Bortglömda recensioner.

Jag kom på häromdagen att jag ju faktiskt har läst två böcker under sommaren som jag helt glömt bort att skriva om här. Vilket är märkligt då båda visade sig vara mycket bra.

Eftersom det har gått ett tag sedan läsningen blir det tyvärr inte så djupgående, men ett kortare omdöme om båda kommer inom kort.

 

Imorgon är det dock dags för dystopi här. En bok den här gången, inte tv-serie.

Annonser

Helgfrågan – Vill jag bli författare?

Mias bokhörna har helgfrågan varje vecka och hittills har jag inte deltagit i den. Men veckans fråga är intressant så det får blir ett inlägg om mina författardrömmar istället för recension idag.

Har jag författardrömmar då? Och svaret är nej.

Jag hade det dock i många många år. Jag såg framför mig hur jag satt vid en brasa och skrev min fina bok och sedan skulle den ges ut och pengarna skulle bara rulla in. Och så kunde jag fortsätta sitta hemma och fantisera ihop berättelser och ge ut bok efter bok. Så tänkte jag. Tills jag faktiskt började skriva en bok och insåg att det var astråkigt.

Att skriva visade sig vara för andra, men inget för mig. Min stora passion visade sig istället vara att hjälpa andra med deras skrivande. Så kan det gå. Min stora dröm är att starta ett eget förlag. Tyvärr måste man ha ekonomi för det och det har inte jag. Än. Men någon vacker dag kanske.

Bonusfrågan är om man börjat lyssna på julmusik än och svaret är självklart ja. Jag älskar julen och skulle gärna ha julpynt och julsånger året runt.

Ungdomens vecka.

Försäljningen av vår lägenhet är äntligen klar och vi kan andas ut. Även om man har en mäklare som sköter själva säljet är det ändå så mycket runtomkring att man blir helt snurrig. Det är också skönt att äntligen kunna bo in sig på ”nya” stället. Vi har bott här sedan i april, men med ytterligare en bostad att betala för och ta hand om känns det ändå som man står med foten på två ställen och inget är riktigt hemma. Men nu är vi äntligen i mål, lagom till jul och allt vilket känns extra skönt. Så nu blir det recensioner.

Jag har precis läst ut Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren och jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag faktiskt tycker. Något skaver samtidigt som den ändå är fantastisk. Jag får fundera på det och återkommer alldeles snart, troligen imorgon. I somras läste jag även sista boken i Lois Lowrys serie som började med Den utvalde. Fjärde delen heter Sonen och min förhoppning var att den på något sätt skulle binda ihop serien till en slags helhet. Det blev kanske inte riktigt så.

Märkligt nog har jag också läst Kronprinsessan av Kiera Cass. Jag började ju med hennes serie om America som ska vinna prinsens hjärta och jämförde första boken, Ceremonin, med en Katniss som går på bal. Tyvärr blev balen så tråkig redan i andra boken att Katniss gick hem och lämnade kvar en gnällig America. America som sedan ägnade ytterligare en bok med att vela hit och dit och bekymra sig mer om sina klänningar än om den dystopiska värld där America ändå tillhörde bottenskiktet. Tredje boken var så trist att jag inte ens vill belasta er med den, så jag låter den falla in i glömskans underbara värld istället. Men som sagt, av någon anledning läste jag ändå bok nummer fyra och blev faktiskt glatt överraskad. Närmaste dagarna alltså.

  

 

Equilibrium – Smugglare, nickelskojare och illusionister.

Equilibrium är skriven av Anna Jakobsson Lund.

Midnattsklockan slår medan jag springer genom Kintoros sluttande gränder. Jag skulle ha varit på scenen nu, tagit emot de andra kemisternas applåder. Ingen hade vågat neka mig ett forskningsprojekt efter det här. Jag borde ha stannat i bankettsalen, kontrollerat den skärande smärtan. Bröt den sig ut ur mig? Hur kunde den göra det? Klackarna slinter mot gatstenarna och jag drar av skorna. Fötterna domnar bort, men jag stannar inte. Jag måste härifrån, måste byta om innan någon ser mig. Klänningen är kladdig av blod.

Ok. Så här är det. Jag var oerhört nervös för att läsa den här. Jag har hittills hyllat allt Anna Jakobsson Lund skrivit och bara där fanns orsak till nervositet. Inte för att jag inte trodde jag skulle gilla det här, hon hade mig redan vid omslaget ( OMSLAGET! ), smugglare, nickelskojare och illusionister. Utan för att det kändes som att jag måste klaga lite. För jag har inte bara hyllat allt, jag känner även Anna en del via sociala medier sedan något år tillbaka och man vill ju vara trovärdig liksom. Så jag kände en press på mig att kritisera, om än bara lite grann. Men det blir inte riktigt så. Jag kan inte hitta på klagomål som inte finns, så ni får stå ut med att jag hyllar igen. För jag älskar det här. ÄLSKAR!

Faktiskt så tycker jag det här är det bästa hon har skrivit. Hur mycket jag än gillade trilogin om Systemet så faller jag ändå handlöst för den här världen Anna har skapat. Jag kan till och med gå så långt att det är ett av de bästa världsbyggen jag läst. Inte bara för att den är kreativ, innovativ och en värld jag väldigt väldigt gärna skulle besöka själv. Utan för att hon bryter mot så många normer att jag inser hur insnöad jag själv är. Jag, som ändå tycker jag har hyfsad koll vad gäller könsidentitet, får se all min självgodhet blåsa åt fanders. För mer än en gång måste jag faktiskt tänka till och fundera på hur det egentligen ligger till med könet på den och den karaktären. Tills jag också inser hur mycket jag själv snöar in på kön trots att jag trott tvärtom och ( innerst inne i tysthet ) klappat mig på axeln för mina djupa och fördomsfria insikter. Som tydligen inte var så jäkla bra trots allt. Anna Jakobsson Lund utmanar. Och hon gör det bra.

Porto do Luando. En färgstark karnevalstad full av härliga dofter, vackra kläder och nickelskojare. Smugglare och illusionister. En stad där Ari möter både vänner och fiender och hotet från militären är konstant närvarande. Könsidentiteten som exponeras genom vilken färg ens tatuering har. Ari som inte är varken kvinna eller man har en grön och jag tyckte det här var så fint så fint. Tills det kanske inte var det längre.

Jag tycker om allt. Framförallt tycker jag om tonen i berättelsen. Aris röst. Som eftertänksamt och rakryggat tar sig an alla utmaningar hen ställs inför. Kanske ibland lite självgod och egoistisk, men alltid sympatisk. Det enda jag personligen inte tycker om i boken är sexet. Vi får nämligen hett och detaljerat sex också. Och jag har inget emot själva sexet, det är väldigt omtumlande och fint. Men jag gillar inte sex i fantasyböcker. Så det här är inget fel och det är absolut inte illa skrivet, utan mina egna preferenser som sätter stopp. För mig blir detaljerade sexscener väldigt mycket här och nu. Som i nutid. Vilket gör att jag kastas ut från bokvärlden jag befinner mig i och tappar fokus. Så man kanske kan kalla det här fake kritik. För någon annan kritik har jag inte. Berättelsen blir visserligen lite långsam två tredjedelar in, men det gör absolut ingenting. Världsbygget och karaktärsutvecklingen känns både mer angeläget och intressant. För i slutändan blir det här inte en berättelse om fiender eller könsidentitet, utan om personlighet och att hitta sig själv. På alla sätt och vis.

Jag älskar Equalibrium. Jag skulle bo där om jag kunde. Med Ari, Ezra, Herr Gallonge, Isobel och alla andra. ÄLSKAR den!

Boken finns hos Adlibris och Bokus.

Andra som skrivit om boken är Oarya, Världarna jag lever i och Vargnatts bokhylla.

Tack till författaren för recensionsexemplar. 

För oss är natten ljus

För oss är natten ljus är skriven av Christoffer Holst.

Namnet Christoffer Holst kommer jag troligen för alltid förknippa med värme och charm. Han skrev nämligen en av de finaste feelgood-böcker jag läst, Mitt hjärta går på. Boken var författarens debut och vilken debut han gjorde. Årets charmigaste bok blev den för mig då och karaktärerna Pontus och Chavve stannar kvar hos mig som goda vänner jag inte sett på länge. Och det är ju en förskräcklig utgångspunkt när man då ska skriva fler böcker. Sådana förväntningar är svåra att nå upp till. Holst har hunnit skriva en bok efter den som heter Mindfullness för losers och den har jag faktiskt inte vågat läsa. Den känns liksom så annorlunda på något sätt jämfört med med debuten och jag ville inte krossa min rosaskimrande Holst-bubbla, så den har blivit liggande. Men så kom då den här och omslaget ser så mysigt ut att jag vågade mig på den. Och det är jag glad för.

Oliver har blivit strandsatt i New York med sin dysfunktionella familj och det enda de behöver göra är att stå ut några dagar tillsammans utan att slå ihjäl varandra. Det går sådär. Alla i familjen Brickman har sina problem. Mamma Maggan som bitter efter skilsmässan fastnat i vinpavans ljuva glömska. Präktiga systern som bara har sitt kommande bröllop i tankarna och nyförälskade pappan med sin nya unga fru. Och Oliver själv som är rädd för livet. Rädd för att våga någonting överhuvudtaget.

För oss är natten ljus innehåller fler karaktärer än Mitt hjärta går på och de kommer inte riktigt lika nära som Pontus och Chavve gjorde, men tillräckligt nära för att Holst-charmen ska nå fram.

Christoffer Holst har lite av det där Backmanska i sig, förmågan att se bortom de dåliga sidorna hos människor. Och en förmåga att förmedla det dåliga. Att få oss att känna både irritation och medömkan med karaktärerna, men sedan ändå lyckas vända allt till något fint och varmt. Ja, boken följer en ganska typisk feelgood-mall men det gör liksom inget. Sedan får man inte glömma att just den här författarens böcker faktiskt är viktiga böcker. Hur många feelgood-böcker ( eller vilken genre som helst ) hittar du på topplistan som handlar om samkönad kärlek? Nä, just det.

Ett glittrande New York, svärta, musikaler och hångel. Jag är fullständigt nöjd och min rosaskimrande Holst-bubbla är fortfarande intakt.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Bloggbohemen, Beas Bokhylla och Nadines bokhylla.

Orkidépojken – En märklig läsupplevelse

Orkidépojken är skriven av Helena Dahlgren.

När bästisarna Hanna och Zeb tar studenten är det meningen att LIVET ska börja. Det är nu de ska lämna urtrista förorten Tyresö och bege sig ut i världen. London väntar. Men först en sista hemmasommar som går åt till att jobba på kyrkogården, festa på stans gayklubbar, ströglo på den gamla tv-serien Twin Peaks och läsa Orkidépojkens märkliga blogg. Så länge någon kan minnas har det viskats om en närvaro ute i Tyresös skogar. Varken Hanna eller Zeb har lagt någon särskild vikt vid det. Förrän de plötsligt blir tvungna För konstiga saker sker: först försvinner en hund, och därefter en före detta skolkamrat. Lina, ortens drottning. Hon som alla vill känna men ingen känner, inte på riktigt.
Sen går det mesta åt helvete.

Det är väldigt svårt att skriva om en bok som så många andra redan recenserat. För vissa saker är ju uppenbara och att bara upprepa det andra redan sagt känns inte helt inspirerat. Men några saker måste ju nämnas. Twin Peaks till exempel. Som berättaren Hanna ständigt återkommer till. Berättelsen har även samma vemodiga men ändå ödesdigra stämning som tv-serien, hela boken igenom. De många populärkulturella referenserna som agerar tidspelare och så tydligt ger oss känslan av tiden vi befinner oss i.

Men framförallt fick jag en speciell läsupplevelse, så den här texten kommer inte handla om varför jag tycker du borde läsa den ( vilket jag såklart tycker att du ska göra ), utan om varför jag själv blev så tagen. Hanna och Zeb och Lina är nämligen alla jag. De vandrar samma vägar som jag själv gjorde en gång i tiden, genom Tyresö centrum på väg till bussarna för att leta mig ut i den stora världen, via Gullmarsplan. Söndagsklubben på Båten som var vårt andningshål från resten av veckans ständiga tafsande. Söndagarna då ingen av oss behövde ljuga om vad vi var för att vara fredade.

Jag läser alltså om mig själv på sätt och vis och det är en märklig upplevelse. Fast med mer djup och mer svårmod. För så eftertänksam var jag aldrig. Inte som Hanna som försöker berätta sin och andras historia för mig. Och hon gör det så bra.  Fundersamt på vad som är passande att berätta och i vilken ordning saker och ting hände. Hannas argumenterande med sig själv. Var det så det var? Var det istället inte så här? Eller berättar jag i fel ordning nu? Jag älskar hur hon rättar sig själv när vi tysta läsare agerar motspelare i diskussionen hon för med sig själv. Helena Dahlgrens språk tilltalar mig enormt och trots att boken är kort får ändå berättelsen all den tid den behöver.

Sedan har vi naturligtvis monstret. Och även om boken inte är skräcklig på det direkta sättet, blir allt fruktansvärt obehagligt i takt med att monstret närmar sig. Vilket gör att jag ändå vill placera Orkidépojken i genren skräck, eftersom det är den känslan som blir kvar när boken tagit slut.

Orkidépojken då? Jodå, han finns där. Och för den uppmärksamme finns han även på riktigt. Med kommentarer och allt. Även monster kan vara verkliga, vilket väl egentligen är kärnan till allt. Att så många vet det. Jag också.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Vargnatts bokhylla, Bokbesatt och Oarya.

Marias bokhylla

Ibland kommer även livet i vägen

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till