Krigarens svärd

Krigarens svärd är första delen i serien om Magnus Chase, skriven av Rick Riordan.

Jag heter Magnus Chase. 

Jag är sexton år gammal.

Det här är berättelsen om hur mitt liv gick utför efter att jag lyckats ha ihjäl mig själv. 

Magnus är hemlös sedan hans mamma dog och bor under broar, tvättar sig på bibliotek och tigger gårdagens rester från restauranger. Det är alltså en lite annorlunda hjälte vi möter, precis som i Percy Jackson. När Magnus dör hamnar han i Valhall eftersom det visar sig att han är son till guden Frej. Allt skulle vara tiptop i Valhall om det inte var för att Ragnarök är på gång. Det enda hoppet är att hitta Sommarsvärdet. Svärdet som en gång tillhörde Frej och som är ödesbestämt att antingen stoppa Ragnarök eller skynda på det. Ett svärd som nu bara lyder Magnus.

Man vet vad man får när man läser Rick Riordan. Det är inte på något sätt litterärt utmanande, utan mer som att göra bomben i en pool av berättarglädje och kreativitet. Man har helt enkelt väldigt roligt i Riordans sällskap. Och trots att boken är i tjockaste laget gör det absolut ingenting. Med korta kapitel som heter saker som Släpp fram ankungarna, annars slår de dig i huvudet och Vi festar på vårrullar innan halshuggningen blir sträckläsningen ett faktum. Jag läste boken i en sittning.

Det känns verkligen som att Riordan släppt loss ordentligt med Magnus Chase. Trots att han är lite äldre än Percy Jackson och boken har en lite mörkare ton, är knasigheterna bättre än någonsin. Vi får träffa pensionärsdvärgen Junior som har en rullator vid namn Gubbfösaren, en bägare som heter BOOM PSSSCH ( för att den exploderar om man inte ber om påfyllning innan bägaren är tom ) och vi får veta hur det känns att äta kebab gjord av ett djur man pratat med både före och efter att man ätit upp den. Oden har även blivit barnsligt förtjust i powerpoint-presentationer och kallar sig numera för livscoach. Kreativiteten är alltså på topp. Nästan. För det finns saker som stör mig och det är faktiskt författaren själv som bäddar för det här.

Rick Riordan försöker alltid ge oss en mångfald av karaktärer som betonar vikten av allas lika värde. Att saker som funktionsnedsättningar, religion, utseende och ursprung, inte har någon betydelse för hur man är som människa eller vad man klarar av. Och han gör det ofta bra men här tycker jag han skjuter sig själv i foten lite.

Den kvinnliga sidekicken heter Sam och är muslim och bär hijab. Bra så. Men Riordan måste nödvändigtvis pracka på henne ett tvångsgifte. Visserligen råkar det vara med en kille hon är kär i, men ändå ett tvångsgifte. I övrigt skildras hon bra och hijaben råkar dessutom vara väldigt behändig då det även är en osynlighetsmantel. Och sedan har vi det här med resten av kvinnorna i boken. Riordan skildrar dvärgarnas värld som ett matriarkat, bara det att den enda kvinnliga dvärgen vi får är ett hembiträde medan männen hantverkar och bygger saker. Ett hembiträde. I ett matriarkat. Och enda anledningen till att jag faktiskt noterade detta var just för att Riordan själv tog upp det.

Den kvinnliga dvärgen är alltså ett hembiträde, valkyriorna är servitriser i Valhall och Freja beskrivs närmast som prostituerad. Och så har vi förstås Sam, som ska giftas bort. Vi får även två kvinnliga frostjättar, fast de har inget att säga till om eftersom det är pappa som bestämmer. Och jag vet att Valkyriorna passade upp på gudarna i Valhall i mytologin, men med tanke på hur bananas Riordan går med allt annat hade han gärna kunnat sätta valkyriorna på strejk för att de tycker Odens regler är mossiga. Till exempel.

Något jag verkligen gillade lite extra är att Annabeth från Percy Jackson hälsar på i boken. Vi får även några andra flirtar med serien och jag är barnsligt förtjust i sådana kopplingar.

Krigarens hjärta alltså. Som att göra bomben i en pool av berättarglädje. Det är bara hoppa i och njuta medan det varar, för tiden går alldeles för fort i det här sällskapet.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Världens bästa bok, I heart fantasy, Marklars books,

The Mortal Instruments – Jag måste pudla lite.

Jag har kommit till bok nummer fem i serien The Mortal Instruments av Cassandra Clare och har faktiskt omvärderat serien en del. Den har blivit bra! Inte på det sättet att jag längtar efter boken i läspauserna, faktiskt glömmer jag bort den helt så fort jag lägger den åt sidan. Men när jag väl läser så sträckläser jag. Flera hundra sidor på raken, utan problem. Och jag gillar numera karaktärerna. De utvecklas nämligen, väldigt tydligt också. Jag känner inte längre att det är korkade karaktärer jag har att göra med, tvärtom. De har alla mognat, deras personligheter har mejslats ut och deras respektive styrkor och svagheter känns begripliga.

Och de passar alla in i det här fantastiska världsbygget som författaren så skickligt målar upp. Det är verkligen ett världsbygge med extra allt och ändå fungerar det. Allt passar ihop som bitar i ett pussel och Clare lyckas hålla samman alla trådar snyggt. Jag är faktiskt imponerad.

Böckerna går snabbt att läsa och det är inget som fastnar på djupet, men som tillfällig underhållning är det perfekt. Lättillgängligt, snabbläst och oerhört kreativt.

Det här tyckte jag om bok två, Stad av aska.

Magisterium – Bronsnyckeln

bronsnyckelnBronsnyckeln är tredje delen i serien Magisterium skriven av Cassandra Clare och Holly Black.

Call är lycklig för första gången på länge. Han har haft ett bra sommarlov, han och pappa är vänner igen och Call ska börja tredje året på Magisterium. Han, Aaron, Tamara och Tumult ser fram emot att få ge sig ut på farliga expeditioner och lära sig mer om kaosmagi. Men de märker snart att allt inte står rätt till. Någon på skolan bär på en hemlighet om mörk magi, och när en elev hittas död förstår de att något måste göras.

Men mördaren låter sig inte fångas så lätt, och vännerna tvingas sätta sina egna liv på spel för att rädda andras. Det blir tydligt för dem att magi varken följer lagar eller regler. I en god trollkarls händer kan den göra underverk, men hos en ond magiker kan den innebära slutet på allt – om ondskan inte stoppas i tid …

Jag är verkligen ledsen över att behöva meddela er det här. Men boken är tyvärr helt meningslös. Den är en ren upprepning av tvåan. Inget nytt under solen alls.

Någon försöker mörda Call och gänget ska försöka hitta mördaren. De kommer på den briljanta idén att försöka hitta en elementarande som kanske kan hjälpa dem. Och för att hitta någon behöver de hjälp av Ben, ni vet ödlan som hjälpte dem i förra boken. Oh, det har vi inte läst förut. Eller just ja, det hade vi ju. Så de irrar runt i grottor med hängande stalaktiter och däremellan äter de vanliga gamla lavarna som smakar gudomligt gott. Och Mäster Rufus hotar emellanåt med att låta dem räkna sand om de inte följer reglerna. Och det här är det vi får. Inget mer. Ö V E R H U V U D T A G E T!

Jag blir faktiskt lite förbannad. Två av de mest kreativa ungdomsförfattarna inom fantasy just nu, och det här är vad de levererar? Och hur kunde deras förlag gå med på att ge ut det här? Jag förstår verkligen inte. Och jag överdriver inte. Vi får ingen ny magi alls. Nada, zero, ingenting. Call och Aaron kör lite kaosmagi, som fortfarande bara består av någon slags svart rök och tomhet. Ok, de lär sig andas under vatten, vilket är avklarat på typ en sida. Mäster Rufus säger att de ska tänka på luft och så gör de det och så funkar det. Jamen det var ju skitspännande.

Så den här boken kändes tyvärr som bortkastad tid. Vilket känns helt obegripligt med tanke på hur lovande den började och hur mycket jag har gillat serien. Och helt plötsligt får vi en bok som inte tillför något alls. Ok, på de tre sista sidorna händer det lite grejer så det blir en cliffhanger till nästa bok. Dessa tre sidor hade med fördel kunnat införas redan i förra boken, så hade vi kunnat skippa den här meningslösa mellanakten.

Med tanke på hur obefintliga mina förväntningar nu är inför nästa bok, så kanske jag ändå blir glatt överraskad nästa gång. Kanske.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Vad jag tyckte om Järnprovet och Kopparhandsken.

Dödens märken av Veronica Roth

dodens-markenDödens märken är första delen av två, skriven av Veronica Roth.

I en galax styrd av flödet, har varje människa en gåva. 

Det är en värld full av våld och hämndlystnad. En värld där alla som föds utvecklar en flödesgåva – en unik förmåga avsedd att forma framtiden. De flesta har nytta av sina förmågor, men Cyra och Akos har gåvor som samtidigt gör det lättare för andra att kontrollera dem.

Nu kastas Akos in i i Cyras värld. Till en början tycks klyftan mellan dem oöverstiglig, men snart inser de motvilligt att de är tvungna att samarbeta för att överleva. Dessutom har de en gemensam fiende …

Författaren har ju tidigare skrivit Divergent-trilogin och jag verkligen älskade Divergent. De två andra delarna hade jag kanske kunnat vara utan, men Divergent är fortfarande en stor favorit inom dystopin. Så det var med höga förväntningar jag längtade efter den här. Sedan började omdömena trilla in och de var väldigt blandade. Dessutom kom ju anklagelser om rasism och annat in i bilden, något som sänkte mina förväntningar rejält. Jag har redan skrivit om hela soppan här, så nu tänker jag bara skriva vad jag faktiskt tyckte om själva storyn, inget annat.

Eftersom mina förväntningar var ganska låga när jag började läsa blev jag glatt överraskad. Ok, det är ingen ny Divergent, inte ens i närheten, men ändå en bok som fängslade mig.

Platsen är en planet i en galax där Flödet ringlar sig som färggrant norrsken runt stjärnor och planeter. Ett flöde som både skrämmer och dyrkas och anses vara orsak till de speciella flödesgåvor alla når vid puberteten. Vissa har skrivit att science fiction-delen är irrelevant. Att handlingen hade kunnat utspela sig i vilket vanligt samhälle som helst, men jag håller inte med. Flödet har sin plats i boken och planeterna vi möter är alla så annorlunda att det faktiskt gör skillnad.

Jag gillar alltså världsbygget och framförallt tycker jag om hur Roth använder superkrafter så annorlunda. Att Cyras ”gåva” orsakar henne själv så mycket smärta att livet blir nästan outhärdligt. Det ger Cyra mer karaktär och personlighet än man normalt får i liknande böcker. Det ger mer än yta och skapar också en slags förståelse för dem som på riktigt lever med smärta varje dag. Även om det naturligtvis i det här fallet är fiction och inte en faktabok, vilket gör det till något helt annat än verkligheten och passar in i världen Roth ger oss.

Det som gör att jag inte fastnar helt är Akos och eftersom halva boken är ur Akos perspektiv blir det naturligtvis ett problem. Jag kommer honom inte nära, känner inte att han som karaktär är varken tydlig eller fängslande. Och det har förmodligen med berättarperspektivet att göra. Vi får Cyra i förstahandsperspektiv medan Akos berättar ur ett tredjehandsperspektiv. Roth har berättat att syftet med de olika perspektiven var att visa deras olika personligheter tydligare. Att Cyra som är mer hetsig är nu och direkt, medan Akos som är mer tillbakadragen är distanserad även i berättandet. Tanken är bra, men det fungerar inte riktigt.

Men det finns mycket jag tycker om. Jag gillar att Roth har svängt på könsrollerna, att Cyra är den muskulösa och hetsiga krigaren medan Akos är mjuk och försiktig med växter som sitt stora intresse. Jag gillar att vi får samkönad kärlek utan problematisering ( om än i ganska liten dos ) och jag gillar frånvaron av instalove och kärlekstriangel. Och eftersom jag inte ser någon rasism i det hela, utan tvärtom ett mångkulturellt samhälle där fördomar ställs mot sin spets gillar jag det med.

Dödens märken är en bok som börjar lite trevande men fångar mig rejält mot slutet, så jag ser verkligen fram emot fortsättningen.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Bam tycker, Bokparadiset och Mitt bokintresse.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Tusende våningen

tusende-vaningenTusende våningen är skriven av Katharine McGee.

Från tusende våningen är fallet högt. Manhattan, år 2118.

Ett tusen våningar högt torn skuggar hela Brooklyn. I det finns allt man kan önska sig för den som har råd. Och det har Avery, vars familj bor på tusende våningen. Hon har allt, utom det hon egentligen vill ha. Nästan lika högt upp bor hennes bästa vän Leda. För att dölja sina egna hemligheter börjar hon ta reda på andras, genom att anlita hackaren Watt. Långt ner i huset bor Rylin, som kämpar för att försörja sig och sin lillasyster, efter att deras mor dött. Och Eris, som tvingas flytta från toppen till botten, när hennes familjs hemlighet avslöjas.

På Goodreads haglar jämförelserna med Gossip Girl och Pretty little liars. Den ena har jag sett, den andra inte. Men troligen har de rätt. För det här är en smaskig relationshistoria som cirklar kring några unga och deras kärleks/drog/vänskapsproblem. Intriger i mängder med lögner, otrohet och svek. Alltihop inbakat i en futuristisk inramning. Och jag är faktiskt helt såld.

Boken börjar med en ung kvinnas fall från tusende våningen. Vi får inte veta vem som faller och hela boken är en tillbakablick i händelserna som ledde till fallet. Vi får heller inte veta om hon hoppat, ramlat eller blivit knuffad, även om intrigerna så småningom pekar mot det senare. Bokens kärna är relationerna, de olika klasstillhörigheterna och intrigerna som uppstår. Och även om jag med spänning ( och skämskudde ibland ) följer deras mellanhavanden och allt som händer, är det inramningen som är grädden på moset för mig. Science fiction-delen.

Även om boken hade kunnat utspela sig i vilken skola eller stad som helst, är det miljön som verkligen gör det hela extra intressant. Ett torn på tusen våningar i ett framtida Usa. Ett torn så stort att det är byggt ovanpå Central Park och där man istället byggt om hela parken i tornet. Ett torn där de nedre våningarna är så stora att man får ta tåg mellan de olika kvarteren. Där de övre våningarna är omgivna av faktiska gator med planterade träd och gatubelysning. Där några av våningarna består av nattklubbar, enorma shoppingcenter och skolor.

Vi får följa ett flertal karaktärer, något jag trodde skulle bli rörigt när jag märkte hur många det faktiskt är. Men mängden karaktärer är inget problem. Alla har tydliga röster som sticker ut klart och tydligt. De bor i olika delar av tornet där ens boende visar klasstillhörigheten. Ju lägre ner, desto lägre klass. Extra tydligt blir det med alla futuristiska gadgets som omger karaktärerna. Där de rika tar svävare eller helikopter till sina våningar om de varit ute, där man använder kontaktlinser för ständig uppkoppling. Något som ibland blir tragikomiskt. Till exempel när en familj sitter tillsammans men alla stirrar de rakt ut i luften, helt inne i sina egna chattar eller filmer som utspelar sig inför deras ögon medan de mumlar lite ibland för att ge kommandon till sina linser. Eller en karaktär som gett instruktioner till sitt kylskåp om maxmängden kalorier som får förbrukas per dag. Där kylskåpet vägrar att släppa ifrån sig mer mat eller dryck om den inte får bevis på att ägaren har en gäst, genom att gästen lägger handen på kylskåpet så den kan läsa av handavtrycket. Boken är fullkomligt genomströsslad med alla de här futuristiska små sakerna, och jag är förtjust. Stort + på att vi även får samkönad kärlek som inte problematiseras.

Allt är skildrat med ett tilltalande språk och ett driv som manar till sträckläsning. Tusende våningen är uppfriskande och underhållande läsning från första till sista sidan. Till min glädje slutar boken med en liten cliffhanger och det visar sig vara första delen i en serie.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är C.R.M. Nilsson, Midnattsord och Hobbybibliotekarien.

Vi måste prata om anklagelserna mot Veronica Roth och hennes senaste bok, Dödens märken.

veronicaroth

Diskussionerna har svallat på Goodreads gällande Veronica Roths nya bok Dödens märken. Det är så infekterat att vissa har valt att inte recensera den alls och andra som gjort det blivit påhoppade å det grövsta. Boken är anklagad för att vara rasistisk och Veronica Roth för att nedvärdera de som lider av kroniska smärtsjukdomar. En stor del av diskussionen handlar om dem som gett boken bra betyg eftersom de nu anklagas för att vara köpta.

I Usa fungerar tydligen det här med bloggare och recensioner lite annorlunda mot hur vi gör här i lilla Norden. Förlag betalar där stora bloggare för att recensera deras böcker, med kontrakt om sekretess fram till release osv. Man säger att det inte spelar någon roll om recensionen sedan blir en hyllning eller sågning och bloggare hävdar att de ändå är helt opartiska. Men det känns lite väl utopiskt. För naturligtvis torde förlagen hellre fortsätta betala dem som ständigt hyllar, och att få betalt för några rader om en bok kan nog kännas lockande oavsett vad man faktiskt tyckte om boken. Så jag kan absolut förstå känslan av köpta recensioner.

Hur som helst, i skottlinjen just nu hamnar alltså alla de lite större bloggare/recensenter som hyllar Dödens märken eftersom boken av många anklagats för att vara rasistisk. Och tycker man inte det är man köpt, så anklagelserna haglar just nu på Goodreads bland annat. Och mitt i allt det här står naturligtvis Veronica Roth som har både anklagare och försvarare. Så hur ligger det till med boken egentligen?

Jag inser att jag kommer uttala mig om något jag inte har tolkningsföreträde ( hädanefter nämnt som tf ) i. Många av de som uttalat sig har dock överhuvudtaget inte ens läst boken ( pga bojkott ) utan går endast på vad andra sagt, eftersom de med tf enligt vissa alltid har rätt.  Eftersom jag ser något helt annat kommer jag ändå uttala mig, tf eller ej. Jag har åtminstone läst boken.

De som anklagar boken för att vara rasistisk säger att den handlar om det här.

Folket från Thuvhe är milda och vithyade med rakt hår. Ständigt rädda att bli invaderade av det grymma folket från Shotet. Fiendefolket som är mörkhyat med krulligt hår, aggressivt och ägnar sig åt barbariska saker som att skära in märken i sina armar som tecken på hur många de mördat.

Deras språk är hårt med avhuggna vokaler, medan folket på Thuvhe har ett vackert sjungande språk. De beskrivs också som nomader utan ett eget hem. Den ledande familjen i Shotet är grym och sadistisk ( farmodern mördade alla sina syskon för makten ), medan den ledande familjen i Thuvhe är kärleksfull och lojal.

Det här är vad jag läser.

Jag ska försöka att inte göra det alltför rörigt.

Akos ( ett av barnen i den ledande familjen från Thuvhe ) är vit, fridsam och har svårt för våld. Cyra ( lillasyster i den ledande familjen från Shotet ) är mellanbrun och används av sin bror som torterare ( ibland även mördare ) på grund av sin ”gåva”, att kunna åsamka andra smärta genom sin beröring. Hon sägs ha fler märken än någon annan på sin arm. Dessa två är de enda, samt Akos storebror, som har en uttalad hudfärg. Akos storebror Eijeh är ljusbrun med tjockt lockigt hår, alltså inte vit.

Cyras storebror Ryzek ( som är en grym tyrann ) är så blek, att han ser ut som döden själv. Hon fortsätter jämföra dem och tänker att de är så olika syskon kan vara. Vilket inte är något ovanligt i Shotet där färgerna är så blandade, men att de ändå är mer olika än de flesta syskon. Jag tolkar det som att hon syftar främst på hudfärgen och att Ryzek är vit.

Om vi ändå bortser från hur jag tolkar hudfärgerna, utöver de uttalade, så visar det sig att Akos pratar Shotetiska flytande. Det nedärvda språket som kommer med blodet. Akos verkar alltså härstamma från Shotet. Samma folk som Cyra.

Det visar sig även att bilden vi får av Shotet i början ( som är Thuvhes uppfattning ) inte alls stämmer. Märkena som tatueras in visar förlust oavsett hur vissa shoteter sedan använder dem, enligt Cyra. Att de är krigare beror enligt shoteterna själva på att de blev invaderade av Thuvhes folk. Att Thuvhes folk vid invasionen kidnappade många av shoteternas barn som sedan vuxit upp ovetandes om sitt ursprung i Thuvhe. I shoteternas ögon är det alltså Thuvhe som är barbarerna. Shotet var tvungna att försvara sig mot Thuvhe och därför blev de krigare. Språken känns som finska vs svenska. Shotet är dessutom mer utvecklat med inslag av modern teknik i sin vardag. Något Thuvhe helt saknar.

Och om vi då återgår till Akos som verkar härstamma från Shotet, som möjligen skulle kunna vara barnbarn till ett av dessa kidnappade barn, så är han alltså vit. Dessa kidnappningar verkar heller inte vara något folket i Thuvhe känner till. Om det nu var så att det handlade om två folk med helt uppdelade hudfärger, borde dessa kidnappningar vara rätt uppenbara. För mig verkar det som att folkslagen alltså är väldigt lika. Samma blandning av hudfärg, hårfärg och ögonfärg. Två mångkulturella samhällen.

Jag ser inget rasistiskt i boken trots att jag letat.

Veronica Roth diskriminerar personer med nedsättningsfunktion?

Cyras flödesgåva är smärta. Smärta för henne själv och smärta för den som blir berörd av henne. Kronisk smärta som gör livet till ett helvete för Cyra. Och det är naturligtvis ingen gåva i Cyras ögon, utan en förbannelse. 

Det här är svårt för folk är arga av olika orsaker. Vissa tolkar boken som att hon menar att kronisk smärta är en gåva. Andra tolkar en intervju hon gett på samma sätt. Kontentan är att hon skulle tycka att folk med kronisk smärta är utvalda, att de fått en gåva. Huruvida hon faktiskt tycker så, vet jag inte. Men det är svårt med intervjuer. Svaren kan komma ut annorlunda mot hur man tänkt och jag tycker heller inte att Roth säger det folk tror att hon menar. Men jag känner inte henne, så vad hon faktiskt tycker vet jag inte. Intervjun kan ni själva läsa här.

Boken är dock science fiction så hur tillståndet beskrivs i boken känns däremot irrelevant. Cyra upplever det heller inte som gåva, tvärtom är  den förlamande och förstör hennes liv. Dag ut och dag in, hela tiden.

Så det var vad jag tyckte, utan tf. Skriv gärna själva om ni tycker något, vare sig ni håller med eller inte.

 

Vad jag tycker om själva boken kommer i ett eget inlägg nästa vecka. 

 

Mitt Bokliga Liv

En kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till