Sarah Connor är tillbaka! Och Kurt Russel med Tarantino. Och Woody. Och Elsa. Och …

En av mina absoluta favoritfilmer är Terminator 2: Judgement Day. Mest tack vare Sarah Connor som spelades av Linda Hamilton. Därefter har det kommit nya Terminator-filmer som jag inte orkat se. Men nu är Sarah Connor ÄNTLIGEN tillbaka och därmed blir Terminator: Dark Fate ett måste. Och trailen är fantastisk, så det här är nog årets mest efterlängtade film för min del. Titta och njut! Filmen släpps i november 2019.

Kurt Russel var ytterligare en favoritskådis en gång i tiden. Sedan försvann han i flera år men har nu börjat dyka upp lite här och där. Han dök upp som en oväntad ( men välkommen ) överraskning som pappa till Star Lord i Guardians of the Galaxy 2 där han spelade Ego, en väldigt självcentrerad gud.

Nu är han aktuell igen i Quentin Tarantinos senaste film, tillsammans med resten av gräddan av Hollywoods gubbelit. För vi ser många bekanta ansikten i filmen Once upon a time in Hollywood när Brad Pitt, Al Pacino och Leonardo DiCaprio alla slåss om uppmärksamhet. Jag är mest glad över Russel. Trailern är rätt kul, titeln är rätt kul men ändå verkar det till stor del handla om Sharon Tate? Berättelsen om henne är ju allt annat än rolig, utan tvärtom rent fruktansvärd, så det ska bli intressant att se vad den faktiska vinkeln blir. Filmen kommer redan nu i juli.

Ingen har nog missat att Toy Story 4 är på gång med allas vår Tom Hanks som Woody. Jag lägger in trailern men rekommenderar faktiskt att ni hoppar över den då det känns som vi får se hela filmen. Förstår inte att så många filmer nu för tiden gör trailers som verkar avslöja precis allt. Så hoppa till nästa trailer istället. Släpps imorgon på självaste midsommarafton.

Och sist men inte minst är även Elsa och Anna tillbaka i Frozen 2. Här kan ni titta på trailern men kanske bara 50% av den eller så, för även den här trailern visar väldigt mycket. Filmen verkar lika fantastisk som ettan och kommer även den i november.

Och ännu en glad överraskning som kanske/troligen kommer nästa år. Det sägs att en fortsättning på Big trouble in little china är på gång. Alltså inte en remake, utan en ren fortsättning. Och den kommer innehålla både Dwayne Johnson ( The Rock ) OCH Kurt Russel. WOW säger jag och håller alla mina tummar och tår för att det faktiskt blir så.

Absorb av Camilla Linde

Jag minns exakt hur det kändes första gången jag tog över ett föremåls egenskaper. Mamma skrek åt mig att lägga ner kökskniven. Att den var farlig. Jag kommer ihåg rädslan i hennes blick när hon grep mig om handleden. Smärtan när hon skar sig på min kropp. Det var då jag förstod vad jag var. En vetskap som följt mig genom livet. Som gjort att jag alltid hållit avstånd till andra människor. Så när Hetta så ivrigt ville att jag skulle gå med i hans gäng var jag lockad. Men först måste jag göra honom en tjänst. Något omöjligt. Stoppa Titan. De tror att jag är rädd. De förstår inte. Den enda jag är livrädd för är mig själv.

Absorb är en novell skriven av Camilla Linde.

Finns den fulländade novellen? På sätt och vis ja, men egentligen inte eftersom man ändå önskar att den skulle vara en hel bok. Precis så är Absorb. Fulländad, men egentligen inte eftersom jag önskar att det fanns flera hundra sidor till att läsa. Ändå är den ett helt universum med sina få sidor.

Jag älskar det här, verkligen älskar det! Vi får hela superhjältekonceptet fast tvärtom. Antihjälten personifierad kan man säga. På några få sidor lyckas Linde ge oss ett helt eget universum med antihjältar, världsbygge, gripande handling och karaktärsdjup. Vi får en hel roman i en novell med både bakgrund och utveckling till det som sker. Och hur mycket jag än älskar allt Camilla Linde skrivit tidigare, kan jag inte låta bli att önska att hon fortsätter på det här spåret. Det här är helt klart hennes bästa verk någonsin enligt mig och jag hoppas verkligen vi får se mer av den här sorten framöver. Jag kan be på mina bara knän om det behövs!

En lysande novell som jag kommer läsa igen. Och igen och igen och igen.

Novellen finns som e-bok och ljudbok hos Adlibris, Bokus och streamingtjänsterna.

Jag läste den som e-bok hos Storytel. 

Europa Pandemus – Peter Westberg

En fredagsnatt i maj slocknar plötsligt all kommunikation mellan Spanien och omvärlden efter rapporter om en serie attacker som verkar kopplade till varandra. I Spanien vaknar folket upp till en levande mardröm när det visar sig att en livsfarlig smitta, som gör folk aggressiva och okontrollerbara, börjat spridas som en löpeld.

När nyheter om katastrofen når ut gör grannländerna vad de kan för att försöka hindra smittan från att spridas över gränserna, men hur kontrollerar man horder av flyende människor? Vad händer när samhället kollapsar? Vad är människor villiga att göra för att rädda sig själva?

Europa Pandemus är skriven av Peter Westberg.

Jag skriver det direkt så får vi det avklarat. The Walking Dead som till viss del utspelar sig i Sverige. Det är huvudkänslan och det betyder att vi känner igen handlingen till stor del. Kanske inte det mest nyskapande med andra ord. Men är det nödvändigtvis dåligt? Självklart inte. Jag gillar nämligen det här. Berättelsen växlar mellan dåtid och nutid och även om tidsskillnaden bara är ett par månader så är det olika världar vi möter och just det här gillar jag starkt. Vi får vara med från allra första början när apokalypsen startar och vi får även se resultatet. När allt har gått helt åt helvete.

En referens till Walking dead betyder naturligtvis en hel del slafs. Det är mycket blod, köttslamsor och benknotor, men det passar in och därmed är det helt ok för mig. Det viktigaste är nämligen inte köttslamsorna, utan våra protagonisters väg ut ur helvetet. Om det nu finns en sådan.

Våra huvudkaraktärer startar från olika platser, vid olika tidpunkter. Dels får vi följa Marta som är på pilgrimsvandring längs Caminon när undergången startar, och dels möter vi Georg som befinner sig i Stockholm när helvetet redan är ett faktum. Och just Marta älskar jag lite extra mycket. En medelålders kvinna som visar sig vara totalt kick ass! Ändå är hon bara en helt vanlig kvinna. Utan superkrafter och utan hjälteambitioner så gör hon helt enkelt vad som måste göras, fortsätter framåt. Just det här är vad jag saknar så ofta i litteraturen. En kvinna som trots att hon kickar ass ändå är just bara en helt vanlig kvinna. Hon är vår mamma, syster, granne, kollega eller kassörska. Och hon leder oss rakt igenom helvetet utan att blinka, helt enkelt för att hon måste.

Så med Marta som ledstjärna ringlar sig berättelsen vidare, genom död, köttslamsor och hopp. Och när slutet kommer så önskar jag på sätt och vis att det här är slutet. För jag läste att det är en fortsättning på gång och på något sätt beklagar jag det. För även om jag väldigt gärna läser en fortsättning så älskar jag ändå slutet. Ett ovanligt slut som ger oss både förfäran och hopp och öppet för tolkning.

En härlig apokalyps att njuta av i sommarvärmen. Jag gillar. Dessutom får vi äntligen svaret på varför man inte använder benämningen zombies i zombieberättelser. Bara en sådan sak …

Boken finns på Science Fiction Bokhandeln, Adlibris och Bokus.

Andra som skrivit om boken är Tusen sidor och Kungsblomma.

 

 

Kyla – Therese Henriksson

Tänk dig att strömmen slås ut och kontakten med omvärlden bryts. Tänk dig att det är minus trettio grader ute och det blir bara kallare. Vad händer med ett samhälle när det visar sig vara som skörast? Vad gör du för att klara dig undan kylan?

För Sofia blir situationen verklighet när hon och hennes syskon tvingas lämna Aleå på grund av ett strömavbrott som lamslår samhället. Värst av allt är kylan, som för varje minut som går blir mer och mer påtaglig. I deras morfars stuga i Innaniträsk kan de elda, men utan fungerande mobiler isoleras de från allt som händer utanför.

Kyla är skriven av Therese Henriksson.

För några år sedan läste jag Korpmåne av Therese Henriksson, en bok jag tyckte mycket om, vilket gjorde att Kyla hamnade direkt på läslistan när den kom ut. Och Therese Henriksson gör det ännu bättre den här gången. Jag älskar apokalypser och speciellt den här sorten där det som sker faktiskt inte alls är otänkbart.

Det är nämligen ingen ren apokalyps utan mer ett rejält katastrofscenario då strömmen går i mörkaste norrland mitt under råkall vinter. Det visar sig att hela landet blivit strömlöst, men det vet förstås inte våra huvudkaraktärer. Just ovetskapen om vad som händer är bokens kärna och det som gör boken extra realistisk. För hur gör man egentligen när man sitter där i minusgrader inomhus? Ska man stanna i lägenheten i stan där ingen annan heller vet något och maten sinar i takt med att graderna sjunker inomhus för varje timme som går? Eller ska man ta sig till stugan där tillgång till fiskevatten finns, vedeldad spis samt radio som går på batterier? Och om man väljer att att ta sig till stugan mitt ute i skogen, hur ska man då få information om radion inte funkar? Ska man slösa bensin ( som inte går att tanka eftersom stationerna drivs med el ) på turer fram och tillbaka som kanske ändå visar sig vara lönlösa?

Syskonen ställs inför många svårigheter som alla känns relevanta och realistiska. Jag gillade verkligen Stjärnklart av Lars Wilderäng men den här känns mer äkta och mer nära. Samtidigt finns vardagsproblemen där i bakgrunden. För hur gör man när man är kär i sin brors föredetta bästa vän, men inte vågar prata om det trots att man oroar ihjäl sig över hur Han klarar sig därute?

En riktigt fin bok, som trots att den riktar sig främst till ungdomar ändå passar alla åldrar. Läs den!

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Prickiga Paula och Biblioteksbubbel.

Aurora Rising – Jay Kristoff och Amie Kaufman

Squad 312

A cocky diplomat with a black belt in sarcasm
A sociopath scientist with a fondness for shooting her bunkmates
A smart-ass tech whiz with the galaxy’s biggest chip on his shoulder
An alien warrior with anger-management issues
A tomboy pilot who’s totally not into Ty, in case you were wondering

And Ty’s squad isn’t even his biggest problem–that’d be Aurora Jie-Lin O’Malley, the girl he’s just rescued from interdimensional space. Trapped in cryo-sleep for two centuries, Auri is a girl out of time and out of her depth. But she could be the catalyst that starts a war millions of years in the making, and Tyler’s squad of losers, discipline cases, and misfits might just be the last hope for the entire galaxy.

NOBODY PANIC.

Tyler är akademins Golden boy, den som är högst rankad och därmed får välja sitt team först vid uttagningarna. Tyvärr är han upptagen med ett räddningsuppdrag vid tidpunkten för uttagningarna och får därmed nöja sig med dem som blev över. Vilket kan gå hur som helst när det visar sig att Squad 312 hamnar i ett uppdrag som kan förinta, eller rädda, hela universum.

Så. Jag läste klart den här för någon vecka sedan och jag har funderat och funderat på vad jag egentligen tycker. För jag vill verkligen gilla det här. Jag inser också att det faktiskt är bra. Och ändå sitter jag här över en vecka senare och är fortfarande rätt besviken. Lite arg också om sanningen ska fram.

Boken börjar otroligt spännande när Ty råkar stöta på ett övergivet rymdskepp med en enda överlevande. Ombord finns Aurora O´Malley som legat i dvala över 200 år. När hon vaknar visar det sig att någon ansträngt sig väldigt mycket för att ändra galaxens historia. Samma någon försöker nu sudda ut alla spår av Auroras existens och de enda som står mellan henne och fienden är Squad 312.

Handlingen är spännande och komplex, karaktärerna är alla sympatiska och/eller intressanta och varje sida har ett driv som manar på läsningen. Så långt är allt bra. För trots att jag gillar karaktärerna var för sig så känns sammansättningen ändå så gjord. Vi har liksom sett det hundra gånger tidigare. Och det är väl här jag känner mig lite lurad av författarna. Squad 312 beskrivs av författarna som något verkligen speciellt. Något nytt, galet och totalt oväntat. Normbrytande. Och det vi får är fem superheta och väldigt heteronormativa huvudkaraktärer, den ( obligatoriske ) sarkastiske bögen som inslängd sidekick och den svarta tjejen som gruppens osociala outsider och superhjärna.  Lägg till ett litet funktionshinder ( som egentligen inte är något direkt hinder ) hos bögen så har vi täckt upp för de funktionsvarierade också. Och roligare än så blir det liksom inte.

Författarna har gjort det de ”måste”, inte mer än så. Karaktärskreativt är det alltså inte mer spännande än Sex and the city är 20 år senare. Och det hade varit ok ( trist men ok ) om författarna inte hade hypat karaktärerna som så oerhört speciella. Om jag själv inte haft de här höga förväntningarna på just Kristoff och Kaufman efter Illuminae. För jag fattar ju att en del av problemet ligger hos mig själv och mina förväntningar. Jag förväntade mig en kreativitetsexplosion. Men det får vi alltså inte här.

Med det sagt finns det mycket bra här också. Boken flirtar konstant med annan populärkultur och i mångt och mycket känns det som en enda stor hyllning till science fiction- och fantasygenren. LOTR nämns flertalet gånger, vi får en rymdalv som är en tydlig mix av Legolas och the Wraith från SG Atlantis och det finns till och med en mashup med Twilight här. Ja, du läste rätt. Twilight. Och eftersom Aurora kommer från vår nutid ( så gott som ) finns även tydliga referenser till vår samtid med skämt om Boaty McBoatface bland annat. Väldigt roligt.

Six of crows i rymden är en beskrivning jag sett från många och det är inte helt fel. Även om  jag själv tycker att karaktärerna i både Six of crows och Anna Jakobsson Lunds bok Czentes Omega är väldigt mycket mer intressanta än de vi möter här.

Så för att sammanfatta det här väldigt långa och röriga inlägget kan jag säga att Aurora Rising är en bra rymdopera. Men jag känner mig i slutändan ändå lurad. Som om jag blivit lovad en hel avsmakningsmeny och till slut ändå sitter där med en vanlig fredagstaco i handen.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Oarya, Starcrossedbookblog och All about romance.

Sleeping Giants

Över 50 refuseringar fick Sylvain Neuvel på sitt manus innan han bestämde sig för att ge ut boken själv. En bra recension senare snappade ett förlag upp boken och resten är historia som man säger.

Deadwood, South Daktota. Den lilla flickan Rose cyklar i kvarteren nära sitt hem när marken plötsligt försvinner under henne. Hon vaknar upp på botten av en djup grop. Väggarna runt henne glöder av mystiska inristningar. Räddningspersonalen som kikar ner i hålet möts av en chockerande syn: en liten flicka i en gigantisk hand av metall.

Sjutton år senare är mysteriet med det bisarra metallföremålet ännu inte löst. Forskarnas teorier och militärens undersökningar har inte kunnat förklara det märkliga. Men vissa slutar aldrig att söka efter svar.

Rose är nu en välutbildad fysiker och leder ett topphemligt team som försöker lösa gåtan med handen. De övervakas och intervjuas under arbetet av en anonym förhörsledare. Men samtidigt som forskningsteamet successivt närmar sig sanningen hopar sig frågorna: Ska handen användas för fredliga syften eller är det ett massförstörelsevapen? Finns det fler delar? Och vilka var egentligen här före oss?

Jag kan börja med att säga att jag verkligen gillade Sovande jättar. Jag kommer nämligen klanka ner på vissa saker men vill inte att någon får fel uppfattning, så jag tyckte väldigt mycket om den här. Men, det finns några men.

Det största problemet är formatet. Precis som The Illuminae files är den här skriven i form av filer. Audiofiler, artiklar och transkriberade intervjuer med de olika aktörerna. Till skillnad mot Illuminae som framförde formatet oklanderligt finns det vissa problem här. Det är helt enkelt inte lika skickligt gjort. Karaktärerna känns lite platta och det tar rätt lång tid innan deras personligheter blir tydliga. Dialogerna känns också lite märkliga ibland, konstgjorda på sätt och vis. Allt det här stör en del i början och jag känner mig inte helt bekväm med läsningen. Men när handlingen väl kommer igång glömmer jag allt det där, för det här är så spännande. Trots massor av technördighet som jag inte begriper och politiska dribblingar som gör mig alldeles virrig, eller kanske tack vare det, så suger handlingen in mig och jag måste läsa bara ett kapitel till.

Vi är alltså på jorden och allt är rätt normalt förutom att man hittat delar som uppenbarligen är utomjordiska. Delarna verkar tillhöra en slags robot och boken handlar om sökandet efter övriga delar, försöken att förstå hur roboten fungerar och varför den finns här. Huvudkaraktärerna är de som ska agera piloter när roboten väl är sammansatt, forskaren som driver projektet samt en karaktär jag kommer kalla person X. Person X är den anonyme intervjuaren och spindeln i nätet. En totalt anonym karaktär som varken tillhör regeringen eller någon känd organisation ( vad vi vet ), men som ändå har massor av inflytande, pengar och kontakter. Den som drar i trådarna och styr projektet dit hen vill. Och det är person X som verkligen är bokens behållning.

Jag har läst en hel del recensioner men ingenstans nämns humorn i trilogin. Person X bidrar nämligen med en så torr och subtil humor att jag konstant sitter och småflinar för mig själv. Kanske är den så torr och subtil att vissa inte ens märker den, men för mig blir det bokens kärna. Lika mycket som jag vill veta hemligheten med roboten vill jag veta vem X är. Vad är hens agenda och vem är person X egentligen?

Så jag läser boken och drivs stadigt framåt av ett ganska långsamt men ändå konstant driv. Tills jag kommer till slutet som avslutas med en mega-cliffhanger! Ett rejält jäkla kaboom av det slag som får en att plocka upp fortsättningen omedelbart. Vilket jag gjorde. Och än så länge är den minst lika bra, ännu bättre än Sovande jättar.

Jag läser böckerna på svenska, men jag tror att den ger en bättre upplevelse på engelska. Även om översättaren gjort ett fantastiskt jobb, så känns det som att framförallt humorn  blir ännu mer spot on på originalspråket.

Rekommenderas starkt.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som recenserat boken är Böcker och bärs ( Youtube ), Bam tycker och Litteraturmagazinet.

Avengers Endgame ( inga spoilers ).

Det går inte att skriva så himla mycket om Endgame utan att spoila, så jag nöjer mig väl mest med att konstatera att den var bra. Jäkligt bra.

För några månader sedan hade jag noll koll på Marvelfilmerna och visst bara vagt vilka alla dessa superhjältar var. Sedan såg jag Black Panther och blev hooked. Därefter har jag sett alla Marvelfilmer, ända tillbaka till Ironman 1. Med Infinity War hade Marvel mig fast i ett järngrepp och jag har ägnat många timmar till att läsa teorier och nagelfara trailers i jakt på ledtrådar till vad som ska hända i Endgame. Vissa teorier mer osannolika än andra.

Huruvida dessa teorier visade sig stämma eller inte låter jag vara osagt, men applåder till Marvel som verkligen lyckats hypa upp filmen ordentligt. Endgame levererade med bravur och jag har nog inte grinat så mycket på bio sedan jag såg Titanic för 20 år sedan.

Mitt enda klagomål gäller väl egentligen Thanos själv. Som skurk känns han lite för platt. Hans anledning till att dusta halva universum har ändå en viss logik, så det är trist att själva karaktären ändå inte känns helt trovärdig. Detta trots att Thanos spelas av Josh Brolin som jag bara älskar. Hans insats i Men in black 3 var helt fantastisk och hans skurkroll i Deadpool 2 fenomenal. Men det kan ju inte misslyckas helt med Brolin, och även om Thanos inte helt övertygar mig så gör alla andra det och det räcker bra.

Endgame är alltså en fullträff så har du inte sett den rekommenderar jag att du bokar biljett nu. Och glöm inte att ta med gråtpapper, mycket gråtpapper.

Nu i efterhand känns det rätt tomt. Vad händer nu liksom? Oarya har inte heller svar på det, men skriver bra om nördåret 2019 och livet efteråt.

PS. Du behöver inte vänta på en post-credit scene för det kommer ingen. Det finns visserligen en yttepytteliten vinkelivink om någonting, men den är så liten att du mest troligt lär missa den ändå. Gå hem direkt när filmen är slut och googla den istället är mitt råd.