Dödens märken av Veronica Roth

dodens-markenDödens märken är första delen av två, skriven av Veronica Roth.

I en galax styrd av flödet, har varje människa en gåva. 

Det är en värld full av våld och hämndlystnad. En värld där alla som föds utvecklar en flödesgåva – en unik förmåga avsedd att forma framtiden. De flesta har nytta av sina förmågor, men Cyra och Akos har gåvor som samtidigt gör det lättare för andra att kontrollera dem.

Nu kastas Akos in i i Cyras värld. Till en början tycks klyftan mellan dem oöverstiglig, men snart inser de motvilligt att de är tvungna att samarbeta för att överleva. Dessutom har de en gemensam fiende …

Författaren har ju tidigare skrivit Divergent-trilogin och jag verkligen älskade Divergent. De två andra delarna hade jag kanske kunnat vara utan, men Divergent är fortfarande en stor favorit inom dystopin. Så det var med höga förväntningar jag längtade efter den här. Sedan började omdömena trilla in och de var väldigt blandade. Dessutom kom ju anklagelser om rasism och annat in i bilden, något som sänkte mina förväntningar rejält. Jag har redan skrivit om hela soppan här, så nu tänker jag bara skriva vad jag faktiskt tyckte om själva storyn, inget annat.

Eftersom mina förväntningar var ganska låga när jag började läsa blev jag glatt överraskad. Ok, det är ingen ny Divergent, inte ens i närheten, men ändå en bok som fängslade mig.

Platsen är en planet i en galax där Flödet ringlar sig som färggrant norrsken runt stjärnor och planeter. Ett flöde som både skrämmer och dyrkas och anses vara orsak till de speciella flödesgåvor alla når vid puberteten. Vissa har skrivit att science fiction-delen är irrelevant. Att handlingen hade kunnat utspela sig i vilket vanligt samhälle som helst, men jag håller inte med. Flödet har sin plats i boken och planeterna vi möter är alla så annorlunda att det faktiskt gör skillnad.

Jag gillar alltså världsbygget och framförallt tycker jag om hur Roth använder superkrafter så annorlunda. Att Cyras ”gåva” orsakar henne själv så mycket smärta att livet blir nästan outhärdligt. Det ger Cyra mer karaktär och personlighet än man normalt får i liknande böcker. Det ger mer än yta och skapar också en slags förståelse för dem som på riktigt lever med smärta varje dag. Även om det naturligtvis i det här fallet är fiction och inte en faktabok, vilket gör det till något helt annat än verkligheten och passar in i världen Roth ger oss.

Det som gör att jag inte fastnar helt är Akos och eftersom halva boken är ur Akos perspektiv blir det naturligtvis ett problem. Jag kommer honom inte nära, känner inte att han som karaktär är varken tydlig eller fängslande. Och det har förmodligen med berättarperspektivet att göra. Vi får Cyra i förstahandsperspektiv medan Akos berättar ur ett tredjehandsperspektiv. Roth har berättat att syftet med de olika perspektiven var att visa deras olika personligheter tydligare. Att Cyra som är mer hetsig är nu och direkt, medan Akos som är mer tillbakadragen är distanserad även i berättandet. Tanken är bra, men det fungerar inte riktigt.

Men det finns mycket jag tycker om. Jag gillar att Roth har svängt på könsrollerna, att Cyra är den muskulösa och hetsiga krigaren medan Akos är mjuk och försiktig med växter som sitt stora intresse. Jag gillar att vi får samkönad kärlek utan problematisering ( om än i ganska liten dos ) och jag gillar frånvaron av instalove och kärlekstriangel. Och eftersom jag inte ser någon rasism i det hela, utan tvärtom ett mångkulturellt samhälle där fördomar ställs mot sin spets gillar jag det med.

Dödens märken är en bok som börjar lite trevande men fångar mig rejält mot slutet, så jag ser verkligen fram emot fortsättningen.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Bam tycker, Bokparadiset och Mitt bokintresse.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Tusende våningen

tusende-vaningenTusende våningen är skriven av Katharine McGee.

Från tusende våningen är fallet högt. Manhattan, år 2118.

Ett tusen våningar högt torn skuggar hela Brooklyn. I det finns allt man kan önska sig för den som har råd. Och det har Avery, vars familj bor på tusende våningen. Hon har allt, utom det hon egentligen vill ha. Nästan lika högt upp bor hennes bästa vän Leda. För att dölja sina egna hemligheter börjar hon ta reda på andras, genom att anlita hackaren Watt. Långt ner i huset bor Rylin, som kämpar för att försörja sig och sin lillasyster, efter att deras mor dött. Och Eris, som tvingas flytta från toppen till botten, när hennes familjs hemlighet avslöjas.

På Goodreads haglar jämförelserna med Gossip Girl och Pretty little liars. Den ena har jag sett, den andra inte. Men troligen har de rätt. För det här är en smaskig relationshistoria som cirklar kring några unga och deras kärleks/drog/vänskapsproblem. Intriger i mängder med lögner, otrohet och svek. Alltihop inbakat i en futuristisk inramning. Och jag är faktiskt helt såld.

Boken börjar med en ung kvinnas fall från tusende våningen. Vi får inte veta vem som faller och hela boken är en tillbakablick i händelserna som ledde till fallet. Vi får heller inte veta om hon hoppat, ramlat eller blivit knuffad, även om intrigerna så småningom pekar mot det senare. Bokens kärna är relationerna, de olika klasstillhörigheterna och intrigerna som uppstår. Och även om jag med spänning ( och skämskudde ibland ) följer deras mellanhavanden och allt som händer, är det inramningen som är grädden på moset för mig. Science fiction-delen.

Även om boken hade kunnat utspela sig i vilken skola eller stad som helst, är det miljön som verkligen gör det hela extra intressant. Ett torn på tusen våningar i ett framtida Usa. Ett torn så stort att det är byggt ovanpå Central Park och där man istället byggt om hela parken i tornet. Ett torn där de nedre våningarna är så stora att man får ta tåg mellan de olika kvarteren. Där de övre våningarna är omgivna av faktiska gator med planterade träd och gatubelysning. Där några av våningarna består av nattklubbar, enorma shoppingcenter och skolor.

Vi får följa ett flertal karaktärer, något jag trodde skulle bli rörigt när jag märkte hur många det faktiskt är. Men mängden karaktärer är inget problem. Alla har tydliga röster som sticker ut klart och tydligt. De bor i olika delar av tornet där ens boende visar klasstillhörigheten. Ju lägre ner, desto lägre klass. Extra tydligt blir det med alla futuristiska gadgets som omger karaktärerna. Där de rika tar svävare eller helikopter till sina våningar om de varit ute, där man använder kontaktlinser för ständig uppkoppling. Något som ibland blir tragikomiskt. Till exempel när en familj sitter tillsammans men alla stirrar de rakt ut i luften, helt inne i sina egna chattar eller filmer som utspelar sig inför deras ögon medan de mumlar lite ibland för att ge kommandon till sina linser. Eller en karaktär som gett instruktioner till sitt kylskåp om maxmängden kalorier som får förbrukas per dag. Där kylskåpet vägrar att släppa ifrån sig mer mat eller dryck om den inte får bevis på att ägaren har en gäst, genom att gästen lägger handen på kylskåpet så den kan läsa av handavtrycket. Boken är fullkomligt genomströsslad med alla de här futuristiska små sakerna, och jag är förtjust. Stort + på att vi även får samkönad kärlek som inte problematiseras.

Allt är skildrat med ett tilltalande språk och ett driv som manar till sträckläsning. Tusende våningen är uppfriskande och underhållande läsning från första till sista sidan. Till min glädje slutar boken med en liten cliffhanger och det visar sig vara första delen i en serie.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är C.R.M. Nilsson, Midnattsord och Hobbybibliotekarien.

Vi måste prata om anklagelserna mot Veronica Roth och hennes senaste bok, Dödens märken.

veronicaroth

Diskussionerna har svallat på Goodreads gällande Veronica Roths nya bok Dödens märken. Det är så infekterat att vissa har valt att inte recensera den alls och andra som gjort det blivit påhoppade å det grövsta. Boken är anklagad för att vara rasistisk och Veronica Roth för att nedvärdera de som lider av kroniska smärtsjukdomar. En stor del av diskussionen handlar om dem som gett boken bra betyg eftersom de nu anklagas för att vara köpta.

I Usa fungerar tydligen det här med bloggare och recensioner lite annorlunda mot hur vi gör här i lilla Norden. Förlag betalar där stora bloggare för att recensera deras böcker, med kontrakt om sekretess fram till release osv. Man säger att det inte spelar någon roll om recensionen sedan blir en hyllning eller sågning och bloggare hävdar att de ändå är helt opartiska. Men det känns lite väl utopiskt. För naturligtvis torde förlagen hellre fortsätta betala dem som ständigt hyllar, och att få betalt för några rader om en bok kan nog kännas lockande oavsett vad man faktiskt tyckte om boken. Så jag kan absolut förstå känslan av köpta recensioner.

Hur som helst, i skottlinjen just nu hamnar alltså alla de lite större bloggare/recensenter som hyllar Dödens märken eftersom boken av många anklagats för att vara rasistisk. Och tycker man inte det är man köpt, så anklagelserna haglar just nu på Goodreads bland annat. Och mitt i allt det här står naturligtvis Veronica Roth som har både anklagare och försvarare. Så hur ligger det till med boken egentligen?

Jag inser att jag kommer uttala mig om något jag inte har tolkningsföreträde ( hädanefter nämnt som tf ) i. Många av de som uttalat sig har dock överhuvudtaget inte ens läst boken ( pga bojkott ) utan går endast på vad andra sagt, eftersom de med tf enligt vissa alltid har rätt.  Eftersom jag ser något helt annat kommer jag ändå uttala mig, tf eller ej. Jag har åtminstone läst boken.

De som anklagar boken för att vara rasistisk säger att den handlar om det här.

Folket från Thuvhe är milda och vithyade med rakt hår. Ständigt rädda att bli invaderade av det grymma folket från Shotet. Fiendefolket som är mörkhyat med krulligt hår, aggressivt och ägnar sig åt barbariska saker som att skära in märken i sina armar som tecken på hur många de mördat.

Deras språk är hårt med avhuggna vokaler, medan folket på Thuvhe har ett vackert sjungande språk. De beskrivs också som nomader utan ett eget hem. Den ledande familjen i Shotet är grym och sadistisk ( farmodern mördade alla sina syskon för makten ), medan den ledande familjen i Thuvhe är kärleksfull och lojal.

Det här är vad jag läser.

Jag ska försöka att inte göra det alltför rörigt.

Akos ( ett av barnen i den ledande familjen från Thuvhe ) är vit, fridsam och har svårt för våld. Cyra ( lillasyster i den ledande familjen från Shotet ) är mellanbrun och används av sin bror som torterare ( ibland även mördare ) på grund av sin ”gåva”, att kunna åsamka andra smärta genom sin beröring. Hon sägs ha fler märken än någon annan på sin arm. Dessa två är de enda, samt Akos storebror, som har en uttalad hudfärg. Akos storebror Eijeh är ljusbrun med tjockt lockigt hår, alltså inte vit.

Cyras storebror Ryzek ( som är en grym tyrann ) är så blek, att han ser ut som döden själv. Hon fortsätter jämföra dem och tänker att de är så olika syskon kan vara. Vilket inte är något ovanligt i Shotet där färgerna är så blandade, men att de ändå är mer olika än de flesta syskon. Jag tolkar det som att hon syftar främst på hudfärgen och att Ryzek är vit.

Om vi ändå bortser från hur jag tolkar hudfärgerna, utöver de uttalade, så visar det sig att Akos pratar Shotetiska flytande. Det nedärvda språket som kommer med blodet. Akos verkar alltså härstamma från Shotet. Samma folk som Cyra.

Det visar sig även att bilden vi får av Shotet i början ( som är Thuvhes uppfattning ) inte alls stämmer. Märkena som tatueras in visar förlust oavsett hur vissa shoteter sedan använder dem, enligt Cyra. Att de är krigare beror enligt shoteterna själva på att de blev invaderade av Thuvhes folk. Att Thuvhes folk vid invasionen kidnappade många av shoteternas barn som sedan vuxit upp ovetandes om sitt ursprung i Thuvhe. I shoteternas ögon är det alltså Thuvhe som är barbarerna. Shotet var tvungna att försvara sig mot Thuvhe och därför blev de krigare. Språken känns som finska vs svenska. Shotet är dessutom mer utvecklat med inslag av modern teknik i sin vardag. Något Thuvhe helt saknar.

Och om vi då återgår till Akos som verkar härstamma från Shotet, som möjligen skulle kunna vara barnbarn till ett av dessa kidnappade barn, så är han alltså vit. Dessa kidnappningar verkar heller inte vara något folket i Thuvhe känner till. Om det nu var så att det handlade om två folk med helt uppdelade hudfärger, borde dessa kidnappningar vara rätt uppenbara. För mig verkar det som att folkslagen alltså är väldigt lika. Samma blandning av hudfärg, hårfärg och ögonfärg. Två mångkulturella samhällen.

Jag ser inget rasistiskt i boken trots att jag letat.

Veronica Roth diskriminerar personer med nedsättningsfunktion?

Cyras flödesgåva är smärta. Smärta för henne själv och smärta för den som blir berörd av henne. Kronisk smärta som gör livet till ett helvete för Cyra. Och det är naturligtvis ingen gåva i Cyras ögon, utan en förbannelse. 

Det här är svårt för folk är arga av olika orsaker. Vissa tolkar boken som att hon menar att kronisk smärta är en gåva. Andra tolkar en intervju hon gett på samma sätt. Kontentan är att hon skulle tycka att folk med kronisk smärta är utvalda, att de fått en gåva. Huruvida hon faktiskt tycker så, vet jag inte. Men det är svårt med intervjuer. Svaren kan komma ut annorlunda mot hur man tänkt och jag tycker heller inte att Roth säger det folk tror att hon menar. Men jag känner inte henne, så vad hon faktiskt tycker vet jag inte. Intervjun kan ni själva läsa här.

Boken är dock science fiction så hur tillståndet beskrivs i boken känns däremot irrelevant. Cyra upplever det heller inte som gåva, tvärtom är  den förlamande och förstör hennes liv. Dag ut och dag in, hela tiden.

Så det var vad jag tyckte, utan tf. Skriv gärna själva om ni tycker något, vare sig ni håller med eller inte.

 

Vad jag tycker om själva boken kommer i ett eget inlägg nästa vecka. 

 

Ordbrodösen

ordbrodosenOrdbrodösen är skriven av Anna Arvidsson.

Med skrivna ord kan hon styra dina tankar och handlingar. Du märker aldrig när du blir hennes marionett.

I en bruksort i Värmland bor sedan århundraden tillbaka en säregen släkt. Kvinnorna kan styra andras tankar och handlingar med sina skrivna ord. Dagen då Alba fyller arton är det hennes tur. När hon kliver in i samlingssalen i den nedlagda byskolan vet hon att ceremonin bara kan sluta på ett sätt. Ingen ordbrodös har någonsin misslyckats med sitt inträdesprov. Inte förrän nu.

Precis som Oarya var jag nervös inför den här läsningen. Jag hade från början bara kontakt med Anna Jakobsson Lund när jag testläste hennes dystopi Tredje principen och via henne blev det sedan så att jag kom att följa de tre Annorna ( Anna två är Anna Ahlund som debuterat med Du, bara ) på deras författarstig. Så jag läste och älskade de två första Annornas böcker och sist ut var alltså Anna Arvidsson med Ordbrodösen. Tänk om jag inte skulle gilla den sista Annas bok? På något konstigt sätt skulle det kännas som ett svek trots att jag fortfarande bara känner den första Anna. Men det visade sig att jag oroade mig helt i onödan.

Ordbrodösen. Tänk att ett enda ord kan vara så vackert och få fantasin i spinn bara genom sin blotta existens. Och ändå var det ett ord som inte existerade innan det gav sig tillkänna hos Anna Arvidsson. Och tänk att boken visade sig vara lika vacker som titeln.

Andra har jämfört med Maria Gripe och det stämmer naturligtvis. Ordbrodösen har samma flyt och samma tidlösa känsla av det slag som skapar odödliga klassiker. Vi får även en hel del historier i historien. Berättelser som går långt tillbaka i släkten Vinters historia. Arvidsson väver skickligt samman allt utan att det någonsin känns konstlat eller rörigt. Vi får visserligen väldigt många namn, men jag lär mig snabbt vilka jag behöver lägga på minnet och vilka som bara är förbipasserande besökare i själva berättelsen. Dessutom finns fina Alba som en ledstjärna genom hela boken.

Alba som är så ensam och förvirrad i början, men som vägrar ge upp sitt sökande efter sanningen. Fina fina Lo och Klara som från början tar Alba till sina hjärtan. Ordbrodöserna som med sina skrivna ord skapar magi. Albas frånvaro av magi. Och naturligtvis Siri som trots sin död alltid funnits hos Alba. Allt berör mig.

Jag tycker också om att vi ser så mycket av författaren själv i boken. För trots att det förmodligen skalats bort en del tedrickande ( te, the eller thé? ), går det inte att missa vad Arvidssons stora svaghet här i livet är. Eller att en favoritbok varit Skuggan över stenbänken och att hon troligen sett Love Actually för många gånger. Jag älskar också att de två andra Annorna är närvarande i boken. Louise som visar sig kallas Lo och papperstranorna som dyker upp känns som en varm kärlekshälsning till de båda vännerna.

Det finns ingenting i läsningen som stör mig, ingenting jag inte tycker om och ingen av karaktärerna jag inte älskar ( förutom de onda såklart ). För Ordbrodösen är inget mindre än fantastisk. På riktigt kan det vara en av de finaste böcker jag läst. En av de allra allra finaste.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Carolina läserMidnatts ord och Vargnatts bokhylla  och Fiktiviteter.

Tack till Rabén och Sjögren för recensionsexemplar.

Ordbrodösen – Vinn boken alla pratar om.

ordbrodosen

Har ni sett! Jag fick hem en bok för mycket och vid det här laget vet ni säkert vad det betyder?

Jag är inte den giriga typen utan delar gärna med mig och därför är det utlottning som gäller. Du kan vinna ett alldeles eget exemplar av boken alla pratar om just nu, Ordbrodösen av Anna Arvidsson. Magiskt bra, fantastisk och uppslukande är ord jag hört viskas lite här och där om boken.

Det enda du behöver göra för att vara med och tävla är att dela och kommentera så jag vet att du deltar.

Dela i din egen blogg och kommentera här, eller dela mitt Facebookinlägg och kommentera där.

Söndag den 5/2 klockan 13.00 avslutas utlottningen och jag drar en lycklig vinnare strax därefter!

Med skrivna ord kan hon styra dina tankar och handlingar. Du märker aldrig när du blir hennes marionett.

I en bruksort i Värmland bor sedan århundraden tillbaka en säregen släkt. Kvinnorna kan styra andras tankar och handlingar med sina skrivna ord. Dagen då Alba fyller arton är det hennes tur. När hon kliver in i samlingssalen i den nedlagda byskolan vet hon att ceremonin bara kan sluta på ett sätt. Ingen ordbrodös har någonsin misslyckats med sitt inträdesprov. Inte förrän nu.

LYCKA TILL

Anledningar till varför du ska se Netflix dystopiska serie 3%.

Egentligen skulle det har varit flera bokrecensioner den här veckan, men saker hände och jag hann inte. Så ni får nöja er med ett supertips från mig gällande tv-serier idag. Men jag håller också på med ett riktigt roligt inlägg som jag hoppas hinna klart idag eller imorgon, och jag är övertygad om att ni kommer gilla det också. Det är faktiskt så himla kul att jag funderar på att ha det som stående inslag i bloggen en gång i veckan framöver. Tills dess …

Jag är nämligen alldeles tokförälskad i Netflix dystopiska thriller 3%. Knepigt namn att söka på, men fantastisk serie att titta på. Det är alltså en Netflix Original serie, ovanligt nog producerad i Brasilien och med ganska liten budget vilket säkert låter avskräckande för många. Men frukta icke. Det är faktiskt en av de bästa serierna jag sett på länge. Väldigt länge.

3

Konceptet känner vi igen. En dystopisk framtid där människor lever under förtryck och fattigdom, medan en liten del av befolkningen får komma Offshore. Andra sidan som sägs vara en utopi, helt utan svält och kriminalitet. En värld med grönt gräs, levande blommor och rent vatten. Varje år är det uttagningar till vilka 3% som ska få ynnesten att byta sida. Alla som fyller 20 får chansen att testas i Hungerspels-liknande prov. Budgeten är som sagt inte jättestor vilket syns ibland men ändå hanteras riktigt bra. Vi får inte veta så mycket om vad som hänt, inget utförligt världsbygge eller bombastisk high tec. Istället får vi en mångfald i karaktärer. Något som på riktigt går utanför det vanliga stereotypa vi ofta möter i liknande berättelser.

För det är framförallt en serie om människor. Om val och uppoffringar, om syften och handlingar, men kanske allra mest om värderingar och principer. Alla har nämligen sin egen orsak till att söka, och ofta visar det sig vara något helt annat än det vi först trodde. I vissa fall även något helt annat än karaktären själv trodde. Skådespelarna är dessutom fantastiska och fyller sina roller perfekt.

Seriens uppbyggnad påminner en hel del om Lost. Vi får följa karaktärerna i nutid när de gör sina tester. Vi får ganska snabbt veta deras agenda och varför de är där. Tror vi. För så småningom får vi även veta deras bakgrund och inte mycket visar sig vara som vi trott. Jag bytte team flera gånger under seriens gång, berättelsen är alltså väldigt oförutsägbar. Utöver det mångfacetterade persongalleriet så är själva handlingen vansinnigt spännande. Syftet med uttagningen blir mer och mer oklart under seriens gång. Vill de ha godhet, intelligens, grymhet eller något helt annat? Vi får inte veta vad man är ute efter i testerna eftersom valen också är helt oförutsägbara. Något som driver på spänningen ännu mer, eftersom vi aldrig vet vem som klarar sig och vem som åker ut ( eller dör på kuppen ).

Och nu vet jag att jag inte varit den bästa ambassadören för serien hittills i inlägget.  Som påpekat låg budget ( som de hanterar ypperligt ), karaktärsbaserat ( med fenomenala skådisar) och inte mycket sci fi ( men spänning hela vägen ) i det hela egentligen. Dessutom är den på portugisiska ( vilket man glömmer fort ). Men den är så jävla bra! Det är så jäkla uppfriskande med en serie som går utanför normen. Både vad gäller karaktärer och framförande. Som har en så bra story och så bra skådespelare att jag blir alldeles pirrig inuti.

Jag är verkligen tokförälskad i serien och jublade när jag fick veta att det kommer en säsong till. Är det nu så att du vill titta men tvekar eftersom det bara finns en säsong, oroa dig inte. Slutet är visserligen något av en cliffhanger men ger samtidigt ett bra avslut. Tillräckligt i alla fall så vi överlever tills nästa säsong kommer.

 

Mitt Bokliga Liv

En kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till