Livstjuvarna

Vem känner sig egentligen redo för döden när man är sexton år gammal? Inte Mariell i alla fall.

När Mariell dör i en bussolycka tillsammans med resten av sitt basketlag kan hon inte skaka av sig känslan av att det inte var meningen. Vilse i dödsriket bestämmer hon sig för att försöka ta reda på vad som egentligen hände.

Driven av viljan att ta sig tillbaka till de levandes värld ger sig Mariell ut på en hisnande och farlig resa igenom ett dödsrike där ingenting är vad det utger sig för att vara, och där folk sällan säger hela sanningen förrän det är för sent. Är Mariell verkligen redo att offra evigheten för en livstid?

Livstjuvarna är första delen i en trilogi skriven av Linda Andersson.

Jag tror att det här är författarens debutbok men är inte helt säker. Nackdelen med att heta något vanligt är ju att information om ens person kan vara lite svår att hitta. Men oavsett debut eller inte så är det en välskriven bok i en unik miljö. Dödsriket. Något vi alla kanske funderat på någon gång. Om det finns och hur det i så fall är där. Vad du än tänkt är jag rätt säker på att du inte kommit fram till något lika kreativt som Linda Andersson.

Mariell hamnar alltså i dödsriket tillsammans med hela sitt basketlag och det låter ju rätt makabert och mörkt. Men faktiskt är det rätt trevligt till att börja med. Bortsett från vetskapen att man är död för dem där hemma förstås. Men i dödsriket är det lätt att glömma saker då tankarna inte riktigt fungerar som de ska där. Tills Mariell får reda på att det faktiskt går att ta sig tillbaka. Visserligen kräver det ett mänskligt offer, men ibland måste man ju tänka på sig själv i första hand. Eller?

Jag gillar det här. Miljön är kreativ och spännande och karaktärerna känns genuina. Framförallt Mariell är en stark karaktär som gör tydligt avtryck med sin egensinnighet och bitska humor. Boken har överlag en sarkastisk humor rakt igenom, samtidigt som de moraliska och sorgmodiga frågorna också tar en självklar plats. För Mariell fattar inte alltid ( typ aldrig ) beslut som jag förstår eller tycker är rätt, ändå följer jag villigt med henne hela vägen genom det märkliga dödsriket medan hon letar efter en väg tillbaka till de levande. Berättelsen tar lite onödiga kringelikrokvägar ibland med upprepningar som inte behövs, samtidigt som det emellanåt ändå är lite otydligt vad som händer. Som helhet är det ändå en välskriven och rapp berättelse med fängslande karaktärer.

Boken har jämförts både med Alice i Underlandet och Den gudomliga komedin och kanske naggar den lite i kanterna på båda dessa berättelser. Det är inte lätt att skapa unika berättelser idag när det känns som det mesta redan har berättats. Ändå har det lyckats här och jag återvänder gärna till dödsriket för att följa Mariell vidare i hennes kamp för överlevnad.

Boken finns hos Adlibris och Bokus.

Andra som skrivit om boken är Marias bokhylla, Håkans hylla och Maria Wälsäter.

Annonser

Kyla – Therese Henriksson

Tänk dig att strömmen slås ut och kontakten med omvärlden bryts. Tänk dig att det är minus trettio grader ute och det blir bara kallare. Vad händer med ett samhälle när det visar sig vara som skörast? Vad gör du för att klara dig undan kylan?

För Sofia blir situationen verklighet när hon och hennes syskon tvingas lämna Aleå på grund av ett strömavbrott som lamslår samhället. Värst av allt är kylan, som för varje minut som går blir mer och mer påtaglig. I deras morfars stuga i Innaniträsk kan de elda, men utan fungerande mobiler isoleras de från allt som händer utanför.

Kyla är skriven av Therese Henriksson.

För några år sedan läste jag Korpmåne av Therese Henriksson, en bok jag tyckte mycket om, vilket gjorde att Kyla hamnade direkt på läslistan när den kom ut. Och Therese Henriksson gör det ännu bättre den här gången. Jag älskar apokalypser och speciellt den här sorten där det som sker faktiskt inte alls är otänkbart.

Det är nämligen ingen ren apokalyps utan mer ett rejält katastrofscenario då strömmen går i mörkaste norrland mitt under råkall vinter. Det visar sig att hela landet blivit strömlöst, men det vet förstås inte våra huvudkaraktärer. Just ovetskapen om vad som händer är bokens kärna och det som gör boken extra realistisk. För hur gör man egentligen när man sitter där i minusgrader inomhus? Ska man stanna i lägenheten i stan där ingen annan heller vet något och maten sinar i takt med att graderna sjunker inomhus för varje timme som går? Eller ska man ta sig till stugan där tillgång till fiskevatten finns, vedeldad spis samt radio som går på batterier? Och om man väljer att att ta sig till stugan mitt ute i skogen, hur ska man då få information om radion inte funkar? Ska man slösa bensin ( som inte går att tanka eftersom stationerna drivs med el ) på turer fram och tillbaka som kanske ändå visar sig vara lönlösa?

Syskonen ställs inför många svårigheter som alla känns relevanta och realistiska. Jag gillade verkligen Stjärnklart av Lars Wilderäng men den här känns mer äkta och mer nära. Samtidigt finns vardagsproblemen där i bakgrunden. För hur gör man när man är kär i sin brors föredetta bästa vän, men inte vågar prata om det trots att man oroar ihjäl sig över hur Han klarar sig därute?

En riktigt fin bok, som trots att den riktar sig främst till ungdomar ändå passar alla åldrar. Läs den!

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Prickiga Paula och Biblioteksbubbel.

Aurora Rising – Jay Kristoff och Amie Kaufman

Squad 312

A cocky diplomat with a black belt in sarcasm
A sociopath scientist with a fondness for shooting her bunkmates
A smart-ass tech whiz with the galaxy’s biggest chip on his shoulder
An alien warrior with anger-management issues
A tomboy pilot who’s totally not into Ty, in case you were wondering

And Ty’s squad isn’t even his biggest problem–that’d be Aurora Jie-Lin O’Malley, the girl he’s just rescued from interdimensional space. Trapped in cryo-sleep for two centuries, Auri is a girl out of time and out of her depth. But she could be the catalyst that starts a war millions of years in the making, and Tyler’s squad of losers, discipline cases, and misfits might just be the last hope for the entire galaxy.

NOBODY PANIC.

Tyler är akademins Golden boy, den som är högst rankad och därmed får välja sitt team först vid uttagningarna. Tyvärr är han upptagen med ett räddningsuppdrag vid tidpunkten för uttagningarna och får därmed nöja sig med dem som blev över. Vilket kan gå hur som helst när det visar sig att Squad 312 hamnar i ett uppdrag som kan förinta, eller rädda, hela universum.

Så. Jag läste klart den här för någon vecka sedan och jag har funderat och funderat på vad jag egentligen tycker. För jag vill verkligen gilla det här. Jag inser också att det faktiskt är bra. Och ändå sitter jag här över en vecka senare och är fortfarande rätt besviken. Lite arg också om sanningen ska fram.

Boken börjar otroligt spännande när Ty råkar stöta på ett övergivet rymdskepp med en enda överlevande. Ombord finns Aurora O´Malley som legat i dvala över 200 år. När hon vaknar visar det sig att någon ansträngt sig väldigt mycket för att ändra galaxens historia. Samma någon försöker nu sudda ut alla spår av Auroras existens och de enda som står mellan henne och fienden är Squad 312.

Handlingen är spännande och komplex, karaktärerna är alla sympatiska och/eller intressanta och varje sida har ett driv som manar på läsningen. Så långt är allt bra. För trots att jag gillar karaktärerna var för sig så känns sammansättningen ändå så gjord. Vi har liksom sett det hundra gånger tidigare. Och det är väl här jag känner mig lite lurad av författarna. Squad 312 beskrivs av författarna som något verkligen speciellt. Något nytt, galet och totalt oväntat. Normbrytande. Och det vi får är fem superheta och väldigt heteronormativa huvudkaraktärer, den ( obligatoriske ) sarkastiske bögen som inslängd sidekick och den svarta tjejen som gruppens osociala outsider och superhjärna.  Lägg till ett litet funktionshinder ( som egentligen inte är något direkt hinder ) hos bögen så har vi täckt upp för de funktionsvarierade också. Och roligare än så blir det liksom inte.

Författarna har gjort det de ”måste”, inte mer än så. Karaktärskreativt är det alltså inte mer spännande än Sex and the city är 20 år senare. Och det hade varit ok ( trist men ok ) om författarna inte hade hypat karaktärerna som så oerhört speciella. Om jag själv inte haft de här höga förväntningarna på just Kristoff och Kaufman efter Illuminae. För jag fattar ju att en del av problemet ligger hos mig själv och mina förväntningar. Jag förväntade mig en kreativitetsexplosion. Men det får vi alltså inte här.

Med det sagt finns det mycket bra här också. Boken flirtar konstant med annan populärkultur och i mångt och mycket känns det som en enda stor hyllning till science fiction- och fantasygenren. LOTR nämns flertalet gånger, vi får en rymdalv som är en tydlig mix av Legolas och the Wraith från SG Atlantis och det finns till och med en mashup med Twilight här. Ja, du läste rätt. Twilight. Och eftersom Aurora kommer från vår nutid ( så gott som ) finns även tydliga referenser till vår samtid med skämt om Boaty McBoatface bland annat. Väldigt roligt.

Six of crows i rymden är en beskrivning jag sett från många och det är inte helt fel. Även om  jag själv tycker att karaktärerna i både Six of crows och Anna Jakobsson Lunds bok Czentes Omega är väldigt mycket mer intressanta än de vi möter här.

Så för att sammanfatta det här väldigt långa och röriga inlägget kan jag säga att Aurora Rising är en bra rymdopera. Men jag känner mig i slutändan ändå lurad. Som om jag blivit lovad en hel avsmakningsmeny och till slut ändå sitter där med en vanlig fredagstaco i handen.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Oarya, Starcrossedbookblog och All about romance.

Moxie

Vivian har fått nog. Nog av stan hon bor i, där killar som spelar amerikansk fotboll får göra vad de vill. Nog av skolans sexistiska klädregler, och de eviga trakasserierna i korridorerna. Inspirerad av sin mammas tid som Riot Grrrl på nittiotalet, och fanzinet som Vivian hittar från den tiden, gör hon det första numret av MOXIE – ett fanzine som uppmanar till feministisk aktion. Och snart visar det sig att Vivian är långt ifrån ensam om att ha fått nog. I skolan börjar tjejer – som Vivian inte ens känner – kalla sig för Moxie girls, och snart kan ingen längre blunda för sanningen. Det är dags för revolution.

Jag var superpepp på den här men den nådde inte upp till mina förväntningar tyvärr. Dels för att jag förstås hade för höga förväntningar, men framförallt för att jag absolut inte är målgruppen ( vilket i och för sig inte brukar vara ett hinder ) men jag kände heller inte igen mig i den. Det fanns liksom inget i boken jag kunde relatera till själv.

När jag läste Engelsfors-trilogin kände jag igen allt jag läste, förutom magin då. Alla karaktärer fanns i skolan när jag gick där, alla grupperingar, all sexism och allt utanförskap. Varje karaktär representerade någon jag känt, eller till och med mig själv i vissa fall. I Moxie känner jag inte igen någonting.

Jag tror att det till största delen beror på skillnaden i skolkulturen mellan Usa och Sverige. I Moxie är de största rövhattarna skolans sportkillar. De bästa, de populäraste och de mest lovande talangerna. Vilket gör att de kommer undan med i stort sett vad som helst, även våldtäkt. Och även om det här problemet såklart hittas även i det svenska samhället ( bara googla Bjästa-fallet ), att förneka eller inte vilja se, så är det inte lika tydligt skyddat av religion och talang i vår skolmiljö som i Usa. Där tjänar ju även skolorna på sina sporttalanger. Ju fler talanger de kan producera, desto mer pengar och berömmelse får skolan. Vilket gör att ingen vuxen, ingen lärare och ingen rektor varken vill eller vågar agera på de eventuella problem deras guldkalvar ställer till med.

Det här gör att killarna i Moxie kan göra i stort sett vad som helst, när som helst och framför vilken lärare som helst utan att någon reagerar. Tjejerna är alltså extremt utsatta i boken. Inte bara av eleverna, utan även av de amerikanska påfund skolorna hittar på ( oförberedda inspektioner där man mäter de kvinnliga elevernas kjolar så att de inte är för korta tex ). Och när revolutionen kommer, så kommer den med myrsteg. Verkligen myrsteg. Bara första steget som Vivian tar, att med ett hemmagjort fanzine i smyg peppa tjejerna till att inte ta skit, är revolutionerande. Det känns lite som en snäll Bamse-variant av hur svenska tjejer skulle reagera och agera mot allt det som sker.

Men även om jag inte kan relatera till de exakta händelserna här, tvivlar jag inte på att det ändå är en viktig bok. Framförallt i Usa, men för unga tjejer i stort. Moxie-känslan är viktig. Den där djupare känslan av gemenskap mellan tjejer. Peppen, kraften och tillhörigheten som Moxie uppmanar till är nödvändig för att förändringar ska ske. Så heja Moxie och heja alla de som redan är, vill vara eller kommer att vara Moxie-tjejer.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Romeo and Juliet, Stories from the city och  Röda rummet.

Makten

På ytan är allt som vanligt. En nigeriansk dotter som slöar i familjens pool. En barnhemsflicka, vars religiösa föräldrar döljer sin sanna natur. En amerikansk lokalpolitiker. En okammad Londontjej med trasslig bakgrund. Men något är annorlunda. Något som får deras liv att smälta samman med förödande resultat. En mäktig, märklig kraft slår rot i världen och ger tonårsflickor monumental fysisk styrka. En styrka som kan skapa fruktansvärd smärta och död. En liten justering av verkligheten, och en hel värld sätts i gungning.

Makten är skriven av Naomi Alderman.

På engelska heter boken The Power, vilket är en bättre titel även om Makten fungerar bra. För det handlar dels om krafter, men mest om makt och dess fördelning.

I en snar framtid upptäcker man att alla unga flickor har utvecklat en härva vid nyckelbenet. En härva som alstrar elektricitet och ger flickor kraft. Det visar sig också att de unga flickorna i sin tur kan ge kraften till äldre kvinnor där härvan legat latent innan den utvecklats helt hos nästa generation.

Det här är ingen bok om superhjältar eller superkrafter. Det är en bok om vad som händer när makten förskjuts. När de i underläge blir de starkare.  För vad händer när en ung flicka som utnyttjas sexuellt av sin fosterfar helt plötsligt har styrkan att hämnas? När en källare full  med traffickingoffer kan slå sig fria och ta tillbaka makten? Eller när en helt vanlig ung flicka kan gå ut vilken tid som helst på dygnet utan att behöva oroa sig för våldtäktsmän eller övergrepp?

Vad händer när makten förskjuts och det blir männen som ska hålla sig borta från mörka gångvägar eller tänka på hur de agerar så de inte provocerar i onödan? Eller när man i vissa delar av världen börjar skapa lagar som gäller enbart män och regler kring deras kläder och rörelsefrihet?

Förutom att Makten är en välskriven bok, där personliga berättelser varvas med vetenskap kring fenomenet, så är det framförallt känslan den framkallar hos mig som stannar kvar. För ett par gånger under läsningen så känner jag, verkligen känner, skillnaden i att tillhöra det svagare könet jämfört med om vi inte var det. Det slår ner som en bomb djupt inom mig hur det skulle kännas att kunna röra sig helt fritt utan rädsla. Och jag blir medveten om hur djupt den sitter, den där rädslan. Så djupt att det mer är en instinktiv känsla, än uttalad rädsla. För jag har sällan känt mig uttalat rädd. Ändå hade jag alltid nycklarna i handen på väg hem i mörkret, gick lite fortare om jag hörde steg bakom mig och lättnaden när stegen antingen försvann eller det visade sig vara en kvinna som gick bakom. Och när jag läser om den här kraften, den här styrkan hos kvinnorna som gör att de kan gå fritt vart de vill utan nycklar i handen, och utan att bry sig om stegen bakom, blir jag så medveten om maktfördelningen idag och hur det skulle kännas utan den.

På sätt och vis förstår jag också de många oförstående män som idag inte alls begriper den här rädslan. För precis som med männen idag så är kvinnorna i boken oftast vanliga kvinnor, trots sitt fysiska övertag. Kvinnor som inte skadar andra även om de skulle kunna. Ändå är männen i boken rädda, eftersom de inte vet om stegen bakom tillhör en av dessa vanliga kvinnor eller inte. Det enda de vet är att om kvinnan bakom vill skada dem, så kan hon. Och det räcker för att hålla nycklarna lite hårdare, rätta till greppet så den vassaste sticker ut mest.

Och det var så nära att den här boken blev en av de bästa jag läst, men tyvärr höll den inte hela vägen. Dels eftersom utvecklingen som så småningom sker i boken känns märklig. Men mest eftersom inramningen av berättelsen inte tilltalar mig. Den slutar som den började och eftersom jag hade glömt bort hur den började blev slutet ett verkligt antiklimax. Ändå en riktigt stark bok som jag på alla sätt rekommenderar.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Och dagarna går, Ms Hisingen och Just nu, just här. 

I still see you

Vid Veronicas köksbord sitter hennes pappa varje morgon och läser tidningen, grannen klipper gräsmattan och en dam går punktligt över gatan varje dag med sin rullator när Veronica cyklar till skolan. Allt är precis som vanligt. Tills de suddas ut och försvinner.

Precis som Veronicas pappa så dog grannen och damen och tusentals andra, i samband med Händelsen 10 år tidigare. En katastrof där ingen riktigt vet vad som hände, men en Händelse som lämnade världen befolkad av spöken. Remnants, eller rems som de kallas, finns överallt. Gör helt vanliga saker någon minut tills de suddas ut och försvinner, och därefter börjar de om från början i en oändlig loop mitt bland de levande. Loopen kan inte ändras, spökena är samma och eviga och de kan inte göra oss illa. Tills Veronica ser en helt ny rem en dag, en rem som verkar vilja henne illa.

Konceptet är fantastiskt och början av filmen är så lovande, att jag verkligen inte fattar hur man kan misslyckas så kapitalt med något som skulle kunna vara så bra. Jag fattar verkligen inte. Var castingpersonalen full? Hade de stafettinspelning med en ny regissör varje kvart, där den efterföljande regissören helt enkelt fick gissa vad den före gjort? Allvarligt talat alltså.

I början av filmen var jag totalt uppspelt, jäklar vad bra det verkade vara. Sedan hände något. Filmen är omväxlande jättebra, helt ok och totalt usel däremellan. Avsnitt som är så klyshiga och ostiga att det är skämskudde fram. Det är verkligen som om helt olika regissörer tagit en kvart var och gjort lite hur de vill med just sin del.

Och sedan har vi skådisarna. Ena huvudrollen spelas av Richard Harmon. I sin roll som Murphy i The 100 är han en stor favorit hos mig, men här är han helt enkelt för gammal med sina 27 år. Ofta känns det också som om han själv är lika trött på filmen som jag är.

Sedan har vi Bella Thorne som spelar Veronica. Hon hade säkert varit helt ok om det inte var för hennes läppar. Och jag vill verkligen poängtera att jag hatar när man shamear utseenden och det är heller inte min mening här. Men att en person som har fyllt sina läppar till bredden av vad som är möjligt ska spela deprimerad tonåring funkar inte. De ger henne ett konstant uttryck som ser likadant ut oavsett vad som händer. Som att hon hela tiden är på väg att ta en sexig selfie med halvöppna svullna läppar. Dessutom verkar hon faktiskt ha fysiskt svårt att prata med dem vilket gör att mitt fokus är på helt fel ställe under stora delar av filmen. Vilket är synd, för jag tror faktiskt att hon är en bra skådespelare egentligen.

Och utöver allt detta ovan så är filmen totalt förutsägbar när det handlar om vem skurken är ( ja det finns en skurk också ). Total besvikelse alltså.

Czentes Omega – Årets snyggaste bok

Är du beredd att offra din sista chans för att rädda någon annan?

På Intergalaktiska akademin för elever med särskild problematik får unga tjuvar, mordbrännare och bedragare möjlighet att komma tillbaka till samhället. För att klara sig måste de visa att de har lämnat sitt gamla liv.

Men när fem elever upptäcker ett hot på akademin tvingas de in i en kamp där de inte kan lita på någon. Deras enda alternativ är att använda kunskaper som de gjort allt för att glömma.

Jag ger upp. Det är bara inse att Anna Jakobsson Lund är en sjuhelsikes bra författare som jag gillar, så jag ger upp försöken att analysera böckerna i jakt på brister och fel. Vill du ha en bra dystopi läser du trilogin om Systemet, vill du ha underbar fantasy läser du Equilibrium och vill du ha en fantastisk rymdopera så läser du Czentes Omega. Så enkelt är det uppenbarligen.

Sedan är det klart att smaken är som baken, men det går inte att komma ifrån att Jakobsson Lund lyckas förmedla fantastiska berättelser. Och när hon då skriver en bok som är inom min absoluta favoritgenre, så kan jag inte annat än jubla.

Intergalaktiska akademin. Bara det får magen att pirra av förväntan, för jag är extra svag för just internatskolor. Framförallt internatskolor i rymden. Lägg till intressanta karaktärer där varenda en av dem har en spännande bakgrundshistoria och placera allt på en okänd planet så har du mig som i en liten ask.

De som fångar mig mest är bland annat Leoniode och Bellix, även om alla karaktärer får ta sin plats. Hur Leonide, som är född och uppvuxen på en rymdstation, reagerar när hon har öppen himmel över sig för första gången. Hur Bellix så desperat försöker passa in och vara lojal trots den enorma hemlighet hon bär på. Ändå är det Mika jag minns bäst. En systemperson som inte är skapad i syfte att ha egen vilja, egna tankar eller egna känslor, men som ändå på något sätt vill mest av dem alla.

Precis som i Equilibrium ligger fokus på vänskap, inkluderande och normbrytande. Vid det här laget står det helt klart att Anna Jakobsson Lund är en av de mest nyskapande författarna vi har inom fantastiken och hon gör det så bra. Hon använder fantastiken så som jag tycker alla borde använda den. Till att verkligen skapa något eget. Hon tar det nya och gör det realistiskt istället. Precis så som riktigt bra fantasy och science fiction ska hanteras enligt mig.

Sedan har vi ju omslaget. Snyggaste boken i år, helt klart. Det går ju tyvärr inte att se på bilder, men omslaget är helt fantastiskt med olika texturer och glittrande silverrelief. Fullständigt älskar det! Ni måste gå in i en bokhandel och titta, känna och lukta på boken. Sedan köper ni den.

Och till sist måste jag ju också passa på att hylla universums bästa lärare, fröken Gilljam ( jag ), som huserar på Intergalaktiska akademin. Med ljusbrun päls och rosa band inflätade runt öronen har jag aldrig varit snyggare. Tusen tack för det Anna!

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Andra som skrivit om boken är Oarya, Skriva läsa leva och Litteraturmagazinet.