Aurora Rising – Jay Kristoff och Amie Kaufman

Squad 312

A cocky diplomat with a black belt in sarcasm
A sociopath scientist with a fondness for shooting her bunkmates
A smart-ass tech whiz with the galaxy’s biggest chip on his shoulder
An alien warrior with anger-management issues
A tomboy pilot who’s totally not into Ty, in case you were wondering

And Ty’s squad isn’t even his biggest problem–that’d be Aurora Jie-Lin O’Malley, the girl he’s just rescued from interdimensional space. Trapped in cryo-sleep for two centuries, Auri is a girl out of time and out of her depth. But she could be the catalyst that starts a war millions of years in the making, and Tyler’s squad of losers, discipline cases, and misfits might just be the last hope for the entire galaxy.

NOBODY PANIC.

Tyler är akademins Golden boy, den som är högst rankad och därmed får välja sitt team först vid uttagningarna. Tyvärr är han upptagen med ett räddningsuppdrag vid tidpunkten för uttagningarna och får därmed nöja sig med dem som blev över. Vilket kan gå hur som helst när det visar sig att Squad 312 hamnar i ett uppdrag som kan förinta, eller rädda, hela universum.

Så. Jag läste klart den här för någon vecka sedan och jag har funderat och funderat på vad jag egentligen tycker. För jag vill verkligen gilla det här. Jag inser också att det faktiskt är bra. Och ändå sitter jag här över en vecka senare och är fortfarande rätt besviken. Lite arg också om sanningen ska fram.

Boken börjar otroligt spännande när Ty råkar stöta på ett övergivet rymdskepp med en enda överlevande. Ombord finns Aurora O´Malley som legat i dvala över 200 år. När hon vaknar visar det sig att någon ansträngt sig väldigt mycket för att ändra galaxens historia. Samma någon försöker nu sudda ut alla spår av Auroras existens och de enda som står mellan henne och fienden är Squad 312.

Handlingen är spännande och komplex, karaktärerna är alla sympatiska och/eller intressanta och varje sida har ett driv som manar på läsningen. Så långt är allt bra. För trots att jag gillar karaktärerna var för sig så känns sammansättningen ändå så gjord. Vi har liksom sett det hundra gånger tidigare. Och det är väl här jag känner mig lite lurad av författarna. Squad 312 beskrivs av författarna som något verkligen speciellt. Något nytt, galet och totalt oväntat. Normbrytande. Och det vi får är fem superheta och väldigt heteronormativa huvudkaraktärer, den ( obligatoriske ) sarkastiske bögen som inslängd sidekick och den svarta tjejen som gruppens osociala outsider och superhjärna.  Lägg till ett litet funktionshinder ( som egentligen inte är något direkt hinder ) hos bögen så har vi täckt upp för de funktionsvarierade också. Och roligare än så blir det liksom inte.

Författarna har gjort det de ”måste”, inte mer än så. Karaktärskreativt är det alltså inte mer spännande än Sex and the city är 20 år senare. Och det hade varit ok ( trist men ok ) om författarna inte hade hypat karaktärerna som så oerhört speciella. Om jag själv inte haft de här höga förväntningarna på just Kristoff och Kaufman efter Illuminae. För jag fattar ju att en del av problemet ligger hos mig själv och mina förväntningar. Jag förväntade mig en kreativitetsexplosion. Men det får vi alltså inte här.

Med det sagt finns det mycket bra här också. Boken flirtar konstant med annan populärkultur och i mångt och mycket känns det som en enda stor hyllning till science fiction- och fantasygenren. LOTR nämns flertalet gånger, vi får en rymdalv som är en tydlig mix av Legolas och the Wraith från SG Atlantis och det finns till och med en mashup med Twilight här. Ja, du läste rätt. Twilight. Och eftersom Aurora kommer från vår nutid ( så gott som ) finns även tydliga referenser till vår samtid med skämt om Boaty McBoatface bland annat. Väldigt roligt.

Six of crows i rymden är en beskrivning jag sett från många och det är inte helt fel. Även om  jag själv tycker att karaktärerna i både Six of crows och Anna Jakobsson Lunds bok Czentes Omega är väldigt mycket mer intressanta än de vi möter här.

Så för att sammanfatta det här väldigt långa och röriga inlägget kan jag säga att Aurora Rising är en bra rymdopera. Men jag känner mig i slutändan ändå lurad. Som om jag blivit lovad en hel avsmakningsmeny och till slut ändå sitter där med en vanlig fredagstaco i handen.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Oarya, Starcrossedbookblog och All about romance.

Annonser

Sleeping Giants

Över 50 refuseringar fick Sylvain Neuvel på sitt manus innan han bestämde sig för att ge ut boken själv. En bra recension senare snappade ett förlag upp boken och resten är historia som man säger.

Deadwood, South Daktota. Den lilla flickan Rose cyklar i kvarteren nära sitt hem när marken plötsligt försvinner under henne. Hon vaknar upp på botten av en djup grop. Väggarna runt henne glöder av mystiska inristningar. Räddningspersonalen som kikar ner i hålet möts av en chockerande syn: en liten flicka i en gigantisk hand av metall.

Sjutton år senare är mysteriet med det bisarra metallföremålet ännu inte löst. Forskarnas teorier och militärens undersökningar har inte kunnat förklara det märkliga. Men vissa slutar aldrig att söka efter svar.

Rose är nu en välutbildad fysiker och leder ett topphemligt team som försöker lösa gåtan med handen. De övervakas och intervjuas under arbetet av en anonym förhörsledare. Men samtidigt som forskningsteamet successivt närmar sig sanningen hopar sig frågorna: Ska handen användas för fredliga syften eller är det ett massförstörelsevapen? Finns det fler delar? Och vilka var egentligen här före oss?

Jag kan börja med att säga att jag verkligen gillade Sovande jättar. Jag kommer nämligen klanka ner på vissa saker men vill inte att någon får fel uppfattning, så jag tyckte väldigt mycket om den här. Men, det finns några men.

Det största problemet är formatet. Precis som The Illuminae files är den här skriven i form av filer. Audiofiler, artiklar och transkriberade intervjuer med de olika aktörerna. Till skillnad mot Illuminae som framförde formatet oklanderligt finns det vissa problem här. Det är helt enkelt inte lika skickligt gjort. Karaktärerna känns lite platta och det tar rätt lång tid innan deras personligheter blir tydliga. Dialogerna känns också lite märkliga ibland, konstgjorda på sätt och vis. Allt det här stör en del i början och jag känner mig inte helt bekväm med läsningen. Men när handlingen väl kommer igång glömmer jag allt det där, för det här är så spännande. Trots massor av technördighet som jag inte begriper och politiska dribblingar som gör mig alldeles virrig, eller kanske tack vare det, så suger handlingen in mig och jag måste läsa bara ett kapitel till.

Vi är alltså på jorden och allt är rätt normalt förutom att man hittat delar som uppenbarligen är utomjordiska. Delarna verkar tillhöra en slags robot och boken handlar om sökandet efter övriga delar, försöken att förstå hur roboten fungerar och varför den finns här. Huvudkaraktärerna är de som ska agera piloter när roboten väl är sammansatt, forskaren som driver projektet samt en karaktär jag kommer kalla person X. Person X är den anonyme intervjuaren och spindeln i nätet. En totalt anonym karaktär som varken tillhör regeringen eller någon känd organisation ( vad vi vet ), men som ändå har massor av inflytande, pengar och kontakter. Den som drar i trådarna och styr projektet dit hen vill. Och det är person X som verkligen är bokens behållning.

Jag har läst en hel del recensioner men ingenstans nämns humorn i trilogin. Person X bidrar nämligen med en så torr och subtil humor att jag konstant sitter och småflinar för mig själv. Kanske är den så torr och subtil att vissa inte ens märker den, men för mig blir det bokens kärna. Lika mycket som jag vill veta hemligheten med roboten vill jag veta vem X är. Vad är hens agenda och vem är person X egentligen?

Så jag läser boken och drivs stadigt framåt av ett ganska långsamt men ändå konstant driv. Tills jag kommer till slutet som avslutas med en mega-cliffhanger! Ett rejält jäkla kaboom av det slag som får en att plocka upp fortsättningen omedelbart. Vilket jag gjorde. Och än så länge är den minst lika bra, ännu bättre än Sovande jättar.

Jag läser böckerna på svenska, men jag tror att den ger en bättre upplevelse på engelska. Även om översättaren gjort ett fantastiskt jobb, så känns det som att framförallt humorn  blir ännu mer spot on på originalspråket.

Rekommenderas starkt.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som recenserat boken är Böcker och bärs ( Youtube ), Bam tycker och Litteraturmagazinet.

Avengers Endgame ( inga spoilers ).

Det går inte att skriva så himla mycket om Endgame utan att spoila, så jag nöjer mig väl mest med att konstatera att den var bra. Jäkligt bra.

För några månader sedan hade jag noll koll på Marvelfilmerna och visst bara vagt vilka alla dessa superhjältar var. Sedan såg jag Black Panther och blev hooked. Därefter har jag sett alla Marvelfilmer, ända tillbaka till Ironman 1. Med Infinity War hade Marvel mig fast i ett järngrepp och jag har ägnat många timmar till att läsa teorier och nagelfara trailers i jakt på ledtrådar till vad som ska hända i Endgame. Vissa teorier mer osannolika än andra.

Huruvida dessa teorier visade sig stämma eller inte låter jag vara osagt, men applåder till Marvel som verkligen lyckats hypa upp filmen ordentligt. Endgame levererade med bravur och jag har nog inte grinat så mycket på bio sedan jag såg Titanic för 20 år sedan.

Mitt enda klagomål gäller väl egentligen Thanos själv. Som skurk känns han lite för platt. Hans anledning till att dusta halva universum har ändå en viss logik, så det är trist att själva karaktären ändå inte känns helt trovärdig. Detta trots att Thanos spelas av Josh Brolin som jag bara älskar. Hans insats i Men in black 3 var helt fantastisk och hans skurkroll i Deadpool 2 fenomenal. Men det kan ju inte misslyckas helt med Brolin, och även om Thanos inte helt övertygar mig så gör alla andra det och det räcker bra.

Endgame är alltså en fullträff så har du inte sett den rekommenderar jag att du bokar biljett nu. Och glöm inte att ta med gråtpapper, mycket gråtpapper.

Nu i efterhand känns det rätt tomt. Vad händer nu liksom? Oarya har inte heller svar på det, men skriver bra om nördåret 2019 och livet efteråt.

PS. Du behöver inte vänta på en post-credit scene för det kommer ingen. Det finns visserligen en yttepytteliten vinkelivink om någonting, men den är så liten att du mest troligt lär missa den ändå. Gå hem direkt när filmen är slut och googla den istället är mitt råd.

Staden – Camilla Sten

Det har gått sextio år sedan hela befolkningen i den lilla gruvstaden Silvertjärn försvann. Niohundra människor spårlöst borta. Ingen vet hur det gick till. Var det en olycka, ett massjälvmord eller spelade stadens fanatiska väckelserörelse en roll i försvinnandet?

Alice är en ung dokumentärfilmare som vuxit upp med sin mormors berättelser om Silvertjärn. Nu vill hon en gång för alla ta reda på sanningen. Hon och hennes team ska tillbringa fem dagar i den isolerade och övergivna staden och samla in material till filmen. Men så fort de anländer börjar de höra underliga ljud och se oförklarliga saker. Snart måste de fråga sig om det förflutna verkligen är förflutet, eller om staden kommer att sluka dem också.

Staden är skriven av Camilla Sten.

Den här boken var helt okänd för mig när jag snubblade över den i Storytel. Visst har jag hört talas om Camilla Sten och hennes mysrysliga böcker för slukaråldern, men de har av någon anledning aldrig hamnat i min läslista. Jag är dock glad att Staden ramlade ner i mitt knä.

Den beskrivs som en psykologisk thriller, men det här är rätt skräckligt faktiskt. Mer än bara en thriller. Den påminner på många sätt om Christian Johanssons bok Skönheten som jag tyckte mycket om. En skräckroman med deckarkänsla, där vi får några pusselbitar i taget till mysteriet med Silvertjärns försvunna befolkning. I början stör det mig lite att skeendet är ganska vagt beskrivet. Händelserna är ofta subtila och som läsare förstår man inte alltid  om något faktiskt hände eller inte. När jag efter ett tag inser att berättaren kanske inte är helt pålitlig blir det subtila självklart.

Inte bara är Alice en opålitlig berättare, hon är även ganska osympatisk visar det sig. Kombinationen gör att jag inte alls litar på vad som händer vilket faktiskt förstärker det skräckliga. Även om jag irriterar mig enormt på berättaren Alice, engagerar hon tillräckligt för att jag ska vilja veta bakgrunden till varför hon beter sig som hon gör.

Berättare är dels Alice i nutid och hennes mormor i dåtid. Vi får följa vad som händer idag och vad som hände då, något som ger extra själ till hela berättelsen. Speciellt de relationer vi får följa både i nutid och dåtid. Och även om jag inte är helt förtjust i slutet så gillar jag resan dit. Den övergivna staden med sina trasiga dörrar och fönster som kuliss fungerar ypperligt och några moment i boken är riktigt otrevliga. På ett härligt sätt.

Slutet känns aningen för tillrättalagt och osannolikt för att jag ska köpa det helt, men vägen dit är som sagt värt hela besväret. Rekommenderas varmt, gärna en mörk och blåsig kväll med regnet smattrande mot fönstren.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Läsa & Lyssna och Kapprakt.

När gudar dör – Marcus Olausson

Du är inte ond, Elderim. Glöm aldrig det. Vad de än påstår.

Elderim sägs vara utvald att kämpa mot den grymme guden Naemin, men varför är det då så svårt att lära sig magierna? Profetiorna är tvetydiga och Elderim fylls av tvivel. Vem är det egentligen som har valt ut honom? Och till vad?

Följ Elderim på en storslagen resa genom en skoningslös värld där gudarna dragit sig undan. En värld där onda människor kan bära spår av godhet och hjältar begå avskyvärda brott. Vistas bland svärande tjuvar, galna magiker och skrävlande svärdsmästare. Möt villrådiga gudar, motsträvig magi och fasansfulla vidunder.

Välkommen till Serahema.

Jag är med i rätt många läsgrupper på Facebook och i en av dem ställdes förra året frågan vilken fantasy man just då tyckte var bäst? Mitt svar var inte Mistborn av Sanderson, eller Kungadråparen av Rothfuss, utan serien om Serahema av Marcus Olausson. Jag hade precis läst bok tre i serien och var golvad.

Så hur glad jag än var å författarens vägnar när han signade nytt förlagsavtal och nyutgåva av serien planerades, så grumlades glädjen lite av förseningen som oundvikligen skulle drabba bok fyra. Men när jag såg det nya omslaget och den fantastiska titeln blev jag golvad igen och dök glatt ner i världen från början ytterligare en gång. Och berättelsen om Serahema börjar som en snuttefilt.

Det är den välbekanta sagan om hjältens resa. Den utvalde som genom sitt resande stöter på både fiender och vänner, samtidigt som han försöker lära sig om sina egna krafter, tyda profetior och slåss mot ondskefulla varelser. Det känns liksom rätt mysigt alltihop i början. Men det som börjar med trivsam Hobbitkänsla utvecklas så småningom till något mer liknande Game of Thrones. Fler trådar vecklas ut, nya karaktärer ansluter och vår hjälte blir allt mörkare. Det är episkt, det är spännande och det är oförutsägbart. Om jag ska ge ett uns av kritik är det att startsträckan är aningen lång. Men när det väl rör på sig är det full fart framåt och det är bara hålla andan och åka med. Mitt omdöme från tidigare gäller alltså fortfarande.

Så här skrev jag efter att ha läst bok tre i serien:

Alla karaktärer får mer än de bett om och tvingas till val som inte är självklara. Val som suddar ut gränsen mellan gott och ont.

Jag är oerhört imponerad av den här fantastiska utvecklingen i serien. Inte bara vad gäller språket, utan hela uppbyggnaden av världsbygget och de oväntade förvecklingar som sker. Olausson har skapat många trådar att knyta ihop och jag tvivlar inte en sekund på att han kommer lyckas få ihop det fenomenalt bra.

Sade jag att jag är oerhört imponerad?

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Endast E-böcker och Tentakelmonster.

 

Törnrosor – Stephen och Owen King

Över en natt faller världens kvinnor i en märklig sömn. Pandemin sprider sig i takt med att tidszonerna släcks. Om de väcks blir kvinnorna livsfarliga. Och medan de sover befinner de sig på en helt annan plats.I en småstad i Appalacherna kämpar sheriff Lila Norcross för att hålla sig vaken medan männens ociviliserade sidor tar över allt mer. I jakten på botemedel utspelas en kamp på liv och död.

Törnrosor är skriven av Stephen King och Owen King.

Jag har läst en hel del omdömen och recensioner om boken och det enda som är glasklart är att läsarna är totalt oeniga. Framförallt män har svårt med den här boken av förståeliga skäl, för det är ingen vacker bild som målas upp. Medan kvinnorna sover ( och vävs in i kokonger ) härjar männen fritt. De våldtar sovande kvinnor, bränner upp dem, super och slåss sinsemellan. Och här blir ju de manliga läsarna lite kränkta och gillar inte att de framställs så endimensionellt. Men för den som är van Kingläsare är det här inget ovanligt. Männen är sällan speciellt trevliga i hans böcker, även om de goda brukar vara något fler än i Törnrosor. Hade det här varit en vanlig Kingbok så hade nog inte läsarna reagerat, men eftersom kvinnorna sover och därmed är totalt skyddslösa och utsatta, blir männens härjande så mycket tydligare. För tydligt kanske.

Att Stephen King är en man med åsikter är ingen hemlighet. Han twittrar aktivt och har lyckats bli blockad av självaste Donald Trump. Med Törnrosor tar han klivet ur garderoben och kommer ut som feminist. Att boken är skriven med en agenda är uppenbart och det är här det faktiskt blir lite jobbigt. Hur mycket jag än beundrar avsikten bakom berättelsen, så blir agendan alldeles för tydlig för att det ska kännas helt behagligt. Far och son King för oss med strikt hand genom denna feministiska uppenbarelsebok och berättelsen snårar sig fram mellan pekpinnar och vägskyltar. De pekar emellanåt med hela handen att där, titta där hur hemskt det faktiskt är. Och även om jag inte tycker de har fel så blir det lite jobbigt när de pekar med hela handen.

Berättelsen hade alltså tjänat på att vara mer subtil, lite mer tveksam i sin framfart. Dessutom så märks det tydligt att Stephen inte skrivit Törnrosor på egen hand. Samhället Dooling kunde ha tagit plats i vilken Kingbok som helst och karaktärerna kunde lika gärna ha kommit från Derry eller Jerusalems lot, men språket är inte typiskt Kingskt. För det mesta flyter det på bra, men emellanåt fastnar jag helt i märkliga meningsuppbyggnader jag inte förstår och skämt som faller platt. Det händer ett par gånger att jag måste läsa om en mening flera gånger för att förstå vad som faktiskt menas. Som om någon försöker sig på samma snåriga miljöskildringar eller underfundiga humor som Stephen King är sådan mästare i, men inte riktigt lyckas. Så jag utgår från att det är Owen King som visserligen är en bra författare, men inte riktigt når ända fram.

Nu låter det som jag inte gillar det här alls, men faktum är att jag slukade boken. Den är kanske inte så bra som den hade kunnat vara, men den är ändå bättre än mycket annat. Jag rekommenderar den alltså varmt.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

 

 

 

Jag har en plan. Tajmat och klart in i minsta detalj!

Nu är det dags. Jag vet att jag sagt det ett par gånger nu, men så har vi flyttat igen och det är verkligen mentalt utmattande. Det är asjobbigt att flytta och det mentala kommer inte riktigt ikapp förrän senare. Jag kanske faktiskt skriver mer så småningom om hur det är att vara mentalt utmattad, något jag aldrig kunnat ana skulle hända mig, men idag blir det en kort sammanfattning av hela röran.

Som flera av er vet så fick mina föräldrar stroke 2015 och jag blev både vårdansvarig samt ansvarig för försäljningen av deras lägenhet. I ett halvår kämpade jag med sjukhus, korttidsboenden, försäljning av lägenhet med allt vad det innebär, biståndshandläggare, anhörigmöten, vårdmöten, ansökan till äldreboende osv. Det här innebar resor från Åland till Sverige nästan varje helg i ett halvår och telefonmöten på vardagar med olika instanser. Samtidigt jobbade jag heltid och hade min familj att ta hand om. Några dagar efter att allt gått i lås med försäljning ( packande, städ, flytt ) och mina föräldrar var tryggt installerade på äldreboende klappade jag ihop totalt. Inte så konstigt.

Mitt i min hjärndimma ( 2016 ) fick jag för mig att vi skulle flytta också. Och flytten hade säkert blivit kanonbra om vi inte råkat ut för fel grannar. Vi bodde där i ganska exakt ett år tills det inte gick längre. Situationen mellan oss och grannarna blev allt sämre och allt eskalerade i samband med vårt valpköp. För vår sinnesros skull och för Dobbys säkerhet såg vi ingen annan utväg än att sälja lägenheten och flytta igen. Situationen kändes så akut att vi löste allt detta under 48 timmar. På den tiden hann vi söka boende, titta på alternativ och skriva på kontrakt ( 2017 ). Hyres den här gången. Och nu skulle vi minsann inte flytta på minst tio år. Tills hyresbolaget omstrukturerades och deras långsiktiga planering inte blev långsiktig längre. Då hade vi bott där ett år.

Så förra sommaren började vi leta nytt boende igen ( vi skaffade även en till valp, Gizmo ) , och det visade sig att vårt drömhus var till salu. Första gången vi såg huset var 2011 och vi blev förälskade direkt. Då sade både jag och maken att en dag, en dag ska vi ha det där huset! Därefter åkte vi förbi huset varje dag i flera år på väg till dagis och jobb och det var oräkneliga gånger vi suckade längtansfullt när vi passerade. Så vi slog såklart till och som tur var accepterade säljarna vårt bud. Sedan i september 2018 har vi bott i vårt drömhus. Lyckliga men utmattade.

Sakta men säkert har även lusten att läsa böcker kommit tillbaka. Lusten att få berätta om böcker jag läser, böcker jag vill läsa och filmer jag sett. Sakta men säkert har även min, sedan 2015, konstanta hjärntrötthet gett med sig. Flyttandet är slut och det känns verkligen ända in i själen att vi har kommit hem.

Så nu kör jag igång igen och den här gången har jag faktiskt en plan! Jag har aldrig haft en plan i hela mitt liv så det känns mycket märkligt. Jag har strukturerat upp det och till och med gjort ett slags schema! Men jag är säker på att det håller, så nu kör jag.

Och ja, återigen har jag bytt utseende på bloggen, men jag behövde komma tillbaka till mig själv. Så jag har samma bild som i början eftersom den känns mest som Bokhuset. Bloggen handlar ändå mest om fantastik så varför försöka vara något jag inte är? I början var bloggen dessutom svart, något jag funderade på även nu, men jag behöver lite ljus också så det blir lite gammelnytt av det hela.

Vi ses!