Kärt barn har många titlar men vi nöjer oss med Love, Simon

Simon är homosexuell, men har inte kommit ut. Han är rädd för att hamna i strålkastarljuset och föredrar att spara dramatiken till musikalen som han är med om att sätta upp. Men så råkar skolans dramaking läsa Simons mail och hans hemlighet riskerar att avslöjas. Nu måste han visa för alla vem han är, men hur ska han göra det utan att det blir konflikter med hans vänner, utan att han måste kompromissa med sig själv? Och framför allt, utan att förlora chansen med Blue, den mest bedårande kille han aldrig mött.

Love, Simon är skriven av Becky Albertalli.

Bokens ursprungstitel var Simon vs the Homosapiens Agenda. Den svenska titeln blev istället Bara tre ord. När sedan boken blev film och filmen fick namnet Love, Simon, ändrade man även titeln på nyutgåvorna av boken till Love, Simon. Den första titeln är ju roligare, men den senaste passar faktiskt innehållet bättre och är lättare att komma ihåg.

Hursomhelst, boken är bra. Mer än bra, jag gillade den enormt.

“It feels like we’re the last survivors of a zombie apocalypse. Wonder Woman and a gay dementor. It doesn’t bode well for the survival of the species.” 

För det första gillar jag språket i boken. Även om det ibland kommer farligt nära den där käcka och supersmarta verbaliteten ( ni vet som i Gilmore Girls där de kastar smartheter mellan varandra som pingpong-bollar ) tycker jag författaren begränsar det bra. Istället ramar det in Simons fina personlighet som är så full av glädje, funderingar och känslor på ett perfekt sätt. Språket fungerar också som en avskiljare till den vardagliga världen och mailen mellan Simon och Blue. Där mailen mellan två personer som aldrig mötts och inte känner till varandras riktiga identitet, på något sätt är det mest äkta ändå.

-“The closest thing I’ve ever had to a journal
is probably you.””
 

Boken är också fullproppad med härliga oneliners, twoliners  och ännu mer fina liners. Sådant som man bara vill stryka under och mumla för sig själv eller läsa högt för andra. Ändå blir det inte cheesy, tungt ( ok en viss passage är rätt tung ) eller överslätande. Jag uppskattar också rejält hur boken tar upp vithetsnormen, något man faktiskt ser alldeles för sällan.

Simon vet att han och Blue går i samma skola, men utöver det har han ingen aning om vem Blue är. Det har inte vi läsare heller, och när vi genom boken introduceras för de olika killarna i Simons närhet blir det en gissningslek om vem av dem som är Blue. Även för läsaren. Och här är det enda som störde mig lite, för jag kände ett enormt sug att skumma igenom boken för att få veta vem Blue är. Men det gjorde jag inte eftersom boken även handlar om så mycket annat ( och på grund av alla fina oneliners och twoliners man riskerar att missa ). Och när vi äntligen får reda på vem Blue är har jag redan gissat mig igenom alla möjliga kandidater både en och två gånger, och ändå sitter jag med ett stort flin när jag äntligen får veta.

Ändå handlar det egentligen inte om Blue, utan om att komma ut och hur omgivningen kräver att man kommer ut. Och hur mycket svårare omgivningen kan göra det bara genom att vara så himla förstående. Som om det är något andra måste förstå, eller ens har något med att göra.

“White shouldn’t be the default
any more than straight should be the default.
There shouldn’t even be a default.”

Jag blev uppmärksammad på att @bokdrommar på instagram lyfter vissa problematiska aspekter ( ett inslag om något som ironiskt nog heter Gender Bender day ) och var därför tvungen att fundera över min syn på boken jag nyss läst. Jag funderade och läste om vissa partier, men jag kan inte se samma sak. Jag tolkar det helt enkelt på ett annat sätt, även om jag håller med om att författaren kanske kunde ha varit tydligare med syftet just här. Är du nyfiken så kikar du in på Instagram och läser diskussionen själv.

Så min första reaktion kvarstår. Jag älskar Love, Simon. Möjligen känns de sista sidorna lite onödiga och aningen tillrättalagda, men ändå. Så himla fint allting. ❤

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Carolina läser, Prickiga Paula och Annas Bokblogg.

Annonser

Charmed reboot, nu är den här. Och vad tycker Piper, Paige och Phoebe om det hela?

Så nu finns trailern på rebooten av Charmed ute. Ni vet, serien om systrarna Halliwell som visade sig vara häxor. Jag gillade serien skarpt men var aldrig något superfan, så tanken på en reboot har inte direkt tagit upp min tid. Men nu när den äntligen är här känner jag mig faktiskt löjligt uppspelt och jag håller tummarna för att det går bra så serien får fortsätta. Alla är dock inte lika glada.

This fierce, funny, feminist reboot of the original series centres on three sisters in a college town who discover they are witches. Between vanquishing supernatural demons, tearing down the patriarchy, and maintaining familial bonds, a witch’s work is never done.

Det fanns förhoppningar om att den gamla castingen skulle göra camoes i rebooten, men det verkar inte troligt tyvärr. Holly Marie Combs, som spelade Piper, skickade ut rätt sura tweets där hon tycker att man profiterar på någon annans ( hennes ) hårda jobb. Hon gillar heller inte att serien nu kallar sig för feministisk, eftersom Holly Marie anser att serien har varit detta ända från början. Jag håller till viss del med henne, men tycker ändå det är en rätt tråkig inställning. Framförallt för alla superfans av showen som säkert gärna hade sett cameos av de ursprungliga karaktärerna.

Ännu surare är det mellan Alyssa Milano ( Phoebe ) och Rose McGowan. Alyssa är som bekant programledare för Project Runway: All stars, där även Georgina Chapman deltar som jurymedlem. Georgina Chapman var gift med Harvey Weinstein när hans övergrepp på kvinnor basunerades ut över hela världen. Alyssa var den som då skickade ut tweeten som blev startskottet för hela Metoo-rörelsen.

En av de som trädde fram som ett av Weinsteins offer var Rose McGowan som spelade Paige i Charmed. Rose har av förståeliga skäl starka känslor kring det hela och vägrade acceptera Alyssas vänskap med Georgina Chapman. Frun som enligt Rose rimligen bör ha känt till, och hållit tyst om, sin makes övergrepp på andra kvinnor. Rose kallar Alyssas hela engagemang för Metoo för fake. Så det är väl inte troligt att de två någonsin deltar i samma show igen.

Men som sagt, jag själv är löjligt glad över rebooten och hoppas verkligen Netflix plockar upp den.

The Rain

Den här var ju väldigt spännande att ta sig an. En Netflix Originalserie som utspelar sig i Danmark. Och jag är faktiskt imponerad, för den är riktigt bra. Fem avsnitt hann jag titta på igår och sedan var jag tvungen att slita mig på grund av måste jobba idag. Annars hade jag lätt bingeat hela säsongen ( bara åtta avsnitt dock ) direkt.

Det hela börjar alltså i Danmark där våra huvudkaraktärer, Simone och Rasmus, måste fly undan regnet som plötsligt blivit dödligt farligt. Simone och Rasmus pappa ser till att familjen kommer i säkerhet i en bunker. Själv försvinner han för att reda upp det han ställt till med, för man får tidigt reda på att viruset i regnet på något sätt är pappans fel. En olycka gör att Rasmus och Simone blir ensamma och de stannar sex år i bunkern för att vänta på sin pappa. Till slut tvingas de inse att han inte kommer, och de ger sig iväg för att försöka hitta honom. Under resan träffar de Martin, Lea, Beatrice, Jean och Patrick och tillsammans kämpar de för att överleva.

Mycket bra! Spännande story och intressanta karaktärer där vissa har oerhört tragiska bakgrundshistorier som vi får reda på allteftersom. Skådespelarna är riktigt bra, framförallt Jessica Dinnage som spelar Lea. Makalöst bra skådespeleri från hennes sida, speciellt i avsnitt fem som är fullkomligt hjärtskärande. Även Sonny Lindberg som spelar Jean imponerar stort.

Något som däremot stör mig enormt är att våra två huvudkaraktärer, Rasmus och Simone, gör så otroligt korkade saker. De fuckar upp allt precis hela tiden, eftersom de av någon anledning vägrar lyssna på andra som uppenbarligen har mer information och erfarenhet. Det här är normalt en sådan sak som gör att jag slutar titta. Jag orkar inte med dumheter liksom. Men storyn är tillräckligt spännande för att jag ska fortsätta, trots att jag sitter och svär som en borstbindare emellanåt. Och övriga karaktärer är tillräckligt kompetenta för att det inte ska bli en total soppa av allting.

Men som helhet är jag helt nöjd. Gillar du apokalyps så rekommenderar jag den. Många tillfällen i serien tar också upp frågan vad som är rätt eller fel i hemska situationer. En apokalyps vänder uppenbarligen vår moraliska kompass upp och ner, och det som kan verka så självklart är inte alltid det rätta.

Ser fram emot att se resterande avsnitt ikväll och förhoppningsvis kommer det en säsong till snart.

The Rain – Skandinavisk postapokalyps på Netflix

Hur bra ser inte den här serien ut att vara då? En apokalyps som utspelar sig i Norden om jag förstått det hela rätt. Språket verkar vara främst danska, men trailern är med engelsk berättarröst, så kanske det blir olika för olika länder. Till Netflix kommer den i alla fall och den verkar riktigt intressant. Datum 4/5-2018

Som så ofta är filmatiseringen baserad på en bok, i det här fallet The Rain av Virginia Bergin. En postapokalyptisk YA-trilogi ( med en twist tydligen ) där tv-serien verkar ha en del ändringar redan från början. Ser dock ytterst lovande ut.

They don’t believe it at first. Crowded in Zach’s kitchen, Ruby and the rest of the partygoers laugh at Zach’s parents’ frenzied push to get them all inside as it starts to drizzle. But then the radio comes on with the warning, ”It’s in the rain! It’s fatal, it’s contagious, and there’s no cure.”

Two weeks later, Ruby is alone. Anyone who’s been touched by rain or washed their hands with tap water is dead. The only drinkable water is quickly running out. Ruby’s only chance for survival is a treacherous hike across the country to find her father-if he’s even still alive.

Obsidio

Kady, Ezra, Hanna, and Nik narrowly escaped with their lives from the attacks on Heimdall station and now find themselves crammed with 2,000 refugees on the container ship, Mao. With the jump station destroyed and their resources scarce, the only option is to return to Kerenza–but who knows what they’ll find seven months after the invasion? 

With time running out, a final battle will be waged on land and in space, heroes will fall, and hearts will be broken.

Skulle jag skriva så som jag faktiskt känner, skulle det bli ett totalt obegripligt inlägg med versaler, inga punkter, fulgråt mellan varven, versaler, alla synonymer som finns för ordet fantastisk och ännu fler versaler. För det här är så himla bra. Så himla himla bra!

Serien håller hela vägen ända till den absolut sista meningen. Hela boken är ett fantastiskt samspel av karaktärer jag älskar, en handling som lockar, drar och lurar mig om och om igen, och ett format som förstärker och ramar in hela berättelsen till något helt nytt jag aldrig sett förut. Så himla bra!

Serien som genomgående är fullproppad med action, skräck, känslor och spänning landar till slut i människan. Även om krig utkämpas med missiler, handeldvapen och order så är vi alla till slut bara små människor. Människor som dör på ena sidan, människor som dör i mitten och människor som dör på andra sidan. Författarna lyckas verkligen få fram krigets faktiska brutalitet på ett sätt som gör känslomässigt ont.

But this is war, chum. This is dead friends and burning skies and seven months of nightmares filled with the faces of everyone you´ve killed. This is helplessness and rage and confusion, adrenaline and fatique and shock, explosions and gunfire and pure fucking chaos. And one mistake can last a lifetime.

Utöver detta så måste jag också nämna svärandet. En liten detalj i det stora hela som ändå gör läsningen extra rolig. Hur skickliga våra karaktärer än är på att kringgå systemen och skapa hemliga chattar, få fram filer och dokument, så lyckas de av någon anledning inte komma runt censuren gällande svärord. Det betyder att alla fula ord ( ganska många, de har ett kraftfullt språk ) är överstrukna. Helt överstrukna, som i oläsligt. Vilket gör att läsaren själv får fylla i det som verkar passa bäst i sammanhanget. Och det är överraskande uppfriskande att sitta för sig själv mitt uppe i läsningen och hela tiden få svära hej vilt i huvudet för att hitta rätt ord.

Det här var en av de bästa läsupplevelserna jag haft, på så många plan. Med allvar och galenskap, humor och en jäkla massa kick ass, lyckas författarna få mig att känna exakt så som de troligen ville få läsaren att känna sig. Sida för sida, mening för mening. Ända till slutet.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Oarya, Tickmicks blogg och Carolina läser.

Bortom Portalen 2 – Helveteshundar, örtmagi, tentakler och science fiction

Bortom Portalen 2 är en novellantologi utgiven av Fantastikportalen. Det var ganska självklart att jag skulle gilla den här. Och jag brukar jämföra antologierna med godispåsar, lite smått och blandat där det mesta smakar rätt gott. Men om Bortom Portalen var en blandad godispåse så är det här mer som belgisk choklad. Ni vet, den allra finaste chokladen.

I hallen kläs barnen på för en ny dag. Frukosten är uppäten och Jannike vinkar hej då till sin familj. Går in, städar undan lite och börjar göra i ordning sig själv för dagen. En helt vanlig morgon. Tills världen blir skev. 

Familjegrejen av Camilla Olsson lyckas med konststycket att vara hela berättelsen. Vi får inte bara början eller slutet eller en skymt av den. Via de ögonblicksbilder som författaren ger oss vecklar hela berättelsen ut sig som ett paraply. Novellen är exakt de antal ord den behöver vara för att vi ska få allt, utan att egentligen berätta någonting rakt ut. Familjegrejen är en lysande novell. Så oerhört obehaglig i sin förrädiska enkelhet.

Härlig tvättäkta science fiction möter Agatha Christie i Eva Holmquists novell Attentat mot Kreomen. Säkerhetspådraget är enormt under det viktiga mötet där ett handelsavtal med utomjordiska varelser ska undertecknas. Ändå lyckas ett mord inträffa. Mordet riskerar att sabotera hela avtalet och det faller på Dani, som tillhör säkerhetspersonalen, att lösa det och förhindra att ytterligare mord sker.

Militäriska hemliga expertiment och vampyrer ( -ish ) med hämndbegär bjuder Gabriella P. Kjeilen oss på i Levande död. En actionfylld novell om något som ändå inte känns helt omöjligt.

Jazztimmen av Lupina och Didrik Ojala är en framtidsdystopi som lyckas kännas både futuristisk och historisk på samma gång. Med en känsla av återgång till andra världskriget möter vi istället en framtid där Irva lever i ett toppstyrt samhälle. Där egna åsikter kan vara en dödsdom, tills den dag Irva vågar ta klivet och utforska det som finns gömt bakom ytan. En kort novell som lyckas berätta en hel roman på bara ett par sidor. Väldigt skickligt gjort.

Oskar Källners Dödens ängel och Christian Gripenviks Den andres val har lustigt nog liknande budskap om religion vs vetenskap i sina berättelser, fast tvärtom. Från olika synvinklar kanske man kan säga. Var för sig blir kanske budskapet lite väl påtagligt, men tillsammans kompletterar de varandras noveller till högre höjder.

Helveteshundar och diskbänksrealism i mörka norrländska skogar bjuder KG Johansson oss på i Porten, medan Jenny Greens Krafttider tar oss till trolska dungar där stanken från häxbränningarna hänger kvar och vi nästan kan skymta älvorna dansa i gryningen. En novell som balanserar mellan magi och realism med mörkt familjedrama omgivet av gammal folktro. Jenny Green var en av vinnarna i Fantastikportalens novelltävling och det är lätt att förstå varför. Språket är närmast poetiskt vackert och väver in den svarta berättelsen i en doft av örtmagi och svensk folktro.

Anna Jakobsson Lund lyser lika klart som alltid. Fantasy-dystopi mellan kobbar och skär passar ju mig som handen i handsken, med tanke på att jag bor just bland kobbar och skär här på Åland. I en framtid där andra dimensioner och dess varelser hittat hit, möter vi Sonia som en dag stöter på en varelse som inte liknar något hon mött förut.  Revan är hjärtskärande i sin sorglighet. Där valet för en som förlorat det viktigaste i livet är självklart.

Det finns liksom inget som bara smakar gott här, allt är utsökt. Men naturligtvis finns det några som sticker ut lite extra, det gör det alltid. Och jag blev glatt överraskad när min absoluta favorit visade sig vara något helt oväntat. Nämligen tentakelfrossa.

The Hang man står nere i Hornstulls tunnelbana och synar myllret av människor som befinner sig där, fångade i underjorden utan att veta om det. Hans publik och blivande undersåtar som alldeles strax ska få njuta av The Hang Mans första föreställning i sin plan att förslava mänskligheten. 

The Hang Man av Hans Olsson är helt oemotståndlig. Den är morbid och blodig med en subtil humor som gör att jag sitter och skrattmyser mig igenom hela novellen. Det är ett fullständigt splatter av kladdighet, men eftersom humorn är helt spot on blir det snarare mysläsning än obehag. Vi får sånt frosseri i tentakler att det närmast kan beskrivas som tentakelporr. Utomordentligt underhållande tentakelporr.

Bortom Portalen 2 är som en skattkista med sin sprakande kavalkad av mörker, science fiction, filosofi och tentakler. En enastående antologi som ger ytterligare dimension till ordet magisk.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Tusen sidor ( kan vara roligt att notera hur våra åsikter skiljer sig åt om novellerna ).

Tusen sidor

We´re all stories in the end

Fear Not The Dark

En blogg om skräckfilmer och skräcklitteratur

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till