Gender Bender – En av världens mest sålda författare + en liten bonus

Dagens Gender Bender kommer från en av världens mest sålda författare någonsin. Jag slängde även in en liten bonus längst ner bara för att den var rolig.

Jag har som vanligt bytt kön på karaktärerna och vilken författare det gäller finns längst ner i inlägget.

Peter hade en osviklig blick för detaljer och skapade en atmosfär av värme och elegans som fick människor att blomma upp. Han gjorde det inte bara för Paris skull, utan också för sin egen. Paris tog också mer än väl hand om hans försörjning och hade alltid varit generös mot honom och barnen. Huset som hon köpt åt dem tio år tidigare var stort och vackert.

Han hade velat starta eget, men när graviditeten kom under andra året på handelshögskolan hade Peter istället bestämt sig för att stanna hemma hos barnen. Det beslutet hade han aldrig ångrat och Paris stödde hans val. Hon tyckte inte att han behövde arbeta. I tjugofyra år hade han känt sig fullt sysselsatt och nöjd med att ägna all sin tid åt Paris och barnen. Han bakade kakor, ordnade skolbasarer, skötte skolauktionen varje år, sydde halloweendräkter till barnen, tillbringade ändlösa timmar på tandregleringsmottagningen och gjorde i största allmänhet det som många andra äkta män och fäder gör.

Han hade själv haft trevligt när han, som han ofta gjorde, pratade om affärslivet med de yrkeskvinnor som satt bredvid honom. Deras kvinnliga vänner tyckte om att samtala med honom. Han var intelligent och allmänbildad och, i motsats till somliga andra män i bekantskapskretsen, tyckte han om att prata om annat än sina barn.

Utdragen är bara ett axplock. Det är sida upp och sida ner med hur hustrun har vårdat hemmet, maken och barnen i halva sitt liv och hur himla nöjd hon varit med att göra bara det.

Har vi åkt tillbaka 100 år med en tidsmaskin? Nej, det är från boken Dejtingleken utgiven 2005 av världens bäst säljande, nu levande, författare. Danielle Steel heter hon och är dessutom den fjärde bäst säljande författaren någonsin. Hon är även med i Guinness rekordbok för mest tid ( 390 veckor ) på New York Times bästsäljarlista.

Ni får en liten bonus idag, bara för att jag tyckte den var så rolig.

Staden vaknade, gäspade och sträckte på sig. Så gjorde även Saga Bauer. Vaknade, gäspade och sträckte på sig. Sen lade hon en stor luden hand på den elektriska väckarklockan, slog undan filten och svängde sina lurviga ben ur sängen.

Sen tittade hon i spegeln och såg en mycket stor blond kvinna, fortfarande en och nittiotvå lång men numera vägande etthundrafem kilo. Hon blev lite tyngre för varje år och det var inte längre enbart muskler som bulnade under det vita tyget. Men hon var i fin trim och kände sig starkare än någonsin, vilket inte ville säga lite. Stirrade några sekunder in i sina egna porslinsblå ögon under rynkad panna. Strök tillbaka det ljusa håret med handen, drog isär läpparna och granskade sina stora starka tänder.

Tänk, till och med Saga Bauers ( Gunvald Larsson egentligen, i boken Den vedervärdigen mannen från Säffle, av Sjöwall & Wahlöö )  ) tänder är stora och starka.

Annonser

De vandrande städerna av Philip Reeve kommer som film.

För några år sedan läste jag boken De vandrande städerna, en salig blandning av postapokalyps och steampunk. En bokserie som borde ha tilltalat mig, men som jag inte alls fastnade för. Jag gillade konceptet, att man i en postapokalyptisk framtid byggt svävande städer, men författarens språk tilltalade inte mig. Jag läste en hel bok och kände absolut ingenting för karaktärerna, så det var liksom ingen mening att fortsätta.

Och nu kommer den alltså som film. Kanske kan det här bli ett av de där sällsynta tillfällena när filmen faktiskt är bättre än boken? Jag vill gärna tro det. Speciellt när Peter Jackson håller i spakarna. Det dröjer ett tag till dock, i december släpps filmen.

 

Vårläsning på veckans topplista – Efterlängtat, påbörjat och märkligt.

Johannas Deckarhörna har veckans topplista som den här gången handlar om vårläsning. De böcker jag läser har normalt inte omslag som får en att tänka på våren, men jag har lyckats hitta några efterlängtade pärlor som med lite god vilja kan påminna om vårfärger. Dessa är i alla fall några kommande böcker hos mig.

 

Ann Leckies science fiction-trilogi som vunnit flertalet priser har jag längtat länge efter. Jag tycker visserligen att omslagen är sjukt konstiga, men har hört så mycket bra om den här serien att den står på tur.

På en avlägsen isplanet gör soldaten Breq något som kommer att få väldiga efterverkningar.
   Breq är inte riktigt den hon utger sig för att vara. För många år sedan hette hon Justice of Toren och var ett rymdskepp vars AI kopplade samman tusentals omedvetna soldatkroppar i den rachska militären. Hon blev förådd och lämnades i en bräcklig, biologisk kropp. Nu tänker hon utkräva hämnd på Radch-imperiets mäktiga härskare, den närmast odödliga Anaander Mianaai.

  

 

Finns det björkar i Sarajevo av Christina Lindström är redan påbörjad och Bokhandeln på Riverside Drive av Frida Skybäck är reserverad hos biblioteket.

 

Mitt sista val har inte kommit ut än och den har jag valt enbart på grund av titel och författare. Blixtra, spraka, blända av Jenny Jägerfeld.

Titeln är fantastisk, men beskrivningen är märklig. Jag förstår den inte alls faktiskt. Först trodde jag det var andra boken i en serie och när jag väl fattat att det inte är det, så förstår jag ändå inte riktigt vad boken handlar om. Tur att titeln är fantastisk.

AaaaaaaaAAAAAHHHHHHH! Förskottet är slut, mer än slut, alldeles för mycket pengar har gått åt på alldeles för kort tid och i helt fel sällskap i London och någon ny roman är inte i sikte. Får vi lov att presentera Penny Löwe, kometdebuten från häromåret, som med sin roman ”Strid” blev ett namn på allas läppar, ett stjärnskott som slocknade.

Pennys bästa vän och värsta ovän heter Lola, och när hon dyker upp igen i Stockholm efter att de skilts åt utan värme alls i London börjar karusellen igen. Hon kan inte låta Penny leva sitt liv, och Penny vet inte vilket liv hon förväntas leva. Det enda hon vet är att hennes liv just nu inte är något vidare ämne för en roman, så Lola, konstnär och manipulatör, anmäler sig frivillig. Lola iscensätter Pennys liv med kärlek och dramatik så att Penny ska få något att skriva om. Vilket väl inte kan sluta särskilt väl?

The Cloverfield Paradox

En av de läskigaste filmer jag vet är Event Horizon ( att Sam Neill är med gör förvisso sitt till ). Den har ganska många år på nacken, men är fortfarande den enda skräckfilmen som faktiskt fått mig att drömma mardrömmar. Vilket var lite lustigt, för även om jag tyckte den var rätt läskig medan jag tittade reagerade jag ändå inte nämnvärt. Så mardrömmar i veckor efteråt var helt otippat och inget jag råkat ut för varken före eller efter. Jag har sett den igen för bara något år sedan och det är en film som faktiskt håller rätt bra än.

Så när The Cloverfield Paradox jämförts med Event Horizon var jag ju tvungen att titta. Men nä, så roligt blev det inte.

Jorden lider av energibrist och man har byggt en rymdstation som ska lösa problemet. Exakt hur tänker jag inte gå in på ( pga komplicerat rymdgrejs ) men risken är att man samtidigt råkar öppna upp för andra dimensioner/parallella världar samtidigt. Och det är naturligtvis precis vad som händer när de efter flera år i rymden äntligen lyckas få igång Största Bästa Jättestrålen. Naturligtvis är det ingen som förstår vad som händer i början, men när jorden helt plötsligt inte finns där den alltid funnits och en okänd kvinna hittas intrasslad i ett kabelskåp ( bokstavligen intrasslad med kablar igenom hela kroppen ) börjar sanningen gå upp för medlemmarna. Parallella världar har krockat och släppt in diverse grejer i varandras universum.

Och på något sätt har man lyckats göra filmen så långtråkig att allt det här blir en snarkfest. Jag tittade kanske 45 minuter för att sedan helt plötsligt upptäcka att jag satt och spelade spel på mobilen istället. Jag hade alltså slutat titta utan att ens märka det och tittade upp igen lagom till slutet. Vilket var tur, för slutet är faktiskt sjukt roligt. Det är nog inte meningen att det ska vara roligt, men jag skrattade hejdlöst de sista tio sekunderna av filmen.

Så summan av kardemumman var att det ändå var värt det. Mitt råd? Titta på filmen, spela lite på mobilen eller läs en bok samtidigt och förläng livet med ett gott skratt på slutet.

En smakebit på söndag – Finns det björkar i Sarajevo?

Idag är det dags för smakbitar igen och fler sådana hittar ni hos bloggen Betraktninger. Själv bjuder jag på ett utdrag ur boken Finns det björkar i Sarajevo. Den är skriven av Christina Lindström, författare till boken Jack som jag verkligen tyckte mycket om. Jag har hört från säker källa att även den här boken är någonting alldeles extra, så den ligger på veckans läslista för mig.

Bokens huvudperson Kevin är hos psykologen.

”Jag tror att du har mycket på hjärtat och att det är därför du är här”, säger Odette. ”Varför kom du hit Kevin, och hur kan jag hjälpa dig?”

Jag svarar inte men jag känner att det bränner bakom ögonlocken. Jag har inte ett skit på hjärtat men jag har något i kroppen. Det spjärnar emot. Det stannar hemma från skolan om det tror att vi ska börja med grupparbete eller får reda på att vi ska årsredovisning. Det har svårt att äta ibland. Det skakar som en pundare vissa nätter. Så håller det på.

Det är en fågelunge som blinkar mot ljuset. Den uppmanas att flaxa, den begår misstaget att försöka flyga, men vingarna bär aldrig.

”Har du några barn?” frågar jag Odette. Jag nästan viskar det. ”Och har du nåt diplom?”

Hon blinkar aningen för långsamt och jag förstår att hon vill slå mig i huvudet med en liten spade.

 

Tusen sidor

We´re all stories in the end

Fear Not The Dark

En blogg om skräckfilmer och skräcklitteratur

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till