Doctor Who – Rosa ( Parks )

Jag vill varna för att inlägget kommer att innehålla spoilers efter första trailern. Allt efter den trailern är alltså spoilers, men fram till dess är det bara läsa vidare ( och se trailern förstås ).

I avsnitt 3 hamnar alltså Doktorn och hennes tre följeslagare i 50-talets Alabama. Närmare bestämt dagen innan Rosa Parks bestämmer sig för att inte lämna sin sittplats på bussen till en vit man. Det visar sig att någon är ute efter att ändra historien och självklart måste Doktorn se till att det inte händer.

Det är episoder som det här som gör att Doctor Who är en så fantastisk serie. Avsnitt som verkligen betyder något, som lär våra barn om vår historia och vad som är viktigt. Jag är visserligen glad att inte alla avsnitt är så. Jag gillar okända planeter, cybermen och interstellära hot. Men däremellan ploppar det upp sådana här avsnitt som ger ett extra djup till hela serien.

Avsnittet lyfter dessutom följeslagarna Graham och Ryan. Ryan som är en helt vanlig tonåring från nutiden råkar oväntat ut för dåtidens öppna rasism. En chockerande händelse som borde påverka även den mest hårdhudade tittare. Graham står för säsongens första gapskratt när han i en pressad situation ska försöka förklara för en polis vad de egentligen gör där. Sjukt rolig scen! Utöver det stod han även för en stor del av tårarna jag fällde i slutet. Jag återkommer till det längre ner, men Graham som karaktär är verkligen sympatisk, mångfacetterad och viktig för serien. Jag gillar honom och Ryan starkt. Tyvärr står Yazz fortfarande i bakgrunden, även om hon har ett fint moment i avsnittet också.

Ett av de bästa avsnitten i Doctor Who överhuvudtaget. I topp tillsammans med avsnittet om Vincent van Gogh i säsong 5, där en bruten van Gogh får se ( bokstavligt ) hur hans konst har påverkat världen. Oerhört fint avsnitt. Så jag gillade det här även om jag faktiskt är besviken på själva skurken. Skurken känns så futtig på något sätt. Mer om det också längre ner.

Rosa Parks, en kvinna som förändrade världen. Och, som det visar sig, även universum.

 

Spoilerdags!

Ok, så någon försöker hindra Rosa Parks från att åka med bussen och ytligt sett så är det ju en väldigt bra story. Men jag önskar den hade mer djup. Alltså själva orsaken till att skurken vill ändra historien. Det är ändå Doctor Who vi tittar på och där är skurkarna något utöver det vanliga. Eller bör vara i alla fall. För i det här fallet är skurken inget annat än en tråkig gammal rasist. Det finns ingen spännande agenda dold under ytan, ingen utomjordisk robot/alien eller levande staty som ligger bakom, utan ”bara” en idiotisk rasist. En tidsresande sådan förvisso, men ändå. Doctor Who brukar inte vara så tydlig, ska inte vara så tydlig eller enkel. Så stor besvikelse där.

Däremot är jag grymt imponerad av slutet. Ett slut där Doktorns och följeslagarnas uppgift är att inte göra något alls. De som ska kämpa när andra råkar illa ut, när andra råkar ut för orättvisor, måste bara sitta där och låta Rosa Parks bli utsatt och arresterad. Och det är verkligen fullkomligt hjärtskärande. Speciellt Graham visar så tydligt hur ont det gör att vara delaktig i det här, att vara en av dem som tvingar Rosa till att agera och därmed bli utsatt.

Många Who-fans har också klagat på musiken i slutet. Det hör liksom inte till serien att lägga in moderna popdängor som förstärkare. Men här passar det utmärkt enligt mig. Speciellt som låten tydligen är den officiella låten för Black Lives Matter-rörelsen. Så passande och känslostarkt att tårarna rullade fritt här hemma. Ni får slutet av mig här och jag tycker absolut man ska titta även om man inte följer Doctor Who.

Annonser

Czentes Omega – Årets snyggaste bok

Är du beredd att offra din sista chans för att rädda någon annan?

På Intergalaktiska akademin för elever med särskild problematik får unga tjuvar, mordbrännare och bedragare möjlighet att komma tillbaka till samhället. För att klara sig måste de visa att de har lämnat sitt gamla liv.

Men när fem elever upptäcker ett hot på akademin tvingas de in i en kamp där de inte kan lita på någon. Deras enda alternativ är att använda kunskaper som de gjort allt för att glömma.

Jag ger upp. Det är bara inse att Anna Jakobsson Lund är en sjuhelsikes bra författare som jag gillar, så jag ger upp försöken att analysera böckerna i jakt på brister och fel. Vill du ha en bra dystopi läser du trilogin om Systemet, vill du ha underbar fantasy läser du Equilibrium och vill du ha en fantastisk rymdopera så läser du Czentes Omega. Så enkelt är det uppenbarligen.

Sedan är det klart att smaken är som baken, men det går inte att komma ifrån att Jakobsson Lund lyckas förmedla fantastiska berättelser. Och när hon då skriver en bok som är inom min absoluta favoritgenre, så kan jag inte annat än jubla.

Intergalaktiska akademin. Bara det får magen att pirra av förväntan, för jag är extra svag för just internatskolor. Framförallt internatskolor i rymden. Lägg till intressanta karaktärer där varenda en av dem har en spännande bakgrundshistoria och placera allt på en okänd planet så har du mig som i en liten ask.

De som fångar mig mest är bland annat Leoniode och Bellix, även om alla karaktärer får ta sin plats. Hur Leonide, som är född och uppvuxen på en rymdstation, reagerar när hon har öppen himmel över sig för första gången. Hur Bellix så desperat försöker passa in och vara lojal trots den enorma hemlighet hon bär på. Ändå är det Mika jag minns bäst. En systemperson som inte är skapad i syfte att ha egen vilja, egna tankar eller egna känslor, men som ändå på något sätt vill mest av dem alla.

Precis som i Equilibrium ligger fokus på vänskap, inkluderande och normbrytande. Vid det här laget står det helt klart att Anna Jakobsson Lund är en av de mest nyskapande författarna vi har inom fantastiken och hon gör det så bra. Hon använder fantastiken så som jag tycker alla borde använda den. Till att verkligen skapa något eget. Hon tar det nya och gör det realistiskt istället. Precis så som riktigt bra fantasy och science fiction ska hanteras enligt mig.

Sedan har vi ju omslaget. Snyggaste boken i år, helt klart. Det går ju tyvärr inte att se på bilder, men omslaget är helt fantastiskt med olika texturer och glittrande silverrelief. Fullständigt älskar det! Ni måste gå in i en bokhandel och titta, känna och lukta på boken. Sedan köper ni den.

Och till sist måste jag ju också passa på att hylla universums bästa lärare, fröken Gilljam ( jag ), som huserar på Intergalaktiska akademin. Med ljusbrun päls och rosa band inflätade runt öronen har jag aldrig varit snyggare. Tusen tack för det Anna!

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Andra som skrivit om boken är Oarya, Skriva läsa leva och Litteraturmagazinet.

Binas historia

Det är år 2098 och kinesiska Tao lever i en värld där bina helt dött ut, med svältdöd och världskrig som följd. För att överleva tvingas befolkningen handpollinera fruktträd. Tao bär på drömmen att hennes egen son ska bli en av de utvalda som får gå i skolan, men ambitionerna leder till en oförklarlig tragedi. I sitt desperata sökande efter svar hittar Tao en bok om biodling från 1800-talet Nu förstår hon vad som har hänt och vad som måste göras.

Binas historia är skriven av Maja Lunde.

Jag kan mycket väl tänka mig att förlaget grät av lycka när de fick in det här manuset. Själv är jag tacksam för att det finns bokbloggare som leder mig in på böcker jag normalt aldrig hade plockat upp annars.

Jag tror att boken hade tjänat på att ha en annan titel. Binas historia ger lätt ett felaktigt intryck att det här är en faktabok om bin. Och visserligen får vi en hel del fakta, men framförallt är det en väldigt realistisk och skrämmande dystopi.  För det som händer i boken pågår just nu.

Vi får följa tre familjer i olika generationer. George som i nutid driver sin bifarm och som inte kan förstå sonens ointresse av att ta över familjeföretaget.

William som i dåtid kämpar för att förena livet som försörjande familjefader med sin önskan om att bli framgångsrik forskare.

Och Tao som i en ganska snar framtid tvingas arbeta med att pollinera träd. I en värld där bina inte finns längre och samhällskatastrofen är ett faktum.

Det låter så torrt och ointressant men boken hade mig redan vid de första sidorna. Varje karaktär är intressant och de korta kapitlena har ett driv som fick mig att läsa bara lite till. Tills jag hade sträckläst hela boken. Den som följer mig vet också att jag gillar böcker med sympatiska karaktärer. Det får vi inte här. Några av huvudpersonerna är så gnälliga, trångsynta och självömkande att jag vid ett flertal tillfällen hade lust att kasta boken ( läsplattan ) i väggen. Och trots att min uppfattning om dem ( speciellt en av dem ) inte ändras kunde jag inte låta bli att känna mig tagen av deras berättelse. För katastrofen väljer inte ut sina offer, den drabbar oss alla.

Däremellan googlade jag som en galning och böcker som får en att googla vid var och varannan sida är bra böcker. Och jag lovar att nästa sommar kommer jag inte skrika när jag ser ett bi. Istället kommer vår trädgård innehålla både bi-bevattning och bihotell även om jag tyvärr tror det kan vara försent. För trots att boken också vill ge hopp känns det kanske ändå rätt kört.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Fiktiveter, Beas Bokhylla och Villa Freja.

Skräck, ångest, ( töntiga ) detektiver och en superhjälte – Kommande filmer

Det dyker upp några filmer alldeles snart som jag längtar lite extra efter.

Halloween ( som ju redan kommit ) med comeback av Jamie Lee Curtis är ju ett måste. Inte bara på grund av nostalgiska skäl, utan filmen ser faktiskt riktigt kul ut och för att Jamie ser så jäkla kick ass ut i trailern.

 

Boy erased. Bara trailern är svår att titta på utan att känna ångest, men filmen är nog en måste-se. Om en homosexuell pojke som blir skickad av sina föräldrar till ett terapiläger för att bli botad från sin homosexualitet. Något som tydligen fortfarande är en realitet för tusentals ungdomar i Usa.

Russel Crowe är ingen favorit hos mig, men han känns ändå som ett klockrent val att spela pappan i den här filmen. Nicole Kidman som jag annars gillar, känns inte lika självklar men kan säkert överraska mig.

 

Holmes and Watson. Namnet säger ju allt och här är radarparet i ny tappning. Töntigt skådispar förvisso och filmen ser ju inte helt seriös ut ( minst sagt ), men den verkar faktiskt rätt rolig. Töntigt kan vara kul, om det görs rätt.

 

Aquaman. Jason Momoa, är allt jag säger.

Doctor Who – The Ghost Monument

Det blir några inlägg om Doctor Who tätt inpå varandra nu tyvärr. Det har sänts fyra avsnitt och jag hamnade lite efter, så jag tänkte komma ikapp så jag är i fas med serien och därefter kan ta ett avsnitt i veckan.

Så avsnitt två den här säsongen heter The Ghost monument.

Doktorn och hennes tre följeslagare hamnar på en okänd planet som visar sig vara slutstationen i en tävling. Två deltagare återstår som har lyckats ta sig hit, och med sig fick de Doktorn och hennes följeslagare som nu är strandsatta. Tävlingen tar slut när en ensam vinnare når det som kallas The Ghost monument.

Det visar sig att planeten gömmer dödliga hemligheter och Doktorn, hennes följeslagare och de två tävlingsdeltagarna, kämpar tillsammans för att överleva hela vägen till sig slutet.

En serie är ju bara så bra som sitt senaste avsnitt, så hur var det här då?

Jodie fortsätter imponera på mig. Hon är envis och rolig på ett sätt som känns väldigt mycket Doctor Who. Följeslagarna Graham och Ryan tar mer plats än Yazz, men jag har fortfarande förhoppningar om att hon steppar upp längre fram. Den jag var mest tveksam till från början var Graham. Han som i början kändes som en kränkt sur gubbe visar sig vara en härlig typ. Hans karaktär visar också hur viktigt det är att inte låta sorg ta överhand, utan försöka använda den för att istället hedra den man sörjer. Hans och Ryans förhållande är rätt komplicerat, styvfarfar till Ryan som han ju är. En styvfarfar Ryan inte har accepterat än. Jag ser verkligen fram emot att följa deras relation och tror den kommer utvecklas på ett fantastiskt sätt.

Vi har ju även en ny showrunner den här säsongen vilket innebär att avsnitten faktiskt skiljer sig en aning mot vad vi är vana vid. Jag har vissa åsikter men kommer att lufta dem mer längre fram. Jag nöjer mig med att säga att avsnittet var bra. Bättre än säsongsöppningen, även om jag gillade det också. Och precis som i förra avsnittet grät jag en skvätt. Slutet på det här avsnittet är ett riktigt halleluja-moment för oss Whovians.

IT

Den här såg jag för några veckor sedan och av flera olika orsaker var jag superpepp och hade skyhöga förväntningar. Dels spelar Bill Skarsgård Pennywise och Bill är en av de allra bästa skådespelarna därute just nu, enligt mig. Dessutom delar de upp barndelen och vuxendelen till två filmer. Speciellt det här känns som ett genidrag, så karaktärerna får den tid de behöver och vi slipper sitta och titta på en 4 timmar lång film. IT i bokform är ju som bekant tegelstenarnas tegelsten.

Jag hade alltså skyhöga förväntningar och faktiskt blev jag inte ett dugg besviken. Jag gillade den rejält. Bill skötte sig bra, men framförallt barnskådisarna gör ett fenomenalt jobb. Jag gillar allihop.

Det jag kommer ihåg mest från gamla filmen är känslan av frånvaron av vuxna. Ett ämne som tydligt löper igenom flera av Kings böcker som en röd tråd, och den känslan har man lyckats fånga även här. Trots att alla vuxna faktiskt inte är frånvarande, snarare tvärtom. Eller kanske är det inte så mycket frånvaron av vuxna, lika mycket som vuxna som inte lyssnar eller ser? Resultat blir ju onekligen samma, barn som är hänvisade till varandra på många sätt. Och det är vad jag gillar bäst här. Hur lojala de är mot varandra när det verkligen gäller. Speciellt när Bev, fenomenalt gestaltad av Sophia Lillis, behöver hjälp så ställer de upp utan att tveka. Inga frågor, de bara gör det.

Filmen kanske inte är så skräcklig egentligen, förutom vissa självklara jumpscares, men förstås ändå tillräcklig obehaglig för att hamna i skräckfacket. Även om jag inte hade några problem att se den ensam hemma, så var det nog ändå bra att jag inte såg den på bio.

Nu ser jag väldigt mycket fram emot nästa film. Jag hoppas de lyckas lika bra med castingen som i den här och det ska framförallt bli intressant att se vuxenversionen av Bev. Kanske är jag inte lika superpepp eftersom det alltid varit barnens historia som fängslat mig i berättelsen, men pepp är jag.