkbänkar. Eller om män som trippar iväg till toaletten …

Det här var faktiskt väldigt roligt att göra, så förmodligen kommer det bli ett stående veckoinslag i bloggen. Gör det gärna ni också, men glöm inte att hojta till så jag får läsa det ni skriver i så fall.

the_gender_bender

Bok 1 är Stalker av Kepler och bok 2 är Dödsdrycken av Björn Hellberg.  I kapitel 19 av Stalker har jag bytt ut Saga Bauer mot Gunvald Larsson. 

Alfa och Omega av Oskar Källner.

alfa-och-omegaAlfa och Omega är en antologi skriven av Oskar Källner.

Sju noveller som kryssar mellan science fiction och skräck, som vandrar genom parallella världar till universums slut och bortom.

Det kan inte ha undgått någon att Oskar Källner blivit en av mina absoluta favoritförfattare, så varje gång han släpper en ny bok känns det som rena rama julafton för mig. Alfa och Omega gör mig inte besviken.

Några av novellerna har jag redan läst medan andra var helt nya bekantskaper. Och även om jag verkligen uppskattade de tidigare novellerna, Jormungand och Memento Mori, så är det några av de nya novellerna som tar andan ur mig.

Tills tiden skiljer oss åt handlar om Sofia vars man Teo dör i cancer. Sofia bygger en kryobädd där hon tänker sova sig in i framtiden, till en tid där det finns botemedel mot cancer. Sedan ännu längre in i framtiden till tidsmaskinernas tid så hon kan åka tillbaka och bota Teo. Som övervakare har hon skapat en ny Teo, en avbild av hennes döda man.

Men tiden går och tidsmaskinernas era kommer inte. Ibland blir hon väckt av Teo vid dramatiska händelser men mest sover hon. Årtusende efter årtusende passerar, medan Sofia och Teo sida vid sida drömmer om olika saker. Hon om att rädda sin sedan länge döde make, och den skapade Teo om att Sofia ska upptäcka honom istället för att längta efter sin sedan länge döde make. En otroligt sorglig berättelse om hur vi kan glömma livet i vår längtan och besatthet efter något annat.

Raka motsatsen är novellen Stockholms drottning. En sprudlande berättelse om ett dystopiskt Stockholm där varelser från sagornas värld sedan länge tagit över. En novell som fullkomligt exploderar i kreativitet och berättarglädje.

Beth och drakynglingen Pug lever sitt liv i ett farligt Stockholm som kryllar av nedgångna nissar, farligt vackra alver och hemska troll. Ett Stockholm där minotauren Bacchios i färgglad tuppkam, ring i mulen och med glittrande ljusslingor kring sina horn, glider omkring på gatorna med sitt motorcykelgäng som deras hänsynslösa gängledare. Men det finns gator som är värre än de i centrala stan. Utanför tullarna har ondskan spridit ut sig och mörkret regerar. Ett uppdrag går snett för Beth och Pug och som straff får de en omöjlig uppgift: att ta sig utanför tullarna och stjäla ett paket. Något som ganska säkert innebär en plågsam död.

Om Tills tiden skiljer oss åt är en finstämd och ganska avskalad melodi med enkla toner, är istället Stockholms drottning årets musikfestival med sprakande diskokulor och kaskader av glittrande konfetti.

Märkligt nog är min stora favorit ändå Gamma. Märkligt eftersom den handlar om saker jag inte har någon kunskap om. Ändå är det denna som berör mig mest. Gamma som är en slags fortsättning på Tills tiden skiljer oss åt.

Årmiljarder efter årmiljarder har gått och människan är sedan länge borta och universum har slocknat. Kvar finns Gamma i ett Kollektiv som i eoner svärmat runt ett svart hål. En dag bryter Kollektivet samman och Gamma beger sig med vännen Kthelk’tha ut i det stora mörkret där ingenting finns kvar. Fast det visar sig att någonting ändå finns, något som förändrar allt.

Det som förvånar mig mest när jag läser Alfa och Omega, är förmågan att som författare kasta sig mellan sådana ytterligheter och ändå lyckas få det så himla himla bra. Hur han kan berätta om kvantpartiklar och Hawkingstrålning från svarta hål, och ändå få mig lika engagerad och berörd som när han skriver om drakdrottningar och elaka nissar i trasiga kläder.

Källner bjuder oss återigen på en hisnande resa med fantastiska berättelser. Mestadels om livet, universum och allting. Men också om järnsyrsor, elaka byråkrater och återvändande astronauter. Läsglädje helt enkelt.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Literature connoisseur och Barrikaden.

Tack till Fafner förlag för recensionsexemplar.

 

Kemisten av Stephenie Meyer – En utmärkt spionthriller

kemistenKemisten är skriven av Stephenie Meyer.

Huvudpersonen som vi kan kalla Alex är på flykt från sin tidigare arbetsgivare, en okänd organisation kallad Enheten. Som före detta agent och utbildad att tortera misstänkta terrorister, har Alex fått vetskap om något som lett till hennes dödsdom.

Efter tre år på flykt har hon överlevt tre mordförsök där hennes analytiska förmåga och paranoia testats till det yttersta. När Enheten erbjuder Alex en väg ut tackar hon ja. Men istället för frihet ställs hon inför det farligaste hotet hittills. 

De som hade arrangerat hennes död hade varit rädda för vad hon kände till, de hade aldrig varit rädda för henne. Kanske var det dags att ändra på det. 

Författaren är ju välkänd och jag var helt enkelt tvungen att googla lite recensioner på den här eftersom hon gör ett totalt genrebyte. Från paranormal YA romance till spionthriller för vuxna. Förvånansvärt många har blivit besvikna eftersom den inte liknar Twilight alls. Naturligtvis gör den inte det, vilket väl var själva poängen med genrebytet.  Själv är jag otroligt positivt överraskad. Jag gillar nämligen den här, väldigt mycket till och med. Kanske hjälper det till att jag alltid varit ganska neutral till Twilight? Jag har läst hela serien och jag har sett filmerna, men aldrig sett dem som varken jättedåliga eller jättebra. Lite lagom underhållning så där. Kemisten däremot känner jag ganska starkt för av olika anledningar. Den största anledningen är hundarna.

Huvudpersonen som jag kallar Alex ( hon byter namn väldigt ofta ) är alltså på flykt. Vi får följa hennes dagliga rutiner som mestadels består i att försöka vara så osynlig som möjligt, något hon blivit väldigt bra på de senaste åren. Säkerhetsåtgärderna är dagligen rigorösa och för mig som gillar nördiga detaljer är det här oerhört fascinerande. Vi får veta hur man riggar ett tiotal olika fällor redan vid ytterdörren för ovälkomna besökare, där den ena fällan är mer dödlig än den andra. Hur det känns att sova med gasmask i ett badkar och hur man alltid har en back up-plan om de trettio första misslyckats. Meyer har uppenbarligen gjort sin research, vilket gör att allt känns genuint och trovärdigt.

Varvat med den analytiska detaljrikedomen får vi också fartfylld action. Och en förvånansvärt lagom mängd humor. Härligt torr och sarkastisk humor som kompletterar allvaret i hela spiongrejen på ett utmärkt sätt och manar till sträckläsning. Balansen mellan detaljerna, humorn och spänningen är nästan perfekt. Nästan. För det märks att Meyer kanske har ansträngt sig lite för hårt som debuterande spionförfattare. Det blir för mycket detaljer även för mig som ändå gillar den biten. Boken hade mått bra av att skalas ner lite till. Men det är ändå en petitess och stör inte läsningen alltför mycket.

Som många andra har nämnt finns det naturligtvis en del romance i boken. Visserligen instalove av det värsta slaget, men för mig som inte är speciellt förtjust i romance är det en så liten del av helheten att det faktiskt inte stör mig alls. Tvärtom tillför det en charm som känns nödvändig för att balansera upp den analytiska nördigheten och slagsmålen som fyller boken.

Och sedan har vi naturligtvis hundarna. Jag som en gång i tiden hade boken Väktare av Dean Koontz som favorit, är ganska övertygad om att Stephenie Meyers hade det också.  Vissa delar känns nämligen som en ren hyllning till just boken Väktare och dess två huvudkaraktärer, vilket bara det gör Kemisten ännu mer läsvärd.

Jag är förtjust! Det här är en utmärkt spionroman som jag väldigt gärna skulle läsa en fortsättning på.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Prickiga Paula, Carolina läser och Kim M. Kimselius.

Tack till Albert Bonniers förlag för recensionsexemplar.

Gruvdamen av Daniel Svanberg

gruvdamenGruvdamen är skriven av Daniel Svanberg.

När den hyllade författaren Bergdahl hittas död rasar Jakob Jonssons värld samman. TV-producenten Jakob är Bergdahls enda arvinge och när han hittar ett gammalt ljudband på sin döda mentors vind får han inblick i ett mörkt förflutet vars rötter sträcker sig långt bak i tiden till Bergslagens djupa skogar. På det knastriga bandet hörs hur två barn mördas.

När Jakob beger sig till Sverige för att nysta i Bergdahls förflutna rullas den gamle författarens smärtsamma barndom upp. Den ensamma uppväxten på barnhem, sadismen och de täta granskogarna precis runt knuten. Och Gruvdamen. Maja. Hon som vill ha kött.

Jag gillar verkligen skräck och har under året påbörjat några böcker som placerat sig i genren. Men det verkar svårt det här med skräck. Eller så är det jag som förväntar mig för mycket, eller kanske har jag helt enkelt en hög tröskel för vad som skrämmer mig. För jag har inte hittat någon skräcklitteratur senaste året som tilltalat mig. Alla har avslutats någonstans mitt i och därefter blivit bortglömda. Förutom den här. Den här är nämligen riktigt bra.

Berättelsen växlar mellan dåtid och nutid, mellan New York och Bergslagens mörka skogar. Vi får följa olika personer på olika platser, och vi får veta vad som hände då och vad som händer nu. Mitt i allt finns Jakob som en röd tråd genom hela berättelsen.

Jag har inga problem att hänga med i allt som utspelar sig. Trots att berättelsen hoppar fram och tillbaka mellan både platser, år och karaktärer, får författaren skickligt ihop pusselbit efter pusselbit. Daniel Svanberg lotsar oss skickligt fram mellan skärvorna, vilket ger läsningen ett tvingande driv framåt. Trots att författaren visar oss helt skilda världar känns historien totalt sammanhängande. Det märks att författaren kan sitt New York. Vi får mycket detaljer, och känslan av flärd tillsammans med storstadens puls hjälper till att förstärka mystiken och mörkret i Bergslagens djupa skogar. Och hela tiden byggs skräcken upp. Ni vet, den där krypande skräcken som ger en kalla kårar medan man läser. Den bästa sortens skräck.

Jag uppskattar också enormt mycket avsaknaden av nordisk noir i boken. Trots att berättelsen håller sig inom realismen ( så gott som ), slipper vi den sedvanliga slängen av diskbänksrealism som gärna tittar in i böcker oavsett genre. Och jag ska inte ljuga, boken är inget för äckelmagade eftersom vi trots allt får en hel del brutalitet och sadism. Ändå inom ramarna för den krypande skräckkänslan. Inget frosseri eller splatter som stör gåshuden på mina armar.

Boken hade lätt fått full pott av mig om det inte varit för att den är ganska upprepande. Jag vet inte om det beror på brist på tillit till läsaren eller som utfyllnad, men karaktärsdrag och känslor hamras in för entusiastiskt, så några drag till med redigeringspennan hade inte skadat. Gruvdamen är annars välskriven krypande skräck. Jag gillar verkligen den här. Författaren har ett fint språk som tilltalar mig och han levererar exakt de känslorna jag vill få av skräcklitteratur.

Maja vill ha kött

Sällan har en så enkel mening blivit så skrämmande. Jag kommer definitivt hålla utkik efter Daniel Svanbergs kommande verk.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Bokhyllan, Bibliophilia, Jonssonsbookworld, Bokbesatt och Marias bokhylla.

Morgonstjärnan av Pierce Brown

morgonstjarnanMorgonstjärnan är sista delen i Rött upprortrilogin skriven av Pierce Brown.

Darrow föddes till gruvarbetare på Mars men upptäckte att hans folk, de Röda, var förslavade av de Gyllene. Han blev medlem i revolutionen och omgjord till en av de Makalöst Ärrade, de allra starkaste hos de Gyllene. Efter mängder av kamper, rymdfighter och oväntade vänskaper blir han till slut förrådd och hamnar i fångenskap, och det är där den tredje boken börjar.

Instängd i en låda sedan månader tillbaka, torterad och bruten, har Darrow slutligen tappat hoppet. Allt han byggt upp har raserats och han har än en gång förlorat allt. Klarar han att slå sig fri och avsluta kampen han en gång startade? 

Den här serien alltså. Så rörig och sådant kaos att jag aldrig läst något liknande. Ändå älskar jag den. Och det är faktiskt konstigt för jag tänker inte ens låtsas att jag hänger med i allt som händer. Jag förstår inte allt och vissa avsnitt virvlar förbi i rasande fart medan krig och död blandas med ätter, färger, planeter, fiender och vänner. Gissningsvis hänger jag med i ungefär två tredjedelar av allt som utspelar sig, och ändå spelar det ingen roll för min läsupplevelse. Jag älskar det. Och allt beror på Darrow.

De Gyllene straffar överträdelser med avrättningar. När en Röd blir hängd tar döden lång tid på sig, eftersom de Röda på grund av den låga gravitationen på Mars långsamt kvävs till döds. I en värld där den yttersta kärleksgåvan är att dra en hängd i fötterna för att döden ska komma fortare är Darrows lidelse plågsam.

Jag avskyr att de rör mig. Deras uppenbarelser och ljud. Det är för mycket. För grovt. För hårt. Allt gör ont. De drar omkring med mig. Slår till mig då och då. Jag försöker hålla tillbaka tårarna, men jag förstår inte hur jag ska kunna sortera allt.

Jag kan förstå om vissa tycker att Darrow är utmattande. Från första boken till den sista är han uppfylld av sådant raseri att det ångar ut från sidorna. Författaren lyckas behålla det här raseriet sida upp och sida ner utan att det mattas av och för min del är det bokens styrka. Hela grunden som läsupplevelsen bygger på. Att Darrow är så förtvivlat lidelsefull och samtidigt så hudlös. Varenda känsla slungas rakt ut och vare sig vi vill eller inte så tvingas vi ta del av allt han känner. Hans passion, besvikelse, ilska och smärta. Det är fängslande och uppslukande.

Ändå finns det problem i den här sista boken, saker som stör mig. Hela berättelsen vilar på att Darrow är en Röd, att de Röda gör revolution och att alla ska vara lika mycket värda. Ändå blir slutkampen en strid för de Gyllene. Den innersta kretsen fortsätter vara Gyllene medan de Röda tillhör fotfolket i striderna. Soldater, men inte ledare. Jag får alltså ganska starka vibbar av white savior-syndromet, eftersom de Röda fortsätter vara beroende av de Gyllene för att ha minsta chans att vinna kampen. Och det suger ju förstås. Men inte ens det spelar någon roll i slutändan. Serien har fångat mig och jag kommer liksom inte ur den. Den klibbar sig fast som honung och lockar mig nu efteråt att börja om från början. Att läsa om hela serien. För jag kan inte släppa Darrow. Jag vill inte släppa Darrow. Jag vill ha mer.

Jag har inte bestämt mig för vad jag tycker än. Jag vet att jag älskar det. Jag vet att det var en fantastisk läsupplevelse och jag vet att jag uppenbarligen har problem att släppa den. Men är det till och med en av de bästa läsupplevelserna någonsin? Ja, kanske. Märkligt nog.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Monika Häägg och Petras bokblogg.

Mitt Bokliga Liv

En kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till