Visheten vaknar

Stockholm är fullproppat med tomtar, troll, vättar och älvor. De flesta människor ser dem inte tack vare Tilda. Det är nämligen hennes ansvar att rådare och människor hålls ifrån varandra. Det är svårt nog i vanliga fall, utan att trollen springer omkring på stan och beter sig som huliganer. Det visar sig att deras stora högtid, Vishetens dag, närmar sig och det går rykten om att den innefattar en förfärlig rit. Tilda måste se till att ingen skadas samtidigt som hon försöker få ordning på känslorna för Hakim och rädda sin vänskap med Imane. Ingenting blir lättare av att en attraktiv vittra behöver Tildas hjälp och att relationen till Natta börjar bli oväntat komplicerad.

Visheten vaknar är skriven av Elin Säfström.

När man har läst en bok som man verkligen gillar ( årets charmigaste bok förra året ), då känns en uppföljare rätt läskig. För hur många gånger har man inte lagt undan bok nummer två och suckat lite av besvikelse? För att den inte lever upp till det där glittrande crescendot man önskat och förväntat sig. Så det var en läskig bok jag packade upp ur det vackra paketet som kom en dag. Så läskig att jag låtit den ligga. Tittat på den, klappat lite på den ibland och sedan avvaktat lite till. Så det är med väldigt glatt och lättat hjärta jag kan meddela att Visheten vaknar levererar. Den är till och med bättre än debuten. Det här inlägget kommer faktiskt bli rätt löjligt. Det blir hyllningar åt både höger och vänster. En enda stor megahyllning blir det. Jag TOKÄLSKAR det här!

Älvdansen är i full gång i Vasaparken när jag går förbi på väg hem. Det är inte helt smidigt att släpa på klubban, så jag lutar den mot ett elskåp och tittar en stund på den böljande, självlysande, lite småsuddiga älvklungan. Det är oerhört vackert. Det är så sällan jag verkligen tittar på dem. Tills för några månader sedan brukade jag mest krypa omkring i gräset på lagom avstånd från dansen och skrapa upp älvasnön som de lämnar efter sig.

Tilda Modigh som huvudperson är så fin. Hennes lojalitet till Plikten som väktarskapet för med sig. Hennes försök att samtidigt hålla relationer i normalläge. Något som inte alltid är så lätt som väktare. Speciellt inte när man mitt under en dejt blir störd av ett firande tomtegäng som går bärsärk på Stockholms gator. Jag känner också att Tilda Modigh verkligen hittat sin röst. Allt känns trovärdigt, trots myllret av rådare på stadens gator. Hon kanske är lite väl smart för sin ålder ibland, men samtidigt så trevande på det sätt jag tror vi alla känner igen. Någorlunda säker i sin roll som väktare, mer osäker på relationsbiten.

För trots att det kryllar av tomtar och troll och naturligtvis ett hot som måste besegras, så finns allt det vardagliga där. En jobbig föräldrarelation, kompisar som känner sig bortvalda och naturligtvis den ständiga frågan, hur vet man att man är kär? Kär på riktigt? Att försöka bena ut allt det här samtidigt som trollen firar att den mystiska Visheten ska vakna är inte helt lätt. Säfström lyckas balansera allt otroligt bra. Allt kryddat och strösslat med torr härlig humor. Trots att vi möter Största Bästa Jättetrollet ( bara för att det är så underbart tar vi det igen, Största Bästa Jättetrollet! ) blir det inte tramsigt i Rick Riordan-anda. Säfström smackar inte dit knäppheter i onödan, utan i precis lagom dos för att det ska vara charmigt småknasigt. Jag sitter med ett fnissleende hela boken igenom och bara myser. Och emellanåt lider jag lite, med Tilda som oförtrutet kämpar på. Som aldrig ger upp. Så himla himla fint alltihop!

Jag vill också verkligen understryka att båda böckerna passar alla åldrar. Det är visserligen klassat som ungdomsbok men låt inte det skrämma bort er. Alla som tilltalas av fantasy kan ( bör ) läsa det här.

Och som tur är för mig och alla andra läsare som tokälskar det här, så har författaren lyckats makalöst bra med konceptet att göra det här till en serie. För den passar ypperligt som evighetsserie! Jag ser framför mig hur det kommer en bok ( eller två ) om året där vi får följa Tilda i hennes uppväxt, hennes relationer, hur hon besegrar olika hot och tar sig an utmaning efter utmaning i bok efter bok? Visst låter det fantastiskt! Jag är säker på att författaren håller med ( ingen press ) så vi säger väl så. Det gör vi.

Och ja, det är klart även den här blir årets charmigaste bok. Utan konkurrens.

Boken finns hos Adlibris, Bokus, Science Fiction Bokhandeln och CDON.

Andra som skrivit om boken är Bokföring enligt Monika, Tusen sidor och Bokpool.

Tack till Gilla Böcker för recensionsexemplar.

Annonser

Brännmärkt

Jag heter Adeline Theta.

Theta står för rang åtta. Det är rangen jag föddes i, rangen jag lever i och rangen jag kommer dö i.

Efter flera hundra år av översvämningar, orkaner, epidemier och krig tvingas återstoden av mänskligheten att hålla hårt i sina resurser för att inte gå under. Befolkningen är inordnad i ett hierarkiskt system, där bara den som fötts som Alfa kan göra sin röst hörd.
En värld, fyra zoner, tio rang. Detta är Imperiet.

Brännmärkt är skriven av Lizette Edfeldt.

Förlåt, vissa av er kommer bli lite sura nu för jag kommer namedroppa YA-karaktärer i samma takt som jag spillde ut popcorn sist jag var på bio ( jag tappade hela bägaren ). Men YA-läsare brukar ha koll på sin läsning, så jag tror de flesta hänger med i referenserna.

Överallt ser jag den här jämföras med Hungerspelen och det är lite märkligt. Båda är dystopier men där slutar likheterna. Och visserligen gillade jag Hungerspelen ( den är ju en framtida klassiker eftersom den banade väg för en hel genre ) men ska man prata riktigt bra dystopi så hamnar Marie Lus Legend-trilogi alltid först hos mig. Alltid. Dels på grund av typ allt, men mest för att den innehåller min absoluta favoritdystopi-karaktär, Day. Förlåt Levi. Och det som hände när jag började läsa Brännmärkt var att jag fick en stark Legend-känsla. Jag kunde nästan känna Marie Lu flåsa mig i nacken i början av boken och vi får dessutom en karaktär som påminner om Day. Tyvärr får vi inte hans PoV så det stannar vid bara en fläkt av Day, men en väldigt trevlig sådan.

Den vi möter är Adelina Theta som är rang åtta, vilket innebär nästan längst ner i hierarkin. Adelina blir av misstag förväxlad med en Alfa och därmed hamnar hon i centrum av den absoluta makten. Det visar sig att Imperiet döljer mörka hemligheter och den enda ledtråden Adelina har är ett smycke hon fått av sin mor. Adelina får så småningom allierade från oväntat håll, samtidigt som hon måste fortsätta låtsas vara Alfa för att få reda på vad Imperiet egentligen döljer.

Det är alltså en väldigt klassisk dystopi vi får och en strikt mallad värld. Och det kunde ha stannat där, vid en trevlig liten dystopi som inte skiljer sig direkt från mängden. Nu råkar författaren visa sig vara av den normbrytande sorten och därför får vi mer. Det konsekventa användandet av ordet hen, samkönade relationer, och en hjältinna som både gillar att ligga och får mens lyfter hela berättelsen till en ny nivå. Tanken att Katniss skulle få mens mitt i hungerspelen och börja leta mensskydd ute i skogen är liksom skrattretande för amerikanska ya-författare, trots att det är vardag för halva jordens befolkning att få mens. Allt det här är oväntat upplyftande och författaren gör det bra. Hon lyckas få in allt detta helt naturligt i berättelsen utan att det känns påtvingat eller tillgjort, berättelsen flyter på som den ska och manar till sträckläsning. Lite besviken är jag ändå att Adelina trots nonchalansen för kön hamnar mellan två killar enligt den vanliga mallen. Extra plus dock för att triangeln i sig ändå inte följer de vanliga reglerna inom YA.

Jag hade kanske önskat att Adelina var aningen mer rationell ibland. Hon har samma vassa humor som Penryn i Änglafall men är inte lika målinriktad. Något jag gärna hade sett även hos Adelina. Mycket av det som händer beror inte på målmedvetenhet eller kampanda, utan mer på Adelinas plötsliga känsloutbrott. Mer av en slump än ett egentligt mål. Målmedvetenheten verkar dock komma precis i slutet av boken, så jag har stora förhoppningar på henne till nästa bok.

Det jag har lite större problem med är världsbygget och miljön. Grunden känns inte helt solid. Ett världsbygge med små små hål längs vägen som gör att det känns som om jag trampar runt bland äggskal. Skört och inte så stabilt som det borde vara. Vissa saker kommer säkert täppas igen i kommande böcker, men det känns ändå som att författaren tagit till nödlösningar lite här och där istället för att grunda rejält.

Men missförstå mig inte. Jag gillar Adelina som är frigjord, upprorisk och egensinnig. Jag gillar att författaren har ett budskap, speciellt i slutet blir historiens vingslag påtagligt välbekanta. Det är en stark debut och vi får en härlig dystopi som trots klassiskt upplägg lyckas få fram en nyskapande, normbrytande och fräsch berättelse. En dystopi som trotsigt och kaxigt sticker ut ur mängden. Jag är väldigt nyfiken på hur kommande bok kommer utveckla sig. Med en författare som vågar utmana känns serien överraskande oförutsägbar.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Annika Koldenius och Arbetet.

The 100 – En fullständigt unik serie. Alla kvinnor borde titta!

Jag har länge tänkt skriva ett inlägg om den här serien, men det finns så många orsaker till min hyllning och det kommer bli ett långt inlägg så det har dröjt. Men alla borde få veta vilken fantastisk serie det här faktiskt är, så here we go. Orsakerna till att ALLA borde se serien är de här:

  1. Kvinnorollerna.
  2. Sexualiteten
  3. kön
  4. övergreppen
  5. Samtycket

Jag börjar med nummer fyra, övergreppen. Det finns inga. INGA! Och nu pratar vi alltså om en serie som på många sätt är lika grym som GoT. En värld där krig, tortyr och mord står på dagsordningen. Men inte ett enda övergrepp! I hela serien. Och det finns så många, så många tillfällen för det här. När de landstiger och killarna så uppenbart är hormonstinna aggressiva tuppar som vill leda hela showen. Ingenting. När en av dessa tuppar jagar en flicka ( pga mord ) och fångar henne. Ingenting. När en kvinna tar ledningen. Ingenting. När en kvinna blir tillfångatagen av fienden. Ingenting. Ingen hand på ett bröst, inga könsnamn, inget könshånande, inga övergrepp. Inget.

Vilket leder till nummer tre, kön. Inte en enda gång har kön betydelse. Inte när det gäller krig, inte när det gäller hierarki och inte när det gäller fiendeskap/fångenskap. Inte en enda gång.

Vilket leder till nummer två, sexualitet. Säsong ett börjar normativt ( den framstår även som en vanlig ungdomsserie i början i stil med Flugornas herre, så ha alltså lite tålamod ), men därefter. Not so much. Karaktärerna blir kära, och könet har ingen betydelse. Ingen tycker det är konstigt, ingen hånar, ingen funderar. Det bara är. Man blir kär, man kysser och man ligger om man vill. Könet har ingen betydelse!

Vilket leder till nummer ett. Kvinnorna. Eftersom könet inte har betydelse så är kvinnorna allting. Precis som männen. De är krigare, technördar, läkare, ledare och hämnare. Och massor med andra saker. Och ingen blir hånad. Ingen blir dissad. Ingen blir trakasserad. Aldrig på grund av könet. Det nämns liksom aldrig. Alla har ett namn, alla har en bakgrund. Men könet har aldrig betydelse.

Och till slut kommer vi till nummer fem. Samtycket. Inget sker utan samtycke. Inte en enda smekning. Och vi har ett utmärkt exempel i när Lincoln fångar Octavia ( min favoritkaraktär för övrigt ) . Hon är fångad och fastbunden i en grotta. Inte en endaste antydan till övergrepp sker. När det väl händer ett närmande ( senare, när hon inte är fånge ) så ber han ordlöst, men ändå helt tydligt, om samtycke. Inget närmande sker utan samtycke. Och sker något, med samtycke, så räcker det med en hand på armen för att avbryta. Man behöver inte ens säga nej, ett nej är tillräckligt uppenbart med bara en gest.

För att citera @my_word_is_my_weapon ”The 100 ligger Så Jävla Före Allt annat”. Så jävla före! Och det sjuka är att det tog mig över två säsonger att fatta det här. Det var något som skavde, fast på ett bra sätt. Något som manade mig att se vidare. Något som ville göra sin röst hörd när jag tittade på den här serien och jag fattade inte riktigt vad det var. Och sedan i säsong tre så bara slog det mig. Könsrollerna, kvinnorna, sexualiteten, bristen på övergrepp. Allt. Det finns ingen serie som ens kommer i närheten faktiskt. För The 100 är grym. Den är blodig och grym, men helt utan övergrepp. När har vi sett det senast? Svar, aldrig.

När det gäller GoT till exempel har jag många gånger ifrågasatt kvinnovåldet och fått till svar att det speglar tidsperioden. Det måste vara trovärdigt. Så drakar är trovärdigt men bristen på våldtäkt är det inte? Jag köper inte det och The 100 är beviset för att det inte är nödvändigt. Grymheterna och kriget blir inte det minsta mindre trovärdigt för att man dissar övergreppen. Inte det minsta. Så det går att göra. Om man inte är lat. Eller har fel värderingar.

Exemplen jag har tagit upp, när en kvinna blir jagad eller när en annan är fånge. De har heller inget med kön att göra. Lika många män blir jagade, lika många män tillfångatagna. Jag ville bara belysa tillfällena man hade att krama ett bröst hårt, att könshåna, eller ännu vanligare, att våldta. Så det här är en serie alla kvinnor borde se. För att se hur det kan göras. Hur det kan vara. Och självklart borde alla män också se det här, men det är kvinnor som står på barrikaderna gällande det här och det är tyvärr troligen kvinnor som i slutändan kommer kräva en ändring.

Och det här inlägget blir tyvärr långt, för jag har mer att säga. Jag och Oarya pratade om serien och jag dissade en kärleksscen mellan två av kvinnorna. Men jag har ändrat mig, jag dissar inget. För en grej som tillhör mitt nörderi är att jag blir lite besatt ibland ( jag brukar kalla det nörderi, det låter lite hälsosammare än besatt ). Och jag blev lite besatt av den här. Så jag har tittat på serien, tittat på klipp och slutligen tittat på reactions.

Massiva spoilers! 

Reactions är youtubers som spelar in när de tittar på avsnitt av en serie. Det låter säkert helt märkligt att man tittar på någon som tittar på en serie. Men det är faktiskt ganska befriande. Man får medhåll att det man kände var legit, på något konstigt sätt. Så sånt tittar jag på ibland. Och det finns en homosexuell youtuber ( det finns fler såklart, men jag har valt att titta på hennes ) som följer The 100. Hennes reaktion när det kommer till de samkönade hångel/sexavsnitten är fullständigt hjärtekrossande. Jag ser ju sex och kärlek jag kan relatera till hela tiden. Hon gör det inte. När hon såg ett avsnitt med kärlek mellan två av kvinnorna i serien blir hon helt chockad. När hon fattade att scenen inte bara klipptes av, utan fortsatte med att de vaknade tillsammans på morgonen så är hon ännu mer chockad. För sånt finns inte i amerikanska serier. I någon serie? Och när jag insåg att för henne och andra kvinnor så är de här karaktärerna ikoner, ja då tänker jag fan inte klaga. För jag insåg att jag analyserade scenen. På ett sätt jag inte jag gör med heteroscener. De finns ju hela tiden. Och går oftast förbi omärkt. Så jag tänker låta henne ha hennes scen för sig själv, orörd. Och jag hoppas innerligt att hon och alla andra så småningom får lika många kärleksscener att glädjas åt som vi andra har. The 100 är en bra början.

Och bortsett från allt det här så är The 100 en bra serie. Jag älskar den faktiskt på så många sätt. Dels allt den står för, men också för karaktärerna. Som tyvärr dör som flugor likt GoT, men ändå. Den börjar som en normativ tonårsserie, men den blir så mycket mer. Alla borde titta!

Spoilers! Naturligtvis måste jag( tyvärr ) slänga in en brasklapp gällande övergreppen, För det finns faktiskt ett. En kille som är fånge hos en kvinna med hög ställning. Han var från början en bad guy men blev bra ( återkommande tema, de goda gör ibland onda saker och de onda visar sig vara inte så onda när det verkligen gäller  ) och är nu alltså fängslad. Med handbojor och allt. Han finner fångvakterskan attraktiv och hon kräver att han ligger med henne. Vilket han gör. Dels för att hon är attraktiv ( som jag tolkar det ) men också för att han inte har något val. Ett övergrepp-ish. Ni vet, sådant som inte alltför sällan händer kvinnor. I äktenskap, i förhållanden, i one night stands. Hon ville egentligen inte, men för husfridens skull sade hon ja. Jag hade önskat att de inte tagit med detta, men det gjorde de och nu finns det där. Och förhoppningsvis får det några män att tänka efter lite.

The 100! En serie jag började titta på tre gånger och tyckte var tråkig. En serie jag verkligen gillar idag. Karaktärerna, handlingen, och hur Jävla Före den är.

Och för den som inte har något emot massiva spoilers kommer min favorittrailer här. 

Sonen – Vad är poängen egentligen?

Sonen är fjärde och avslutande boken i en serie av Lois Lowry.

Vi kastas tillbaka till den klaustrofobiska miljö där vi befann oss i Den utvalde, en på ytan perfekt värld. Vi möter en ny huvudperson, 14-åriga Claire, som har tilldelats rollen som barnaföderska men nu degraderats till att arbeta med fiskodling eftersom hennes första ”produkt” (en son) föddes
med kejsarsnitt.

Claire kan inte glömma sitt barn och börjar ifrågasätta samhället hon lever i. Hon lyckas stjäla sig till stunder med sitt barn i hemlighet tills han en dag försvinner. Tillintetgjord av sorg inser Claire att hon inte kan stanna i samhället längre och ger sig av i en desperat kamp att försöka hitta sitt barn. 

Och nu blir det varning för spoilers eftersom det är näst intill omöjligt att skriva om en avslutande bok utan att spoila de tidigare.

Ok, i första boken hittade vi huvudpersonen Jonas i samma dystopiska samhälle som Claire nu växer upp i. Ett samhälle där invånarna tar ett känslobedövande piller om dagen. Jonas lyckas rädda ett barn och flyr samhället. I andra boken träffade vi Kira. En flicka som lever i en annan del av samma värld som Jonas, men i ett samhälle där hat och ilska styr. Kira flyr tillsammans med pojken Matt och hamnar i samhället Jonas hjälpt till att bygga upp. Ett välkomnande kärleksfullt samhälle där alla är glada. Tills ondskan kommer i bok tre och människorna börjar bli giriga. För att få saker byter de bort delar av sig själv, empati till exempel, och samhället börjar återigen bli hatiskt. Av någon anledning är även skogen ond och Matt måste till slut slåss mot skogen för att rädda Kira. Och i den här sista boken kommer så småningom Claire också till det här samhället, där Jonas och hennes son finns. Men ondskan har återigen hittat hit och riskerar att rasera allt Jonas byggt upp.

Snyggt och prydligt kan man tycka. Icke alls. Jag har läst böckerna en i taget och liksom inte förstått vad författaren vill säga, men allt har pekat mot ett större sammanhang så jag har lydigt läst vidare. Och nu är det slut och det finns inget sammanhang. Inget. Det finns ingen poäng alls! 

Det är som när man ser ett deckarmysterium i en film där största ledtråden är ena halvan av ett foto och bara man hittar den andra halvan så har man lösningen. Och sedan slutar filmen med att någon slarvat bort den andra halvan och typ, ja det var det gott folk. Sorry, men ni får ingen lösning.  Lägg till några dussin lösa trådar som bara fortsätter hänga så fattar ni. Det finns inget sammanhang alls, bara tusen frågor som inte får något svar. Det är inte en pusselbit som saknas, det är halva jäkla pusslet. Och kvar sitter jag och undrar vad poängen med det hela var.

Slösa inte bort tiden som jag gjorde, läs något annat istället.

Boken finns hos Science Fiction BokhandelnAdlibris, Bokus och CDON.

 

Norra Latin

Norra Latin är skriven av Sara Bergmark Elfgren.

Tamar drömmer om att bli skådespelare. Clea är uppvuxen på teatern och filminspelningar. En regnig augustidag börjar de teaterprogrammet på Norra Latin i Stockholm. De går i samma klass, men lever olika liv. Tamar har lämnat både familj och vänner och flyttat till en ny stad. Clea har bott i Stockholm hela sitt liv och har en självklar position på skolan.

Men den anrika byggnaden döljer många hemligheter. En tragedi som sägs ha inträffat i aulan när skolan var pojkläroverk, har förvandlats till en vandringssägen. Vad är sanning och vad är myt? Och vad väntar i skuggorna på Norra Latin?

Jag trodde det skulle bli lätt att skriva om den här boken. Att det skulle bli en hyllning rakt igenom, men så blev det inte. Den är bra. Jag gillar den på alla sätt och vis och det är också den första bok jag faktiskt slutat läsa ett tag för att den blev för läskig. Och ändå har den inte fastnat riktigt. Istället hamnade jag i ett slags halvupplevelse där jag mest skummade mig igenom sidorna bara för att få veta vad som hände.

Jag har funderat på vad som gjorde att jag inte fastnade och kommit fram till att det inte har något med själva berättelsen att göra. För jag kommer inte på något jag inte gillade. Tamars och Cleas berättarröster är tydliga och sympatiska. Det läskiga är ett par gånger riktigt läskigt trots den ofrivilliga distansen till berättelsen. Speciellt ett moment i boken där en av dem råkar ut för det där vi alla någon gång tänkt. Sociala medier används skickligt och trovärdigt som tidsmarkörer utan att alltför tydligt pekas ut vilket gör att boken kommer hålla länge utan att kännas daterad. Sexismen bakom kulisserna i kulturlivet som skildras blir också högaktuellt mitt i #metoo-uppropet som just nu pågår.

Allt det här gillar jag och berättelsen vi får är spännande och tankeväckande på så många sätt att jag borde ha fastnat. Men det gjorde jag inte och jag skyller det på förordet i boken. Innan berättelsen börjar talar nämligen författaren om för mig att allt jag strax kommer att läsa är hittepå. Hon talar också om i detalj varför det är hittepå. Vad som finns och inte finns på riktigt. Och det här är ju ett märkligt drag kan jag tycka. Vem kom på idén att sätta den här informationen före berättelsen? Och det är klart jag fattar att böckerna jag läser är påhittade, men hela läsupplevelsen går ofta ändå ut på illusionen att det kanske ändå har hänt. Någon gång, någonstans. Speciellt när det gäller skräck, vilket det här ju ändå till stor del är. Den illusionen stack författaren hål på innan jag ens närmat mig den. Och eftersom författaren tydligt och klart har berättat att illusionen är omöjlig så tror jag inte på det jag läser. Hela läsupplevelsen blev skev innan jag ens hunnit börja och det förstörde allt.

Men Norra Latin är bra. Så mycket får jag med mig trots den spruckna läsupplevelsen. Jag rekommenderar den starkt ändå, men skippa för guds skull förordet och gå raka vägen till berättelsen istället. Så blir det nog bättre för dig än det var för mig.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Bokkoll, Bims blogg och Bina´s books.

Equilibrium – Smugglare, nickelskojare och illusionister.

Equilibrium är skriven av Anna Jakobsson Lund.

Midnattsklockan slår medan jag springer genom Kintoros sluttande gränder. Jag skulle ha varit på scenen nu, tagit emot de andra kemisternas applåder. Ingen hade vågat neka mig ett forskningsprojekt efter det här. Jag borde ha stannat i bankettsalen, kontrollerat den skärande smärtan. Bröt den sig ut ur mig? Hur kunde den göra det? Klackarna slinter mot gatstenarna och jag drar av skorna. Fötterna domnar bort, men jag stannar inte. Jag måste härifrån, måste byta om innan någon ser mig. Klänningen är kladdig av blod.

Ok. Så här är det. Jag var oerhört nervös för att läsa den här. Jag har hittills hyllat allt Anna Jakobsson Lund skrivit och bara där fanns orsak till nervositet. Inte för att jag inte trodde jag skulle gilla det här, hon hade mig redan vid omslaget ( OMSLAGET! ), smugglare, nickelskojare och illusionister. Utan för att det kändes som att jag måste klaga lite. För jag har inte bara hyllat allt, jag känner även Anna en del via sociala medier sedan något år tillbaka och man vill ju vara trovärdig liksom. Så jag kände en press på mig att kritisera, om än bara lite grann. Men det blir inte riktigt så. Jag kan inte hitta på klagomål som inte finns, så ni får stå ut med att jag hyllar igen. För jag älskar det här. ÄLSKAR!

Faktiskt så tycker jag det här är det bästa hon har skrivit. Hur mycket jag än gillade trilogin om Systemet så faller jag ändå handlöst för den här världen Anna har skapat. Jag kan till och med gå så långt att det är ett av de bästa världsbyggen jag läst. Inte bara för att den är kreativ, innovativ och en värld jag väldigt väldigt gärna skulle besöka själv. Utan för att hon bryter mot så många normer att jag inser hur insnöad jag själv är. Jag, som ändå tycker jag har hyfsad koll vad gäller könsidentitet, får se all min självgodhet blåsa åt fanders. För mer än en gång måste jag faktiskt tänka till och fundera på hur det egentligen ligger till med könet på den och den karaktären. Tills jag också inser hur mycket jag själv snöar in på kön trots att jag trott tvärtom och ( innerst inne i tysthet ) klappat mig på axeln för mina djupa och fördomsfria insikter. Som tydligen inte var så jäkla bra trots allt. Anna Jakobsson Lund utmanar. Och hon gör det bra.

Porto do Luando. En färgstark karnevalstad full av härliga dofter, vackra kläder och nickelskojare. Smugglare och illusionister. En stad där Ari möter både vänner och fiender och hotet från militären är konstant närvarande. Könsidentiteten som exponeras genom vilken färg ens tatuering har. Ari som inte är varken kvinna eller man har en grön och jag tyckte det här var så fint så fint. Tills det kanske inte var det längre.

Jag tycker om allt. Framförallt tycker jag om tonen i berättelsen. Aris röst. Som eftertänksamt och rakryggat tar sig an alla utmaningar hen ställs inför. Kanske ibland lite självgod och egoistisk, men alltid sympatisk. Det enda jag personligen inte tycker om i boken är sexet. Vi får nämligen hett och detaljerat sex också. Och jag har inget emot själva sexet, det är väldigt omtumlande och fint. Men jag gillar inte sex i fantasyböcker. Så det här är inget fel och det är absolut inte illa skrivet, utan mina egna preferenser som sätter stopp. För mig blir detaljerade sexscener väldigt mycket här och nu. Som i nutid. Vilket gör att jag kastas ut från bokvärlden jag befinner mig i och tappar fokus. Så man kanske kan kalla det här fake kritik. För någon annan kritik har jag inte. Berättelsen blir visserligen lite långsam två tredjedelar in, men det gör absolut ingenting. Världsbygget och karaktärsutvecklingen känns både mer angeläget och intressant. För i slutändan blir det här inte en berättelse om fiender eller könsidentitet, utan om personlighet och att hitta sig själv. På alla sätt och vis.

Jag älskar Equalibrium. Jag skulle bo där om jag kunde. Med Ari, Ezra, Herr Gallonge, Isobel och alla andra. ÄLSKAR den!

Boken finns hos Adlibris och Bokus.

Andra som skrivit om boken är Oarya, Världarna jag lever i och Vargnatts bokhylla.

Tack till författaren för recensionsexemplar. 

Marias bokhylla

Ibland kommer även livet i vägen

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till