Staden – Camilla Sten

Det har gått sextio år sedan hela befolkningen i den lilla gruvstaden Silvertjärn försvann. Niohundra människor spårlöst borta. Ingen vet hur det gick till. Var det en olycka, ett massjälvmord eller spelade stadens fanatiska väckelserörelse en roll i försvinnandet?

Alice är en ung dokumentärfilmare som vuxit upp med sin mormors berättelser om Silvertjärn. Nu vill hon en gång för alla ta reda på sanningen. Hon och hennes team ska tillbringa fem dagar i den isolerade och övergivna staden och samla in material till filmen. Men så fort de anländer börjar de höra underliga ljud och se oförklarliga saker. Snart måste de fråga sig om det förflutna verkligen är förflutet, eller om staden kommer att sluka dem också.

Staden är skriven av Camilla Sten.

Den här boken var helt okänd för mig när jag snubblade över den i Storytel. Visst har jag hört talas om Camilla Sten och hennes mysrysliga böcker för slukaråldern, men de har av någon anledning aldrig hamnat i min läslista. Jag är dock glad att Staden ramlade ner i mitt knä.

Den beskrivs som en psykologisk thriller, men det här är rätt skräckligt faktiskt. Mer än bara en thriller. Den påminner på många sätt om Christian Johanssons bok Skönheten som jag tyckte mycket om. En skräckroman med deckarkänsla, där vi får några pusselbitar i taget till mysteriet med Silvertjärns försvunna befolkning. I början stör det mig lite att skeendet är ganska vagt beskrivet. Händelserna är ofta subtila och som läsare förstår man inte alltid  om något faktiskt hände eller inte. När jag efter ett tag inser att berättaren kanske inte är helt pålitlig blir det subtila självklart.

Inte bara är Alice en opålitlig berättare, hon är även ganska osympatisk visar det sig. Kombinationen gör att jag inte alls litar på vad som händer vilket faktiskt förstärker det skräckliga. Även om jag irriterar mig enormt på berättaren Alice, engagerar hon tillräckligt för att jag ska vilja veta bakgrunden till varför hon beter sig som hon gör.

Berättare är dels Alice i nutid och hennes mormor i dåtid. Vi får följa vad som händer idag och vad som hände då, något som ger extra själ till hela berättelsen. Speciellt de relationer vi får följa både i nutid och dåtid. Och även om jag inte är helt förtjust i slutet så gillar jag resan dit. Den övergivna staden med sina trasiga dörrar och fönster som kuliss fungerar ypperligt och några moment i boken är riktigt otrevliga. På ett härligt sätt.

Slutet känns aningen för tillrättalagt och osannolikt för att jag ska köpa det helt, men vägen dit är som sagt värt hela besväret. Rekommenderas varmt, gärna en mörk och blåsig kväll med regnet smattrande mot fönstren.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Läsa & Lyssna och Kapprakt.

Annonser

Törnrosor – Stephen och Owen King

Över en natt faller världens kvinnor i en märklig sömn. Pandemin sprider sig i takt med att tidszonerna släcks. Om de väcks blir kvinnorna livsfarliga. Och medan de sover befinner de sig på en helt annan plats.I en småstad i Appalacherna kämpar sheriff Lila Norcross för att hålla sig vaken medan männens ociviliserade sidor tar över allt mer. I jakten på botemedel utspelas en kamp på liv och död.

Törnrosor är skriven av Stephen King och Owen King.

Jag har läst en hel del omdömen och recensioner om boken och det enda som är glasklart är att läsarna är totalt oeniga. Framförallt män har svårt med den här boken av förståeliga skäl, för det är ingen vacker bild som målas upp. Medan kvinnorna sover ( och vävs in i kokonger ) härjar männen fritt. De våldtar sovande kvinnor, bränner upp dem, super och slåss sinsemellan. Och här blir ju de manliga läsarna lite kränkta och gillar inte att de framställs så endimensionellt. Men för den som är van Kingläsare är det här inget ovanligt. Männen är sällan speciellt trevliga i hans böcker, även om de goda brukar vara något fler än i Törnrosor. Hade det här varit en vanlig Kingbok så hade nog inte läsarna reagerat, men eftersom kvinnorna sover och därmed är totalt skyddslösa och utsatta, blir männens härjande så mycket tydligare. För tydligt kanske.

Att Stephen King är en man med åsikter är ingen hemlighet. Han twittrar aktivt och har lyckats bli blockad av självaste Donald Trump. Med Törnrosor tar han klivet ur garderoben och kommer ut som feminist. Att boken är skriven med en agenda är uppenbart och det är här det faktiskt blir lite jobbigt. Hur mycket jag än beundrar avsikten bakom berättelsen, så blir agendan alldeles för tydlig för att det ska kännas helt behagligt. Far och son King för oss med strikt hand genom denna feministiska uppenbarelsebok och berättelsen snårar sig fram mellan pekpinnar och vägskyltar. De pekar emellanåt med hela handen att där, titta där hur hemskt det faktiskt är. Och även om jag inte tycker de har fel så blir det lite jobbigt när de pekar med hela handen.

Berättelsen hade alltså tjänat på att vara mer subtil, lite mer tveksam i sin framfart. Dessutom så märks det tydligt att Stephen inte skrivit Törnrosor på egen hand. Samhället Dooling kunde ha tagit plats i vilken Kingbok som helst och karaktärerna kunde lika gärna ha kommit från Derry eller Jerusalems lot, men språket är inte typiskt Kingskt. För det mesta flyter det på bra, men emellanåt fastnar jag helt i märkliga meningsuppbyggnader jag inte förstår och skämt som faller platt. Det händer ett par gånger att jag måste läsa om en mening flera gånger för att förstå vad som faktiskt menas. Som om någon försöker sig på samma snåriga miljöskildringar eller underfundiga humor som Stephen King är sådan mästare i, men inte riktigt lyckas. Så jag utgår från att det är Owen King som visserligen är en bra författare, men inte riktigt når ända fram.

Nu låter det som jag inte gillar det här alls, men faktum är att jag slukade boken. Den är kanske inte så bra som den hade kunnat vara, men den är ändå bättre än mycket annat. Jag rekommenderar den alltså varmt.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

 

 

 

Jag har en plan. Tajmat och klart in i minsta detalj!

Nu är det dags. Jag vet att jag sagt det ett par gånger nu, men så har vi flyttat igen och det är verkligen mentalt utmattande. Det är asjobbigt att flytta och det mentala kommer inte riktigt ikapp förrän senare. Jag kanske faktiskt skriver mer så småningom om hur det är att vara mentalt utmattad, något jag aldrig kunnat ana skulle hända mig, men idag blir det en kort sammanfattning av hela röran.

Som flera av er vet så fick mina föräldrar stroke 2015 och jag blev både vårdansvarig samt ansvarig för försäljningen av deras lägenhet. I ett halvår kämpade jag med sjukhus, korttidsboenden, försäljning av lägenhet med allt vad det innebär, biståndshandläggare, anhörigmöten, vårdmöten, ansökan till äldreboende osv. Det här innebar resor från Åland till Sverige nästan varje helg i ett halvår och telefonmöten på vardagar med olika instanser. Samtidigt jobbade jag heltid och hade min familj att ta hand om. Några dagar efter att allt gått i lås med försäljning ( packande, städ, flytt ) och mina föräldrar var tryggt installerade på äldreboende klappade jag ihop totalt. Inte så konstigt.

Mitt i min hjärndimma ( 2016 ) fick jag för mig att vi skulle flytta också. Och flytten hade säkert blivit kanonbra om vi inte råkat ut för fel grannar. Vi bodde där i ganska exakt ett år tills det inte gick längre. Situationen mellan oss och grannarna blev allt sämre och allt eskalerade i samband med vårt valpköp. För vår sinnesros skull och för Dobbys säkerhet såg vi ingen annan utväg än att sälja lägenheten och flytta igen. Situationen kändes så akut att vi löste allt detta under 48 timmar. På den tiden hann vi söka boende, titta på alternativ och skriva på kontrakt ( 2017 ). Hyres den här gången. Och nu skulle vi minsann inte flytta på minst tio år. Tills hyresbolaget omstrukturerades och deras långsiktiga planering inte blev långsiktig längre. Då hade vi bott där ett år.

Så förra sommaren började vi leta nytt boende igen ( vi skaffade även en till valp, Gizmo ) , och det visade sig att vårt drömhus var till salu. Första gången vi såg huset var 2011 och vi blev förälskade direkt. Då sade både jag och maken att en dag, en dag ska vi ha det där huset! Därefter åkte vi förbi huset varje dag i flera år på väg till dagis och jobb och det var oräkneliga gånger vi suckade längtansfullt när vi passerade. Så vi slog såklart till och som tur var accepterade säljarna vårt bud. Sedan i september 2018 har vi bott i vårt drömhus. Lyckliga men utmattade.

Sakta men säkert har även lusten att läsa böcker kommit tillbaka. Lusten att få berätta om böcker jag läser, böcker jag vill läsa och filmer jag sett. Sakta men säkert har även min, sedan 2015, konstanta hjärntrötthet gett med sig. Flyttandet är slut och det känns verkligen ända in i själen att vi har kommit hem.

Så nu kör jag igång igen och den här gången har jag faktiskt en plan! Jag har aldrig haft en plan i hela mitt liv så det känns mycket märkligt. Jag har strukturerat upp det och till och med gjort ett slags schema! Men jag är säker på att det håller, så nu kör jag.

Och ja, återigen har jag bytt utseende på bloggen, men jag behövde komma tillbaka till mig själv. Så jag har samma bild som i början eftersom den känns mest som Bokhuset. Bloggen handlar ändå mest om fantastik så varför försöka vara något jag inte är? I början var bloggen dessutom svart, något jag funderade på även nu, men jag behöver lite ljus också så det blir lite gammelnytt av det hela.

Vi ses!

Presenter valda med omsorg.

Så jag blev ett år äldre häromdagen och det enda braiga med det är presenterna. I övrigt vill jag helst bara glömma det där med att man blir äldre varje år som rusar förbi. Och vilka fina presenter jag fick!

Presentpappret från bokhandeln är så himla fint att det nästan gjorde ont att riva sönder det. Men riva bör man. Förstås.

Den ena presenten från svärmor och svägerska var en stor och mysig halsduk. Jag är en frusen person så jag har alltid två saker på min önskelista. Böcker ( förstås ) och varma saker, typ tofflor, halsdukar, filtar eller ponchos.

Och även om jag verkligen gillade halsduken som är supermysig och fin, så gillade jag ännu mer informationen som följde med. Verkligen en present vald med omtanke om sådant jag bryr mig om och engagerar mig i.

Jag fick självklart en bok också och det är alltid lika spännande att se ifall det är en bok man redan har, en man längtar efter, eller en total miss. Men maken och barnen gjorde ett fantastiskt jobb, förstås.

Makten

På ytan är allt som vanligt. En nigeriansk dotter som slöar i familjens pool. En barnhemsflicka, vars religiösa föräldrar döljer sin sanna natur. En amerikansk lokalpolitiker. En okammad Londontjej med trasslig bakgrund. Men något är annorlunda. Något som får deras liv att smälta samman med förödande resultat. En mäktig, märklig kraft slår rot i världen och ger tonårsflickor monumental fysisk styrka. En styrka som kan skapa fruktansvärd smärta och död. En liten justering av verkligheten, och en hel värld sätts i gungning.

Makten är skriven av Naomi Alderman.

På engelska heter boken The Power, vilket är en bättre titel även om Makten fungerar bra. För det handlar dels om krafter, men mest om makt och dess fördelning.

I en snar framtid upptäcker man att alla unga flickor har utvecklat en härva vid nyckelbenet. En härva som alstrar elektricitet och ger flickor kraft. Det visar sig också att de unga flickorna i sin tur kan ge kraften till äldre kvinnor där härvan legat latent innan den utvecklats helt hos nästa generation.

Det här är ingen bok om superhjältar eller superkrafter. Det är en bok om vad som händer när makten förskjuts. När de i underläge blir de starkare.  För vad händer när en ung flicka som utnyttjas sexuellt av sin fosterfar helt plötsligt har styrkan att hämnas? När en källare full  med traffickingoffer kan slå sig fria och ta tillbaka makten? Eller när en helt vanlig ung flicka kan gå ut vilken tid som helst på dygnet utan att behöva oroa sig för våldtäktsmän eller övergrepp?

Vad händer när makten förskjuts och det blir männen som ska hålla sig borta från mörka gångvägar eller tänka på hur de agerar så de inte provocerar i onödan? Eller när man i vissa delar av världen börjar skapa lagar som gäller enbart män och regler kring deras kläder och rörelsefrihet?

Förutom att Makten är en välskriven bok, där personliga berättelser varvas med vetenskap kring fenomenet, så är det framförallt känslan den framkallar hos mig som stannar kvar. För ett par gånger under läsningen så känner jag, verkligen känner, skillnaden i att tillhöra det svagare könet jämfört med om vi inte var det. Det slår ner som en bomb djupt inom mig hur det skulle kännas att kunna röra sig helt fritt utan rädsla. Och jag blir medveten om hur djupt den sitter, den där rädslan. Så djupt att det mer är en instinktiv känsla, än uttalad rädsla. För jag har sällan känt mig uttalat rädd. Ändå hade jag alltid nycklarna i handen på väg hem i mörkret, gick lite fortare om jag hörde steg bakom mig och lättnaden när stegen antingen försvann eller det visade sig vara en kvinna som gick bakom. Och när jag läser om den här kraften, den här styrkan hos kvinnorna som gör att de kan gå fritt vart de vill utan nycklar i handen, och utan att bry sig om stegen bakom, blir jag så medveten om maktfördelningen idag och hur det skulle kännas utan den.

På sätt och vis förstår jag också de många oförstående män som idag inte alls begriper den här rädslan. För precis som med männen idag så är kvinnorna i boken oftast vanliga kvinnor, trots sitt fysiska övertag. Kvinnor som inte skadar andra även om de skulle kunna. Ändå är männen i boken rädda, eftersom de inte vet om stegen bakom tillhör en av dessa vanliga kvinnor eller inte. Det enda de vet är att om kvinnan bakom vill skada dem, så kan hon. Och det räcker för att hålla nycklarna lite hårdare, rätta till greppet så den vassaste sticker ut mest.

Och det var så nära att den här boken blev en av de bästa jag läst, men tyvärr höll den inte hela vägen. Dels eftersom utvecklingen som så småningom sker i boken känns märklig. Men mest eftersom inramningen av berättelsen inte tilltalar mig. Den slutar som den började och eftersom jag hade glömt bort hur den började blev slutet ett verkligt antiklimax. Ändå en riktigt stark bok som jag på alla sätt rekommenderar.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Och dagarna går, Ms Hisingen och Just nu, just här. 

Binas historia

Det är år 2098 och kinesiska Tao lever i en värld där bina helt dött ut, med svältdöd och världskrig som följd. För att överleva tvingas befolkningen handpollinera fruktträd. Tao bär på drömmen att hennes egen son ska bli en av de utvalda som får gå i skolan, men ambitionerna leder till en oförklarlig tragedi. I sitt desperata sökande efter svar hittar Tao en bok om biodling från 1800-talet Nu förstår hon vad som har hänt och vad som måste göras.

Binas historia är skriven av Maja Lunde.

Jag kan mycket väl tänka mig att förlaget grät av lycka när de fick in det här manuset. Själv är jag tacksam för att det finns bokbloggare som leder mig in på böcker jag normalt aldrig hade plockat upp annars.

Jag tror att boken hade tjänat på att ha en annan titel. Binas historia ger lätt ett felaktigt intryck att det här är en faktabok om bin. Och visserligen får vi en hel del fakta, men framförallt är det en väldigt realistisk och skrämmande dystopi.  För det som händer i boken pågår just nu.

Vi får följa tre familjer i olika generationer. George som i nutid driver sin bifarm och som inte kan förstå sonens ointresse av att ta över familjeföretaget.

William som i dåtid kämpar för att förena livet som försörjande familjefader med sin önskan om att bli framgångsrik forskare.

Och Tao som i en ganska snar framtid tvingas arbeta med att pollinera träd. I en värld där bina inte finns längre och samhällskatastrofen är ett faktum.

Det låter så torrt och ointressant men boken hade mig redan vid de första sidorna. Varje karaktär är intressant och de korta kapitlena har ett driv som fick mig att läsa bara lite till. Tills jag hade sträckläst hela boken. Den som följer mig vet också att jag gillar böcker med sympatiska karaktärer. Det får vi inte här. Några av huvudpersonerna är så gnälliga, trångsynta och självömkande att jag vid ett flertal tillfällen hade lust att kasta boken ( läsplattan ) i väggen. Och trots att min uppfattning om dem ( speciellt en av dem ) inte ändras kunde jag inte låta bli att känna mig tagen av deras berättelse. För katastrofen väljer inte ut sina offer, den drabbar oss alla.

Däremellan googlade jag som en galning och böcker som får en att googla vid var och varannan sida är bra böcker. Och jag lovar att nästa sommar kommer jag inte skrika när jag ser ett bi. Istället kommer vår trädgård innehålla både bi-bevattning och bihotell även om jag tyvärr tror det kan vara försent. För trots att boken också vill ge hopp känns det kanske ändå rätt kört.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Fiktiveter, Beas Bokhylla och Villa Freja.

IT

Den här såg jag för några veckor sedan och av flera olika orsaker var jag superpepp och hade skyhöga förväntningar. Dels spelar Bill Skarsgård Pennywise och Bill är en av de allra bästa skådespelarna därute just nu, enligt mig. Dessutom delar de upp barndelen och vuxendelen till två filmer. Speciellt det här känns som ett genidrag, så karaktärerna får den tid de behöver och vi slipper sitta och titta på en 4 timmar lång film. IT i bokform är ju som bekant tegelstenarnas tegelsten.

Jag hade alltså skyhöga förväntningar och faktiskt blev jag inte ett dugg besviken. Jag gillade den rejält. Bill skötte sig bra, men framförallt barnskådisarna gör ett fenomenalt jobb. Jag gillar allihop.

Det jag kommer ihåg mest från gamla filmen är känslan av frånvaron av vuxna. Ett ämne som tydligt löper igenom flera av Kings böcker som en röd tråd, och den känslan har man lyckats fånga även här. Trots att alla vuxna faktiskt inte är frånvarande, snarare tvärtom. Eller kanske är det inte så mycket frånvaron av vuxna, lika mycket som vuxna som inte lyssnar eller ser? Resultat blir ju onekligen samma, barn som är hänvisade till varandra på många sätt. Och det är vad jag gillar bäst här. Hur lojala de är mot varandra när det verkligen gäller. Speciellt när Bev, fenomenalt gestaltad av Sophia Lillis, behöver hjälp så ställer de upp utan att tveka. Inga frågor, de bara gör det.

Filmen kanske inte är så skräcklig egentligen, förutom vissa självklara jumpscares, men förstås ändå tillräcklig obehaglig för att hamna i skräckfacket. Även om jag inte hade några problem att se den ensam hemma, så var det nog ändå bra att jag inte såg den på bio.

Nu ser jag väldigt mycket fram emot nästa film. Jag hoppas de lyckas lika bra med castingen som i den här och det ska framförallt bli intressant att se vuxenversionen av Bev. Kanske är jag inte lika superpepp eftersom det alltid varit barnens historia som fängslat mig i berättelsen, men pepp är jag.