Slutet – Årets bästa bok!

Du är sjutton år gammal. Det är sommar och världen ser ut precis som vanligt. Men du vet vad som är på väg. Om en månad är vi alla borta.
Vad vill du göra den sista tiden? Vem vill du vara med när allt tar slut? Hur känns det att veta exakt vilket klockslag du ska dö? Och vad spelar ett liv mer eller mindre för roll?

Slutet är skriven av Mats Strandberg.

Jag läser väldigt mycket om apokalyps. Böcker som handlar om tiden före, efter och under tiden. Men jag har aldrig läst en bok som faktiskt handlar om slutet. Det har alltid funnits hopp. Ett rymdskepp som tar ut överlevare till rymden, bergsrum som förvarar fröer, konst och historia, en ark som byggs, oljeborrare som ska spränga kometen och ofta någon form av överlevare efter katastrofen. Här finns det inget hopp alls, utan det är verkligen slutet på allt som kommer. Slutet för hela mänskligheten och dess historia. En utradering som suddar bort hela vår existens och samtliga bevis för att vi någonsin funnits. Och det kunde ha blivit nattsvart, men Strandberg lyckas på något sätt göra Slutet till en oerhört vacker och minnesvärd berättelse.

Vi får följa Simon från det att världen får reda på att det är tre månader kvar tills Jorden utplånas av en komet. Simon som är nykär och en minut före beskedet hade hela livet framför sig, har nu ingen framtid alls. Han vet det exakta datumet och den exakta tidpunkten för när allting tar slut. På något sätt fortsätter vardagen samtidigt som allt är förändrat. Och det som kunde ha blivit ett intensivt men vackert avslut tillsammans med vänner och flickvän, visar sig bli något helt annat.

Parallellt med Simons berättelse får vi även Lucindas. Hon ägnar dagarna åt att skriva ner tankar och känslor i appen Tell Us ( briljant namn ). En app som skickar upp all information till en satellit i omloppsbana runt Jorden och det enda hoppet att någon ute i rymden någon gång ska få reda på att människan har existerat.

Vi får kapitel som räknar ner tiden, från tre månader till veckor till dagar och det är mer ångestfyllt än jag kan beskriva. På något sätt hoppas jag ändå att räddningen ska komma, önskar intensivt att livet inte ska ta slut för Simon och Lucinda. Ändå är det egentligen inte handlingen som är det viktiga. Den är fin och bra och spännande, men det är i slutändan känslorna boken väcker som stannar kvar. Tankar och handlingar som Strandberg lyckas pricka in så spot on. Hur vissa förnekar hotet ( kometförnekare, hur kul! ), hur vissa försöker döva rädslan med alkohol och droger eller spel. Men framförallt de små sakerna. Hur Simon inte vill vara hemma eftersom allt umgänge ska vara så innerligt. Att det kanske inte är läge att vara rädd och hålla saker inom sig. Hur man på något sätt ändå måste förneka det för att orka kliva upp nästa morgon. Och samtidigt en lättnad för vissa. En lättnad att slippa lämna människor kvar i sorg om man är den som dör bort, en lättnad att jordens undergång ändå inte var vårat fel och en lättnad att få veta hur allt slutar. Att slippa vara den som lämnar medan allt rullar på och man själv är ensam om att missa allt.

Det är ungefär två veckor sedan jag läste boken och jag tänker på den nästan dagligen i olika sammanhang. När jag ute ser en familj på promenad och en mamma som rättar till mössan på sitt barn, en fru som vill åt ett håll och maken åt ett annat. I sådana ögonblicksskeenden funderar jag spontant på hur gatulivet skulle se ut om vi bara hade veckor kvar? När jag på kvällen ser stjärnorna på himlen funderar jag på hur det skulle kunna kännas om en av dem närmade sig dag för dag. Lyste lite starkare, kom lite närmare, tills allt var upplyst som i dagsljus även på natten.

Men framförallt funderar jag på meningen med mänskligheten. Det har alltid varit så självklart att den finns kvar, i någon form. Att vår historia finns kvar i någon variant. Och tanken att allt bara skulle raderas förändrar allt på något sätt och plötsligt förstår jag tron på en Gud. Behovet av att det på något djupare plan finns en mening. Att vi har någon mening.

Men jag ska inte tråka ut er med mina existentiella funderingar mer. Däremot rekommenderar jag att ni läser boken, alla borde läsa den. Årets bästa bok enligt mig. En av de allra bästa faktiskt. En bok som jag tror kommer ta med Mats Strandberg på en hisnande resa och jag blir inte ett dugg förvånad om vi om något år ser boken som hypad Hollywoodfilm på bio. Jag kommer köpa en biljett direkt.

Slutet finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Enligt O, I hyllan och  Eli läser och skriver.

 

 

Warcross

Warcross är inte bara ett dataspel, det är ett sätt att leva. Åtminstone för de miljontals människor runtom i världen som loggar in på spelet varenda dag.  I ett desperat försök att få ihop lite pengar bestämmer sig den tonåriga hackertjejen Emika Chen för att försöka hacka sig in mitt under öppningsspelet på det internationella Warcross-mästerskapet en manöver som leder till att spelets skapare, den tillbakadragne miljonären Hideo Tanaka, vill anlita henne som insiderspion för att hitta en säkerhetsläcka. Emika tackar ja till erbjudandet och befinner sig snart i en drömtillvaro i Tokyo ända tills hon gör en farlig upptäckt som hotar att slå sönder hela Warcross-imperiet.

Jag var så taggad när jag började läsa den här. Hade haft den under bevakning och köpte samma dag den släpptes som e-bok eftersom jag, som bekant, verkligen älskade Legend-serien. Men jag fastnade inte riktigt tyvärr.

Jag har väldigt svårt för den här spelvärlden Lu har byggt upp, mest för att jag inte riktigt förstår hur den fungerar. Jag fattar att det är en slags virtuell verklighet i stil med Ready Player One, men ändå inte riktigt. Och eftersom jag inte förstår helt, så har jag svårt att sätta mig in i spänningen eftersom hela boken i princip utspelar sig i spelet. Tiden som inte tar plats i spelet, utspelar sig dock i Tokyo vilket är kul. Att huvudkaraktärerna, Emika och Hideo, är asiater gillar jag också. Det är uppfriskande med karaktärer och miljö någon annanstans än i ett framtida Chicago liksom.

Båda huvudkaraktärerna känns också märkligt ytliga och stereotypiska i sina roller. Hideo framstår nästan som en ripoff av Mr Grey, medan Emika som har all potential att bli en stark kickass-karaktär snarare suddas ut och blir otydligare för varje sida.

Dessutom följer Lu verkligen YA-mallen här. Instalove och en saftig antydan om kommande triangeldrama i nästa bok. Inget direkt nyskapande alltså. Och trots att Warcross känns som en svagare variant av Ready Player One, så gillar jag den tillräckligt för att läsa nästa bok. Det är bra med action, spänning och en tillräckligt intressant miljö för att inte hamna i botten av betygskalan hos mig. Boken är också superpopulär på Goodreads så jag känner mig lite grinig som bara klagar, men kanske gillar jag nästa bok bättre. Kanske …

Boken finns hos Adlibris, Bokus, Science Fiction Bokhandeln och CDON.

Andra som skrivit om boken är Vargnatts bokhylla, Tusen sidor och Bam tycker.

 

Jag orkade inte med Ödets timme.

Det blev verkligen en mjukstart, men det här med att flytta tär på en. Det är så himla mycket som ska göras när man flyttar och vi har fortfarande flyttstädningen kvar på gamla stället. Men det tar sig och snart kan vi bara landa och njuta.

En bok jag inte landade i var den någorlunda efterlängtade Ödets timme av Veronica Roth, fortsättningen på Dödens märken. Jag gillade visserligen Dödens märken men det var först på slutet. Tyvärr var fortsättningen inte lika fängslande. Karaktärerna är säkert intressanta, men det drunkar liksom i allt annat som också berättas, något som blev extra tydligt i den här boken. Dessutom kör Roth fullt ut på hela konceptet med brist på kommunikation och missförstånd mellan Cyra och Akos, vilket irriterar mig enormt.

Hela sommaren har jag försökt läsa klart, men jag har fastnat någonstans på mitten. Jag är alltså i slutet av duologin och trots twisten vi får ( rätt förutsägbar dock ) har intresset  inte ökat, så nu har jag gett upp. Väldigt tråkigt eftersom boken bjuder på en del normbrytande både vad gäller etnicitet, sexualitet och sex. Typisk YA ändå så det är nog många som uppskattar den trots att jag själv gett upp.

 

Kärt barn har många titlar men vi nöjer oss med Love, Simon

Simon är homosexuell, men har inte kommit ut. Han är rädd för att hamna i strålkastarljuset och föredrar att spara dramatiken till musikalen som han är med om att sätta upp. Men så råkar skolans dramaking läsa Simons mail och hans hemlighet riskerar att avslöjas. Nu måste han visa för alla vem han är, men hur ska han göra det utan att det blir konflikter med hans vänner, utan att han måste kompromissa med sig själv? Och framför allt, utan att förlora chansen med Blue, den mest bedårande kille han aldrig mött.

Love, Simon är skriven av Becky Albertalli.

Bokens ursprungstitel var Simon vs the Homosapiens Agenda. Den svenska titeln blev istället Bara tre ord. När sedan boken blev film och filmen fick namnet Love, Simon, ändrade man även titeln på nyutgåvorna av boken till Love, Simon. Den första titeln är ju roligare, men den senaste passar faktiskt innehållet bättre och är lättare att komma ihåg.

Hursomhelst, boken är bra. Mer än bra, jag gillade den enormt.

“It feels like we’re the last survivors of a zombie apocalypse. Wonder Woman and a gay dementor. It doesn’t bode well for the survival of the species.” 

För det första gillar jag språket i boken. Även om det ibland kommer farligt nära den där käcka och supersmarta verbaliteten ( ni vet som i Gilmore Girls där de kastar smartheter mellan varandra som pingpong-bollar ) tycker jag författaren begränsar det bra. Istället ramar det in Simons fina personlighet som är så full av glädje, funderingar och känslor på ett perfekt sätt. Språket fungerar också som en avskiljare till den vardagliga världen och mailen mellan Simon och Blue. Där mailen mellan två personer som aldrig mötts och inte känner till varandras riktiga identitet, på något sätt är det mest äkta ändå.

-“The closest thing I’ve ever had to a journal
is probably you.””
 

Boken är också fullproppad med härliga oneliners, twoliners  och ännu mer fina liners. Sådant som man bara vill stryka under och mumla för sig själv eller läsa högt för andra. Ändå blir det inte cheesy, tungt ( ok en viss passage är rätt tung ) eller överslätande. Jag uppskattar också rejält hur boken tar upp vithetsnormen, något man faktiskt ser alldeles för sällan.

Simon vet att han och Blue går i samma skola, men utöver det har han ingen aning om vem Blue är. Det har inte vi läsare heller, och när vi genom boken introduceras för de olika killarna i Simons närhet blir det en gissningslek om vem av dem som är Blue. Även för läsaren. Och här är det enda som störde mig lite, för jag kände ett enormt sug att skumma igenom boken för att få veta vem Blue är. Men det gjorde jag inte eftersom boken även handlar om så mycket annat ( och på grund av alla fina oneliners och twoliners man riskerar att missa ). Och när vi äntligen får reda på vem Blue är har jag redan gissat mig igenom alla möjliga kandidater både en och två gånger, och ändå sitter jag med ett stort flin när jag äntligen får veta.

Ändå handlar det egentligen inte om Blue, utan om att komma ut och hur omgivningen kräver att man kommer ut. Och hur mycket svårare omgivningen kan göra det bara genom att vara så himla förstående. Som om det är något andra måste förstå, eller ens har något med att göra.

“White shouldn’t be the default
any more than straight should be the default.
There shouldn’t even be a default.”

Jag blev uppmärksammad på att @bokdrommar på instagram lyfter vissa problematiska aspekter ( ett inslag om något som ironiskt nog heter Gender Bender day ) och var därför tvungen att fundera över min syn på boken jag nyss läst. Jag funderade och läste om vissa partier, men jag kan inte se samma sak. Jag tolkar det helt enkelt på ett annat sätt, även om jag håller med om att författaren kanske kunde ha varit tydligare med syftet just här. Är du nyfiken så kikar du in på Instagram och läser diskussionen själv.

Så min första reaktion kvarstår. Jag älskar Love, Simon. Möjligen känns de sista sidorna lite onödiga och aningen tillrättalagda, men ändå. Så himla fint allting. ❤

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Carolina läser, Prickiga Paula och Annas Bokblogg.

Charmed reboot, nu är den här. Och vad tycker Piper, Paige och Phoebe om det hela?

Så nu finns trailern på rebooten av Charmed ute. Ni vet, serien om systrarna Halliwell som visade sig vara häxor. Jag gillade serien skarpt men var aldrig något superfan, så tanken på en reboot har inte direkt tagit upp min tid. Men nu när den äntligen är här känner jag mig faktiskt löjligt uppspelt och jag håller tummarna för att det går bra så serien får fortsätta. Alla är dock inte lika glada.

This fierce, funny, feminist reboot of the original series centres on three sisters in a college town who discover they are witches. Between vanquishing supernatural demons, tearing down the patriarchy, and maintaining familial bonds, a witch’s work is never done.

Det fanns förhoppningar om att den gamla castingen skulle göra camoes i rebooten, men det verkar inte troligt tyvärr. Holly Marie Combs, som spelade Piper, skickade ut rätt sura tweets där hon tycker att man profiterar på någon annans ( hennes ) hårda jobb. Hon gillar heller inte att serien nu kallar sig för feministisk, eftersom Holly Marie anser att serien har varit detta ända från början. Jag håller till viss del med henne, men tycker ändå det är en rätt tråkig inställning. Framförallt för alla superfans av showen som säkert gärna hade sett cameos av de ursprungliga karaktärerna.

Ännu surare är det mellan Alyssa Milano ( Phoebe ) och Rose McGowan. Alyssa är som bekant programledare för Project Runway: All stars, där även Georgina Chapman deltar som jurymedlem. Georgina Chapman var gift med Harvey Weinstein när hans övergrepp på kvinnor basunerades ut över hela världen. Alyssa var den som då skickade ut tweeten som blev startskottet för hela Metoo-rörelsen.

En av de som trädde fram som ett av Weinsteins offer var Rose McGowan som spelade Paige i Charmed. Rose har av förståeliga skäl starka känslor kring det hela och vägrade acceptera Alyssas vänskap med Georgina Chapman. Frun som enligt Rose rimligen bör ha känt till, och hållit tyst om, sin makes övergrepp på andra kvinnor. Rose kallar Alyssas hela engagemang för Metoo för fake. Så det är väl inte troligt att de två någonsin deltar i samma show igen.

Men som sagt, jag själv är löjligt glad över rebooten och hoppas verkligen Netflix plockar upp den.

The Rain

Den här var ju väldigt spännande att ta sig an. En Netflix Originalserie som utspelar sig i Danmark. Och jag är faktiskt imponerad, för den är riktigt bra. Fem avsnitt hann jag titta på igår och sedan var jag tvungen att slita mig på grund av måste jobba idag. Annars hade jag lätt bingeat hela säsongen ( bara åtta avsnitt dock ) direkt.

Det hela börjar alltså i Danmark där våra huvudkaraktärer, Simone och Rasmus, måste fly undan regnet som plötsligt blivit dödligt farligt. Simone och Rasmus pappa ser till att familjen kommer i säkerhet i en bunker. Själv försvinner han för att reda upp det han ställt till med, för man får tidigt reda på att viruset i regnet på något sätt är pappans fel. En olycka gör att Rasmus och Simone blir ensamma och de stannar sex år i bunkern för att vänta på sin pappa. Till slut tvingas de inse att han inte kommer, och de ger sig iväg för att försöka hitta honom. Under resan träffar de Martin, Lea, Beatrice, Jean och Patrick och tillsammans kämpar de för att överleva.

Mycket bra! Spännande story och intressanta karaktärer där vissa har oerhört tragiska bakgrundshistorier som vi får reda på allteftersom. Skådespelarna är riktigt bra, framförallt Jessica Dinnage som spelar Lea. Makalöst bra skådespeleri från hennes sida, speciellt i avsnitt fem som är fullkomligt hjärtskärande. Även Sonny Lindberg som spelar Jean imponerar stort.

Något som däremot stör mig enormt är att våra två huvudkaraktärer, Rasmus och Simone, gör så otroligt korkade saker. De fuckar upp allt precis hela tiden, eftersom de av någon anledning vägrar lyssna på andra som uppenbarligen har mer information och erfarenhet. Det här är normalt en sådan sak som gör att jag slutar titta. Jag orkar inte med dumheter liksom. Men storyn är tillräckligt spännande för att jag ska fortsätta, trots att jag sitter och svär som en borstbindare emellanåt. Och övriga karaktärer är tillräckligt kompetenta för att det inte ska bli en total soppa av allting.

Men som helhet är jag helt nöjd. Gillar du apokalyps så rekommenderar jag den. Många tillfällen i serien tar också upp frågan vad som är rätt eller fel i hemska situationer. En apokalyps vänder uppenbarligen vår moraliska kompass upp och ner, och det som kan verka så självklart är inte alltid det rätta.

Ser fram emot att se resterande avsnitt ikväll och förhoppningsvis kommer det en säsong till snart.

The Rain – Skandinavisk postapokalyps på Netflix

Hur bra ser inte den här serien ut att vara då? En apokalyps som utspelar sig i Norden om jag förstått det hela rätt. Språket verkar vara främst danska, men trailern är med engelsk berättarröst, så kanske det blir olika för olika länder. Till Netflix kommer den i alla fall och den verkar riktigt intressant. Datum 4/5-2018

Som så ofta är filmatiseringen baserad på en bok, i det här fallet The Rain av Virginia Bergin. En postapokalyptisk YA-trilogi ( med en twist tydligen ) där tv-serien verkar ha en del ändringar redan från början. Ser dock ytterst lovande ut.

They don’t believe it at first. Crowded in Zach’s kitchen, Ruby and the rest of the partygoers laugh at Zach’s parents’ frenzied push to get them all inside as it starts to drizzle. But then the radio comes on with the warning, ”It’s in the rain! It’s fatal, it’s contagious, and there’s no cure.”

Two weeks later, Ruby is alone. Anyone who’s been touched by rain or washed their hands with tap water is dead. The only drinkable water is quickly running out. Ruby’s only chance for survival is a treacherous hike across the country to find her father-if he’s even still alive.