Makten

På ytan är allt som vanligt. En nigeriansk dotter som slöar i familjens pool. En barnhemsflicka, vars religiösa föräldrar döljer sin sanna natur. En amerikansk lokalpolitiker. En okammad Londontjej med trasslig bakgrund. Men något är annorlunda. Något som får deras liv att smälta samman med förödande resultat. En mäktig, märklig kraft slår rot i världen och ger tonårsflickor monumental fysisk styrka. En styrka som kan skapa fruktansvärd smärta och död. En liten justering av verkligheten, och en hel värld sätts i gungning.

Makten är skriven av Naomi Alderman.

På engelska heter boken The Power, vilket är en bättre titel även om Makten fungerar bra. För det handlar dels om krafter, men mest om makt och dess fördelning.

I en snar framtid upptäcker man att alla unga flickor har utvecklat en härva vid nyckelbenet. En härva som alstrar elektricitet och ger flickor kraft. Det visar sig också att de unga flickorna i sin tur kan ge kraften till äldre kvinnor där härvan legat latent innan den utvecklats helt hos nästa generation.

Det här är ingen bok om superhjältar eller superkrafter. Det är en bok om vad som händer när makten förskjuts. När de i underläge blir de starkare.  För vad händer när en ung flicka som utnyttjas sexuellt av sin fosterfar helt plötsligt har styrkan att hämnas? När en källare full  med traffickingoffer kan slå sig fria och ta tillbaka makten? Eller när en helt vanlig ung flicka kan gå ut vilken tid som helst på dygnet utan att behöva oroa sig för våldtäktsmän eller övergrepp?

Vad händer när makten förskjuts och det blir männen som ska hålla sig borta från mörka gångvägar eller tänka på hur de agerar så de inte provocerar i onödan? Eller när man i vissa delar av världen börjar skapa lagar som gäller enbart män och regler kring deras kläder och rörelsefrihet?

Förutom att Makten är en välskriven bok, där personliga berättelser varvas med vetenskap kring fenomenet, så är det framförallt känslan den framkallar hos mig som stannar kvar. För ett par gånger under läsningen så känner jag, verkligen känner, skillnaden i att tillhöra det svagare könet jämfört med om vi inte var det. Det slår ner som en bomb djupt inom mig hur det skulle kännas att kunna röra sig helt fritt utan rädsla. Och jag blir medveten om hur djupt den sitter, den där rädslan. Så djupt att det mer är en instinktiv känsla, än uttalad rädsla. För jag har sällan känt mig uttalat rädd. Ändå hade jag alltid nycklarna i handen på väg hem i mörkret, gick lite fortare om jag hörde steg bakom mig och lättnaden när stegen antingen försvann eller det visade sig vara en kvinna som gick bakom. Och när jag läser om den här kraften, den här styrkan hos kvinnorna som gör att de kan gå fritt vart de vill utan nycklar i handen, och utan att bry sig om stegen bakom, blir jag så medveten om maktfördelningen idag och hur det skulle kännas utan den.

På sätt och vis förstår jag också de många oförstående män som idag inte alls begriper den här rädslan. För precis som med männen idag så är kvinnorna i boken oftast vanliga kvinnor, trots sitt fysiska övertag. Kvinnor som inte skadar andra även om de skulle kunna. Ändå är männen i boken rädda, eftersom de inte vet om stegen bakom tillhör en av dessa vanliga kvinnor eller inte. Det enda de vet är att om kvinnan bakom vill skada dem, så kan hon. Och det räcker för att hålla nycklarna lite hårdare, rätta till greppet så den vassaste sticker ut mest.

Och det var så nära att den här boken blev en av de bästa jag läst, men tyvärr höll den inte hela vägen. Dels eftersom utvecklingen som så småningom sker i boken känns märklig. Men mest eftersom inramningen av berättelsen inte tilltalar mig. Den slutar som den började och eftersom jag hade glömt bort hur den började blev slutet ett verkligt antiklimax. Ändå en riktigt stark bok som jag på alla sätt rekommenderar.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Och dagarna går, Ms Hisingen och Just nu, just här. 

Annonser

I still see you

Vid Veronicas köksbord sitter hennes pappa varje morgon och läser tidningen, grannen klipper gräsmattan och en dam går punktligt över gatan varje dag med sin rullator när Veronica cyklar till skolan. Allt är precis som vanligt. Tills de suddas ut och försvinner.

Precis som Veronicas pappa så dog grannen och damen och tusentals andra, i samband med Händelsen 10 år tidigare. En katastrof där ingen riktigt vet vad som hände, men en Händelse som lämnade världen befolkad av spöken. Remnants, eller rems som de kallas, finns överallt. Gör helt vanliga saker någon minut tills de suddas ut och försvinner, och därefter börjar de om från början i en oändlig loop mitt bland de levande. Loopen kan inte ändras, spökena är samma och eviga och de kan inte göra oss illa. Tills Veronica ser en helt ny rem en dag, en rem som verkar vilja henne illa.

Konceptet är fantastiskt och början av filmen är så lovande, att jag verkligen inte fattar hur man kan misslyckas så kapitalt med något som skulle kunna vara så bra. Jag fattar verkligen inte. Var castingpersonalen full? Hade de stafettinspelning med en ny regissör varje kvart, där den efterföljande regissören helt enkelt fick gissa vad den före gjort? Allvarligt talat alltså.

I början av filmen var jag totalt uppspelt, jäklar vad bra det verkade vara. Sedan hände något. Filmen är omväxlande jättebra, helt ok och totalt usel däremellan. Avsnitt som är så klyshiga och ostiga att det är skämskudde fram. Det är verkligen som om helt olika regissörer tagit en kvart var och gjort lite hur de vill med just sin del.

Och sedan har vi skådisarna. Ena huvudrollen spelas av Richard Harmon. I sin roll som Murphy i The 100 är han en stor favorit hos mig, men här är han helt enkelt för gammal med sina 27 år. Ofta känns det också som om han själv är lika trött på filmen som jag är.

Sedan har vi Bella Thorne som spelar Veronica. Hon hade säkert varit helt ok om det inte var för hennes läppar. Och jag vill verkligen poängtera att jag hatar när man shamear utseenden och det är heller inte min mening här. Men att en person som har fyllt sina läppar till bredden av vad som är möjligt ska spela deprimerad tonåring funkar inte. De ger henne ett konstant uttryck som ser likadant ut oavsett vad som händer. Som att hon hela tiden är på väg att ta en sexig selfie med halvöppna svullna läppar. Dessutom verkar hon faktiskt ha fysiskt svårt att prata med dem vilket gör att mitt fokus är på helt fel ställe under stora delar av filmen. Vilket är synd, för jag tror faktiskt att hon är en bra skådespelare egentligen.

Och utöver allt detta ovan så är filmen totalt förutsägbar när det handlar om vem skurken är ( ja det finns en skurk också ). Total besvikelse alltså.

Czentes Omega – Årets snyggaste bok

Är du beredd att offra din sista chans för att rädda någon annan?

På Intergalaktiska akademin för elever med särskild problematik får unga tjuvar, mordbrännare och bedragare möjlighet att komma tillbaka till samhället. För att klara sig måste de visa att de har lämnat sitt gamla liv.

Men när fem elever upptäcker ett hot på akademin tvingas de in i en kamp där de inte kan lita på någon. Deras enda alternativ är att använda kunskaper som de gjort allt för att glömma.

Jag ger upp. Det är bara inse att Anna Jakobsson Lund är en sjuhelsikes bra författare som jag gillar, så jag ger upp försöken att analysera böckerna i jakt på brister och fel. Vill du ha en bra dystopi läser du trilogin om Systemet, vill du ha underbar fantasy läser du Equilibrium och vill du ha en fantastisk rymdopera så läser du Czentes Omega. Så enkelt är det uppenbarligen.

Sedan är det klart att smaken är som baken, men det går inte att komma ifrån att Jakobsson Lund lyckas förmedla fantastiska berättelser. Och när hon då skriver en bok som är inom min absoluta favoritgenre, så kan jag inte annat än jubla.

Intergalaktiska akademin. Bara det får magen att pirra av förväntan, för jag är extra svag för just internatskolor. Framförallt internatskolor i rymden. Lägg till intressanta karaktärer där varenda en av dem har en spännande bakgrundshistoria och placera allt på en okänd planet så har du mig som i en liten ask.

De som fångar mig mest är bland annat Leoniode och Bellix, även om alla karaktärer får ta sin plats. Hur Leonide, som är född och uppvuxen på en rymdstation, reagerar när hon har öppen himmel över sig för första gången. Hur Bellix så desperat försöker passa in och vara lojal trots den enorma hemlighet hon bär på. Ändå är det Mika jag minns bäst. En systemperson som inte är skapad i syfte att ha egen vilja, egna tankar eller egna känslor, men som ändå på något sätt vill mest av dem alla.

Precis som i Equilibrium ligger fokus på vänskap, inkluderande och normbrytande. Vid det här laget står det helt klart att Anna Jakobsson Lund är en av de mest nyskapande författarna vi har inom fantastiken och hon gör det så bra. Hon använder fantastiken så som jag tycker alla borde använda den. Till att verkligen skapa något eget. Hon tar det nya och gör det realistiskt istället. Precis så som riktigt bra fantasy och science fiction ska hanteras enligt mig.

Sedan har vi ju omslaget. Snyggaste boken i år, helt klart. Det går ju tyvärr inte att se på bilder, men omslaget är helt fantastiskt med olika texturer och glittrande silverrelief. Fullständigt älskar det! Ni måste gå in i en bokhandel och titta, känna och lukta på boken. Sedan köper ni den.

Och till sist måste jag ju också passa på att hylla universums bästa lärare, fröken Gilljam ( jag ), som huserar på Intergalaktiska akademin. Med ljusbrun päls och rosa band inflätade runt öronen har jag aldrig varit snyggare. Tusen tack för det Anna!

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Andra som skrivit om boken är Oarya, Skriva läsa leva och Litteraturmagazinet.

Slutet – Årets bästa bok!

Du är sjutton år gammal. Det är sommar och världen ser ut precis som vanligt. Men du vet vad som är på väg. Om en månad är vi alla borta.
Vad vill du göra den sista tiden? Vem vill du vara med när allt tar slut? Hur känns det att veta exakt vilket klockslag du ska dö? Och vad spelar ett liv mer eller mindre för roll?

Slutet är skriven av Mats Strandberg.

Jag läser väldigt mycket om apokalyps. Böcker som handlar om tiden före, efter och under tiden. Men jag har aldrig läst en bok som faktiskt handlar om slutet. Det har alltid funnits hopp. Ett rymdskepp som tar ut överlevare till rymden, bergsrum som förvarar fröer, konst och historia, en ark som byggs, oljeborrare som ska spränga kometen och ofta någon form av överlevare efter katastrofen. Här finns det inget hopp alls, utan det är verkligen slutet på allt som kommer. Slutet för hela mänskligheten och dess historia. En utradering som suddar bort hela vår existens och samtliga bevis för att vi någonsin funnits. Och det kunde ha blivit nattsvart, men Strandberg lyckas på något sätt göra Slutet till en oerhört vacker och minnesvärd berättelse.

Vi får följa Simon från det att världen får reda på att det är tre månader kvar tills Jorden utplånas av en komet. Simon som är nykär och en minut före beskedet hade hela livet framför sig, har nu ingen framtid alls. Han vet det exakta datumet och den exakta tidpunkten för när allting tar slut. På något sätt fortsätter vardagen samtidigt som allt är förändrat. Och det som kunde ha blivit ett intensivt men vackert avslut tillsammans med vänner och flickvän, visar sig bli något helt annat.

Parallellt med Simons berättelse får vi även Lucindas. Hon ägnar dagarna åt att skriva ner tankar och känslor i appen Tell Us ( briljant namn ). En app som skickar upp all information till en satellit i omloppsbana runt Jorden och det enda hoppet att någon ute i rymden någon gång ska få reda på att människan har existerat.

Vi får kapitel som räknar ner tiden, från tre månader till veckor till dagar och det är mer ångestfyllt än jag kan beskriva. På något sätt hoppas jag ändå att räddningen ska komma, önskar intensivt att livet inte ska ta slut för Simon och Lucinda. Ändå är det egentligen inte handlingen som är det viktiga. Den är fin och bra och spännande, men det är i slutändan känslorna boken väcker som stannar kvar. Tankar och handlingar som Strandberg lyckas pricka in så spot on. Hur vissa förnekar hotet ( kometförnekare, hur kul! ), hur vissa försöker döva rädslan med alkohol och droger eller spel. Men framförallt de små sakerna. Hur Simon inte vill vara hemma eftersom allt umgänge ska vara så innerligt. Att det kanske inte är läge att vara rädd och hålla saker inom sig. Hur man på något sätt ändå måste förneka det för att orka kliva upp nästa morgon. Och samtidigt en lättnad för vissa. En lättnad att slippa lämna människor kvar i sorg om man är den som dör bort, en lättnad att jordens undergång ändå inte var vårat fel och en lättnad att få veta hur allt slutar. Att slippa vara den som lämnar medan allt rullar på och man själv är ensam om att missa allt.

Det är ungefär två veckor sedan jag läste boken och jag tänker på den nästan dagligen i olika sammanhang. När jag ute ser en familj på promenad och en mamma som rättar till mössan på sitt barn, en fru som vill åt ett håll och maken åt ett annat. I sådana ögonblicksskeenden funderar jag spontant på hur gatulivet skulle se ut om vi bara hade veckor kvar? När jag på kvällen ser stjärnorna på himlen funderar jag på hur det skulle kunna kännas om en av dem närmade sig dag för dag. Lyste lite starkare, kom lite närmare, tills allt var upplyst som i dagsljus även på natten.

Men framförallt funderar jag på meningen med mänskligheten. Det har alltid varit så självklart att den finns kvar, i någon form. Att vår historia finns kvar i någon variant. Och tanken att allt bara skulle raderas förändrar allt på något sätt och plötsligt förstår jag tron på en Gud. Behovet av att det på något djupare plan finns en mening. Att vi har någon mening.

Men jag ska inte tråka ut er med mina existentiella funderingar mer. Däremot rekommenderar jag att ni läser boken, alla borde läsa den. Årets bästa bok enligt mig. En av de allra bästa faktiskt. En bok som jag tror kommer ta med Mats Strandberg på en hisnande resa och jag blir inte ett dugg förvånad om vi om något år ser boken som hypad Hollywoodfilm på bio. Jag kommer köpa en biljett direkt.

Slutet finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Enligt O, I hyllan och  Eli läser och skriver.

 

 

Warcross

Warcross är inte bara ett dataspel, det är ett sätt att leva. Åtminstone för de miljontals människor runtom i världen som loggar in på spelet varenda dag.  I ett desperat försök att få ihop lite pengar bestämmer sig den tonåriga hackertjejen Emika Chen för att försöka hacka sig in mitt under öppningsspelet på det internationella Warcross-mästerskapet en manöver som leder till att spelets skapare, den tillbakadragne miljonären Hideo Tanaka, vill anlita henne som insiderspion för att hitta en säkerhetsläcka. Emika tackar ja till erbjudandet och befinner sig snart i en drömtillvaro i Tokyo ända tills hon gör en farlig upptäckt som hotar att slå sönder hela Warcross-imperiet.

Jag var så taggad när jag började läsa den här. Hade haft den under bevakning och köpte samma dag den släpptes som e-bok eftersom jag, som bekant, verkligen älskade Legend-serien. Men jag fastnade inte riktigt tyvärr.

Jag har väldigt svårt för den här spelvärlden Lu har byggt upp, mest för att jag inte riktigt förstår hur den fungerar. Jag fattar att det är en slags virtuell verklighet i stil med Ready Player One, men ändå inte riktigt. Och eftersom jag inte förstår helt, så har jag svårt att sätta mig in i spänningen eftersom hela boken i princip utspelar sig i spelet. Tiden som inte tar plats i spelet, utspelar sig dock i Tokyo vilket är kul. Att huvudkaraktärerna, Emika och Hideo, är asiater gillar jag också. Det är uppfriskande med karaktärer och miljö någon annanstans än i ett framtida Chicago liksom.

Båda huvudkaraktärerna känns också märkligt ytliga och stereotypiska i sina roller. Hideo framstår nästan som en ripoff av Mr Grey, medan Emika som har all potential att bli en stark kickass-karaktär snarare suddas ut och blir otydligare för varje sida.

Dessutom följer Lu verkligen YA-mallen här. Instalove och en saftig antydan om kommande triangeldrama i nästa bok. Inget direkt nyskapande alltså. Och trots att Warcross känns som en svagare variant av Ready Player One, så gillar jag den tillräckligt för att läsa nästa bok. Det är bra med action, spänning och en tillräckligt intressant miljö för att inte hamna i botten av betygskalan hos mig. Boken är också superpopulär på Goodreads så jag känner mig lite grinig som bara klagar, men kanske gillar jag nästa bok bättre. Kanske …

Boken finns hos Adlibris, Bokus, Science Fiction Bokhandeln och CDON.

Andra som skrivit om boken är Vargnatts bokhylla, Tusen sidor och Bam tycker.

 

Jag orkade inte med Ödets timme.

Det blev verkligen en mjukstart, men det här med att flytta tär på en. Det är så himla mycket som ska göras när man flyttar och vi har fortfarande flyttstädningen kvar på gamla stället. Men det tar sig och snart kan vi bara landa och njuta.

En bok jag inte landade i var den någorlunda efterlängtade Ödets timme av Veronica Roth, fortsättningen på Dödens märken. Jag gillade visserligen Dödens märken men det var först på slutet. Tyvärr var fortsättningen inte lika fängslande. Karaktärerna är säkert intressanta, men det drunkar liksom i allt annat som också berättas, något som blev extra tydligt i den här boken. Dessutom kör Roth fullt ut på hela konceptet med brist på kommunikation och missförstånd mellan Cyra och Akos, vilket irriterar mig enormt.

Hela sommaren har jag försökt läsa klart, men jag har fastnat någonstans på mitten. Jag är alltså i slutet av duologin och trots twisten vi får ( rätt förutsägbar dock ) har intresset  inte ökat, så nu har jag gett upp. Väldigt tråkigt eftersom boken bjuder på en del normbrytande både vad gäller etnicitet, sexualitet och sex. Typisk YA ändå så det är nog många som uppskattar den trots att jag själv gett upp.