I feel pretty med Amy Schumer

Ja det blir mycket film nu tydligen, men jag råkade se en film igår som jag måste få ur mig. Lovar att jag läst massa böcker som också kommer ta plats här, men just nu måste jag prata om I feel pretty.

Filmen handlar om Renee som har extremt dålig självkänsla, och jag menar verkligen extremt. Hela tillvaron går ut på att avundas allt det där som händer snygga människor men inte henne, eftersom hon ser vanlig ut. Tills en dag. Renee slår i huvudet och helt plötsligt ser hon sig själv som en underbart snygg kvinna i spegeln och tror att alla hennes önskningar har slagit in. Allt det där hon ville göra förut men inte kunde ( eftersom hon inte ser ut som en supermodell ) kan hon göra nu.

Ja, ni fattar säkert resten. Eftersom hon tror hon är supermodellsnygg så lyckas hon med precis allt hon vill, tills kraschen kommer.

Och det hade säkert kunnat bli en ganska rolig och fin film. Men allt handlar om hur hon lyckas på grund av sin nya självkänsla TROTS att hon ser ut som hon gör. Och nu snackar vi inte tentakler som växer ur öronen eller tio fingrar på varje hand. Amy Schumer ser helt vanlig ut. Som vilken tjej som helst men ALLA tittar på henne när hon söker jobb som receptionist hos skönhetsbyrån. ALLA tittar på henne när hon uttrycker minsta känsla av självförtroende och ALLA tittar på henne när hon benämner sig själv som ”all that”.

Ändå kunde jag inte låta bli att se klart den. För Amy Schumer har rätt roliga poänger ibland och en härlig approach till sina skämt som jag gillar. Men när filmen var slut hade jag en rätt unken smak i munnen. Ja, du kan bli vad du vill bara du har självkänsla nog att genomföra det. TROTS att du ser ut som du gör.

Annonser

Europa Pandemus – Peter Westberg

En fredagsnatt i maj slocknar plötsligt all kommunikation mellan Spanien och omvärlden efter rapporter om en serie attacker som verkar kopplade till varandra. I Spanien vaknar folket upp till en levande mardröm när det visar sig att en livsfarlig smitta, som gör folk aggressiva och okontrollerbara, börjat spridas som en löpeld.

När nyheter om katastrofen når ut gör grannländerna vad de kan för att försöka hindra smittan från att spridas över gränserna, men hur kontrollerar man horder av flyende människor? Vad händer när samhället kollapsar? Vad är människor villiga att göra för att rädda sig själva?

Europa Pandemus är skriven av Peter Westberg.

Jag skriver det direkt så får vi det avklarat. The Walking Dead som till viss del utspelar sig i Sverige. Det är huvudkänslan och det betyder att vi känner igen handlingen till stor del. Kanske inte det mest nyskapande med andra ord. Men är det nödvändigvis dåligt? Självklart inte. Jag gillar nämligen det här. Berättelsen växlar mellan dåtid och nutid och även om tidsskillnaden bara är ett par månader så är det olika världar vi möter och just det här gillar jag starkt. Vi får vara med från allra första början när apokalypsen startar och vi får även se resultatet. När allt har gått helt åt helvete.

En referens till Walking dead betyder naturligtvis en hel del slafs. Det är mycket blod, köttslamsor och benknotor, men det passar in och därmed är det helt ok för mig. Det viktigaste är nämligen inte köttslamsorna, utan våra protagonisters väg ut ur helvetet. Om det nu finns en sådan.

Våra huvudkaraktärer startar från olika platser, vid olika tidpunkter. Dels får vi följa Marta som är på pilgrimsvandring längs Caminon när undergången startar, och dels möter vi Georg som befinner sig i Stockholm när helvetet redan är ett faktum. Och just Marta älskar jag lite extra mycket. En medelålders kvinna som visar sig vara totalt kick ass! Ändå är hon bara en helt vanlig kvinna. Utan superkrafter och utan hjälteambitioner så gör hon helt enkelt vad som måste göras, fortsätter framåt. Just det här är vad jag saknar så ofta i litteraturen. En kvinna som trots att hon kickar ass ändå är just bara en helt vanlig kvinna. Hon är vår mamma, syster, granne, kollega eller kassörska. Och hon leder oss rakt igenom helvetet utan att blinka, helt enkelt för att hon måste.

Så med Marta som ledstjärna ringlar sig berättelsen vidare, genom död, köttslamsor och hopp. Och när slutet kommer så önskar jag på sätt och vis att det här är slutet. För jag läste att det är en fortsättning på gång och på något sätt beklagar jag det. För även om jag väldigt gärna läser en fortsättning så älskar jag ändå slutet. Ett ovanligt slut som ger oss både förfäran och hopp och öppet för tolkning.

En härlig apokalyps att njuta av i sommarvärmen. Jag gillar. Dessutom får vi äntligen svaret på varför man inte använder benämningen zombies i zombieberättelser. Bara en sådan sak …

Boken finns på Science Fiction Bokhandeln, Adlibris och Bokus.

Andra som skrivit om boken är Tusen sidor och Kungsblomma.

 

 

Avengers Endgame ( inga spoilers ).

Det går inte att skriva så himla mycket om Endgame utan att spoila, så jag nöjer mig väl mest med att konstatera att den var bra. Jäkligt bra.

För några månader sedan hade jag noll koll på Marvelfilmerna och visst bara vagt vilka alla dessa superhjältar var. Sedan såg jag Black Panther och blev hooked. Därefter har jag sett alla Marvelfilmer, ända tillbaka till Ironman 1. Med Infinity War hade Marvel mig fast i ett järngrepp och jag har ägnat många timmar till att läsa teorier och nagelfara trailers i jakt på ledtrådar till vad som ska hända i Endgame. Vissa teorier mer osannolika än andra.

Huruvida dessa teorier visade sig stämma eller inte låter jag vara osagt, men applåder till Marvel som verkligen lyckats hypa upp filmen ordentligt. Endgame levererade med bravur och jag har nog inte grinat så mycket på bio sedan jag såg Titanic för 20 år sedan.

Mitt enda klagomål gäller väl egentligen Thanos själv. Som skurk känns han lite för platt. Hans anledning till att dusta halva universum har ändå en viss logik, så det är trist att själva karaktären ändå inte känns helt trovärdig. Detta trots att Thanos spelas av Josh Brolin som jag bara älskar. Hans insats i Men in black 3 var helt fantastisk och hans skurkroll i Deadpool 2 fenomenal. Men det kan ju inte misslyckas helt med Brolin, och även om Thanos inte helt övertygar mig så gör alla andra det och det räcker bra.

Endgame är alltså en fullträff så har du inte sett den rekommenderar jag att du bokar biljett nu. Och glöm inte att ta med gråtpapper, mycket gråtpapper.

Nu i efterhand känns det rätt tomt. Vad händer nu liksom? Oarya har inte heller svar på det, men skriver bra om nördåret 2019 och livet efteråt.

PS. Du behöver inte vänta på en post-credit scene för det kommer ingen. Det finns visserligen en yttepytteliten vinkelivink om någonting, men den är så liten att du mest troligt lär missa den ändå. Gå hem direkt när filmen är slut och googla den istället är mitt råd.

Staden – Camilla Sten

Det har gått sextio år sedan hela befolkningen i den lilla gruvstaden Silvertjärn försvann. Niohundra människor spårlöst borta. Ingen vet hur det gick till. Var det en olycka, ett massjälvmord eller spelade stadens fanatiska väckelserörelse en roll i försvinnandet?

Alice är en ung dokumentärfilmare som vuxit upp med sin mormors berättelser om Silvertjärn. Nu vill hon en gång för alla ta reda på sanningen. Hon och hennes team ska tillbringa fem dagar i den isolerade och övergivna staden och samla in material till filmen. Men så fort de anländer börjar de höra underliga ljud och se oförklarliga saker. Snart måste de fråga sig om det förflutna verkligen är förflutet, eller om staden kommer att sluka dem också.

Staden är skriven av Camilla Sten.

Den här boken var helt okänd för mig när jag snubblade över den i Storytel. Visst har jag hört talas om Camilla Sten och hennes mysrysliga böcker för slukaråldern, men de har av någon anledning aldrig hamnat i min läslista. Jag är dock glad att Staden ramlade ner i mitt knä.

Den beskrivs som en psykologisk thriller, men det här är rätt skräckligt faktiskt. Mer än bara en thriller. Den påminner på många sätt om Christian Johanssons bok Skönheten som jag tyckte mycket om. En skräckroman med deckarkänsla, där vi får några pusselbitar i taget till mysteriet med Silvertjärns försvunna befolkning. I början stör det mig lite att skeendet är ganska vagt beskrivet. Händelserna är ofta subtila och som läsare förstår man inte alltid  om något faktiskt hände eller inte. När jag efter ett tag inser att berättaren kanske inte är helt pålitlig blir det subtila självklart.

Inte bara är Alice en opålitlig berättare, hon är även ganska osympatisk visar det sig. Kombinationen gör att jag inte alls litar på vad som händer vilket faktiskt förstärker det skräckliga. Även om jag irriterar mig enormt på berättaren Alice, engagerar hon tillräckligt för att jag ska vilja veta bakgrunden till varför hon beter sig som hon gör.

Berättare är dels Alice i nutid och hennes mormor i dåtid. Vi får följa vad som händer idag och vad som hände då, något som ger extra själ till hela berättelsen. Speciellt de relationer vi får följa både i nutid och dåtid. Och även om jag inte är helt förtjust i slutet så gillar jag resan dit. Den övergivna staden med sina trasiga dörrar och fönster som kuliss fungerar ypperligt och några moment i boken är riktigt otrevliga. På ett härligt sätt.

Slutet känns aningen för tillrättalagt och osannolikt för att jag ska köpa det helt, men vägen dit är som sagt värt hela besväret. Rekommenderas varmt, gärna en mörk och blåsig kväll med regnet smattrande mot fönstren.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Läsa & Lyssna och Kapprakt.

Törnrosor – Stephen och Owen King

Över en natt faller världens kvinnor i en märklig sömn. Pandemin sprider sig i takt med att tidszonerna släcks. Om de väcks blir kvinnorna livsfarliga. Och medan de sover befinner de sig på en helt annan plats.I en småstad i Appalacherna kämpar sheriff Lila Norcross för att hålla sig vaken medan männens ociviliserade sidor tar över allt mer. I jakten på botemedel utspelas en kamp på liv och död.

Törnrosor är skriven av Stephen King och Owen King.

Jag har läst en hel del omdömen och recensioner om boken och det enda som är glasklart är att läsarna är totalt oeniga. Framförallt män har svårt med den här boken av förståeliga skäl, för det är ingen vacker bild som målas upp. Medan kvinnorna sover ( och vävs in i kokonger ) härjar männen fritt. De våldtar sovande kvinnor, bränner upp dem, super och slåss sinsemellan. Och här blir ju de manliga läsarna lite kränkta och gillar inte att de framställs så endimensionellt. Men för den som är van Kingläsare är det här inget ovanligt. Männen är sällan speciellt trevliga i hans böcker, även om de goda brukar vara något fler än i Törnrosor. Hade det här varit en vanlig Kingbok så hade nog inte läsarna reagerat, men eftersom kvinnorna sover och därmed är totalt skyddslösa och utsatta, blir männens härjande så mycket tydligare. För tydligt kanske.

Att Stephen King är en man med åsikter är ingen hemlighet. Han twittrar aktivt och har lyckats bli blockad av självaste Donald Trump. Med Törnrosor tar han klivet ur garderoben och kommer ut som feminist. Att boken är skriven med en agenda är uppenbart och det är här det faktiskt blir lite jobbigt. Hur mycket jag än beundrar avsikten bakom berättelsen, så blir agendan alldeles för tydlig för att det ska kännas helt behagligt. Far och son King för oss med strikt hand genom denna feministiska uppenbarelsebok och berättelsen snårar sig fram mellan pekpinnar och vägskyltar. De pekar emellanåt med hela handen att där, titta där hur hemskt det faktiskt är. Och även om jag inte tycker de har fel så blir det lite jobbigt när de pekar med hela handen.

Berättelsen hade alltså tjänat på att vara mer subtil, lite mer tveksam i sin framfart. Dessutom så märks det tydligt att Stephen inte skrivit Törnrosor på egen hand. Samhället Dooling kunde ha tagit plats i vilken Kingbok som helst och karaktärerna kunde lika gärna ha kommit från Derry eller Jerusalems lot, men språket är inte typiskt Kingskt. För det mesta flyter det på bra, men emellanåt fastnar jag helt i märkliga meningsuppbyggnader jag inte förstår och skämt som faller platt. Det händer ett par gånger att jag måste läsa om en mening flera gånger för att förstå vad som faktiskt menas. Som om någon försöker sig på samma snåriga miljöskildringar eller underfundiga humor som Stephen King är sådan mästare i, men inte riktigt lyckas. Så jag utgår från att det är Owen King som visserligen är en bra författare, men inte riktigt når ända fram.

Nu låter det som jag inte gillar det här alls, men faktum är att jag slukade boken. Den är kanske inte så bra som den hade kunnat vara, men den är ändå bättre än mycket annat. Jag rekommenderar den alltså varmt.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

 

 

 

Jag har en plan. Tajmat och klart in i minsta detalj!

Nu är det dags. Jag vet att jag sagt det ett par gånger nu, men så har vi flyttat igen och det är verkligen mentalt utmattande. Det är asjobbigt att flytta och det mentala kommer inte riktigt ikapp förrän senare. Jag kanske faktiskt skriver mer så småningom om hur det är att vara mentalt utmattad, något jag aldrig kunnat ana skulle hända mig, men idag blir det en kort sammanfattning av hela röran.

Som flera av er vet så fick mina föräldrar stroke 2015 och jag blev både vårdansvarig samt ansvarig för försäljningen av deras lägenhet. I ett halvår kämpade jag med sjukhus, korttidsboenden, försäljning av lägenhet med allt vad det innebär, biståndshandläggare, anhörigmöten, vårdmöten, ansökan till äldreboende osv. Det här innebar resor från Åland till Sverige nästan varje helg i ett halvår och telefonmöten på vardagar med olika instanser. Samtidigt jobbade jag heltid och hade min familj att ta hand om. Några dagar efter att allt gått i lås med försäljning ( packande, städ, flytt ) och mina föräldrar var tryggt installerade på äldreboende klappade jag ihop totalt. Inte så konstigt.

Mitt i min hjärndimma ( 2016 ) fick jag för mig att vi skulle flytta också. Och flytten hade säkert blivit kanonbra om vi inte råkat ut för fel grannar. Vi bodde där i ganska exakt ett år tills det inte gick längre. Situationen mellan oss och grannarna blev allt sämre och allt eskalerade i samband med vårt valpköp. För vår sinnesros skull och för Dobbys säkerhet såg vi ingen annan utväg än att sälja lägenheten och flytta igen. Situationen kändes så akut att vi löste allt detta under 48 timmar. På den tiden hann vi söka boende, titta på alternativ och skriva på kontrakt ( 2017 ). Hyres den här gången. Och nu skulle vi minsann inte flytta på minst tio år. Tills hyresbolaget omstrukturerades och deras långsiktiga planering inte blev långsiktig längre. Då hade vi bott där ett år.

Så förra sommaren började vi leta nytt boende igen ( vi skaffade även en till valp, Gizmo ) , och det visade sig att vårt drömhus var till salu. Första gången vi såg huset var 2011 och vi blev förälskade direkt. Då sade både jag och maken att en dag, en dag ska vi ha det där huset! Därefter åkte vi förbi huset varje dag i flera år på väg till dagis och jobb och det var oräkneliga gånger vi suckade längtansfullt när vi passerade. Så vi slog såklart till och som tur var accepterade säljarna vårt bud. Sedan i september 2018 har vi bott i vårt drömhus. Lyckliga men utmattade.

Sakta men säkert har även lusten att läsa böcker kommit tillbaka. Lusten att få berätta om böcker jag läser, böcker jag vill läsa och filmer jag sett. Sakta men säkert har även min, sedan 2015, konstanta hjärntrötthet gett med sig. Flyttandet är slut och det känns verkligen ända in i själen att vi har kommit hem.

Så nu kör jag igång igen och den här gången har jag faktiskt en plan! Jag har aldrig haft en plan i hela mitt liv så det känns mycket märkligt. Jag har strukturerat upp det och till och med gjort ett slags schema! Men jag är säker på att det håller, så nu kör jag.

Och ja, återigen har jag bytt utseende på bloggen, men jag behövde komma tillbaka till mig själv. Så jag har samma bild som i början eftersom den känns mest som Bokhuset. Bloggen handlar ändå mest om fantastik så varför försöka vara något jag inte är? I början var bloggen dessutom svart, något jag funderade på även nu, men jag behöver lite ljus också så det blir lite gammelnytt av det hela.

Vi ses!

Presenter valda med omsorg.

Så jag blev ett år äldre häromdagen och det enda braiga med det är presenterna. I övrigt vill jag helst bara glömma det där med att man blir äldre varje år som rusar förbi. Och vilka fina presenter jag fick!

Presentpappret från bokhandeln är så himla fint att det nästan gjorde ont att riva sönder det. Men riva bör man. Förstås.

Den ena presenten från svärmor och svägerska var en stor och mysig halsduk. Jag är en frusen person så jag har alltid två saker på min önskelista. Böcker ( förstås ) och varma saker, typ tofflor, halsdukar, filtar eller ponchos.

Och även om jag verkligen gillade halsduken som är supermysig och fin, så gillade jag ännu mer informationen som följde med. Verkligen en present vald med omtanke om sådant jag bryr mig om och engagerar mig i.

Jag fick självklart en bok också och det är alltid lika spännande att se ifall det är en bok man redan har, en man längtar efter, eller en total miss. Men maken och barnen gjorde ett fantastiskt jobb, förstås.