Jag nördar loss på fantastiska Åcon 9

Så det här händer just nu och därför är det lite tyst här just nu. Tre dagars härligt nörderi i fantasy och science fiction på hemmaplan. Vädret är fantastiskt och människorna awesome, så det har varit riktigt härligt som vanligt.

Hedersgäst i år är Emma Newman som skrivit bland annat boken Planetfall. Det har varit grymt kul att lyssna på henne och tankarna bakom hennes författande för hon är så otroligt medveten. Medveten om vad hon vill berätta och med starka åsikter om feminism, politik och samhället i stort. Hon har ett otroligt engagemang, härlig humor och en vilja att berätta om sådant som andra räds för. Jag återkommer med mer om det.

På agendan idag är roliga timmen med Emma Newman och senare underhållning med Fia som driver fina bloggen Boktimmen. Och förstås blir det Eurovision ikväll. Jag håller tummar och tår så hårt jag kan för Israels fantastiska Netta Barzilai!

 

 

Annonser

Saken som åt Danny Smith

Korsfästa katter, våldsamma självmord och märkliga mardrömmar. Något fasansfullt är på väg att ske i den småländska idyllen Högsby.

Novellens berättarjag tar oss tillbaka till sin barndom och året när allt förändrades. Vi får höra om bästa vännen Danny och hur något nästlade sig in i deras liv och tog över allt det som var bra.

Det har gått några år sedan jag skrev om Johan Ring, och då var det i samband med hans romandebut Fyra minuter som jag hyllade högt. Varför jag har väntat så länge med att läsa novellerna kan jag inte svara på, men jag är väldigt glad att jag äntligen gjorde det. För det här är en absolut tiopoängare. Full pott alltså.

Och jag vet att det är tjatigt när varenda skräckförfattare ska jämföras med antingen Stephen King eller vår svenska John Ajvide Lindqvist, men ibland bara måste man. För det är väldigt mycket King över det här, på riktigt.

Saken som åt Danny Smith ( titeln! )  har samma känsla som Stand by me ( bokens titel var Höstgärning och novellen hette där The body ) och IT gav mig när jag läste dem för många år sedan. Eviga somrar, äventyr längs ett järnvägsspår och frånvarande vuxna medan allt gick åt helskotta. Precis så. Den där lilla kärnan av sorg, vänskap och förlorad barndom som så ofta lagt grunden till Kings berättelser. Den finns här så starkt rakt igenom hela novellen. Tillsammans med det otäcka, den där förnimmelsen av att någonting är skevt, blir det mästerligt.

Jag älskar verkligen den här novellen och hoppas innerligt att Johan Ring så småningom ger oss fler böcker. Gör han det kommer han bli en av de stora, jag är fortfarande helt övertygad om det. Tills dess ska jag fortsätta njuta av de noveller som finns.

Saken som åt Danny Smith finns hos streamingtjänsterna som ljudbok och e-novell, samt hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om novellen är Bokföring enligt Monika, Läsa och Lyssna samt Bok & Film.

Deklaration Sverige vs Finland

Nu deklarerar många via nätet vilket ju har förenklat allt enormt. Men i de fall när man inte kan det, ja då är jag oerhört glad över att slippa deklarera i Sverige. För det är nämligen det jag har sysslat med idag, deklarerat.

I Finland är det först och främst så att om du inte lämnar in deklarationen alls så räknas den som godkänd. Man får alltså ingen straffavgift för att man glömt lämna in ett papper. En gissning är att de pengar svenska skatteverket får in på dessa straffavgifter ändå inte täcker kostnaderna för att hantera mängden ”onödiga” deklarationer.

Sedan kan man göra som jag och maken, strula till det rejält genom att dels missa deklarationsdatum samt göra fel när den väl gjordes. Dubbelfail. Till vårt försvar har vi sålt en fastighet och det var tusen miljarder konstiga avdrag som skulle göras. Så idag, som var inlämningsdatum för de flesta utom just oss, åkte vi till skattekontoret för att rätta till allt och lämna in korrigeringar. Och vi kom in direkt eftersom det var tomt där. Medan köerna ringlar sig orimligt långa i Sverige, så är skattekontoret här tomt. På deklarationsdagen! Säkert till stor del för att många deklarerar på nätet, men framförallt för att man inte måste lämna in något som ändå inte ska ändras på.

Så det gick snabbt, vi fick hjälp direkt och vi slapp straffavgift. Bara det gör ju Finland ( Åland i mitt fall ) till ett av de bästa länderna i världen att bo i.

Imorgon slipper ni läsa om deklarationer, då får ni skräck här istället. Bra skräck.

 

The Rain

Den här var ju väldigt spännande att ta sig an. En Netflix Originalserie som utspelar sig i Danmark. Och jag är faktiskt imponerad, för den är riktigt bra. Fem avsnitt hann jag titta på igår och sedan var jag tvungen att slita mig på grund av måste jobba idag. Annars hade jag lätt bingeat hela säsongen ( bara åtta avsnitt dock ) direkt.

Det hela börjar alltså i Danmark där våra huvudkaraktärer, Simone och Rasmus, måste fly undan regnet som plötsligt blivit dödligt farligt. Simone och Rasmus pappa ser till att familjen kommer i säkerhet i en bunker. Själv försvinner han för att reda upp det han ställt till med, för man får tidigt reda på att viruset i regnet på något sätt är pappans fel. En olycka gör att Rasmus och Simone blir ensamma och de stannar sex år i bunkern för att vänta på sin pappa. Till slut tvingas de inse att han inte kommer, och de ger sig iväg för att försöka hitta honom. Under resan träffar de Martin, Lea, Beatrice, Jean och Patrick och tillsammans kämpar de för att överleva.

Mycket bra! Spännande story och intressanta karaktärer där vissa har oerhört tragiska bakgrundshistorier som vi får reda på allteftersom. Skådespelarna är riktigt bra, framförallt Jessica Dinnage som spelar Lea. Makalöst bra skådespeleri från hennes sida, speciellt i avsnitt fem som är fullkomligt hjärtskärande. Även Sonny Lindberg som spelar Jean imponerar stort.

Något som däremot stör mig enormt är att våra två huvudkaraktärer, Rasmus och Simone, gör så otroligt korkade saker. De fuckar upp allt precis hela tiden, eftersom de av någon anledning vägrar lyssna på andra som uppenbarligen har mer information och erfarenhet. Det här är normalt en sådan sak som gör att jag slutar titta. Jag orkar inte med dumheter liksom. Men storyn är tillräckligt spännande för att jag ska fortsätta, trots att jag sitter och svär som en borstbindare emellanåt. Och övriga karaktärer är tillräckligt kompetenta för att det inte ska bli en total soppa av allting.

Men som helhet är jag helt nöjd. Gillar du apokalyps så rekommenderar jag den. Många tillfällen i serien tar också upp frågan vad som är rätt eller fel i hemska situationer. En apokalyps vänder uppenbarligen vår moraliska kompass upp och ner, och det som kan verka så självklart är inte alltid det rätta.

Ser fram emot att se resterande avsnitt ikväll och förhoppningsvis kommer det en säsong till snart.

Gender Bender – Fantasy ( Varning för extremt grovt innehåll )

Dagens Gender Bender handlar om våldtäkt. Trots att det är fantasy är våldtäkterna hos den här författaren så frekventa, att det hade varit löjligt att göra en vanlig Gender Bender där jag bara byter ut namn ur vissa scener. Det hade varit att sila mygg och svälja kameler. Så det blir brutalt idag.

Jag funderade ändå på att skriva ut några av våldtäktsscenerna, men de är så många och så hemska att jag bestämde mig för att avstå. Det räcker med lite statistik och kortare redovisningar. Ändå måste jag varna för extrem brutalitet nedan. Samtliga namn är utbytta.

 

Det är ofta barn som våldtas eftersom pojkarna anses mogna när de haft sina nattliga ejakulationer, något som ofta inträffar i början av tonåren, eller strax före.

Nedan, kortare beskrivningar på några av våldtäkterna i böckerna.

Robert: Cirka 30 år och gruppvåldtagen av minst 50 män.

Våldtäkt på en död ung bondpojkes lik.

12 män blir våldtagna av en grupp fredlösa.  Ett av offren är en 12-årig pojke som blir våldtagen med en pinne och därefter får näsan och bröstvårtorna avhuggna. Ett annat är en man som blir gruppvåldtagen av ett flertal män och därefter får bröstvårtorna avslitna.

Sam: Slavpojke ungefär 13-14 år som blir våldtagen av Magnus. Därefter räddad och senare brutalt våldtagen igen av Magnus och 6 andra medlemmar i gruppen.

Ned: Pojke på 13 år som blir gruppvåldtagen av minst 6 män.

En grupp män får fly med en halv dags försprång och blir därefter jagade av män med hundar. De blir sedan våldtagna, levande flådda och matade till hundarna.

En man blir våldtagen medan hans fru hänger död ( mördad ) ovanför honom.

John: Åldern är inte uttalad men jämförd med en annan karaktär, och utifrån det kan man gissa att han är ungefär 13-14 år när han blir våldtagen av Rodney Bark och hans hundar.

En man är gift med sina egna söner och sexet måste ( till viss del åtminstone )  räknas som våldtäkter eftersom det startar när de är barn. Utöver detta blir sönerna även våldtagna av soldater.

Adam: Pojke 13 år våldtas regelbundet av sin ( via tvångsgifte ) make som är mer än dubbelt så gammal. Pojken blir sedan oerhört förälskad i sin våldtäktsman.

Det handlar naturligtvis om George R.R. Martin och hans serie A song of Fire and Ice. Våldtäktsoffren är egentligen unga flickor och kvinnor.

A song of fire and ice innehåller 214 våldtäkter/våldtäktsförsök och har 117 offer.

Game of Thrones innehåller 50 våldtäkter/våldtäktsförsök och har 29 offer.

Det här är bara ett axplock av våldtäkterna i serien. Anledningen till att jag byter kön på sådant här är för att kvinnovåld är så oerhört normaliserat. Jag tänker att bytet av kön gör att texten går utanför normen och därmed, förhoppningsvis, har större genomslag. Så vi tänker efter lite. Jag läste själv Järntronen utan att ens reflektera över att Daenerys bara är 13 år när hon blir bortgift och regelbundet blir våldtagen av den dubbelt så gamla Khal Drogo. Jag reagerade inte. Hur sjukt är inte det? Hur sjukt är det inte att vi läser och tittar på allt det jag beskrivit ovan, för nöjes skull? Ofta utan att ens reagera.

Statistiken och beskrivningarna samt mer information hittar du här.

Den sista mrs Parrish

Amber Patterson är en oansenlig kvinna, och hon är trött på att ingen lägger märke till henne. Ibland fantiserar hon om att vara som Daphne Parrish, hennes raka motsats. Daphne är inte bara blond, blåögd och vacker. Hon har pengar och makt, och alla vet vem hon är eftersom hon är gift med fastighetsmogulen Jackson Parrish. Det Daphne inte vet är att Amber har en plan. Hon ska bli den nästa mrs Parrish. Genom att spela på Daphnes medkänsla och omtanke börjar hon nästla sig in i familjen. Snart har de blivit nära vänner och förtrogna, och Amber kommer allt närmare Jackson. Men det finns mörka hemligheter i det förflutna som kan förändra allt …

Den sista mrs Parrish är skriven av Liv Constantine.

Ibland går jag utanför min comfort zone och återgår till forna tiders allätar-läsning. Och efteråt förstår jag aldrig varför, för jag blir konstant så besviken över hur illa skrivna dessa böcker är. Jag är inte imponerad.

Boken är lättläst så den slukas lätt i en sittning för den som ägnar sig åt sådant. Lite trevligt blir det emellanåt med all lyx och flärd, men plotten är totalt förutsägbar och författaren ägnar mesta tiden åt att skriva oss på näsan.

Här har vi alltså Amber. En kvinna som vill ha allt, lyx, rikedom och en plats i societeten, och enda sättet att få detta är tydligen att skaffa en superrik man. Tyvärr är den hon siktar in sig på upptagen, så hon ägnar väldigt lång tid åt att kartlägga frun för att istället nästla sig in den vägen. Amber blir alltså vän med Daphne efter mycket planering och manipulerande. Och om vi inte fattar redan här att Amber är en elak jäkel, så förtydligar författaren det så pass att hela boken blir totalt löjeväckande.

Vid första lunchdejten med Daphne sitter Amber och gäspar inombords eftersom Daphne är så otroligt, fruktansvärt tråkig. Så att vi verkligen ska fatta att Amber bara låtsas gilla Daphne. Och om vi ändå inte fattar så fortsätter det i samma stil, för säkerhets skull liksom. Amber hånskrattar inombords, måste trycka tillbaka gäspningar konstant, svär i tysthet över hur tråkiga och hemska barnen är och hur fult hem Daphne har. Men risken finns ju faktiskt att vi läsare fortfarande inte har fattat hur hemsk Amber är, så författaren ger inte upp.  Hon låter Amber hånskratta varje gång hon lyckas göra något elakt, ler elakt i mjugg och fortsätter kväva sina gäspningar i jakten på Daphnes man. Hela boken igenom.

Och sedan finns det en twist också. Och när den väl uppenbarar sig ( men eftersom författaren är övertydlig även här så är det inte direkt någon överraskning när ”twisten” kommer ) så förklarar författaren sedan steg för steg hur allt gått till. Ifall vi inte fattat det genom alla hundratals övertydliga hintar vi fått.

Så nej, jag är verkligen inte imponerad och förstår som vanligt inte hur en sådan här bok lyckats bli så hypad.

Boken hittar du på Adlibris, Bokus och CDON.

Tusen sidor

We´re all stories in the end

Fear Not The Dark

En blogg om skräckfilmer och skräcklitteratur

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till